(DE CREATIONE)

Eftersom ingen människa varit åskådare till världens skapelse, är vi helt hänvisade till den av Gud själv i Skriften givna redogörelsen som den enda autentiska berättelsen om skapelsen. Självfallet gäller orden ”Hela Skriften är ingiven av Gud” även om 1:a Moseboks två första kapitel. A posteriori kan vi människor visserligen inse att allting är skapat av Gud, därför att de skapade tingen bär Guds stämpel (Rom. 1:20), men när det gäller de närmare omständigheterna kring skapelsen är det endast Skriften som kan ge oss upplysningar. Då vi människor i vår förmätenhet försöker rätta till Guds skapelseberättelse genom att dra slutsatser av världens nuvarande beskaffenhet (geologi m.m.), rör det sig om en ovetenskaplig förhävelse som inte anstår kristna eller människor över huvud taget. Den oenighet som råder bland geologiska fackmän (t.ex. om jordens och människosläktets ålder), är faktiskt så stor, att det inte heller kan vara tal om några geologiskt säkerställda rön.

Enligt Skriften är världen varken ett utflöde ur Gud och således är Gud själv (panteismen) eller resultatet av att en gudom format världen av en evig materia. Den är istället den treenige Gudens skapelse av intet (1 Mos. 1:1, Rom. 4:17, Hebr. 11:3). Detta ”intet” skall inte fattas som ett ämne (nihil positivum, Platons icke-vara, kaos), utan som ett verkligt ”intet” (nihil negativum), därför att före skapelsen ingenting alls fanns till utanför Gud (1 Mos. 1:1, Joh. 1:1). Inte förrän ”i begynnelsen” började tingen utanför Gud finnas till (Ps. 90:2, Kol. 1:17). I enlighet härmed är universums skapelse av intet.

Skapelseverket omfattade sex dagar, vilket uttryckligen berättas i 1 Mos. 1:31 och 2:2 (hexaemeron). Denna tidsrymd får inte inskränkas till ett ögonblick på grund av fromma funderingar (i syfte att förhärliga Guds allmakt, så Athanasius, Augustinus, Hilarius), och den får inte heller av ofromma anledningar utvidgas till sex perioder av obestämd längd (i syfte att förlika Skriften med vetenskapens förmenta rön, så moderna teologer). Tolkningen av dagarna som perioder är utesluten på grund av att dagarna avgränsas av kväll och morgon, vilket tvingar till antagandet av ett dygn på tjugofyra timmar.¹⁾

Av 1 Mos. 1 framgår tydligt att skapelsen går från det enklare till det mera organiserade eller från de ofullkomliga till det fullkomliga. Gud skapade först himlen och jorden med deras väsentliga beståndsdelar. Sedan skapades 1. ljuset (1 Mos. 1:3-5), 2. det synliga himlavalvet (v. 6-8), 3. havet och fastlandet och växtvärlden på fastlandet (v. 9-13), 4. solen, månen och stjärnorna på himlavalvet (v. 14-19), 5. vatten­djuren och fåglarna (v. 20-23), 6. landdjuren och slutligen människorna (v. 24-28).

Denna ordning som Gud följt kan inte tolkas på så sätt, att det blir fråga om en utveckling av sig själv (evolution), ty Guds allenaverkande framträder klart i den trappstegsordning som skildras. Teorin om att det funnits två faktorer måste förkastas som evolutionistisk. Jorden var nämligen inte verksam av sig själv, utan var, som våra dogmatiker med rätta säger, endast materia ex qua, den materia av vilken Gud skapade gräset och djuren. Evolutionismen är i sin helhet skriftvidrig och bidrar inte någonting till lösningen av gåtan om livets och världens uppkomst. Hur något blir till kan ingen säga, och vi kommer aldrig så långt.

Den i egentlig mening vetenskapliga naturforskningen, dvs. den som bygger på erfarenhet och iakttagelse, känner inte till någon uppkomst av organiska väsenden ur oorganiska (generatio aequivoca) eller någon uppkomst av en högre art ur en lägre. De skapade varelsernas fortsatta existens, verksamhet och fortplantning är liksom deras skapelse helt och hållet beroende av det oupphörliga gudomliga verkandet och inte av de skapade varelsernas egen verksamhet eller av en halv eller hel evolution (Kol. 1:17, Apg. 17:28).

Uttrycket ”i begynnelsen” betecknar den tidpunkt då tingen utanför Gud började finnas till. I och med att dessa ting blir till, börjar också tid och rum, som båda är skapade av Gud (1 Mos. 1:14-15). ”Himmel och jord” betecknar i Skriften universum (1 Mos. 2:1, Jes. 37:5, Jer. 32:17, Apg. 4:24, 24:15, Kol. 1:16). Men eftersom det framgår av textens fortsättning, att himlen och jorden utformats vidare, förstår vi ”himmel och jord” i vers 1 på ett konkret sätt som det ursprungliga stoff som Gud skapat först för att av det sedan skapa de enskilda tingen och varelserna. Uttrycket ”tohu vabohu” (”öde och tom”) används i Jer. 4:23 om ett härjat land, men i 1 Mos. 1:2 betecknar det ett tillstånd, i vilket tingen oordnat vilar i varandra.

Tanken att ”tohu vabohu” skulle ha varit en rest av en värld som gått under genom änglarnas fall, och att vi således borde betrakta den i 1 Mos. 1 beskrivna skapelsen som ett återupprättande av en tidigare skapelse, är en spekulation som går utöver Skriften. Romerska, kalvinistiska, arminianska och andra teologer förstår ”himmel” 1 Mos. 1:1 som en s.k. eldhimmel (coelum empyrium), vilken då anses vara boningen för änglarna, de saliga och Gud själv, men texten ger inte någon anledning till ett sådant antagande.

Änglarnas och de saligas himmel är ju inte något skapat rum, utan det saliga tillståndet av gudsskådande (Matt. 18:10). Vid sin tjänstgöring på jorden är änglarna samtidigt i himlen, därför att de alltid skådar Guds ansikte. Det ljus som Gud skapade första dagen, är ljuset såsom element som på fjärde dagen bands till lysande kroppar. Enligt Skriftens klara vittnesbörd fanns ljuset till före solens, månens och stjärnornas uppkomst, och ingen människa som tror på en allsmäktig Gud torde ha något att invända mot detta.

Fästet, som skapades på andra dagen, är inte luftskiktet mellan jorden och molnen (så t.ex. Baier m.fl.) utan det synliga himlavalvet (så Luther). Enligt 1 Mos. 1:6-8 skiljer fästet vattnet nedanför fästet från vattnet ovanför fästet. Luther säger att det är mycket egendomligt, att Mose låter fästet befinna sig mellan vattnen, men han skriver: ”Därför (emedan Gud tydligt säger det) måste jag ta mitt förstånd till fånga och bejaka Ordet, även om jag nog inte förstår det.”²⁾ Varje skrifttrogen kristen säger detsamma som Luther.³⁾ På tredje dagen samlade Gud vattnet till särskilda platser, så att land och hav uppstod (v. 9-10). På Guds befallningsord framkallade sedan jorden växtvärlden. Växter uppstod således före frön. På fjärde dagen skapade Gud solen, månen och stjärnorna till att ge ljus och utmärka särskilda tider på jorden (v. 14-18).

Skriften lär inte något särskilt s.k. astronomiskt system, men den lär följande fakta: Jorden är äldre än solen liksom ljuset är äldre än solen. Jorden skapades inte för solens skull, utan solen för jordens. När jordens slut kommer, därför att den uppfyllt sitt ändamål som platsen för förkunnelsen av evangelium om syndares korsfäste Frälsare, kommer solen, månen och stjärnorna och den nuvarande världen att försvinna (Matt. 24:14, 1 Petr. 4:7). Varje kristen människa och i synnerhet varje kristen teolog bör hålla följande saker i minnet, då han konfronteras med av människor uppställda astronomiska teorier:

a. Skriften har aldrig fel, inte heller ifråga om fysiska ting, även om det är sant att den inte är någon lärobok i naturvetenskap, och att dess egentliga ändamål är att lära människorna vägen till himlen genom tron (2 Tim. 3:15 ff). Men när Skriften lär om naturvetenskapliga ting, om än bara i förbigående, så är dock det den säger ofelbart sant, och sanningen kan inte bli om intet (Joh. 10:35).

b. Det förekommer visserligen i Skriften en anpassning till mänskliga föreställningar men inte någon anpassning till osanning (Joh. 17:17).

c. Vi skall alltid komma ihåg att det ligger i sakens natur, att vårt mänskliga vetande om ting som hör till astronomins område är starkt begränsat, därför att vi saknar möjlighet till överblick, dvs. en observationsplats utanför jorden och universum. Alla kosmiska system som uppställts är och förblir således hypoteser, därför att de beror på slutledningar.

d. Det anstår inte en kristen, som insett att den heliga Skrift är Guds eget Ord, att tolka om den i enlighet med mänskliga åsikter eller att låta andra tolka om den åt honom.

På femte dagen skapade Gud havsdjur och fåglar (v. 20-22), och på sjätte dagen skapades landdjuren samt människan. Frågar man om Gud i begynnelsen skapade djur och växter som är skadliga för människan, så lyder svaret att dessa visserligen blev till i skapelsen, men att de då hade en annan verkan eller annan funktion. Före syndafallet fanns det inget syndafördärv och således inte heller något uppror mot människan i djur- och växtvärlden. F.ö. måste de skadliga djuren och giftväxterna tjäna människan även efter syndafallet.⁴⁾ Människans härlighet i förhållande till andra skapade varelser och ting visas av följande omständigheter i skapelsen:

1. Skapandet av människan föregicks av en överläggning inom den treenige Guden (1 Mos. 1:26).

2. Vid skapandet av människan gjorde Gud något särskilt genom att dana människans kropp av stoft från jorden och i en särskild akt inblåsa livsande i henne (1 Mos. 2:7).

3. Inblåsandet av livsande är ett tecken på att människan har en förnuftig och odödlig själ som är annorlunda än livsprincipen hos djuren (så Luther och de lutherska dogmatikerna). Men detta innebär inte att den mänskliga själen är ett utflöde av det gudomliga väsendet eller en del av gudomen (panteism).

4. Det bör särskilt påpekas att människan skapats till Guds avbild (1 Mos. 1:26). Därigenom begåvades hon med en fullkomlig kunskap om Gud och med rättfärdighet och helighet.

5. Omedelbart efter människans skapelse insatte Gud henne som härskare över jorden och allt skapat (1 Mos. 1:26-28).⁵⁾ Skriften och evolutionsläran står således i motsats till varandra.

Frågan om man skall tänka sig människan som tvådelad (dikotomisk) eller tredelad (trikotomisk), avgörs av sådana ställen som Matt. 10:28 och Matt. 6:25-26, där människan beskrivs till sitt väsen resp. i sin totalitet. På dessa ställen är det endast kropp (soma) och själ (psyche) som nämns. För trikotomin är sådana ställen som Luk. 1:46-47, 1 Tess. 5:23, där själen, anden (pneuma) och kroppen åtskiljs, inte tillräckliga bevis, därför att det på dessa ställen är uppenbart att själen och anden måste uppfattas som en beteckning på den pånyttfödda människans andliga väsende i dess helhet. Till sitt väsen är ”själ” och ”ande” utbytbara begrepp, ty de som lämnat detta livet kallas, sedan de lagt av kroppen, både andar och själar (1 Petr. 3:19, Upp. 6:9). De gamla lu­therska dogmatikerna är nästan utan undantag dikotomister. Nyare teologer har olika åsikter i denna fråga.

Före Adam fanns det inte några människor (preadamiter, så Isaak La Peyrere, d. 1676, som ansåg Adam vara endast judarnas stamfader). Inte heller fanns det några människor vid sidan om honom (coadamiter; polygenism eller autoktonism; grekerna förnekade, att barbarerna och de själva hade en gemensam härstamning). Alla människor är adamiter, dvs. Adam är den första människan och hela människosläktets ende stamfader (1 Mos. 1:26-28, Apg. 17:26, Rom. 5:12). Beträffande människosläktets enhet råder enighet även bland nyare naturforskare.

Kvinnan blev inte skapad självständig på samma sätt som mannen genom att danas av stoft från jorden och genom inblåsning av livsanden. Hon gjordes av en del av mannen (revbenet). Vi skall inte tänka oss revbenet som bara ben utan ben klätt med kött.⁶⁾ Quenstedt: ”Benet … var inte ett dött eller obesjälat ben utan besjälat … Från det blev Eva till med kropp och själ … Adams revben förmedlade den mänskliga själen till Eva.”⁷⁾ Kvinnan kommer således till kropp och själ från Adam (1 Kor. 11:12).

Huruvida Mose fick skapelseberättelsen genom omedelbar gudomlig uppenbarelse eller genom tradering från de första människorna, behöver inte bli någon stridsfråga av avgörande betydelse.⁸⁾ Den bibliska skapelseberättelsen förblir under alla omständigheter Guds egen berättelse, därför att hela Skriften är ingiven av Gud (2 Tim. 3:15-16). Dessutom har Kristus själv använt den bibliska skapelseberättelsen som lärans källa och norm (Matt. 19:4 ff). Moderna teologers kritik av den bibliska skapelseberättelsen rimmar illa med Kristi vittnesbörd om att denna berättelse är sann och tillförlitlig.

1 Mos. 1 och 2 utgör inte två olika skapelseberättelser. 1 Mos. 2 visar tydligt att det vill vara en utförligare berättelse om skapelsen av människorna och om deras första boplats. Här har vi början till människornas (och den kristna kyrkans) historia. Därför heter det bara ”Gud” i 1 Mos. 1:1 men byts till det mer bestämda ”HERREN Gud” i 1 Mos. 2:4 ff, ty medan den Allsmäktige skapar allt, handlar förbundets Gud Jehova med människorna både före och efter syndafallet.

Frågan om denna världen är den bästa möjliga i den meningen, att Gud inte skulle ha kunnat skapa en ännu bättre värld, är onyttig och vilseledande, ty Guds vilja är alltings mått, även godhetens och skönhetens. Då det sägs att allt som Gud hade gjort var mycket gott (1 Mos. 1:31), innebär detta att de skapade tingen gjorts så som Gud velat att de skulle vara. Före syndafallet fanns det i människan varken någon synd eller någon benägenhet till den. Det förblir en hemlighet för oss, hur den goda människan kunde bli fördärvad och begå synd.

Angående världens slutmål lär Skriften, att Gud skapat allting för sin egen skull (Ords. 16:4) eller till sin ära (Ps. 104:1 ff, 148:1 ff). De egenskaper hos Gud som särskilt framträder i skapelseverket är i Skriften Guds allmakt (Ps. 115:3), Guds vishet (Ps. 104:24, 136:5) och Guds godhet (Ps. 136 med refrängen: ”ty hans nåd varar evinnerligen”). Invändningen att det skulle kränka Guds värdighet och innebära själviskhet från hans sida, om man tänker sig att Gud skapat allting för sin egen skull och som en lovsång åt sig själv, är a. ovetenskaplig (den majestätiske Guden mäts med mänskliga mått) och b. ateistisk (de skapade tingen tillskrivs ett självständigt vara vid sidan om Gud). Skriften avvisar strängt allt förmänskligande i gudsbegreppet (1 Sam. 15:29).

Såsom Guds gärning utåt, opus Dei ad extra, är skapelsen ett verk av den treenige Guden. Det är emellertid skriftvidrigt att tala om tre skapare eller om en uppdelning av skapelseverket på de tre personerna. Liksom det blott en gång förhanden varande gudomliga väsendet (una numero essentia) tillkommer varje person helt och odelat, så tillkommer varje person helt och odelat alla opera ad extra, skapelseverket inberäknat. I likhet med Luther avvisar de lutherska teologerna bestämt varje föreställning om en kollektiv skapelsehandling (causae sociae creationis).

Skapelseverket är en akt av Guds fria vilja, inte någon nödvändig handling från hans sida (Ps. 115:3). Antagandet att världens skapelse varit en nödvändig akt leder oundvikligen till panteism och till ett upphävande av gudsbegreppet. Man skall hålla fast vid att Gud är suverän orsak, causa libera, både vid människans (och världens) skapelse och vid människans återlösning genom Guds Sons människoblivande.