(DE NATURA ET CONSTITUTIONE THEOLOGIAE)

Tillståndet i nutidens kyrka gör en teologisk ståndpunktsförklaring nöd­vändig. Denna dogmatik har skrivits utifrån följande ståndpunkt: Det är vår övertygelse att den heliga Skrift absolut skiljer sig från alla andra böcker i världen, därigenom att den är Guds eget ofelbara Ord. Fördenskull är den den enda källan och normen för den lära som en kristen dogmatik skall framställa.

Det fanns en tid, då denna ståndpunkt inte på något sätt blev ifrågasatt inom den kristna kyrkan, bortsett från några få undantag. Denna tid varade ända fram till 1700-talets första hälft. Därefter, och i synnerhet i vår tid, har läget ändrat sig så mycket, att det som tidigare var regel nu har blivit undantag, åtminstone när det gäller teologer som framträder offentligt. Dessa teologer som blir betraktade som representanter för nutidens protestantiska teologi förnekar nästan undantagslöst att den heliga Skrift genom inspiration är Guds eget Ord. Som en följd av detta vägrar de också att erkänna och att använda den heliga Skrift som teologins enda källa och norm. Många flyr från den förment otillförlitliga, heliga Skrift till det egna mänskliga jaget, som då med en förskönande omskrivning kallas kristet trosmedvetande, pånyttfött jag, upplevelse osv.

Genom denna rörelse bort ifrån Skriften har inom den moderna protestantismen ett tillstånd uppstått som har sin motsvarighet i den romerska kyrkan. I den romerska kyrkan är till sist inte den heliga Skrift utan påvens jag lärans enda källa och norm. Ty påven har ”all lag och rätt i sitt hjärtas skrin”.¹⁾ På samma sätt vill också de moderna protestantiska teologerna hämta och bestämma den kristna läran utifrån det dogmatiserande subjektets fromma självmedvetande istället för utifrån den heliga Skrift. Därmed har man inte bara förskjutit tingens ordning utan också ställt dem på huvudet.

Gentemot dessa teologer håller vi helt och fullt fast vid ståndpunkten att den heliga Skrift genom inspirationens helt enastående händelse är Guds eget ofelbara Ord eller ”Guds bok” (Luthers sätt att benämna Skriften).²⁾ Bara ur denna bok kan den kristna läran i alla sina delar hämtas och fastställas intill den yttersta dagen. Denna ståndpunkt har goda förebilder. För det första har vi Kristi och hans heliga apostlars exempel, ty de har alltid identifierat Skriften med Guds Ord. Denna ståndpunkt försvaras också genom kyrkoreformatorn Luthers normerande exempel. När Luther säger: ”Guds Ord och löfte skall bestå”, då menar han den heliga Skrift. Därför påminner Luther alla som läser den heliga Skrift, teologerna i synnerhet inberäknade: ”Du skall använda Skriften på ett sådant sätt, att du tror: Här talar Gud själv.” ³⁾ Det är också därför som Luther riktar den något hårt uttryckta varningen till oss teologiska lärare, att vi blir teologiska missfoster som skolastikerna, om vi kommer bort från Skriften, därför att Skriften ”ensam är all vishets källa (i teologin)”.⁴⁾ Visserligen påstås det nuförtiden ganska allmänt, att Luther skulle ha intagit en ”friare” inställning till Skriften än de senare lutherska teologerna. Men detta påstående, när det framförs i god tro, beror på okunnighet om historiska fakta.

Som bekant påstår de nyare teologerna, som sätter sitt eget fromma medvetande istället för Skriften som teologins källa och norm, att det är just deras fromma självmedvetande och deras genom den nya vetenskapen starkt utvecklade sinne för verkligheter som hindrar dem att identifiera Skriften med Guds Ord. Det må vara oss tillåtet att ställa upplevelse mot upplevelse och verklighetssinne mot verklighetssinne. Vi för vår del upplever tillsammans med miljoner av kristna, och genom Guds nåd får vi fortfarande uppleva det, att den heliga Skrift verkligen är Guds Ord. Och när det gäller det skrivna Ordet, så förmedlar sig denna upplevelse på samma sätt som den förmedlade sig i korintiernas hjärtan vid aposteln Paulus muntliga förkunnelse (1 Kor. 2:1-5). Därför att den heliga Skrift är Guds Ord, skaffar den sig själv erkännande genom att väcka tro som en följd av Den Helige Andes med Ordet förbundna verksamhet. Däremot rör sig de nyare teologerna som flyr från Skriften på ett område där de bedrar sig själva, och de kommer inte till sanningens kunskap, därför att de skiljer tron från dess orsak och kunskapskälla och vill låta den uppstå omedelbart ur deras eget innersta. Att det här är fråga om självbedrägeri, framgår klart av att Kristus tydligt binder sanningens kunskap vid förblivandet i hans ord (Joh. 8:31-32).

I teologin är det alltså inte meningen, att man skall fly från apostlarnas och profeternas ord till det egna teologiska jaget, utan det kommer an på att det teologiserande mänskliga jaget blir löst från sig självt. Det kan bara ske genom att teologen undertrycker alla egna tankar och åskådningar som anmäler sig hos honom och tillåter att endast sådana tankar och läror som är uttalade i Kristi ord får bo i hans hjärta. Det är ingalunda ett ovärdigt slaveri eller bokstavsträldom, som man ibland menar, utan det är vår härliga frihet, vilken vi som kristna teologer får njuta. Däremot är fångenskapen i de egna vilsegående tankarna den mest förnedrande människoträldom som finns i världen. Kristi Ord som är oss givet genom profeter och apostlar vill befria oss från våra egna falska tankar som vi har om allt som har med vår salighet att göra. Därför är vårt slagord inte: ”Bort från Skriften!” utan: ”Fram till Skriften, och till den allena som teologins källa och norm!”

Hur dåligt ställt det är med den teologi som har kommit bort från Skriften och gått över till det fromma trosmedvetandets område, inser man lätt när man ser på resultaten. En bedrövlig produkt av denna teologi är förnekelsen av läran om satisfactio Christi vicaria (Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse). Denna förnekelse av satisfactio vicaria är lika allmänt utbredd som förnekelsen av den heliga Skrifts inspiration. Och här har vi den djupaste orsaken till att den heliga Skrift inte blir erkänd som Kristi ord. Var och en som förnekar satisfactio vicaria känner inte den Kristus som Skriften talar om (Joh. 1:29, Matt. 20:28, osv.). Och den som inte känner Kristus, kan han inte heller erkänna Kristi ord, vilket Kristus själv säger (Joh. 8:43, 47). Vi påstår inte att varje teolog som från sitt skrivbord eller från sin lärostol bestrider satisfactio vicaria skulle sakna personlig kristendom. Också Luther pekar på en möjlig och lycklig inkonsekvens, när han talar om de teologer som Erasmus anförde mot honom. Han säger om dem, att deras hjärtan hade en annan inställning till Gud än deras tal i stridens hetta.⁵⁾ Men logiskt sett finns det ett samband mellan att avvisa Skriften som Kristi ord och att förneka Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse.

En ytterligare ond frukt av denna jag-teologi är läroförvirringen, som har gjort sitt intåg överallt där den moderna teologin lyckats skilja kyrkan från hennes lärogrund, apostlarnas och profeternas ord (Ef. 2:20), och ställa henne på jag-basis. Denna uppenbara oenighet i läran som vi finner i det moderna teologiska lägret kan bara hejdas på ett sätt. Teologerna måste lämna sin jag-basis och på nytt ställa sig på den grund som hela den kristna kyrkan är byggd på, nämligen på Kristi apostlars och profeters ord, på den heliga Skrift. Vi som kallar oss kristna teologer undervisar då på ett sådant sätt som Luther beskriver: ”Sådana kallas i Gamla testamentet för ’profeternas barn’ som inte framställer något eget eller någonting nytt såsom profeterna gör, utan lär det som de har fått från profeterna.” ⁶⁾

Härledningen av det latinska ordet religio från ett stamord (etymologi) är som bekant än i denna dag föremål för diskussion. Språkkunniga latinare själva, både hedningar och kristna, försvarar olika härledningar. Cicero vill härleda religio från relegere eller religere, i betydelsen av ”att bedriva nitiskt eller med omsorg” (deligenter retractare).⁷⁾ I motsats till Cicero går Lactantius in för att härleda ordet från religare, i betydelsen av ”att binda vid Gud, att vara honom skyldig”.⁸⁾ Augustinus tvekar mellan religere och religare.⁹⁾ De flesta äldre lutherska teologerna föredrar härledningen från religare (Quenstedt, Hollazius m.fl.).¹⁰⁾ Nyare teologers och filologers meningar är delade mellan de redan nämnda härledningarna. Den etymologiska frågan kan vi låta vara oavgjord utan skada för saken, nämligen för vår religiösa insikt. Slutligen blir ju ett ords betydelse inte avgjord genom etymologin, utan genom språkbruket. H. Ebeling citerar ett erkänt axiom: ”Etymologin kastar visserligen vanligtvis något ljus över ordet som skall förklaras, men den motsvarar sällan det vanliga språkbruket.” ¹¹⁾

Men inte heller språkbruket hjälper oss fram till det allmänna religionsbegrepp som så ivrigt eftertraktas i vår tid, och som skulle kunna sammanföra kristendomen och icke kristna religioner under ett gemensamt genus. Visserligen använder både hedningar och kristna ordet ”religion”. Beroende på de olika utgångspunkterna förbinder hedningarna hedniska och de kristna kristna begrepp med detta ord, men begreppen visar sig vid närmare betraktande vara varandras motsatser.

Eftersom hedningarna inte känner Kristi evangelium (1 Kor. 2:6-10), men däremot har en viss kunskap om Guds Lag, rör sig alla deras religiösa tankar på Lagens område. Med religion förstår de den mänskliga ansträngningen att stämma Gud nådig genom egna gärningar (gudstjänster, offer, moraliska strävanden, askes osv.). När det gäller att definiera den hedniska religionen, råder i äldre och nyare tid allmän överensstämmelse. Så skriver t.ex. en teolog: ”Den hedniska religionen utmärks av att den bara känner mänskliga arrangemang till att försona Gud.” En annan påpekar: ”Det karakteristiska för det hedniska är att hela förhållandet mellan Gud och människa betraktas som prestation, alltså utifrån verkhelighetens synpunkt.” ¹²⁾

De kristna däremot menar med religion raka motsatsen, nämligen tron på evangelium, dvs. tron på det gudomliga budskapet att Gud redan är försonad genom Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse, eller som Paulus uttrycker det i de kända orden: så ”har också vi satt vår tro till Jesus Kristus, för att vi skall bli rättfärdiggjorda av tro på Kristus, och icke av laggärningar. Ty av laggärningar blir intet kött rättfärdigt” (Gal. 2:16). Och den lutherska bekännelsen säger: ”att vi genom tron få syndernas förlåtelse för Kristi skull, men icke på grund av våra egna föregående eller efterföljande gärningar.” ¹³⁾ Riktningar innanför kristenhetens yttre ram, som låter människans försoning med Gud helt eller delvis komma till stånd genom mänskligt handlande, faller därmed tillbaka på det hedniska religionsbegreppet och står utanför kristenheten i religiöst avseende. De har förlorat Kristus och har ”fallit ur nåden” (Gal. 5:4). Om detta skriver Luther mycket allvarligt i Stora katekesen: ”Därför hava alla, som icke genom evangelium och syndernas förlåtelse utan genom sina egna gärningar vilja förtjäna helighet, själva utstött och avsöndrat sig från kristenheten.” ¹⁴⁾

När vi frågar efter antalet helt olika religioner, framgår av ovanstående redogörelse att det finns två helt olika religioner i världen: Lagens religion, dvs. bemödandet att försonas med Gud genom egna mänskliga handlingar, och evangeliets religion, dvs. den genom evangeliet av Den Helige Ande verkade tron, att vi har en nådig Gud genom försoningen som har skett genom Kristus utan våra egna gärningar.

När vi ser hur religionerna till sitt väsen är beskaffade, framgår deras uppdelning i två grupper redan av det förhållandet att enligt Skriften den kristna religionen har till uppgift att tränga ut alla andra religioner. Missionsbefallningen som kyrkan fått (Matt. 28:19, jfr även Ps. 2:8, 72:8 m.fl.) är helt av världsomspännande natur och bestrider alla andra religioners existensberättigande med den tillagda motiveringen, att alla religioner, med undantag av den kristna, håller människorna i mörker och satans våld (Apg. 26:18).

Denna uppdelning i två slags religioner vill man nuförtiden inte längre acceptera. Därför letar man efter ett ”allmänt religionsbegrepp” som är så omfångsrikt, att det inte bara uttrycker de hedniska religionernas väsen utan också den kristna religionens. Detta religionsbegrepp skall alltså sammanföra de icke-kristna religionerna och den kristna religionen under ett genus. Men vid en prövning av denna religionsdefinition, vari vi finner ett allmänt, kristendom och hedendom omfattande religionsbegrepp, kan man tydligt se att man bara använder gemensamma uttryck, medan det betecknade förblir olikartat. Inte med orätt har man talat om rent verbala definitioner av religion, i vilka den kristna religionens väsen förbises.

Låt oss förklara detta med några exempel. I allmänhet har man definierat religionen som människans personliga förhållande till Gud. Någon har sagt: ”Det gemensamma för alla religioner är erkännandet av en relation mellan Gud och människa”, och en annan teolog är av samma uppfattning när han menar, att det i alla religioner rör sig om ”ett förhållande till Gud” och ”detta får vi väl känneteckna som religionens allmänna begrepp”. Men ”förhållande” är bara en abstraktion. Så snart vi blir konkreta, dvs. så snart vi undersöker arten av människornas faktiskt föreliggande förhållande till Gud, märker vi genast att detta förhållande är tvåfaldigt. Hos alla människor som vill försona Gud genom sitt eget handlande stöter vi på ett personligt förhållande som består av ett dåligt samvete inför Gud, eller – vilket är detsamma – av förnimmelsen av den gudomliga vreden. Vi träffar också på ett förhållande präglat av hopplöshet, som Paulus uttrycker det i Ef. 2:12. Och här hjälper varken offer (1 Kor. 10:20) eller laggärningar (Rom. 3:20, Gal. 2:16). Var och en i hednavärlden, men också innanför den yttre kristenheten, som håller sig till laggärningarna är ”under förbannelsen” (Gal. 3:10). Hos de kristna däremot är det personliga förhållandet till Gud ett förhållande som består av ett gott samvete eller av visshet om nåden. Hit hör också det personliga förhållande som består av hopp om det eviga livet som Gud har lovat att ge åt alla som tror på Kristus (Rom. 5:1-2, 11). De kristna har detta goda samvete genom tron på försoningen som Kristus åstadkommit.

Detsamma gäller också den formel varmed religion i allmänhet bestäms som sättet att dyrka och tjäna Gud. Så snart vi granskar vad de faktiskt föreliggande sätten för gudsdyrkan innebär, framträder genast deras väsentliga olikhet. De kristna tillber Gud som den Gud som är dem nådig på grund av Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse, utan laggärningar. Sina gärningar frambär de åt honom, inte som en lösepenning för synder utan som ett tackoffer för försoningen som har skett genom Kristus (Gal. 2:20). Och bara en sådan gudstjänst är Gud välbehaglig, en ”andlig tempeltjänst” (Rom. 12:1). Alla icke-kristna däremot menar, eftersom de har ett dåligt samvete, att de måste inrikta sina religiösa ansträngningar, i den mån de alls förekommer, på att försona Gud genom egna gärningar. Men detta ”sätt att dyrka och tjäna Gud” behagar Gud så föga, att det fastmer står under Guds förbannelse (Gal. 3:10). Någon har sagt: ”Det vi återfinner i alla religioner är strävan det efter säkerhet, fullkomlighet och fulländning för det personliga och gemensamma livet med hjälp av en högre, övermänsklig makt”.

Men denna strävan att säkra livet genom egna gärningar hör bara hemma i de icke-kristna religionerna, ty hos alla icke-kristna är gärningsreligionen medfödd.¹⁵⁾ Men den kristna religionen, som utgörs av tron på den för världens synder korsfäste Kristus, är inte eftertraktad av någon människa, ja, för den naturliga människan förefaller den att vara en stötesten och en dårskap som man inte skall söka utan förkasta (1 Kor. 1:23, 2:14). Också nyare teologer medger att ett allmänt religionsbegrepp, vilket som genus omfattar också de icke-kristna religionerna, inte låter sig finnas i den heliga Skrift.

De äldre teologerna skall alltså inte klandras utan lovordas, därför att de höll fast vid att göra åtskillnad mellan väsentligt olika religioner genom att placera den kristna religionen i en klass för sig och genom att sammanföra alla icke-kristna religioner under samma rubrik, nämligen falska religioner, varifrån människorna måste bli befriade genom den kristna religionen. I synnerhet Luther har på otaliga ställen påpekat, att det bara finns två väsentligt olika religioner i världen. Han säger till Jes. 44:17: ”Så varnar profeten mot andra religioner, som ingenting annat gör än att förgäves uttrötta både kropp och själ. Ju strängare de är, desto ängsligare och mer bekymrade gör de människorna, och desto mera driver de dem till förtvivlan. … Fördenskull är den sanna och enda religionen och den enda gudstjänsten denna, att man tror på syndernas förlåtelse, som Gud ger av nåd, utan betalning, utan föregående eller efterföljande gärningar, av idel barmhärtighet.” ¹⁶⁾

På denna punkt kunde och kan man höra invändningen, att de gamla teologerna och också Luther saknade det nödvändiga psykologiska, historiska och filosofiska betraktelsesättet rörande religionen för att kunna klassificera den riktigt. Men också här föreligger ett självbedrägeri. Ty inte heller genom religionspsykologin, religionshistorien och religionsfilosofin kan vi komma förbi åtskillnaden mellan de två väsentligt olika religionerna.

När det gäller ett psykologiskt betraktelsesätt av religionerna, så har man med stor energi pekat på likheten mellan de psykologiska företeelserna hos icke-kristna och kristna. Men den påstådda likheten mellan de psykologiska fenomenen hos kristna och icke-kristna försvinner genast, så fort vi gör en jämförande prövning. Istället för likhet framträder den diametrala motsättningen. I den icke-kristna själen finner vi skuldmedvetandet eller det dåliga samvetet, rädslan för straff och därmed den inre flykten undan Gud, strävan att avvända straffet genom egna gärningar, och – eftersom denna strävan inte leder till det eftersträvade målet – ett tillstånd av dödsfruktan och hopplöshet (Ef. 2:12, Hebr. 2:15). I den kristnes själ finner vi de motsatta tillstånden och rörelserna: det goda samvetet genom tron på försoningen som har skett genom Kristus, det glädjerika tillträdet till Gud, seger över döden och det säkra hoppet om det eviga livet (Rom. 5:1-2, 1 Kor. 15:55). Så blir likheten mellan de psykologiska tillstånden och fenomenen reducerad till en rent formal likhet; en väsentlig likhet finner vi här absolut inte.

Men inte heller det historiska betraktelsesättet av religionerna leder oss förbi åtskillnaden mellan de två slagen av religion. När vi tänker på de religiösa fenomenen i de icke-kristna religionerna och jämför dem den kristna religionens företeelser (jämförande religionsforskning), så blir resultatet återigen, att de icke-kristna religionerna vill ordna sitt förhållande till gudomen på de mänskliga gärningarnas väg, medan den kristna religionen har sitt väsen just i ”av tron allena” (Rom. 3:28, 4:5, Ef. 2:8). Det verkligt historiska betraktelsesättet av religionerna leder till resultatet, att alla icke-kristna religioner betonar saligheten genom gärningar som väsentligt kännetecken, medan den kristna religionen t.o.m. är en öppen protest mot all gärningsreligion (Gal. 3:10-11).

Slutligen leder inte heller det filosofiska religionsbegreppet förbi religionernas indelning i två slag. Visserligen stöter vi här på svårigheten, att det filosofiska religionsbegreppets representanter inte är eniga om meningen och innehållet i ett sådant begrepp. Tydligast talar nog de religionsfilosofer som uppfattar det filosofiska religionsbegreppet som rent, dvs. de som helt vill bortse från den heliga Skrift som Guds Ord och norm för den kristna religionen, när de försöker att fastställa religionens väsen. Men då har vi här på nytt det hedniska religionsbegreppet med samma innehåll: gärningsrättfärdighet, därför att Kristi evangelium är okänd mark för alla naturliga människor (1 Kor. 2:9), medan Lagens verk också står skrivna i religionsfilosofernas hjärtan (Rom. 2:15). Därför har Kant, som av många har blivit ansedd som den första verklige religionsfilosofen, under förkastande av den kristna försoningsläran ändrat religionens väsen till mänsklig moral. Kort sagt, ju renare vi förstår det filosofiska religionsbegreppet som motsvarar den mänskliga föreställningen, desto säkrare för det förbi den kristna religionen. Det innesluter inte den kristna religionen utan ställer sig i diametral motsats till den.

Men det finns också ett filosofiskt religionsbegrepp hos sådana som inte vill bortse från Skriftens uppenbarelse utan tvärtemot förutsätter den. De kräver att Skriftens uppenbarelse skall vara betraktelsesättets objekt. Så vände sig Anselm av Canterbury, skolastikens fader, energiskt med sitt ”credo, ut intelligam” (jag tror, för att jag må förstå) å ena sidan mot dialektikerna, som ville ställa vetandet framför tron och fördenskull principiellt förnekade det som de inte kunde förstå, och å andra sidan mot sådana som ville nöja sig med tron. Mot de första betonade han credere (tro), mot de andra intelligere (förstå). Men Anselm lyckades inte med sitt försök att upphöja tron till en högre nivå av vetande, och inte heller hans efterföljare kunde det. Resultatet av den teologi som vill upphöja tro till vetande är ett monstrum, som de gamla lutherska teologerna uttryckte det, en blandning av teologi och filosofi som med sin tvådelade gestalt liknar kentaurernas släkte. Anselm tog bort den aktiva lydnaden ur Kristi försoningsverk, medan Abaelard, som arbetade enligt samma metod, satte satisfactio vicaria åsido. Hos de nyare teologerna har försöket att upphöja tro till vetande fört till förnekelsen av sola Scriptura och sola gratia.

Liksom det bara finns två religioner med väsentligt olika innehåll, nämligen Lagens religion (eller gärningarnas) och evangeliets religion (eller trons), så finns det också bara två kunskapskällor (principia cognoscendi) varur de faktiskt existerande religionerna skapas. Lagens religion i dess olika gestalter utanför och inom den yttre kristenheten har människorna av sig själva, dvs. den är av mänskligt ursprung. Den har sin upprinnelse i att den naturliga människan fortfarande har en kunskap om den gudomliga Lagen (Rom. 1:32) men också har ett dåligt samvete till följd av sina överträdelser av denna gudomliga Lag. Hon vill därför försona Gud genom moraliska strävanden och genom av henne uttänkta gudstjänster och offer.

Med rätta anmärker Apologin: ”Den me­ningen hyser världen om alla gärningar, att de utgöra en försoning, varigenom Gud blidkas.” ¹⁷⁾ Lagens religion kallar Paulus uttryckligen för köttets religion, då han säger till galaterna som vill bli rättfärdiggjorda genom Lagen: ”Ni som har begynt i Anden, vill ni nu sluta i köttet?” (Gal. 3:3). I sin kommentar till Galaterbrevet påpekar Luther, att köttet här inte betyder vällusten, animaliska lidelser eller sinnliga begär, utan ”den rättfärdighet, den köttets vishet och de förnuftets tankar som strävar efter att bli rättfärdiggjorda genom Lagen”.¹⁸⁾

Evangeliets innehåll är att Guds Son blivit människa och genom sitt verk försonat världen med Gud (2 Kor. 5:18 ff), så att människorna nu blir frälsta genom tron på Kristi verk utan egna gärningar (Rom. 3:28). Denna religion har inte sitt ursprung i människohjärtat, utan har i tiden blivit känd enbart genom Guds uppenbarelse i Ordet. Den kristna nådereligionen är således inte i någon mening ett mänskligt påfund, utan har sin enda källa till kunskap i Guds Ords uppenbarelse, som kyrkan nu och fram till den yttersta dagen äger i apostlarnas och profeternas ord (Ef. 2:20). Alla läror, även de inom den yttre kristenheten föredragna, som gör åtkomsten av Guds nåd beroende av mänsklig prestation (pelagianism och synergism), hör naturligen till de av människor uttänkta religionerna och inte till evangeliets nådereligion.

Evangeliets nådereligion uppenbarades omedelbart efter syndafallet i löftet om kvinnans säd som skulle söndertrampa ormens huvud.¹⁹⁾ Alla gammaltestamentliga profeter lärde samstämmigt denna evangeliets religion, och alla Guds barn i gammaltestamentlig tid trodde på den lika samstämmigt (Apg. 10:43, Rom. 3:21, 4:1 ff).

De lutherska bekännelseskrifterna förklarar mycket noggrant, hur det kommer sig att de icke-kristna religionerna uppträder i nästan otaliga former: ”Då gärningarna likväl inte kunna skänka samvetet frid, utväljer man åt sig efter hand nya sådana … vid sidan av Guds bud.” ²⁰⁾ Inom kristenheten borde varje form av partibildning vara utesluten, eftersom den kristna kyrkan har bara en enda kunskapskälla, nämligen Kristi ord (Joh. 8:31-32, Ef. 2:20). Genom tron på den försoning som skett genom Kristus får människans samvete verkligen ro och frid, så det finns ingen anledning att se sig omkring efter andra försoningsmetoder (Rom. 5:1, Kol. 2:10). Ändå finns det splittringar inom den kristna kyrkan, trots att dessa är uttryckligen förbjudna i Skriften (1 Kor. 1:10-11).

Sådana partibildningar har inte sin grund i olika klimatförhållanden och rasskillnader, som somliga har menat. De beror på att lärare som inte förblivit vid Kristi apostlars och profeters ord uppträtt inom kyrkan och vunnit gehör. Dessa har förkunnat sitt eget ord och har följaktligen förvanskat eller rentav förnekat den kristna religionens särart, rättfärdiggörelsen genom tron utan Lagens gärningar. Som bekant hände sådant redan på apostlarnas tid (Rom. 16:17, 1 Kor. 14:37, Gal. 1:6 ff, 5:12 m.fl.). Dessa strävanden att åsidosätta apostlarnas ord, och därmed även den kristna läran om nåden, är förklaringen till att partierna uppkommit inom den kristna kyrkan och består även i vår tid.

Det är värt att klargöra detta genom att se på några konkreta fall av partibildningar såsom det romerska partiet, de reformerta gemenskaperna, splittringarna inom den lutherska kyrkan och den moderna teologiska riktningen. Formellt erkänner det romerska partiet visserligen Skriftens gudomliga auktoritet, men det kräver att Skriften skall tolkas i den heliga modern kyrkans mening, vilket i sista instans innebär att den skall tolkas enligt påvens mening, istället för att Skriften skall få tala för sig själv. Detta tolkande av Skriften enligt påvens mening medför att det romerska partiet mycket bestämt förbannar den kristna religionens centrala lära, människans rättfärdiggörelse genom tron på nådens evangelium utan lagens gärningar.²¹⁾ Det finns förvisso skrifttrogna kristna inom det romerska partiet som i anfäktelsens stund släpper tilliten till sina egna gärningar och inför Gud tar sin tillflykt till Guds nåd i Kristus allena.²²⁾ Men likväl förblir den romerska kyrkan ett särskilt parti, därför att den inte låter Skriften gälla som den enda kunskapsprincipen.²³⁾ I och med att Skriften åsidosätts, angrips även den kristna läran om nåden. Det romerska partiets hela stora maskineri är inställt på gärningslära och på påvens auktoritet.

Också de reformerta samfunden medger formellt Skriftens gudomliga auktoritet. De betonar t.o.m. starkt Skriftens inspiration. Även deras nyare teologer håller fast vid den. Den reformerta kyrkan vill på ett mer uteslutande sätt göra Skriften till den kristna lärans källa än den lutherska kyrkan, som sägs vara mera konservativ och bunden till det förflutna och därför låter traditionen äga giltighet vid sidan om Skriften. I själva verket förhåller det sig emellertid så, att det reformerta partiet i sina avvikelser från den kristna läran åsidosätter skriftprincipen och ersätter den med klart uttalade rationalistiska axiom som det envist håller fast vid.

1. Detta sker först beträffande de av Gud förordnade nådemedlen. Enligt Skriften erbjuder Gud den av Kristus förvärvade syndaförlåtelsen och skapar och stärker tron på den genom de av honom förordnade yttre medlen: evangeliets ord, dopet och den heliga nattvarden (Rom. 1:16, 10:17 m.fl.). Dessa yttre nådemedel i Skriftens mening vill varken äldre eller nyare reformerta teologer acceptera. Zwingli, Calvin och nyare reformerta teologer²⁴⁾ anser att det vore opas­sande för Den Helige Ande att binda sitt uppenbarande och sitt verkande av nåden vid de yttre medel som Gud förordnat. De menar att Den Helige Ande i själva verket inte ens använder dessa medel, när han verkar i frälsningssyfte.²⁵⁾ Den praktiska konsekvensen av att Andens nådeuppenbarelse och verkan skiljs från nådemedlen blir att de reformerta återfaller till den romerska föreställningen om ingjuten nåd (gratia infusa), vilket innebär ett avfall från den kristna läran om rättfärdiggörelsen.

Luthers ofta uttalade åsikt, att en papist och en svärmare är samma sak, är inte något som kan räknas till 1500-talets överdrifter. Det är ett helt sakligt omdöme. Att det trots det officiella förnekandet av nådemedlen ändå finns många Guds barn i de reformerta samfunden beror på en lycklig inkonsekvens.²⁶⁾ De reformerta underlåter nämligen inte att predika; de är tvärtom ivriga i både tal och skrift. I den mån de då lär evangelium om den för världens synders skull korsfäste Kristus, ger de Den Helige Ande tillfälle att verka och bevara tron på Kristus – givetvis inte utan eller vid sidan om Ordet utan just genom Ordet, dvs. på ett medelbart sätt.

2. Ytterligare ett åsidosättande av Skriftens ord, som beror på ett rationalistiskt axiom, föreligger i de reformertas förnekande av Kristi lekamens och blods verkliga närvaro i nattvarden. De medger både direkt och indirekt, att Skriftens ord vid första anblicken lär Kristi lekamens och blods närvaro och inte dessas frånvaro. Men de säger att nattvardsorden måste tolkas så, att de rimmar med tron. Frågar man vad det är för innehåll i den tro som nattvardsorden skall tolkas efter, så svarar de äldre och nyare reformerta teologerna inte med några Skriftens utsagor utan med ett mänskligt dekret som säger, att Kristi mänskliga natur bara kan ha en synlig och lokal närvaroform – annars skulle den förstöras. Calvin lär eftertryckligt, att Kristus efter den mänskliga naturen bara äger en närvaro som inte överstiger hans kropps naturliga dimension, och som således inte räcker till för ett nattvardsfirande på många orter i världen.²⁷⁾ Vad som ligger bakom det reformerta förnekandet av Kristi lekamens och blods verkliga närvaro i nattvarden är helt uppenbart den omständigheten, att ett mänskligt axiom görs gällande i strid mot Skriftens utsagor.

3. Frågan huruvida Guds nåd i Kristus är allmän (gratia universalis) eller partikulär (gratia particularis) tror de reformerta teologerna sig kunna besvara genom att hänvisa till den historiska framgången eller den historiska erfarenheten istället för att hålla sig till Skriftens utsagor, vilka lär allmän nåd (Joh. 1:29, 3:16 ff, 1 Joh. 2:2, 1 Tim. 2:4-6). Det reformerta argumentet är som bekant detta: ”Av att faktiskt inte alla människor blir frälsta följer slutsatsen att Kristi förtjänst och Guds nådevilja inte sträcker sig till alla människor. Att anta en allmän nådevilja, när resultatet är partikulärt, skulle vara en förolämpning mot Guds vishet, makt och majestät.” ²⁸⁾

Den nödvändiga följden av denna borttolkning av gratia universalis är att evangelium om Kristus i praktiken blir oanvändbart. Hos en syndare som är drabbad av Guds Lag kan nämligen tron på syndares frälsare inte uppkomma, så länge hans medvetande behärskas av föreställningen om gratia particularis. Att det även bland kalvinistiska reformerta finns Guds barn som gläder sig över sin frälsning genom Kristus, beror på att de i själva verket aldrig accepterat gratia particularis, och på att en del av dem som accepterat denna tanke ändå tar sin tillflykt till gratia universalis när de plågas av sitt förskräckta samvete. Egendomligt nog råder de reformerta lärarna själva förtvivlade syndare till det och förkastar därmed det egna partiets inställning istället för att tillämpa gratia particularis i praktiken.

Till skillnad från de kalvinistiska reformerta vill de arminianska reformerta hålla fast vid gratia universalis, men de anser att de inte kan göra detta på annat sätt än genom att ta avstånd från sola gratia (av nåd allena). De lär alltså en mänsklig medverkan vid trons uppkomst. Således hävdar de att Guds nådeverkan vid omvändelsen ”icke kan övergå i handling utan den fria, mänskliga viljans medverkan”. Denna inskränkning av sola gratia innebär ett avfall från skriftprincipen, därför att Skriften tillskriver Guds allenaverksamhet människans omvändelse och frälsning (Ef. 1:19, Fil. 1:29, 1 Kor. 2:14, 1:23 m.fl.). Denna anklagelse måste naturligtvis riktas även mot de synergistiska lutheraner som har arminianernas föreställning om att människan medverkar för att få Guds nåd. Dessa begagnar sig av olika uttryckssätt (rätt hållning, det egna avgörandet, ringare skuld i jämförelse med andra, o.d.). Denna ståndpunkt innebär att den kristna tron hindras från att uppkomma. Ty den kristna tron uppstår bara i förkrossade hjärtan och bygger just på sola gratia. Så säger även Apologin: ”Så ofta barmhärtighet kommer på tal, bör man därför veta, att här också fordras tro, som mottager löftet om barmhärtighet” ²⁹⁾ Att det ändå finns Guds barn även bland dem som i tal och skrift lär arminianism eller synergism, beror på att en del av dem är inkonsekventa och i sin bönekammare inför Gud själva inte tror på sin egen lära (så t.ex. Melanchton).

En särskilt fruktbar källa för oenighet och söndring har i modern tid brutit fram inom den yttre kristenheten i och med att flertalet bland nutidens tongivande offentliga lärare övergett den kristna uppfattningen om den heliga Skrift. De förnekar nämligen att den heliga Skrift är Guds eget, ofelbara Ord, och därmed överger de den heliga Skrift som den kristna lärans källa och norm. Därmed har också principen för enigheten inom den kristna kyrkan övergetts. Kristus säger, att endast de som förblir vid hans ord känner sanningen (Joh. 8:31-32). Men den som inte tror på det som Kristus och hans apostlar säger i Joh. 10:35, 2 Tim. 3:16, 1 Petr. 1:10-12 kommer inte heller att tro på Joh. 3:16, Matt. 20:28, Joh. 1:29, Rom. 3:28 m.fl.

Visserligen kan det förekomma, och det har också faktiskt förekommit, att den som teoretiskt förnekat den heliga Skrifts inspiration i anfäktelse och i dödens nöd trott på sina synders förlåtelse på grund av Skriftens ord och på grund av Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse. Men i och med detta överger han ju sin tidigare avvikelse och återvänder till enheten i tron med den kristna kyrkan som förblir vid Kristi ord, och som inte känner till någon annan grundval för tillförsikten om Guds nåd än den frälsning som skett genom Jesus Kristus.

Till behandlingen av partisöndringen inom den yttre kristenheten ansluter sig den omstridda frågan, om också den lutherska kyrkan skall räknas som ett av partierna. ”Luthersk kyrka” i ordets egentliga betydelse kan inte användas för att beteckna alla samfund som kallar sig själva för ”lutherska”. Det betecknar bara dem som faktiskt lär och bekänner den lutherska läran, sådan den lärs och bekänns i de lutherska bekännelseskrifterna. Förstår man ”luthersk kyrka” på detta sätt, så utgör den lutherska kyrkan inte något parti, dvs. den är inte ett av de kyrkliga samfund som konstituerat sig såsom självständiga på grundval av skriftvidriga läror. I sin bekännelse företräder den lutherska kyrkan inte några särläror. Den bekänner och lär endast den lära som enligt Guds vilja och ordning alla kristna bör bekänna och lära. Häri ligger reformationskyrkans ekumeniska karaktär. Å ena sidan sätter inte den lutherska kyrkan likhetstecken mellan sig själv och una sancta. Den bekänner istället, att det finns Guds barn även i sådana samfund där vid sidan om människoläror så mycket av evangelium förkunnas att tron på Kristus som den ende frälsaren från synden därigenom kan uppkomma. Å andra sidan gör den lutherska kyrkan anspråk på att vara den rena lärans kyrka, dvs. att dess lära i alla stycken överensstämmer med den heliga Skrift. Bevisföringen för den lutherska kyrkans ekumeniska karaktär skall naturligtvis ske på induktiv väg.

Till behandlingen av partisöndringen inom den yttre kristenheten hör också motiven för avvikelsen från Skriftens lära och för den partibildning som för det mesta brukar bli följden. Den heliga Skrift känner inte till några ädla motiv till denna onormala företeelse utan bara köttsliga motiv som t.ex. egenintresset (Rom. 16:18), uppblåsthet över egen visdom (1 Tim. 6:3-4), att äras av människor (Joh. 5:44), viljan att undgå förföljelse för korsets skull (Gal. 6:12), avund (Matt. 27:18), okunnighet (Joh. 16:3, 1 Tim. 1:13) och personlig hätskhet.³⁰⁾ När enigheten i den kristna läran föreligger och vidmakthålls, är däremot detta inte på något sätt en följd av mänsklig kraft, vishet och skicklighet. Det är helt och hållet Guds nåd och Guds kraft som verkar detta (Joh. 17:11-12, 15, 20-21).

Den kristna religionen är den absoluta religionen, dvs. den religion som inte behöver någon komplettering eller förbättring, och som inte kan kompletteras eller förbättras. Egenskapen av att vara absolut tillkommer den kristna religionen dock inte i den bemärkelsen att den i logiskt avseende bildar en fullkomlig helhet. Den är istället fragmentarisk (1 Kor. 13:12). Vidare bör man inte heller beteckna den kristna religionen som absolut i den meningen att den lär ut den mest fullkomliga moralen, fast detta givetvis är något riktigt (Matt. 22:37-40). Det är omöjligt att överträffa den kristna moralen, därför att dess mål är kärleken till Gud och till nästan. Men denna fullkomliga moral är inte den kristna religionens väsen utan dess följd och verkan, liksom kärleken till Gud och till nästan är en frukt av tron på Kristi försoning (1 Joh. 4:9-21, Rom. 12:1).

Det finns likväl två skäl till att den kristna religionen är absolut och utan vidare fullkomlig och oöverträffbar. För det första kräver den av människan inte hennes egen insats för att hon skall försonas med Gud, vilket alla icke-kristna religioner gör. Den kräver tron på den fullkomliga, oöverträffbara försoning som verkats genom att Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv (2 Kor. 5:18-19). I det faktum att försoningen eller syndernas förlåtelse är tillgänglig genom Kristi satisfactio vicaria och förkunnas i evangelium, ligger orsaken till att människan, då hon genom evangeliets verkan kommer till tro på evangelium (Rom. 10:17, 1 Kor. 2:4-5), rättfärdiggörs inför Gud genom denna tro utan Lagens gärningar, eller – vilket är samma sak – därigenom blir fullkomlig inför Gud (Kol. 2:10). Ty Gud förfar på det sättet, att den ogudaktiga människans tro räknas som hennes rättfärdighet (Rom. 4:5) eller att – vilket återigen är samma sak – Kristi fullkomliga rättfärdighet överskyler syndarens egen orättfärdighet (1 Joh. 2:1-2). För att den kristna religionens absoluta karaktär skall bevaras, måste man alltså helt och hållet hålla fast vid satisfactio vicaria. Den som reducerar den kristna religionen, så att den sänks ned till samma nivå som Lagens religion, berövar den kristna religionen dess specifika karaktär och därmed även dess anspråk på att vara absolut.

Den kristna religionen är för det andra fullkomlig och oöverträffbar, därför att människoord inte utgör dess källa och norm. Dess enda källa och norm är Guds eget Ord som är upphöjt över all mänsklig kritik. För kyrkan i vår tid är Guds Ord det nedtecknade Ordet, den heliga Skrift (sola Scriptura). När det gäller den heliga Skrift, måste vi rätta oss efter Kristi och hans apostlars normativa förebild (Joh. 10:35, 2 Tim. 3:16-17, 1 Petr. 1:10-12, Ef. 2:20) och hålla fast vid att den heliga Skrift, trots att den skrivits av människor, inte är någon sammanblandning av människoord och Guds Ord, utan det är Guds eget Ord som inte kan bli till intet. Skulle vi anse den heliga Skrift vara en sammanblandning av människoord och Guds Ord och inte Guds eget Ord som inte kan bli till intet, skulle den med nödvändighet bli föremål för mänsklig kritik. Detta skulle vara slutet på den kristna religionens absoluta karaktär. Kort sagt, den som vill hålla fast vid kristendomen som den absoluta religionen, måste hålla fast vid både Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse och den heliga Skrift som Guds Ord.

Enligt Skriftens lära har den kristna religionen uppträtt som den absoluta religionen alltsedan dess uppkomst. Invändningen att den kristna religionen är en företeelse bland en lång rad företeelser i historien, och att allt som är historiskt bara kan ha en relativ och inte någon absolut karaktär, håller inte streck. Den tar för givet att den allsmäktige Gud som styr historien inte kunnat eller inte velat ingripa i mänsklighetens historia på så sätt, att han strax efter syndafallet för mänskligheten uppenbarade Kristus som frälsaren undan synd och död. Men ett sådant Guds ingripande i historien föreligger faktiskt, vilket Skriften eftertryckligt berättar om (Apg. 10:43, Joh. 5:39, 46, 8:56). Det som Skriften säger om förbundsförändring och om ett förbund som blivit föråldrat (Jer. 31:31-34, Hebr. 8:6-13), syftar inte på evangelium utan på Lagens förbund på Sinai (Gal. 3:17 ff).

Enligt Skriften står det fast, att den kristna religionen trädde in i mänsklighetens historia vid dennas början, och att den redan då var den absoluta religionen i den utpräglade meningen, att den framställer kvinnans säd i hans frälsnings­verk som hela mänsklighetens ende frälsare undan synd och död. Vi bör därför inte tala om den kristna religionen som den högsta och mest fullkomliga religionen eller som religionernas höjdpunkt, därför att sådana uttryckssätt ger intryck av att det skulle vara fråga om en gradskillnad mellan kristendomen och de icke-kristna religionerna. Det rör sig istället om en artskillnad med hänsyn till ursprung, väsen och därför även till följder för människans del. Kristendomen erbjuder inte bara den högsta tillfredsställelsen. Den erbjuder den enda. Den är inte den högsta religionen. Den är den enda av Gud erkända religionen (jfr Ef. 5:8, 1 Kor. 10:20, Apg. 26:18, Ef. 2:1-5, Rom. 5:1 ff, Gal. 2:16).

Av det som ovan sagts framgår den princip, enligt vilken man skall skilja mellan Gamla och Nya testamentet. Nya testamentet skiljer sig inte från Gamla testamentet ifråga om innehållet och den gudomliga uppenbarelsen. Skillnaden ligger endast i uppenbarelsens klarhet och fullhet. Kristus uppmanade judarna å ena sidan att tro på honom (Joh. 8:24), men å andra sidan vände han sig mot tanken att han lärde något nytt (Joh. 5:39). Samma inställning framhävs också av Kristi apostlar (Rom. 3:21 ff, Rom. 4:1 ff).

Det kyrkliga språkbruket skiljer mellan den kristna religionen och den kristna teologin. Religion betecknar i ordets subjektiva bemärkelse alla kristnas kunskap om Gud; teologi betecknar i ordets subjektiva bemärkelse kyrkans lärares särskilda kunskap om Gud. Man kan acceptera denna distinktion. Skriften lär både att alla kristna har kunskap om Gud (Joh. 6:45), och att de kristnas lärare äger en särskild kännedom om Gud (1 Kor. 12:29, 1 Tim. 3:2, 2 Tim. 2:1-2). Båda slagen av kunskap om Gud har sin enda kunskapskälla i den heliga Skrift.

Nuförtiden diskuterar man mycket om skillnaden mellan religiös och teologisk insikt. Ur kristen synvinkel bör man emellertid hålla fast vid att religiös och teologisk insikt i princip inte skiljer sig från varandra ifråga om kunskapens källa eller medel. De sammanfaller i princip, därför att den teologiska insiktens början, mitt och slut inte är något annat än att tro på Guds Ord såsom det är uppenbarat i Skriften. Inte heller teologerna eller kyrkans lärare kommer utöver Guds uppenbarelse i sitt Ord, vilket Skriften ofta och på många sätt vittnar om (Joh. 8:31-32, 17:20).

Ordet teologi betecknar subjektivt sett kunskapen om Gud (lärdom om Gud) och objektivt sett läran om Gud. Ordet teologi förekommer inte i den heliga Skrift. Uppenbarelsebokens gamla överskrift (”Sankt Johannes, teologens, uppenbarelser”) härrör naturligtvis från senare tid. Uttrycket förekommer emellertid redan hos hedniska författare. Så säger Aristoteles³¹⁾ att Thales och de som före Thales spekulerat om tingens ursprung ”teologiserat”. Enligt Josefus³²⁾ skrev Ferekydes av Syros redan på 500-talet f. Kr. ett verk med titeln ”Teologi”, i vilket han spekulerade om himmelska och gudomliga ting.

Inom den kristna kyrkan har ordet teologi (liksom även ordet teolog) inte alltid använts i samma betydelse. Det bör närmast erinra oss om att det är fråga om kyrkans språkbruk och inte ett uttryck som vi fått av Skriften. Man bör inte föra någon strid om ord, så länge dessa är förenade med begrepp som inte strider mot Skriften utan sakligt sett är inneslutna i den. Det senare gäller, när man förstår ”teologi” på något av följande sätt: 1. Den särskilda kunskap och lära om Gud som enligt Skriften bör ägas av den som insätts i det offentliga predikoämbetet (1 Tim. 3:2, 5). 2. Den kunskap och lära om Gud som ägs av den som undervisar kyrkans blivande lärare, alltså de teologiska professorerna som vi numera kallar dem (2 Tim. 2:1‑2). 3. Den kunskap och lära om Gud som alla kristna äger. Luther betecknar hövitsmannen från Kapernaum som ”theologus”, ty denne ”har disputerat på ett så fint och kristligt sätt, att det skulle räcka till för en som varit teologie doktor i fyra år”.³³⁾ Uttrycket lekmannateolog har visst fog för sig, när det gäller sådana kristna vars kunskaper om den kristna läran och vars intresse för kyrkliga frågor överstiger medelmåttan. 4. Kunskapen och läran om vissa delar av den kristna religionen, nämligen om Kristi gudom och i samband därmed om Treenigheten. Så gav man Gregorius av Nazianz (d. c:a 390) tillnamnet ”teologen”, sedan han offentliggjort sina försvarstal om Kristi gudom, och kyrkofäderna gav t.o.m. evangelisten Johannes epitetet ”teologen”, därför att han med särskilt eftertryck lär Kristi eviga, väsentliga gudom. Detta språkbruk har bevarats ända fram till våra dagar, och därför kallar vi läran om Kristi gudom och läran om Treenigheten för teologi i ordets mer inskränkta mening till skillnad från kosmologin, antropologin, kristologin o.d.

I de ovan nämnda betydelserna används teologi och teolog i en mening som sakligt sett förekommer i Skriften. Däremot är det ett skriftvidrigt språkbruk, då teologin anses beteckna en kunskap och lära om Gud och om de gudomliga tingen som går utöver tron på Skriftens ord eller vill upphöja tron till vetande. Detta är den nyare teologins ursprungslögn, och den förekommer i olika nyanser. Det är inte något vetande utan istället självbedrägeri och okunnighet, när man menar sig i sin kunskap om Gud kunna komma utöver tron på Kristi skrivna Ord.

Med de äldre lutherska teologerna förstår vi teologi som den lärdom om Gud som behövs för att förvalta det offentliga predikoämbetet, eller med andra ord: den av Den Helige Ande i en kristen verkade skickligheten att utöva det offentliga predikoämbetets funktioner, dvs. att både offentligt och privat utifrån Skriften kunna lära Guds Ord rent och klart och att vederlägga uppkommande villoläror och därigenom föra syndiga människor till tron och saligheten. Detta är innebörden i ordet teologi i subjektiv eller konkret mening såsom begreppet föreligger t.ex. i 2 Kor. 3:5-6. Med teologi i objektiv mening eller som lära menar vi den muntligt eller skriftligt framställda kristna läran (doctrina) i den omfattning och i den form som en förvaltare av det offentliga predikoämbetet bör äga den. Detta objektiva begrepp har vi t.ex. i 2 Tim. 1:13, där aposteln mot villoläran lägger Timoteus varmt om hjärtat just sina sunda ord eller sin ”sunda lära” som urbild eller mönster för hans läroämbete. Självfallet bildar den teologi som uppfattas som skicklighet ordets primära och egentliga begrepp, medan teologi fattad som lära kan kallas för ordets andra, härledda mening, eftersom ”teologin först måste vara i människans själ, innan den kan framställas i tal eller skrift.” ³⁴⁾ Man har klandrat denna de äldre lutherska teologernas uppfattning som varande ovetenskaplig, men den anbefalls åt alla dem som i enlighet med Skriftens mening vill teologisera ur Skriften.

En närmare beskrivning av teologin fattad som skicklighet har vi i de talrika skriftställen som beskriver de personer, åt vilka läroämbetet i kyrkan skall anförtros i enlighet med Guds vilja och ordning. Dessa är de huvudmoment som Skriften anger:

1. Den teologiska skickligheten är en andlig skicklighet, dvs. en skicklighet som i varje enstaka fall förutsätter, förutom naturliga gåvor, den personliga tron på syndernas förlåtelse för Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelses skull, alltså omvändelsen eller pånyttfödelsen. De otroende är inte teologer i den heliga Skrifts mening, inte ens om de med sitt förstånd tagit in alla bibliska läror och kan undervisa om dem tack vare sin naturliga begåvning. Dogmhistoriskt uttryckt: ”Det finns inte någon ’theologia irregenitorum’ (icke pånyttföddas teologi).” Skriften betecknar skickligheten att förvalta det offentliga läroämbetet uttryckligen som ett Guds andliga verk (2 Kor. 3:5), medan den beskriver alla otroende som boning och verksamhetssfär för denna tidsålders furste och inte för Den Helige Ande (Ef. 2:2). Vidare förekommer i Skriften ämbetsgåvorna alltid endast i förening med personlig kristendom (1 Tim. 3:1 ff, 2 Tim. 2:1 ff).

Det är mot Guds ordning och endast genom Guds tillåtelse som oomvända befinner sig i det offentliga läroämbetet. Dock kan människor omvändas och frälsas genom deras tjänst, förutsatt att dessa ämbetsinnehavare till det yttre lärt sig Guds Ord och predikar det, eftersom nådemedlens verkan inte upphävs genom den personliga beskaffenheten hos dem som förvaltar dem. Därför beskriver de gamla teologerna med rätta teologin i betydelsen skicklighet som en övernaturlig, gudaskänkt förmåga. Så säger t.ex. Baier: ”Det är säkert att teologin till sitt väsen är en övernaturlig skicklighet, visserligen förvärvad genom våra handlingar men genom nådens krafter och Den Helige Andes verkan.” ³⁵⁾ Luther skriver: ”Doktorer i konst, i medicin, i rättsvetenskap, i sententierna kan påven, kejsaren och universiteten göra. Men var viss om att en doktor i den heliga Skrift kan inte någon annan göra åt dig än Den Helige Ande från himlen allena.” ³⁶⁾ Till den andliga skickligheten hör även den av Den Helige Ande genom Skriftens ord verkade kristna övertygelsen att Skriften är Guds ofelbara Ord.

2. Den teologiska skickligheten inbegriper skickligheten att inte lära något annat än Guds Ord, dvs. skickligheten att avhålla sig från alla egna tankar och från andra människors tankar om Gud och gudomliga ting och att inte hämta den lära som skall framläggas från något annat håll än från Guds Ord, dvs. även för vår tid från den heliga Skrift. Enligt Skriften är var och en som inte förblir vid Herrens Jesu Kristi sunda ord en förblindad människa som inte vet någonting (1 Tim. 6:3-4). Men det är i Kristi apostlars och profeters ord som vi har Kristi ord (Joh. 17:20, 1 Petr. 1:10-12, Ef. 2:20). Luther varnar mycket allvarligt: ”Se, alla profeter som inte predikar ur Guds mun bedrar, och Gud befaller att man inte skall lyssna till dem.” ³⁷⁾ Då någon vill hämta den lära som skall läras i den kristna kyrkan från andra källor än den heliga Skrift, motsäger detta skickligheten till det kristna läroämbetet och innebär att han är diskvalificerad från att inneha ämbetet.

3. Den teologiska skickligheten inbegriper förmågan att lära hela Guds Ord sådant det är uppenbarat i den heliga Skrift. Så Paulus som förkunnade ”hela Guds rådslut” (Apg. 20:27). Förkunnelsen av hela den kristna läran utan att ta bort eller lägga till något förutsätter naturligtvis stort nit, både hos teologie studerande som skall förvärva skickligheten och hos de lärare som redan står i ämbetet och som det åligger att bevara och utveckla den teologiska skickligheten (1 Tim. 4:16).

4. Till den teologiska skickligheten hör vidare förmågan att vederlägga villolärarna (Tit. 1:9-11). Det krav som ibland framförs att den offentlige läraren bör avhålla sig från polemik stöds inte av Skriften. Den förbjuder visserligen strid om onödiga ting, t.ex. om släktregister (Tit. 3:9). Förbjuden är också polemik som bottnar i köttslig iver (2 Kor. 10:3). Enligt Skriften måste vederläggandet av den falska läran föregås av framställning av den rätta läran, så att åhöraren inser att polemiken är befogad och instämmer i den. Men det strider mot Skriften att från ämbetets funktioner vilja utesluta all berättigad polemik som försvarar den kristna sanningen mot villoläran. Det är inte bara så, att Skriften kräver en sådan polemik (Tit. 1:9-11). Den låter också Kristi och apostlarnas exempel stå som normativ förebild. Enligt Guds Ord är den som inte straffar falsk lära inte någon trogen förvaltare av Guds hemligheter, inte någon trogen herde för fåren som är honom anförtrodda och ingen trogen väktare på Sions murar, utan han en otrogen tjänare, en stum hund, en förrädare (jfr t.ex. Jes. 56:10-11, Fil. 3:2 m.fl.).

Det uttryckligen befallda bekämpandet av villoläran inbegriper att man känner igen falska lärare som sådana (Rom. 16:17), vederlägger dem (Tit. 1:9, 11), isolerar dem, dvs. inte utövar kyrkogemenskap med dem (Rom. 16:17, 2 Joh. 10) och ev. även formellt utesluter dem från den kyrkliga gemenskapen (1 Tim. 1:20, 2 Tim. 2:17). Den kristna kyrkan har visserligen inte fått någon befallning att driva falska lärare ut ur landet eller ur den borgerliga gemenskapen med hjälp av överhetens makt, men den har befallningen att inte tolerera villoläran inom kyrkan utan att bekämpa den med Guds Ord.

5. Den teologiska skickligheten inbegriper slutligen även förmågan att lida för den kristna lärans skull (2 Tim. 2:3, 9). Detta lidande måste man förvänta sig, därför att evangelium är en stötesten och en dårskap för de otroende (1 Kor. 1:23), och därför att det både ligger i sakens natur och bekräftas av erfarenheten att de otroendes hätskhet riktar sig mot de lärare som bekläder det offentliga ämbetet (Matt 24:9, Apg. 9:16). Är ämbetsbärarna inte beredda att lida och bära förlust av gods, ära, social ställning och – om det behövs – t.o.m. själva livet, kommer de att kompromissa med villoläran eller helt och hållet avfalla från sanningen och därigenom gå miste om saligheten.

Teologin, fattad objektivt eller som lära (doctrina), är ingenting annat än framställningen av den lära som finns i den heliga Skrift. Det som den heliga Skrift på många olika håll säger om de enskilda lärorna sammanställs av teologin, varvid hänsyn tas till texten och dess sammanhang. Så uppstår den lära som den kristne teologen presenterar muntligt eller skriftligt (1 Petr. 4:11, Tit. 2:10). Därför betonar de gamla lutherska teologerna, att det i ”lärokroppen” (corpus doctrinae) inte finns någon enda lem, inte ens den ringaste, som saknar stöd Skriften. På samma sätt beskriver Luther de gamla teologernas verksamhet efter apostlarnas tid. Han kallar teologerna, och inbegriper då sig själv, ”profeternas katekumener och lärjungar”, ”vi som upprepar och predikar, vad vi hört och lärt av profeterna och apostlarna”.³⁸⁾ Han går så långt att han säger: ”Ingen annan lära får läras eller höras i kyrkan än Guds rena Ord, dvs. den heliga Skrift; annars skall lärare och åhörare förbannas med sin lära.” ³⁹⁾ Kort och koncist kommer sanningen fram i det bekanta axiomet: Quod non est biblicum, non est theologicum – Vad som inte är bibliskt, är inte teologiskt.

Den kristne teologen skall därför inte lära föränderliga mänskliga meningar utan den gudomliga, oföränderliga sanningen eller Guds egen lära (doctrina divina, Kol. 2:8, Tit. 2:10). Lika litet får teologin avlägsna sig från den objektiva gudomliga sanningens mark i den heliga Skrift och göra det egna jaget till den kristna lärans källa. Det skulle innebära att den kristna läran förlades till den subjektiva, mänskliga åsiktens sfär. Den kristne teologen måste framföra den från Skriften hämtade gudomliga läran, så att han inte lär något annat än det som Gud själv säger i den heliga Skrift. Ty den kristna läran är ju ingenting annat än Guds Ord i motsättning till alla mänskliga tankar och åskådningar. Det är ett krav som Skriften själv ställer, att den lära som skall bäras fram i den kristna kyrkan måste vara doctrina divina, gudomlig lära (Jer. 14:14, 23:16, 27:14-16, Hes. 13:2 ff, 1 Tim. 3:16, 6:3-4 m.fl.).

Lärare som inte framför denna lära ren, oförfalskad och oavkortad måste undvikas (2 Joh. 8-11, Rom. 16:17). Luther var så angelägen om den rätta, gudomliga läran som skall läras och höras i kyrkan att han om och om igen med djupaste allvar inskärpte dess nödvändighet. Han skriver t.ex.: ”Vill någon predika, så må han förtiga sina egna ord. … Här i kyrkan skall han inte tala något annat än husbondens (Guds) ord; annars är det inte den sanna kyrkan. Därför skall det heta: ’Gud talar’.” ⁴⁰⁾ Och Luther vill också se detta tillämpat på teologie professorer. Han delar definitivt inte en del nyare teologernas ståndpunkt, att vanliga predikanter bör nöja sig med att bära fram den i Skriften givna läran, men att denna restriktion inte skall läggas på teologie professorer vilkas uppgift är att företräda vetenskapen. Luther kräver att också professorerna skall utöva den strängaste tukt över sina tankar: skoningslöst skall de skjuta ifrån sig alla tankar om Gud och gudomliga ting som inte är uttryckta i Skriften. De skall endast ”säga efter och predika” vad de ”hört och lärt sig av profeterna och apostlarna”.⁴¹⁾ Enligt Luther är det utmärkande draget hos alla trogna lärare, som alltsedan apostlarnas tid förvaltat kyrkans läroämbete, just detta att de ”inte lägger till något eget eller något nytt såsom de falska profeterna gör, utan att de lär det som de har fått av profeterna”.⁴²⁾

Samma ståndpunkt möter oss också hos de gamla lutherska teologerna. För att kraftigt framhäva den kristna lärans skriftenliga karaktär kallar de teologin fattad som lära även för ”theologia ektypos”, avbildlig teologi. Den är en reproduktion eller ett avtryck av theologia archetypos, den urbildliga teologin, dvs. av den kunskap om Gud och gudomliga ting som ursprungligen bara finns hos Gud själv, men som Gud av nåd förmedlat och gett åt människorna genom sitt Ord. Denna terminologi är inte överflödig eller föråldrad, som somliga har menat. utan alltigenom skriftenlig, och den är för teologer i alla tider mycket instruktiv. Man är visst inte för skarp, när man kallar den teologi som inte motsvarar den i Skriften föreliggande urtypen (theologia archetypos) för villfarande och intetsägande prat. I detta följer vi Luther som betecknar allt som lärs i kyrkan utan täckning i Skriften som ”pladder”.

Har den moderna teologin i princip övergivit tanken, att den kristna teologin skall vara doctrina divina till skillnad från alla mänskliga tankar, så beror detta på dess förändrade inställning till den heliga Skrift. Luther ansåg den heliga Skrift vara Guds eget Ord eller Guds mun. Moderna teologer säger: ”I dag har inspirationsläran övergetts av den vetenskapliga teologin. Kraftiga efterverkningar har den bara inom lekmannaortodoxin” och ”Ingen bygger sin dogmatik på gammalprotestantiskt sätt på norma normans” (dvs. på Bibeln). Moderna teologer betecknar fasthållandet vid skriftprincipen som något onormalt och som en återgång till en övervunnen teologisk ståndpunkt. Hur allvarligt de moderna teologerna menar sitt farväl till Skriften och följaktligen sitt avståndstagande från kyrkans doctrina publica, framgår av att de inte endast uppträder defensivt (t.ex. genom att hävda att de bara lär den gamla sanningen på ett nytt sätt), utan även övergår till en starkt utpräglad offensiv och kallar den kristna läran, hämtad ur Skriften, för intellektualism, biblicism, bokstavsteologi, mekanisk skriftuppfattning, en syn på Skriften som vore den en lärolag, en lagkodex som fallit ner från himlen, en papperspåve o.d. De använder nästan alla de invektiv som ingår i det ordförråd som såväl romarna som de reformerta använt mot Luther och den lutherska kyrkan. Denna provocerande inställning hos de moderna teologerna får oss att tänka på Luthers kända ord: ”Var och en vill salubjuda i sin bod, inte därför att han vill uppenbara Kristus och hans hemlighet, utan därför att han inte förgäves vill uppenbara sin egen hemlighet och sina vackra tankar, med vilka han hoppas att t.o.m. omvända djävlarna.” ⁴³⁾

De nyare teologer som vill hämta den kristna läran ur sitt eget inre och inte från Skriften rör sig på självbedrägeriets och därmed osanningens plan. Det föreligger ett självbedrägeri, t.ex. när man åberopar den kristna upplevelsen som den kristna sanningens kunskapskälla. Visst finns det en kristen upplevelse; utan personlig upplevelse finns det rentav inte någon kristendom. Varje kristen människa har erfarit och erfar alltjämt för det första, att hon inför Gud är värd att fördömas, och för det andra hjärtats förtröstan på den syndaförlåtelse som Kristus förvärvat genom sin satisfactio vicaria. Men denna dubbla erfarenhet förmedlas ju bara genom förkunnelsen av och undervisningen i Guds Ord, först som Lag och sedan som evangelium (Luk. 24:46-47, Apg. 26:20). Den kristna erfarenheten av synd och nåd uppkommer inte genom någon Guds omedelbara verkan och inte heller genom Guds verkan i naturen och i historien. Det är endast genom Guds uppenbarelse i Ordet som den kommer till stånd (Rom. 10:14, 17). Den som förkastar Skriften tar därmed också avstånd från den kristna erfarenheten. Gör han då sin upplevelse till en domare över Skriften och den kristna läran, så är hans erfarenhet inte kristen utan något högst okristet.

Det är också ett självbedrägeri, när man åberopar det pånyttfödda jaget eller teologens nya människa som den kristna lärans källa. Nu finns det givetvis ett lärande utifrån det pånyttfödda jaget eller den nya människan (Ps. 116:10). Men det är en förolämpning mot den pånyttfödda eller nya människan, när man tilltror henne en sådan dårskap som att hon ville, om så bara för en stund, lägga bort Skriften och se sig omkring efter någon annan källa och norm för den kristna läran. Där denna metod tillämpas, är det den gamla människan som bedriver teologi. Då verkar revolutionären som bryter ned den grund som den kristna kyrkan är byggd på (Ef. 2:20). Då har Nietzsches övermänniska hamnat på teologins mark. Den nya människan vet av Joh. 8:31-32, att den gudomliga sanningen bara kan förstås genom att förbli vid Kristi ord. Därför håller hon sig till den allmänna regel som gäller för alla lärare: ”Om någon talar, så vare hans tal i enlighet med Guds Ord” (1 Petr. 4:11).

Vidare är det fråga om ett stort självbedrägeri, när man påstår att det inte kommer an på Skriftens ord (i regel brukar man säga: Skriftens bokstav) så mycket som på dess innehåll. Detta innebär att man förväntar sig något både logiskt och psykologiskt sett omöjligt. I själva verket förhåller det sig så: Eftersom innehållet i den heliga Skrift – i likhet med innehållet i vilken annan skrift som helst – endast får sitt uttryck genom sina ord, så är dess innehåll visst, bara därför att orden är vissa och tillförlitliga. Kan vi inte lita på Skriftens ord, kommer innehållet alltid vara hypotetiskt och osäkert. För att ta oss ut ur detta ovisshetens tillstånd, som för frälsningstörstande själar är värre än döden,⁴⁴⁾ försäkrar vår Frälsare oss om att Skriften inte kan bli om intet (Joh. 10:35), och han förmanar oss att förbli vid hans ord – inte bara vid innehållet i vad han säger (Joh. 8:31-32). Därtill lär han oss uttryckligen, att det är just genom det apostoliska Ordet som vi kommer till tro och blir frälsta (Joh. 17:20). En otroende som Lessing, för vilken naturligtvis inte begreppen ”synd” och ”frälsning” fanns, suckar: ”Vem skall frälsa oss ifrån bokstavens odrägliga ok?” Den troende kristne bekänner däremot med tacksamt hjärta: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig” (Ps. 119:105).

Slutligen handlar det om ett självbedrägeri, när man åberopar kristendomens historiska karaktär. Visst har kristendomen i sig en alldeles särskild historisk karaktär. Enligt Skriftens vittnesbörd har den evige Gudens Son blivit människa och i och med detta trätt in i historien. Det eviga har gått in i tiden. Skriften vittnar också om att denna underbara gudomliga hemlighet på den evige Gudens befallning är uppenbarad på mänskligt språk genom profeternas skrifter (Rom. 16:25-26), och att den på så vis har blivit en historisk företeelse. Men till kristendomen som historiskt fenomen i denna världen hör också det faktum, att frälsningsuppenbarelsen genom Kristi ord, som vi har i hans apostlars ord, är så fullständigt avslutad, att all följande historia varken kan eller skall ändra någonting i den. Helt riktigt har det sagts, ”att den historiska frälsningsuppenbarelsen för oss bara finns i den heliga Skrift som återger den”.

När moderna teologer omtolkar kristendomens historiska karaktär och använder den för att bli av med den heliga Skrift som den kristna lärans enda källa och norm och istället söker hämta den kristna läran ur sitt eget inre (det dogmatiserande subjektet), så står vi inför ett helt ohistoriskt angrepp mot kristendomens verkliga historia. Detta åberopande av historien rymmer i sig ett självbedrägeri: det egna undervisande jaget tar plats bakom den kyrkliga katedern och inkräktar på Kristi auktoritet, han som ända fram till den yttersta dagen i sitt Ord är kyrkans högste och ende lärare (Matt. 23:8, 10, 28:19-20, Joh. 8:31-32, 17:20). Alla vägar som leder förbi Skriften som teologins enda källa och norm, för in i jag-teologin. Som kristna kan vi instämma i Luthers ord mot alla jag-teologer: ”De pratar sådant bara för att leda oss bort ifrån Skriften och för att upphöja sig själva till att vara våra mästare för att vi skall tro på deras drömpredikningar.” ⁴⁵⁾

Insikten om att den heliga Skrift, Guds eget, ofelbara Ord, är den kristna lärans enda källa och norm kommer att skapa tre dygder hos teologen: 1. Han kommer att misströsta om all egen vishet och med ödmjukt sinne nalkas Skriften, där Gud talar till honom i apostlarnas och profeternas ord. 2. Han kommer att ta emot den i Skriften uppenbarade gudomliga läran genom tron som det enda kunskapsmedlet, och han kommer troget att återge den läran, varvid han av hjärtat av hjärtat ber Gud bevara honom från att blanda in de egna tankarnas halm i de gudomliga tankarnas vete (Jer. 23:28). 3. Han kommer genom Guds nåd att få mod och kraft att kräva, att den ur Skriften hämtade läran i egenskap av Guds egen lära skall vara allenarådande. På så vis kommer han att avvärja likgiltighet, kaos och förvirring läran. När man förebrår dem som räknas till det konservativa lägret för att de saknar frimodighet och kraft, stämmer denna förebråelse knappast med Luthers och hans efterföljares trosvissa ord: ”Guds Ord och löfte skall bestå.” Nutidens teologer bör tänka på Luthers ord: ”All förtröstan är fåfäng som inte bygger på Guds Ord” (Jes. 7:9).⁴⁶⁾

I detta avsnitt skall vi behandla följande punkter: 1. Lag och evangelium 2. Fundamentala och icke-fundamentala läror 3. Öppna frågor eller teologiska problem.

Man har påpekat att det finns en av Luther och de gamla teologerna omsorgsfullt behandlad lära, som praktiskt taget försvunnit ur den moderna teologin och som den moderna teologin rentav avvisar. Det gäller läran om Lag och evangelium, speciellt läran om åtskiljandet av Lag och evangelium.

Den moderna teologins bedömning lyder så här: ”Det finns inte någon anledning att under rubriken ’Guds Ord’ behandla uppdelningen av Lag och evangelium och dessas relation till varandra så som de gamla dogmatikerna gjorde.” Detta uttalande är karakteristiskt för läget i nutiden och samtidigt något självklart för den moderna teologin. Men dess förklaring att åtskiljandet av Lag och evangelium med allt vad det innebär är oriktigt är en följd av förnekandet av Kristi satisfactio vicaria. Finns det inte någon Guds vrede i Skriftens mening, så finns det ju inte heller någon Lag och något evangelium. Men Guds metod att förlåta synder och att skänka frälsning är nu denna: utan Lagens gärningar, ”genom tron på Jesus Kristus” (Rom. 3:21-28, Gal. 2:16, 1 Kor. 15:1-2, Ef. 2:8). Därför har Luther rätt, när han säger att varje kristen människa måste förstå sig på konsten att dela Lag och evangelium, ja, att ”där detta stycke fattas, kan man inte skilja mellan en kristen och en hedning eller en jude”.⁴⁷⁾ En människa är och förblir en kristen endast genom att hon i sitt samvete tröstar sig mot Lagens anklagelser med evangelium som tillsäger henne syndernas förlåtelse utan Lagens gärningar. Helgelse och goda gärningar är bara möjliga hos människor som inte står under Lagen utan under nåden (Rom. 6:14).

Skriftens gudomliga lära är innehållsmässigt uppdelad i Lag och evangelium. I hela Skriften lärs Guds Lag (Matt. 22:37-40), och i hela Skriften lärs Guds evangelium (Rom. 1:1-2, 3:21, Apg. 10:43). Därför säger vår bekännelse: ”Hela Skriften bör uppdelas i dessa två huvuddelar: lagen och löftena. Än framställer Skriften lagen, än meddelar den löftet om Kristus.” ⁴⁸⁾ Båda delarna av Guds Ord måste teologen lära oförkortat och oförändrat; han får varken göra avkall på något i Lagen eller göra någon ändring i evangelium (Matt. 5:17-19, Gal. 1:7-9). Men nu är Lag och evangelium till sitt innehåll varandras fullständiga motsatser, eller som Luther uttrycker sig: ”mer än motsägande”.⁴⁹⁾ Lagen fördömer den människa som inte på ett fullkomligt sätt uppfyllt den (Gal. 3:10, Rom. 3:9-19). Men enligt evangelium tillräknar inte Gud människorna deras överträdelser av Lagen (2 Kor. 5:19, Apg. 20:24). Inför detta faktum måste teologen kunna skilja på Lag och evangelium, om han själv inte skall råka i förvirring och skapa förvirring hos andra. Det rätta åtskiljandet består i att han begränsar varje del till det av Skriften bestämda området, där den har sin giltighet enligt Guds vilja och ordning.

1. Genom Lagen skall teologen komma till insikt om synden (Rom. 3:20). Syndernas förlåtelse däremot skall han lära enbart av evangelium (Rom. 3:28). Den som lär syndernas förlåtelse även med Lagen är inte någon kristen teolog, utan en förförare som lär andra att avfalla från kristendomen (Gal. 5:4). Han hör till det slags lärare som aposteln syftar på, när han för deras skadliga verkans skull säger: ”Jag skulle önska att de män som uppviglar er läte omskära sig ända till avstympning” (Gal. 5:12). Detta innebär att åtskiljandet av Lag och evangelium är beroende av de tilltalade personernas andliga hållning. Lagens skall predikas för dem som fortfarande är stolta och säkra, dvs. inte erkänner sig vara värda Guds vrede och förtappelsen. Ty vad Lagen säger, det säger den till dem som är under Lagen (Rom. 3:19). Evangelium skall däremot predikas för dem vars hjärtan är förödmjukade och förkrossade genom Lagen (Matt. 11:5, Luk. 4:18).

2. När det gäller goda gärningar skall teologen med Lagen undervisa om vilka gärningar som är goda, som behagar Gud och är av honom befallda. Kristus själv besvarar frågan om goda gärningar utifrån Lagen (Matt. 15:1 ff, 22:35 ff, 19:16 ff). Även kristna behöver denna undervisning på grund av att deras gamla människa är benägen att anse människobud om mat och dryck, ogift stånd o.d. vara gärningar som Gud befallt (Kol. 2:16-23, 1 Tim. 4:1 ff). Lusten och kraften till att göra sådana gärningar som är goda inför Gud kan emellertid inte verkas på annat sätt än genom evangelium, vilket aposteln Paulus visar i all sin verksamhet (Rom. 12:1). Axiomet: Lex praescribit, evangelium inscribit, ”Lagen föreskriver, evangelium inskriver”, vilar på Skriftens grund (Jer. 31:31-34). Om den teologiska konsten att framkalla goda gärningar säger Luther: ”Den som driver Lagen tvingar med hotelse och straff. En nådens predikant lockar och eggar med den godhet och barmhärtighet som Gud visar.” ⁵⁰⁾

Även när det gäller bekämpandet av synden måste teologen veta, att han genom att lära Lagen i bästa fall endast avvärjer synden i det yttre, medan han i det inre ger synden liv och förökar den. Paulus talar av egen erfarenhet: ”Medan vi ännu var i ett köttsligt väsende, var de syndiga lustar, som uppväcktes genom lagen, verksamma i våra lemmar till att bära frukt åt döden” (Rom. 7:5). Men Paulus kunde också berätta att synden dödas i människan genom evangelium: ”Men nu är vi lösta från lagen, i det att vi har dött från det varunder vi förr hölls fångna; och så tjänar vi nu i Andens nya väsende, och icke i bokstavens gamla väsende” (Rom. 7:6) och vidare: ”Synden skall icke råda över er, eftersom ni icke står under lagen, utan under nåden” (Rom. 6:14). Det är just på sådana yttranden hos aposteln som följande axiom bygger: ”Lagen dödar syndaren, icke synden; evangelium dödar synden, icke syndaren.” Det rätta åtskiljandet av Lag och evangelium är i praktiken så svårt att Lu­ther säger: ”Sätt därför den som behärskar denna konst att skilja Lag och evangelium på den främsta platsen och kalla honom för en doktor i den heliga Skrift.” ⁵¹⁾

Distinktionen mellan fundamentala och icke-fundamentala läror har in­te till syfte att ge dispens från att acceptera vissa läror som står i Skriften. Det ligger inte i någon människas makt och förbjuds uttryckligen i Skriften. Kristi uppdrag till sin kyrka är att hon skall lära allt vad han har befallt (Matt. 28:20, Apg. 20:27). I Gamla testamentet var det också förbjudet lägga till något eller att dra något ifrån det skrivna Ordet (Jos. 1:8, 5 Mos. 17:19). Detta innebär att ingenting i Skriften kan förklaras vara överflödigt eller onyttigt, ty ”allt som fordom har blivit skrivet, det är skrivet oss till undervisning” (Rom. 15:4, 2 Tim. 3:16, 1 Kor. 10:11, Rom. 4:23-24 m.fl.).

Likväl är det inte bara berättigat utan också av stor praktisk betydelse att skilja mellan fundamentala och icke-fundamen­tala läror. Detta inser man lätt, om man t.ex. ställer läran om Kristus och läran om antikrist bredvid varandra. Båda lärorna står i Skriften, men de står i helt olika relation till den saliggörande trons uppkomst. Läran om Kristus utgör trons fundament, därför att den saliggörande tron har Kristus i hans ställföreträdande tillfyllestgörelse som objekt: den är tron på Kristus (Gal. 3:26). Läran om antikrist står däremot inte i denna fundamentala relation till den kristna tron. En människa får inte syndernas förlåtelse och saligheten genom kunskap om antikrist, utan hon får det genom kunskap om Jesus Kristus (Apg. 4:12). Trots detta är läran om antikrist inte överflödig. Den tjänar den saliggörande tron på så sätt att den varnar för faror som hotar den kristna tron genom antikrists förförelse. Men läran om antikrist är inte någon fundamental lära, vilket även de gamla lutherska lärarna alltid medgett. Håller vi fast vid att fundamentala läror är sådana läror som tjänar som fundament för tron, så är det inte svårt att skilja mellan fundamentala och icke-fundamentala läror.

Den saliggörande tro som Skriften lär är tron på syndernas förlåtelse för Kristi satisfactio vicarias skull, eller annorlunda uttryckt: tron på den gudomliga rättfärdiggörelsen utan Lagens gärningar genom tron allena. Endast den som genom den Helige Andes verkan äger denna tro är i Skriftens mening troende (Gal. 2:16) och medlem i den kristna kyrkan (Apg. 5:14). Den som inte tror på detta evangeliums lära, befinner sig enligt Skriftens mycket bestämda utsaga utanför de troendes antal och utanför den kristna kyrkan (Gal. 3:6-10). Därav Luthers allvarliga ord: ”Detta stycke (om rättfärdiggörelsen) är en grundsten och en hörnsten som ensam föder, när, uppbygger, tjänar och försvarar kyrkan, och utan den kan inte Guds kyrka bestå ett ögonblick” ⁵²⁾ och vidare: ”Hur många de än är i världen som icke tror denna lära, så är de antingen judar eller turkar eller papister eller kättare.” ⁵³⁾ Därför kallar dogmatikerna läran om rättfärdiggörelsen för articulum omnium fundamentalissimum, den allra mest fundamentala läran.

Skriften lär oss klart vilka läror det är som tron på syndernas förlåtelse för Kristi skull förutsätter och inkluderar:

1. Tron på syndernas förlåtelse för Kristi skull förutsätter först kännedom om synden och syndens följd, den eviga förtappelsen. Där denna kännedom om synden, dvs. insikten om att man är värd att fördömas, inte finns, och där man istället fortfarande sätter tillit till den egna värdigheten, kan det inte finnas någon tro på den gudomliga syndaförlåtelsen för Kristi skull. Därför skall man, i enlighet med den av Kristus själv föreskrivna lärometoden, bland alla folk först predika bot och sedan syndernas förlåtelse (Luk. 24:47). Kristus belyser detta klart med berättelsen om farisén och publikanen (Luk. 18:9-14). Det lärs också på alla skriftställen som vittnar om att det endast är i förkrossade hjärtan som Gud är nära med sin nåd och tar sin boning i (Jes. 66:2, 57:15, Ps. 34:19, 51:19, Luk. 4:18).

2. Vidare lär Skriften mycket bestämt att den saliggörande tron inbegriper kunskap om Kristi person, dvs. tron på att Kristus är i en odelbar person sann Gud och sann människa (Matt. 22:42). Utan tron på Kristi sanna gudom finns i människans hjärta inte någon tro på Kristus i Skriftens mening. Kristus förkastar uttryckligen den judiska allmänhetens tro som ansåg honom vara Johannes döparen, Elias, Jeremias eller någon av profeterna. Han bekräftar den tro som fanns hos hans lärjungar, vilka genom Faderns uppenbarelse hade förstått att han var den levande Gudens Son (Matt. 16:13-17, 1 Joh. 1:1-4). Där man i likhet med unitarierna och moderna teologer, som gett sig in på unitarisk mark, inte vill låta Kristus vara den evige, sanne Guden, och där man i bästa fall honoris causa kallar Kristus Gud, kan det inte finnas någon saliggörande tro. Företrädarna för en sådan uppfattning befinner sig extra ecclesiam, utanför kyrkan (1 Joh. 5:12-13).⁵⁴⁾ När det gäller Treenigheten, förhåller det sig enligt Skriften så, att tron på de tre personerna är sådan att det inte kan finnas någon kännedom om Sonen utan kännedom om Fadern (Matt. 16:17, 11:27a) och inte heller någon kännedom om Fadern utan Sonen (Matt. 11:27b), och att ingen utan Den Helige Ande kan kalla Fadern och Sonen Herren (Rom. 8:15, 1 Kor. 12:3, Joh. 16:13-15). Det säger sig självt, att den som förnekar Kristi sanna mänsklighet inte heller tror på den frälsande gudamänniska som Skriften uppenbarar för oss.

3. Den saliggörande tron inbegriper också kunskap om Kristi verk. Enligt Skriften är Kristus nämligen den frälsande trons objekt, och detta inte därför att han är lärare av den gudomliga Lagen eller ett fullkomligt moraliskt föredöme, utan därför att han är den medlare mellan Gud och människor som utgivit sig själv för att frälsa alla människor (1 Tim. 2:5-6, Joh. 1:29). Den som inte tror på Kristi satisfactio vicaria gör sin försoning med Gud på ett eller annat sätt beroende av egna gärningar eller egen värdighet – tertium non datur. Han utesluter sig själv från den av Kristus förvärvade nåden (Gal. 5:4). Finns det, inom de samfund som förbjuder att syndaförlåtelsen för Kristi fullkomliga förtjänsts skull skall anses vara den saliggörande trons fundament (t.ex. Rom), ändå sådana som är Guds barn, så är det för att dessa människor trots kyrkans förbud inför Gud sätter sin tillit till den för deras synders skull korsfäste Kristus.⁵⁵⁾

4. Skriften lär vidare, att den saliggörande tron alltid är tro på Kristi ord. Detta ord är naturligtvis evangeliets yttre ord som Kristus gett sin kyrka i uppdrag att förkunna och att lära (Mark. 16:15-16, Rom. 1:1-2). Evangeliets ord är både det medel, varigenom tron uppkommer (Rom. 10:17), och trons objekt (Mark. 1:15). All tro som inte har Kristi ord, det vi har i apostlarnas ord, som sitt objekt och som verkas på annat sätt än genom detta Ord är enligt Skriften inbillning och okunnighet (1 Tim. 6:3-4, 1 Kor. 2:1-5). Luther kallar den tro som inte har sin grund i det yttre Ordet för en tro ”i vädret”.

5. Slutligen frånkänner Skriften alla dem den kristna tron som förnekar de dödas kroppsliga uppståndelse och det eviga livet. Om tron på uppståndelsen skriver en teolog: ”Det starka intresset för den mänskliga kroppen och dess ingående i evigheten i förklarad gestalt som präglar denna tro, bör inte ses som en absolut nödvändig del av den kristna tron. Snarare tycks det vara en utväxt av den judiska belöningstron.” Men den heliga Skrift säger att alla som förnekar de dödas framtida, kroppsliga uppståndelse och försöker ”förandliga” denna trossats lider skeppsbrott i tron och går miste om sanningen (1 Tim. 1:19-20, 2 Tim. 2:17-18). Vad gäller dessas förhållande till kyrkan, så frånkänner aposteln dem medlemskap i kyrkan. Det behövs här inte någon utförlig framställning om hur skarpt Kristus klandrade sadducéerna för deras förnekande av uppståndelsen och om hur skarpt Paulus klandrade sina motståndare i Korint för deras förnekande av denna sanning (Matt. 22:29, 1 Kor. 15:12, 34).

Talar vi på detta sätt om ”fundamentala läror”, så är det givet att det inte är den kyrklig-dogmatiska formuleringen av dessa läror som åsyftas. De gamla dogmatikerna erinrade om detta upprepade gånger. Här rör det sig om de läror som Skriften själv framställer. När den kyrklig-dogmatiska formuleringen av Skriftens lära troget återger en Skriftens sanning, måste kyrkan dock bekänna sig till denna formulering utan några som helst reservationer.

====# Primära och sekundära fundamentala läror

Indelningen av de fundamentala lärorna i primära och sekundära fundamentala läror är sakligt sett befogad och av stor, praktisk betydelse. Det har t.ex. vid stridigheterna mellan den lutherska och den reformerta kyrkan bl.a. diskuterats om huruvida dopet och nattvarden skall räknas till trons fundament. Mot bakgrund av vad Skriften säger måste vi hålla fast vid att vid sidan om evangeliets ord även båda sakramenten är satta som fundament för tron på syndernas förlåtelse för Kristi skull (Apg. 2:38, Luk. 22:19 ff, Matt. 26:26 ff). I båda sakramenten finns ett tillsägande eller framräckande av syndernas förlåtelse, så att tron bygger på evangeliets löften i dessa sakrament. Dopet och nattvarden räknas därför med rätta till de fundamentala lärorna. Det förhåller sig dock så, att man av svaghet kan fara vilse i kunskapen om dopet och nattvarden och ändå stå fast i tron på syndernas förlåtelse, om man håller sig till det hörda eller lästa evangeliets ord. Orsaken till detta är att evangeliets ord erbjuder hela den av Kristus förvärvade syndaförlåtelsen, och att dopet och nattvarden ger exakt samma nåd, men i en annan, särskilt tröstrik form (synligt ord, individuell tillägnelse).

Den som nu inte erkänner och brukar dopet och nattvarden som nådemedel, har mindre stöd för sin tro på den Gud som är nådig för Kristi skull än vad Gud har avsett för honom. Men eftersom han tror på evangeliets ord, äger han genom denna tro förlåtelsen för alla sina synder, och därmed äger han saligheten. Det gäller alla Guds barn som befinner sig inom de reformerta samfunden, och som av svaghet i kunskapen inte erkänner och brukar dopet och nattvarden som av Gud förordnade medel för rättfärdiggörelsen. Både Luther och företalet till Konkordieformeln påpekar detta förhållande.⁵⁶⁾ Det är riktigt att använda beteckningen sekundära fundamentala trosartiklar om sådana läror som de om dopet och nattvarden, som å ena sidan har satts som fundament för tron, men å andra sidan inte är absolut nödvändiga för denna tro, eftersom tron redan i evangeliets hörda eller lästa ord har det stöd som är absolut nödvändigt.

Av det ovan sagda framgår, att återhållsamhet är på sin plats, när det gäller att bedöma det personliga trostillståndet hos enskilda personer som förnekar de sekundära fundamentala lärorna. Å ena sidan måste man hålla fast vid att den som förnekar sekundära fundamentala artiklar i konsekvensen namn även förkastar de primära genom det nära samband som finns mellan dem. Den som t.ex. förnekar att Gud kan skänka syndernas förlåtelse genom dopet och nattvarden, därför att dessa bara är yttre medel, måste i konsekvens med detta också förneka syndaförlåtelsen genom Ordet, därför att Ordet på samma sätt är ett yttre medel. Erfarenheten lär oss emellertid, att det här föreligger en lycklig inkonsekvens. Hos oss människor är det alltsedan syndafallet illa ställt med logiken, och genom de lidelser som väcks av stridigheter blir den logiska förmågan ytterligare försämrad (jfr härtill Luthers relativt milda omdöme om den felande Nestorius).⁵⁷⁾

Även fromma kristna i det romerska lägret bedömer Luther mycket milt på grund av den lyckliga inkonsekvensen.⁵⁸⁾ T.o.m. ifråga om synergistiska motståndare medger Luther möjligheten, att det hos enskilda personer föreligger en lycklig inkonsekvens, så att de visserligen i teorin, i skrifter och i disputationer tillskriver människan en förmåga i andliga ting, men att de i praktiken, när de träder inför Gud för att bedja eller har med honom att göra, helt och hållet glömmer bort sin fria vilja, misströstar om sig själva och inte ber om något annat än Gud nåd.⁵⁹⁾ Liknande utsagor möter vi även hos de senare lutherska teologerna.

Självfallet får man inte missbruka detta medgivande. Men det har ofta skett och främjat likgiltighet. Förekomsten av den lyckliga inkonsekvensen, där en villfarande genom Guds särskilda bevarande inte för egen del faller ur tron, får inte ha till följd att villoläran ges existensberättigande inom den kristna kyrkan. Att lära i Guds hus, i den kristna kyrkan, är något djupt allvarligt. Alla som står i läroämbetet bör ständigt komma ihåg följande:

1. Ingenstans i Skriften ges åt någon tillstånd att avvika från Guds ord på en enda punkt. Istället gäller som husordning i den kristna kyrkan ända till den yttersta dagen: ”Lärande dem att hålla allt vad jag har befallt er” (Matt. 28:20).

2. Varje avvikelse från Kristi ord, som kyrkan har i hans apostlars ord, betecknas i Skriften uttryckligen som en stötesten för andra som själva inte kritiskt granskar villoläran utan tar den sådan den är, bär den vidare och t.o.m. ställer till med ytterligare splittringar inom kyrkan under åberopande av fäderna. För att i möjligaste mån avlägsna den stötesten som varje avvikelse från Guds Ord i enlighet med sakens natur resulterar i, har offentliga lärare känt ett behov att öppet återkalla villoläror som de tidigare framlagt (jfr Augustinus Retractiones). Även Luther ber ofta om att man måtte ha förbarmande vid läsningen av hans första skrifter, därför att dessa ännu inte varit fria från romerska villoläror.⁶⁰⁾

3. Var och en som i någon lära åsidosätter Skriftens vittnesbörd ifrågasätter hela den kristna kunskapsprincipen, även om han själv inte är medveten om att han gör det. Alla den kristna lärans artiklar har nämligen en gemensam och i sin auktoritet odelbar kunskapsprincip, nämligen i den heliga Skrifts ord. Om vi åsidosätter Skriftens auktoritet i vissa läror, t.ex. om dopet och nattvarden, därför att vi anser något vara otänkbart eller av andra skäl som kommer från vårt eget jag, åsidosätter vi i konsekvens med det Skriftens auktoritet, även när det gäller andra läror. Det är detta Luther avser när han varnar: ”Den Helige Ande (som talar i alla Skriftens ord) låter sig inte delas, så att han låter ett stycke läras eller tros på ett riktigt sätt och ett annat på ett felaktigt sätt.” ⁶¹⁾ Visserligen tillägger Luther: ”Utom där det är fråga om svaga, som är villiga att låta sig undervisas och som inte envist säger emot”. Men saken är även för de svaga alltid förenad med fara, nämligen då kontroverser uppstår. Då kan det hända att det kristna villfarandet med bibehållen tro upphör, och det icke-kristna villfarandet eller det avsiktliga villfarandet tar vid, vilket innebär att tron omöjliggörs (Tit. 3:10-11). Här bör man observera Luthers allvarliga ord: ”Du kan inte säga: Jag vill fara vilse på ett kristet sätt. Ett kristet villfarande sker av okunnighet.” ⁶²⁾

4. Vi bör inte heller glömma, att liksom varje synd på moralens område (1 Kor. 5:6) har även varje villfarelse på lärans område en benägenhet att bli genomsyrande, dvs. att få andra läror i gungning och till slut fördärva läran i dess helhet. Det är detta aposteln menar, då han säger att litet surdeg syrar hela degen (Gal. 5:9). Det är denna tendens Luther åsyftar, när han jämför hela den kristna läran med en ring som inte längre är hel om det finns ett enda brottställe, och då han dessutom säger om den kristna lärans artiklar, ”att en artikel är alla och alla artiklar är en, och om man tappat bort den ena, så går så småningom alla förlorade”.⁶³⁾ I den lyckliga inkonsekvensens ställe träder den olyckliga konsekvensen, varvid den kristna sanningen oftast helt och hållet förnekas (jfr t.ex. rationalismens utveckling). Det kända ordet: principiis obsta (stå emot i början) har stor betydelse även för teologins vidkommande.

====# Icke-fundamentala läror

Som icke-fundamentala läror betecknas lämpligen sådana Skriftens läror som visserligen står i Skriften men inte är trons fundament eller trons objekt, såtillvida som det är tron på Kristi satisfactio vicaria som ger syndernas förlåtelse och gör människor till Guds barn. Här är det fråga om läror, i vilka tron hos den som redan fått syndernas förlåtelse och således blivit barn hos Gud yttrar sig i kunskap. Sådana läror är t.ex. läran om antikrist och läran om änglarna. Den rätta insikten i dessa icke-fundamentala läror kommer tron på Kristus tillgodo på det sättet att de varnar de troende för faror – så gör läran om antikrist – eller i ännu högre grad belyser Guds godhet, såsom läran om änglarna gör. Även ifråga om articuli non fundamentales gäller således 2 Tim. 3:16: ”All skrift är ingiven av Gud”.

Förnekandet av icke-fundamentala läror medför en risk att förneka Skriftens gudomliga auktoritet. Den som förnekar dessa läror, trots att han känner till att Skriften lär dem, överger hela den kristna religionens kunskapsprincip. Detta gäller naturligtvis även med avseende på historiska, geografiska och andra sakuppgifter. Den romerske teologen Bellarmin har förvisso fel, när han vill göra gällande att hela Guds Ord (hela Skriften) är den rättfärdiggörande trons objekt, ty den rättfärdiggörande trons objekt är endast evangeliets löfte som erbjuder syndernas förlåtelse för Kristi skull (1 Kor. 1:21-24, 2:2, Rom. 3:24-25 m.fl.). Den som emellertid inte tror Skriften i små saker, kommer inte heller i samvetets anfäktelser att tro Skriften i stora ting som Guds Sons inkarnation, den gudmänsklige Frälsarens ställföreträdande tillfyllestgörelse osv. (1 Kor. 2:14). Även de icke-fundamentala lärorna är således inneslutna i Kristi ord: ”Lärande dem att hålla allt vad jag har befallt er” (Matt. 28:20).

Öppna frågor eller teologiska problem är inte sådana läror som människor inte kunnat komma överens om. Inte heller rör det sig om sådana läror som kyrkans bekännelseskrifter inte uttalat sig närmare om. Här är det fråga om läror som den heliga Skrift själv inte besvarar, eller som Skriften eo ipso låter stå öppna.

Det är uppenbart att den heliga Skrift berövas sin ställning som den kristna lärans källa och norm, om endast det som människor kan enas om skall gälla som allmänt bindande kristen lära. Denna skriftvidriga tanke ligger bakom de många försöken att åstadkomma kyrkliga sammanslutningar utan enighet i den kristna läran. Exempel på detta har vi i den reformerta kyrkan (Zwingli och Calvin inbegripna) som alltid visat en benägenhet att vilja förena sig med den lutherska kyrkan utan att dessförinnan bilägga lärodifferenser. Samma åsidosättande av skriftprincipen möter oss, när nyare lutheraner hävdar att i den lutherska kyrkan bara sådana läror bör anses vara bindande som är avgjorda i den lutherska kyrkans symboliska böcker. Detta är i sak den romerska villfarelsen som Luther tillbakavisar med de kända orden: ”Den kristna kyrkan har inte makt att uppställa några trosartiklar, har aldrig gjort det, och kommer inte heller någonsin att göra det.” ⁶⁴⁾

Däremot skall man hålla fast vid, att som öppna bör erkännas alla sådana frågor som tränger sig på när man sysslar med lärorna i Skriften, men som Skriften antingen inte alls besvarar eller som den inte ger ett tydligt svar på. Att öppna frågor i denna mening skall erkännas som sådana, framgår av de skriftställen där tillägg till Guds Ord förbjuds (5 Mos. 4:2, 12:32, 1 Petr. 4:11). Varje sann teolog skalls således lära sig inte bara att tala utan också att tiga. Han skall tala, där Guds Ord talar, och han skall också tiga, där Guds Ord tiger, dvs. inte ger något besked (Jer. 23:16, 1 Tim. 6:3 ff). Öppna frågor i denna mening betecknas även som teologiska problem, nämligen problem i den meningen, att de aldrig kommer kunna lösas i den kristna kyrkan på denna jorden, därför att den gudomliga lösningen saknas i den heliga Skrift.

Till de teologiska problemen i denna mening räknas t.ex. frågan, hur synden har kunnat uppstå när alla skapade varelser, och alltså även änglarna, ursprungligen skapades goda. Till de problem som i detta livet förblir olösliga hör vidare det s.k. crux theologorum (teologernas kors), nämligen den fråga som – såsom Konkordieformeln påminner om – dyker upp inför det faktum, att ”vi se den ene bli förhärdad, förblindad och prisgiven åt ett förvänt sinne, men den andre med lika stor skuld bli omvänd på nytt”.⁶⁵⁾ Konkordieformeln varnar för alla försök att lösa detta problem i detta livet. Med full rätt hänskjuter den besvarandet av denna fråga till det eviga livet.

Alla teologer som i teologin vill ge svar på frågor som verkligen är öppna, eller som vill söka lösa äkta teologiska problem handlar a) på ett skriftvidrigt sätt, därför att de inte förblir vid 1 Petr. 4:11, b) på ett ovetenskapligt sätt, därför att de ger sken av ett vetande som de inte äger. Enligt Joh. 8:31-32 är det bara genom att förbli vid Kristi ord som all kristen kunskap om sanningen förmedlas. Det som ges ut för att vara kunskap om sanningen, utan att man förblir vid Vår Herres Jesu Kristi sunda ord, hör enligt 1 Tim. 6:3-4 hemma på inbillningens eller okunnighetens område.

Håller vi således fast vid ett skriftenligt begrepp om öppna frågor eller teologiska problem, är det uppenbart att det är dårskap att ägna mycket tid och energi åt behandlingen av dessa. Vi har tillräckligt mycket att göra, om vi lär oss själva och andra vad som är uppenbarat i Skriften och förblir vid det. Luther räknar sysslandet med onyttiga frågor, som vi inte befallts att ägna oss åt, till hindren för evangelium, eftersom de stora huvudsakerna, som vi är befallda att behandla, därigenom skjuts i bakgrunden. Och erfarenheten visar att den stora massan alltför lätt kan vinnas för mänskliga spekulationer som tillfredställer nyfikenheten. Luthers varnande ord lyder så: ”Dessa är två hinder för evangelium, det ena att man lär något annat, alltså att man driver Lagen och gärningarna in i samvetena, det andra att djävulen, där han ser att han inte strax kan stöta omkull tron, far med list och smyger sig in bakifrån och kastar fram onyttiga frågor som man skall bekymra sig om och under tiden släppa huvudstycket. … Då dyker den ena frågan efter den andra upp, så att det aldrig blir slut på dem.” ⁶⁶⁾ Luther tillägger klagande: ”Så tiger man om tron och kärleken”, dessa stycken ju enligt Luther är den kristna lärans huvudstycken. Detta är den sorgliga erfarenhet som den kristna kyrkan fått göra under alla tider.

Är det endast den i den heliga Skrift föreliggande doctrina divina som har berättigande i den kristna kyrkan, såsom vi sagt i föregående avsnitt, så har man sakligt sett redan besvarat frågan vad de kyrkliga dog­merna är och vilket värde som skall tillmätas dem. Likväl tillägger vi här ett särskilt avsnitt om detta, eftersom frågan om dogmat är ett ämne som ofta behandlas i nutidens kyrka. Somliga talar mycket bestämt för en odogmatisk kristendom. De reducerar den kristna kyrkans egentliga uppgift till ett socialt evangelium. Därmed menas att kyrkan glömmer bort det hinsides, inberäknat himlen och helvetet, eller åtminstone låter det träda i bakgrunden. Man inriktar sig istället på detta livet och på att göra människorna lyckliga i denna världen. Andra anser att kyrkan inte helt kan klara sig utan dogma. Men de tycker att det måste bli ett nytt dogma som ersätter de gamla dogmerna som överlevt sig själva. Om det nya dogmat är diskussionerna dock ännu inte avslutade. Många har uttalat sig därhän att de gamla dogmerna mycket väl skulle kunna bibehållas, men att de måste vidareutvecklas eller liberaliseras.

Vi skall här inte gå närmare in på den odogmatiska kristendomen, eftersom den principiellt tar avstånd från alla kyrkliga dogmer. Vänder vi oss till den återstående falangen, den som anser dogmerna vara nödvändiga, så står vi inför det faktum att vi möts av olika definitioner av begreppet ”kyrkligt dogma” (jfr bruket av det grekiska ordet i t.ex. Luk. 2:1, Apg. 16:4). Det har t.ex. föreslagits, att sådana läror som söker eller direkt gör anspråk på kyrkligt erkännande bör betecknas som kyrkliga dogmer. Denna mycket vanliga definition är emellertid otillräcklig, eftersom erfarenheten visar att det är just okyrkliga läror som mest bestämt gör anspråk på att bli erkända. Så går t.ex. en av Roms dogmer ut på att rättfärdiggörelsen inför Gud inte sker genom tron på evangelium utan även är betingad av uppfyllelsen av Guds och kyrkans bud.⁶⁷⁾ Rom yrkar så ivrigt på att denna dogm skall erkännas, att hon uttalar sin förbannelse över alla som sätter sin tillit till Guds barmhärtighet i Kristus allena, när det gäller att bli rättfärdiggjord inför Gud. Detta Roms dogma är likväl ingenting ”kyrkligt”. Det är istället så okyrkligt, att det utesluter från kyrkan alla som tror på det (Gal. 5:4, 3:10, 4:21-31).

På helt likartat sätt gör okyrkliga dogmer anspråk på erkännande även på reformert håll (t.ex. dogmat om den gudomliga nådens omedelbara verkan) och i synergistiska och arminianska kretsar (förnekandet av ”genom tron allena”) samt i den moderna teologin (dogmer om det teologiserande subjektets upplevelser som lärans norm). Definitionen, att en lära som gör anspråk på kyrkligt erkännande skall inrangeras bland de kyrkliga dogmerna, visar sig alltså vara otillräcklig.

I positiv mening är varje dogm som hämtas ur den kristna kyrkans lärobok, den heliga Skrift, kyrklig. Och varje dogm som har något annat ursprung än Skriften är okyrklig. Den kristna kyrkan har nämligen inte någon egen lära utan endast Kristi lära, något som Luther ger uttryck för i de kända orden: ”Guds kyrka har inte makt att skapa någon enda trosartikel”. Visserligen är det så, att den kristna kyrkan lär och bekänner trosartiklar, men detta gör den inte i egenskap av herre utan i egenskap av undersåte, liksom en tjänare bekänner sig till sin herres sigill.⁶⁸⁾

Man har diskuterat frågan om huruvida lärodefinitioner, som sakligt sett är givna i Skriften men inte formellt finns uttryckta där, med rätta kan betecknas som kyrkliga dogmer. Konkret gäller det frågan om huruvida vi kan tala om en dogm om Treenigheten eller om homoousin (Kristi väsensenhet med Fadern) o.d. Vi måste ge Luther rätt, då han med avseende på ordet ”homoousios” säger: ”Det är sant, att man i gudomliga ting inte skall lära något utanför Skriften, såsom S:t Hilarius skriver i sin De Trinitate. Detta innebär ingenting annat än att man inte skall lära något annat (än Skriften). Men det betyder inte att man inte skulle kunna använda flera eller andra ord, särskilt då man strider och kättarna falskeligen vill vränga och förvända Skriftens ord. Det var så det blev nödvändigt att sammanfatta Skriftens i många utsagor fastställda mening med ett kort summariskt ord och att fråga, om de ansåg Kristus vara ’homoousios’, vilket är Skriftens mening är i alla sina utsagor.” ⁶⁹⁾

Det som gäller om stora och små kyrkliga församlingar gäller givetvis även om den enskilde teologen och hans teologi, och i synnerhet om dogmatikern och hans dogmatik. Teologer är kyrkliga bara i den mån de principiellt erkänner Skriften som teologins källa och norm, och i den mån det praktiska resultatet, läran, bara är ett återgivande av den lära som finns uppenbarad i Skriften. Teologerna är endast testes veritatis, sanningens vittnen, ”vittnen, som betyga, huru och var denna profetiska och apostoliska lära bevarats efter apostlarnas tid”, som det står i Konkordieformeln.⁷⁰⁾ De verkligt lutherska dogmatikerna låter dessa ord också gälla den lutherska lärans bekännelseskrifter, ty dessa bekänner sig ”för det första till Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter som Israels rena och klara källa, som allena utgör den enda sanna norm, efter vilken alla lärare och läror både prövas och dömas”.⁷¹⁾

I förbigående måste här ett ord sägas till förmån för den gamla dogmatiken. Det påstås tämligen allmänt, att de gamla dogmatikerna inte framställt sin dogmatik utifrån Skriften, utan att de bara använt Skriften som en samling bevisställen för den redan i färdigt skick övertagna kyrkoläran. Detta påstående är historiskt sett oriktigt, och där det framförs i god tro sker det av okunnighet om sakförhållandet. Senare skall vi visa vilken orimlig föreställning som avkrävs oss genom talet om ”Skriften som totalitet”, varmed den moderna teologin kämpar för sin existens och åsidosätter Skriften som källa och norm för teologin.

Det kyrkliga dogmat, dvs. den ur Skriften hämtade läran, är också den faktor som bevarar det inre sambandet mellan teologins olika discipliner, och som säkerställer deras teologiska karaktär när vi indelar teologin i dogmatisk, historisk, exegetisk och praktisk teologi. Den dogmatiska teologin är den av Den Helige Ande verkade skickligheten att på ett klart och överskådligt sätt framställa de i Skriften givna lärorna i deras sammanhang och att försvara dem mot villoläran. Den historiska teologin är den av Den Helige Ande verkade skickligheten att inte bara framställa händelserna på ett historiskt riktigt sätt, utan också att ställa de dokumenterade händelserna och tillstånden under Guds bedömning som vi har i den heliga Skrift. Det är bedömandet i enlighet med Skriften som gör kyrkohistorien till en teologisk disciplin, medan bedömandet efter lärarens subjektiva åskådning eller efter någon annan utombiblisk norm omintetgör kyrkohistoriens teologiska karaktär. Kristen kyrkohistoria talar om för oss ”hur det gått för evangelium i världen”, som Luther ibland uttrycker saken.

Läraren i kyrkohistoria skall inte bara skapa vördnad för historien. Han skall också förmedla och öka vördnaden för Guds Ord. Den exegetiska teologin är den av Den Helige Ande givna skickligheten att hålla de teologie studerandena kvar vid den mening som Skriftens ord uttrycker, och att uppvisa hur falska utläggningar strider emot texterna och deras sammanhang. För att inte exegetikens teologiska karaktär skall äventyras, måste exegeten obetingat hålla fast vid att ”Skrift skall med Skrift tolkas”.

Inget utombibliskt material, vare sig ifråga om språket eller om de historiska förhållandena, får vara av avgörande betydelse för exegetiken. Varje utläggning som tolkar Skriftens ord med hänsyn till en historisk bakgrund som inte är given i Skriften själv måste avvisas. Den praktiska teologin är den av Den Helige Ande verkade skickligheten att praktiskt tillämpa den genom Skriften insedda, rena, kristna läran i det offentliga predikoämbetets alla funktioner, alltså i den offentliga förkunnelsen och i den enskilda själavården, i kateketisk undervisning av gamla och unga, i styrandet av församlingen osv. På den praktiska teologins område äventyras den teologiska karaktären, så snart något utombibliskt ges ett avgörande utrymme.

Av det ovan sagda framgår att de teologiska disciplinerna inte kan skiljas ifrån varandra. Liksom dogmatikern ständigt måste vara exeget, historiker och praktisk teolog, måste även exegeten, historikern och den praktiske teologen vara en god dogmatiker i den meningen att han har god kännedom om Skriftens lära i alla stycken. Mot kravet på en odogmatisk kristendom har man ställt satsen: ”Blott dogmatiken uppbygger.” Detta är alldeles riktigt, om man med dogmatiken menar den doctrina divina som finns uppenbarad i Skriften och är det enda som skall läras i Kristi kyrka (Matt. 28:20). Detta är något som teologiska lärare och utövande präster alltid bör komma ihåg.

Alla teologer som avvisar det direkta meddelandet av övernaturliga sanningar ur Skriften som något som främjar intellektualism, biblicism o.d. visar genom sådana påståenden, att de glömt bort vad som hör till deras ämbete. Präster, som inte är medvetna om att de framför allt har att predika den i den heliga Skrift föreliggande läran eller att deras predikningar främst skall ha undervisande karaktär, har inte förstått vad som är deras egentliga uppgift som själasörjare. Med rätta fäller C.F.W. Walther följande omdöme: ”Hur rik predikan än må vara ifråga om förmaningar, bestraffningar och tröst är den dock, om den saknar undervisning, en tom och mager predikan, vars förmaningar och tröst svävar i luften. Det kan inte sägas hur många predikanter som försyndar sig i detta avseende och hur mycket som syndas i detta avseende.” ⁷²⁾ För reformationens framgång har man inte minst att tacka den omständigheten att Luthers predikningar till folket varit läropredikningar i ordets bästa bemärkelse.

Teologen måste ständigt undvika att utifrån påtvingas främmande målsättningar. När det gäller förhållandet till människorna går inte teologin ut på kultur eller på borgerlig rättfärdighet, även om det är sant att kristendomen är det säkraste och snabbaste sättet att kultivera människorna och att göra dem till goda medborgare. Teologins mål är inte heller att tillfredsställa människans intellektuella behov eller att i allmänhet berika det mänskliga vetandet, även om det är sant att teologin kan ge svar på många frågor som mänsklig forskning förgäves försökt besvara (t.ex. upplysningar om metafysiska problem om varat och blivandet, Kol. 1:16-17, 1 Mos. 1:11-12). Det mål som teologin alltefter syndafallet vill nå hos människorna är att frälsa dem undan den eviga fördömelsen som alla individer är hemfallna åt, eller att leda dem till den eviga saligheten (1 Tim. 4:16, Matt. 13:52). Denna målsättning gör att det kyrkliga läroämbetet är det viktigaste ämbetet på jorden, läroämbetet i eminent mening (1 Tim. 3:1).

När man visar respekt för att de gamla lutherska teologerna satte teologin i omedelbar relation till saligheten och ändå klandrar detta som något ovetenskapligt, beror det på att man företräder en teologi som förlorat ur sikte orsaken till sin egen existens. Här är det fråga om en teologi som redan i detta livet vill förvandla tron till vetande, och som för att nå detta mål vill hämta den kristna läran ur det egna jaget och inte ur den heliga Skrift. I och för sig måste man vara tacksam för att sådana teologer inte vill sätta sin teologi i omedelbar relation till saligheten. Det vore ju förfärligt om saligheten var beroende av en teologi som principiellt undervisar utifrån teologens inre och inte ur Guds mun. Men i och med att denna teologi tar avstånd från att tala ur Guds mun och från en omedelbar relation till saligheten, borde den också avstå från att göra anspråk på att ha sin härd, hemortsrätt och förankring inom den kristna kyrkan. Denna teologi är en främmande växt inom kyrkan, och den kan inte räknas till de plantor som den himmelske Fadern planterat (Matt. 15:13). I kyrkan skall nämligen endast Guds Ord talas. Genom det skall människorna föras till den eviga saligheten (1 Petr. 4:11, 1 Tim. 1:3-4, 6:3-4).

Om teologins mål säger de gamla dogmatikerna: ”Föremålet för teologins verkande är den syndiga människan, i den mån hon skall föras till den eviga saligheten.” Även det borgerliga samhället har att göra med den syndiga människan, men inte i syfte att leda henne till saligheten utan för att med kroppsliga straff skydda det lekamliga livet och de jordiska ägodelarna mot den syndiga naturens utbrott. Teologen och den kristna kyrkan över huvud taget befattar sig däremot inte med det civila bestraffandet av synderna. De ägnar sig istället åt sig att uppenbara syndaskulden inför Gud genom att förkunna av den gudomliga Lagen, för att därefter genom predikan av evangelium förmedla syndernas förlåtelse och salighet. Detta teologins mål, den eviga saligheten, nås bara på ett sätt, nämligen genom tron på evangelium om Guds nåd i Kristus (Joh. 3:36). Så har teologin som mellanliggande mål framför allt att skapa och bevara tron på Kristus (Rom. 1:5).

Visserligen är även helgelsen och goda gärningar ett teologins mål. Titus skall t.ex. lära de troende ”att beflita sig om att rätt utöva goda gärningar” (Tit. 3:8). Men detta lärs inte som en orsak till eller en förutsättning för eller som ett medel att nå syndernas förlåtelse och saligheten. En sådan lära utmärker de lärare som aposteln Paulus uttalar förbannelse över (Gal. 1:8). Det rätta utövandet av goda gärningar är en följd och verkan av syndernas förlåtelse och saligheten som redan erhållits genom tron, utan några som helst gärningar. På detta sätt uppnår teologin såväl en rätt kvalitet som en glädjande kvantitet ifråga om goda gärningar (Rom. 12:1-2).

Liksom teologen inte får förlora ur sikte teologins skriftenliga mål, nämligen att framkalla tron på Kristus och att leda människorna till saligheten, så måste han också ha en klar blick ifråga om de medel genom vilka detta mål nås. Sådana medel är inte världslig makt, yttre tvång, statlig hjälp o.d. Frestelsen att förfalla till sådana medel är stor. Så länge ännu köttet bor i teologen är han böjd att anse, att hans ställning som präst i en församling eller som teologie professor är mera vördnadsbjudande och säkrare, om staten står bakom honom med sin auktoritet och makt. Detta har lett till att många uttalat sig till förmån för statskyrkliga förhållanden och avvisat tanken på den fria kyrkan som ju är den enda av Gud förordnade yttre gestalten för kyrkan. Men även teologer som tillhör fria kyrkor är utsatta för frestelsen att gripa till yttre medel, när det gäller kyrkans uppbyggande, t.ex. frestelsen att yrka på ett starkt kyrkoregemente. Till den andliga skicklighet som en teolog bör äga (2 Kor. 3:5) hör därför en hjärtats tillit till de av Gud förordnade nådemedlen, vilka i världens och i köttets ögon är ringa. Denna tillit gäller framför allt evangelium om Gud nåd (Apg. 20:24), som Kristus befallt sin kyrka att lära och predika (Matt. 28:20) och som apostlarna troget förkunnat (Apg. 20:32).

När det gäller kyrkoregementet, kan det nämnas att Schleiermacher betecknat också kyrkans styrelse som ett teologins slutmål. Det kan vi acceptera, om man med det menar det rätta styrmedlet, nämligen Guds Ord. Ty det är endast med Guds Ord som kyrkan styrs och regeras. Den kyrkliga ordning som större och mindre samfund kommer överens om för gemenskapens skull, bör inte kallas för den kristna kyrkans styrmedel. Även här skall man ge akt på vad Luther säger: ”Man kan inte på något vis regera de kristna annat än med Guds Ord allena. Ty kristna människor måste regeras i tron, inte med yttre handlingar. Men tron kommer inte genom något människoord utan endast genom Guds Ord, som S:t Paulus säger i Rom. 10:17: ’Tron kommer av predikan, men predikan i kraft av Guds Ord’.” ⁷³⁾ När Luther här talar om Guds Ord, så menar han naturligtvis framför allt evangelium som ju är källan till alla goda gärningar.

Innan vi ger oss in på att behandla frågan huruvida teologin är en vetenskap, måste vi klara ut vad begreppet vetenskap egentligen betyder. Anledningen till detta är att ordet vetenskap används i olika betydelser och oftast rentav inte i någon betydelse alls.

Förstår man vetenskap som ett ordnat mänskligt vetande, dvs. ett vetande som människan själv förvärvat genom att iaktta naturen och sig själv utan den heliga Skrifts uppenbarelse, så är den kristna teologin inte någon vetenskap. Att så är fallet beror på att varken naturen eller människans samvete ger någon kunskap om det som utgör den kristna lärans specifika innehåll, nämligen evangelium om Kristus (1 Kor. 2:6 ff). Vad som kan förstås genom Guds uppenbarelse i naturen och i människans samvete är den s.k. naturliga religionen eller Lagens religion och inte den kristna religionen (Rom. 1:18 ff, 2:14-15). Vidare: Förstår man vetenskap inom teologins område som en högre kunskapsnivå än trons insikt, så är teologin inte heller i denna mening någon vetenskap. Detta beror på att inte ens de lärdaste teologerna i sin kunskap om andliga ting någonsin kommer utöver den heliga Skrifts klara uppenbarelse. Även hos dem är det, liksom hos alla övriga kristna, endast tron som i detta livet är organet som tar emot kunskap om andliga ting. Även teologen förstår således bara så mycket om andliga ting som han tror på grund av Guds uppenbarade Ord (1 Kor. 13:12, Joh. 8:31-32, Rom. 1:5). ”Teologins början, mitt och slut är att tro på Guds Ord”.

Att teologens kunskaper i regel är större till omfånget, beror på att han genom långvariga studier får större insikter om detaljer och biomständigheter i Skriftens uppenbarelse. Men det förhåller sig ingalunda så, att teologen vet det som andra kristna bara tror på. Även hos teologen är vetandet tro och tron vetande. De filologiska, filosofiska, historiska och andra kunskaper som teologen och inte alla andra kristna har, hör till teologins yttre apparat, inte till kunskapens inre väsen. Rätt använda tjänar de trons kunskap eller den rätta förståelsen av Skriftens ord. När en del moderna teologer med förkärlek definierar teologin som vetenskap om kristendomen i den meningen, att det skulle vara teologins uppgift att upphöja tron till vetande, handlar det om ett stort självbedrägeri och ett avfall från teologins kunskapsprincip.

Förstår man däremot teologin som ett bestämt vetande till skillnad från enbart åsikter, meningar, hypoteser o.d., så är teologin den mest fulländade vetenskap som kan finnas på jorden. Medan vi på alla naturliga kunskapsområden bara har en sammanställning av mänskliga iakttagelser och mänskliga slutsatser, som enligt sakens natur (”det är mänskligt att fela”) ger mer eller mindre säkra resultat (t.ex. inom filosofin, astronomin, medicinen osv.), har den kristne teologen, i allt han sysslar med som teolog, Guds Ord i den heliga Skrift, Guds iakttagelser, hans mening och lära. I en sådan vetenskap är naturligtvis varje felaktighet (”Gud kan inte fela”) och varje osäkerhet är helt utesluten (Joh. 17:17, 10:35).

Mot detta har det invänts, att även om det medges att det som Skriften lär är sanning eller objektivt visst, så förblir den subjektiva vissheten alltid ifrågasatt, nämligen huruvida människan rätt förstått och uppfattat den i Skriften uppenbarade sanningen. Man har menat att den rena objektiviteten hos dem som bara vill hålla sig till Skriften, både som norm och som källa, inte är mera än ett sken. Som skäl för detta antagande anför man, att Skriftens innehåll nödvändigtvis måste passera igenom teologens subjektiva uppfattning. På det kan man svara, att även den tro genom vilken den kristne teologen, liksom varje annan kristen, uppfattar och förstår Guds egen lära i Skriften inte är någon av människan själv framkallad uppfattning eller åskådning (fides humana, mänsklig tro). Det är istället en insikt eller övertygelse som verkats av Den Helige Ande själv genom Ordet (fides divina, gudomlig tro). Den är alltså ett säkert vetande eller en säker kunskap (1 Kor. 2:5, 2:12). Luther beskriver den visshet som råder inom teologin så här: ”Den Helige Ande är inte någon skeptiker och har inte skrivit in i våra hjärtan några tvivel eller meningar utan bestämda påståenden som är vissare och fastare än livet självt och all erfarenhet.” ⁷⁴⁾ Även senare lutherska dogmatiker, som avvisar ”vetenskap” som artbegrepp för teologin, medger att man mycket väl kan kalla teologin för en vetenskap, om man med det menar den i teologin rådande vissheten till skillnad från bara en åsikt.

I vår tid kallar vi inte gärna teologin för en vetenskap, eftersom ordet blivit misskrediterat genom dess bruk i den moderna teologin. Det har skett genom de teologer som tilldelar teologin uppgiften att upphöja tron till vetande eller att bevisa den kristna läran som något som för människans förnuft ter sig som sanningen. Detta är omöjligt, eftersom den naturliga människan inte kan inse evangeliets sanning (1 Kor. 2:14, 1:23). Det är därför som Kristus inte befallt oss att bevisa evangeliets sanning för världen utan att förkunna evangelium för den (Mark. 16:15). Paulus ägde visserligen vetenskaplig bildning, men det är just denne Paulus som så skarpt framhåller, att han inför vetenskapligt bildade åhörare som t.ex. korintierna avhållit sig från vetenskaplig bevisföring för att inte ge dem falska stöd för tron (1 Kor. 2:1-5). De gamla teologerna gav kort och koncist uttryck för detta i satsen: ”Teologin är inte en förmåga att bevisa utan en förmåga att framställa.” Med det menar de att den teologiska skickligheten består i att göra den kristna läran känd för världen, inte i att med förnuftsskäl bevisa för världen att den är sann. Beviset för dess sanning ombesörjer Den Helige Ande som är förbunden med det förkunnade Ordet. Detta är innebörden i det gamla axiomet: ”Den kristna religionens bästa försvar är dess förkunnelse.”

Visst kan vi framlägga förnuftsbevis för den kristna religionen för rationellt tänkande och i synnerhet bildade människor och visa dem, att det är förnuftigare att låta den kristna religionen gälla än att förkasta den. Detta hör till apologetikens område. Men apologeten måste alltid vara medveten om att hans uppgift inte är att demonstrera den kristna religionens sanning för de otroende, utan istället att avslöja otrons bedräglighet, eftersom otron, medvetet eller omedvetet, ger sig ut för att vara intelligent. I själva verket är det enligt Kristi vittnesbörd viljans onda inriktning som ligger till grund för otron (Joh. 3:19-20). Det finns ingen vetenskaplig grund för invändningar mot kristendomen.

Som bekant har man i vår tid diskuterat en hel del om den kunskapsteoretiska frågan, dvs. frågan om hur en teolog kan komma fram till subjektiv eller personlig visshet om den kristna läran. Det saknas inte medgivanden från positiva och liberala teologer inom den moderna teologins läger om att behandlingen av denna fråga erbjuder vissa svårigheter. Svårigheterna är dock självförvållade. De har sin grund i avfallet från Skriften som Guds Ord.

I Skriften lämnas ett mycket tydligt och lättbegripligt svar på frågan om kunskapsteorin. Kristus säger till alla kristna: ”Om ni förblir i mitt ord, så är ni i sanning mina lärjungar; och ni skall då förstå sanningen” (Joh. 8:31-32). I dessa ord är två ting utsagda: 1. att det finns en kristen kunskap, och 2. att den kristna kunskapen består i förblivandet vid, dvs. i tron på Kristi Ord. Frågar man hur man kommer till tro på Kristi Ord, så svarar Skriften att Kristi Ord har den underbara egenskapen, att när det upptas i människans ande genom att hon lyssnar till det eller läser det, så är detta Ord alltid förbundet med Den Helige Andes verkan och kraft (1 Kor. 2:5). Luther uttrycker denna sanning med orden: ”Där detta Ord (Guds Ord) kommer in i hjärtat med den rätta tron, gör det också strax hjärtat fast, säkert och visst, så att det blir oböjligt och okänsligt inför all anfäktelse, djävulen, döden eller vad det nu må heta, och så att det trotsigt och stolt föraktar och bespottar allting som liknar tvivel, misströstan, ondska och vrede, ty det vet att Guds Ord inte kan ljuga.” ⁷⁵⁾ Skriften inskärper dessutom eftertryckligt, att förblivandet vid Kristi Ord är det enda sätt på vilket den kristna kunskapen förmedlas. Var och en som inte förblir vid Vår Herres Jesu Kristi sunda ord, går förbi den kristna vissheten om sanningen och blir en människa som ingenting vet (1 Tim. 6:3-4).

Att ta emot och följa denna Skriftens lära om kunskapsteorin är av stor praktisk vikt för all kristna och i synnerhet för teologerna. Den som är angelägen om den kristna vissheten, tar sin tillflykt till Kristi Ord, till Skriften, närhelst vissheten vill vika ifrån honom. Han begrundar Ordet i sitt hjärta och blir på så vis genom Den Helige Andes verkan i Ordet viss om den kristna sanningen. Med stor framgång höll Luther sig till denna metod: ”Jag vet inte hur starka andra är i anden, men hur lärd och full av Anden jag än skulle bli, kan jag inte bli så helig som andra tror sig kunna bli. Det händer mig alltid, då jag är utan Ordet och inte tänker på det eller umgås med det, att ingen Kristus är hemma hos mig, ja, inte heller någon lust och anda. Men så snart jag ställs inför en psalm eller ett ord ur Skriften, ljusnar det och hjärtat blir brinnande, så att jag får ett annat mod och sinne. Jag vet också att var och en skall erfara detta hos sig själv.” ⁷⁶⁾

Luther ger varje kristen och varje teolog rådet, att ”man med tankarna skall hålla sig till Skriftens bokstäver, som om man med handen måste hålla sig vid väggen eller vid ett träd för att inte glida eller fladdra för långt bort och fara vilse med egna tankar”. Denna Luthers varning för egna tankar är inte obefogad. Den som inte umgås flitigt med Skriften och inte ger Skriften tillfälle att vittna om sig själv som den gudomliga sanningen, eller rentav intar en fientlig inställning till Skriften, går inte bara förbi den kristna vissheten. Han riskerar också att på sig själv få uppleva Kristi Ords förblindande verkan (Matt. 11:25, Joh. 9:39).

Moderna teologer som talar så mycket om omedelbar kristen visshet letar ändå efter en tillförlitlig grund eller hållpunkt för vissheten, efter en oövervinnlig fästning, dit den kristne kan dra sig tillbaka. Denna oövervinneliga fästning är enligt Kristi vittnesbörd hans Ord som vi har i apostlarnas och profeternas ord och som står fastare än himlen och jorden (Matt. 24:35, Mark. 13:31, Luk. 21:33). Enligt de moderna teologernas mening har emellertid Kristus, den kristna kyrkan och naturligtvis också Luther, alla varit fångna i en villfarelse. De anser att den hitintills oövervinneliga fästningen slutgiltigt fallit i vår tid. För deras genom vetenskapen skolade, skarpt utvecklade sinne för verkligheten sägs det vara omöjligt att hålla Skriften för att vara Guds Ord. Därför måste visshetens grund sökas hos människan själv, dvs. i det kristna jaget eller i det teologiserande subjektets självmedvetande. Det var Schleiermacher som i sin ”Glaubenslehre” lanserade denna självvisshetens teologi på den teologiska marknaden. För det har han skördat allmänt och ihållande beröm, inte bara bland de liberala utan också bland de positiva, ja, egendomligt nog även bland konfessionella lutheraner (R. Seeberg, Hofmann, Frank, Ihmels, Althaus). En genom Schleiermachers och hans efterträdares metod uppnådd självvisshet är inte någon visshet alls, och den är varken kristen eller vetenskaplig.

1. Den är inte någon visshet utan bara självbedrägeri, därför att det enligt Kristi vittnesbörd inte finns någon visshet som verkas på annat sätt än genom Den Helige Ande i Ordet (Joh. 8:31-32). Redan i den apostoliska kyrkan förekom åsikten att man kunde äga visshet om sanningen även utan Kristi Ord. Men Paulus sade till alla som ansåg sig vara profeter och andliga människor och samtidigt åsidosatte det apostoliska Ordet, att de skulle ge upp sin egen grundval för självvisshet och ställa sig på hans apostlaords fundament, därför att hans ord var Kristi Ord (1 Kor. 14:37-38, 2 Kor. 13:3). Fanns det någon som inte ville göra det, skulle församlingen betrakta honom som obotlig och låta honom gå sina egna vägar. Detta är innebörden i de skarpa orden: ”Men vill någon icke inse detta, så vare han okunnig.” Paulus tilltalade på liknande sätt även andra självvissa lärare (1 Tim. 6:3-4). Detta skall man observera, då man konfronteras med den moderna teologi, vars visshet bara är inbillning, därför att den principiellt avskaffar Kristi Ord som den grund som vissheten uppkommer genom och vilar på. Liksom den barrikaderar sig mot Skriften, som dock är Guds Ord, bygger den upp en barrikad mot Den Helige Andes vittnesbörd om sanningen, vilket är verksamt i Skriften som Guds Ord.

2. Att en genom det egna jaget uppnådd visshet inte är kristen, behöver inte bevisas med någon större utförlighet. Kristet är det som Kristus gör och lär. Schleiermacher och alla som följer hans metod tänker inte på kristet utan på okristet sätt, därför att de kräver en visshetsgrund som är mot Kristi Ord. Luthers visshet om sanningen var av ett helt annat slag. Den har sin grund i hans fasthållande vid Skriften som Guds eget Ord, alltså vid en ståndpunkt som låg utanför hans eget jag och utanför hela denna världen. Därför var hans visshet så orubblig, att han i sitt ”Svar på konungens av England smädeskrift” kunde skriva: ”Så sant Gud lever, är det så att varje konung eller furste som menar, att Luther skulle förödmjuka sig inför honom i den meningen, att han skulle ångra sin lära och erkänna sig ha lärt orätt och be om nåd, han bedrar sig fullständigt och svävar ut i drömmar som visar sig bestå av ingenting när han vaknar. När det gäller läran, är ingen större än att jag anser honom vara en vattenbubbla och mindre än så.” ⁷⁷⁾ Och på tal om Guds Ord säger han: ”Det är större än hundratusen världar, ja, större än himlen och jorden. Detta samma Ord skall vara min trogna rådgivare och ett starkt träd, som jag vill hålla mig fast vid för att kunna tåla och uthärda. När vi inte håller oss fast vid det trädet, är vår natur alltför svag för att kunna uthärda världens grymma hätskhet och avund och för att kunna uthärda djävulens listiga anslag och brinnande pilar.” ⁷⁸⁾ Jämförd med denna gudomliga visshet om sanningen är den självvisshet som föraktar Skriften, och som oftast ställer sig helt likgiltig till lärofrågor, ingenting annat än en självovisshet, vilket dess teologiska företrädare i sina skrifter själva medger. Ty vad de klargör för läsaren är just detta att den teologi som de företräder är en den högsta ovisshetens teologi.

3. Slutligen är självvissheten inte heller vetenskaplig. Man har velat att denna teologi skall uppfattas just som vetenskaplig. Mot påståendet att den uppgift man ställt sig skulle ha vetenskaplig prägel, måste man reservera sig i vetenskapens namn. Förfarandet är ungefär som om någon som letade efter en fästpunkt skulle ta tag i någon av sina egna kroppsdelar och tro sig ha funnit det stöd han behövde. Självvisshetens teologi kan inte klaga över att några grova och delvis föga artiga bilder använts för att karakterisera dess vetenskapliga tillvägagångssätt. Det har t.ex. sagts, att denna metod att komma fram till visshet utan allt stöd utifrån, genom att gripa till jaget som objekt, är precis lika vetenskaplig som Münchhausens tillvägagångssätt, då han genom att fatta tag i sitt eget hår drog sig själv och sin häst upp ur dyn. Det finns faktiskt ingenting som kan sägas till förmån för den jag-teologiska metodens vetenskapliga karaktär.

Resultatet blir detta: Vill den moderna teologin återigen träda i förbindelse med en inte inbillad utan verkligt kristen visshet, och vill den på nytt få kontakt med den äkta vetenskapen – och till vetenskapen hör ju bl.a. ett ordnat tankesystem – måste den dra ett stort streck rakt över sig själv. Den måste på området för den kristna kunskapen om sanningen överge den okristna och ologiska föreställningen om en självvisshet, och den måste återvända till den objektiva grund på vilken den kristna kyrkan faktiskt är byggd, nämligen Kristi Ord (Ef. 2:20). Den moderna teologins åberopande av Kristi person i motsats till Kristi Ord äger inte heller någon giltighet. Visserligen är Kristi person hans kyrkas hörnsten (Ef. 2:20, 1 Petr. 2:6). Men på Kristus som hörnsten kan vi grunda oss endast genom tron på Kristi Ord som vi äger i hans apostlars och profeters skrifter. Den som åsidosätter apostlarnas och profeternas ord bygger inte på Kristus, som är hörnstenen, utan vid sidan om honom. Det är just detta som Luther säger: ”När jag är utan Ordet, inte tänker på det och inte umgås med det, så är inte Kristus hemma hos mig.” Det står klart att alla som genom Guds nåd har fått öppna ögon är skyldiga att avslöja självmedvetandeteologins bedrägeri och bekämpa det.

Till jag-teologin som befattar sig med självvissheten måste man räkna även den dialektiska teologin, vilken som bekant har stort inflytande på det teologiska tänkandet i våra dagar. Den vill befria teologin från den religionshistoriska teologins historicism och psykologism. I denna mening ställer den Guds Ord i centrum. Men inte heller den dialektiska teologin identifierar Skriften med Guds Ord. För den är Guds Ord endast detta att människorna blir tilltalade av Gud. Vid definitionen av Guds Ord handlar det bara om det formala: all innehållslig syftning är utesluten. Därmed är alla dörrar öppnade för subjektivismen, ja, därmed förkastas Skriften som Guds Ord. Det sker på så sätt, att Skriften berövas det egentliga medlet, genom vilket den verkar vissheten om sanningen, nämligen apostlarnas och profeternas ord (Joh. 17:20). Häri ligger förklaringen till att det inom denna skola finns så mycket vacklande åt olika håll, så att somliga av dess representanter är något så när konservativa och andra intar en radikalt negativ inställning. Håller den dialektiska teologin fast vid att vi aldrig kan tala om någon färdig dimension, när det gäller det svar som Guds Ord ger, så hamnar den till slut i teologilöshetens labyrint. När allt kommer omkring är den dialektiska teologin inte heller den något annat än religionsfilosofi och religionspsykologi, och den är inte istånd att lösa den kunskapsteoretiska frågan.

Som bekant anses det ju i vår tid, att det är nödvändigt och nyttigt att vidareutveckla den kristna läran. Denna åsikt hyser inte bara teologer som är mer eller mindre liberala. Den omfattas även av nyare lutheraner som är konfessionellt inriktade. De teologer som förhåller sig avvisande till föreställningen om en läroutveckling har försetts med etiketten ”repristinationsteologer”.

Någon vidareutveckling av den kristna läran kan emellertid inte finnas, eftersom den kristna läran är en med apostlarnas lära fullständigt avslutad helhet som inte skall vidareutvecklas utan bibehållas och läras utan någon som helst ändring (Matt. 28:18-20). Även apostlarna var klart medvetna om detta, vilket framgår av deras ständiga förmaningar till trohet mot den traderade läran och av deras varningar för falsk lära (2 Tess. 2:15, Apg. 20:29-31, 1 Tim. 4:1 ff, 2 Tim. 3:1 ff). Allt som Paulus lär, lär han med den yttersta dagen för ögonen, och detta innebär att han lär det han lär som något som gäller intill den yttersta dagen (2 Tim. 4:1 ff, 1 Tim. 6:14-15), likaså Petrus (1 Petr. 5:1-4). Paulus lära är enligt hans framställning en så oföränderlig gudomlig sanning, att han uttalar förbannelse över var och en som dristar sig att ändra något i hans evangelium (Gal. 1:6-9, 5:12). Dessutom håller Paulus fast vid den apostoliska läran även mot sådana lärare som vill komplettera Kristi lära under sken av en högre filosofisk insikt och en högre andlighet. Aposteln säger att alla som tror på Kristi av apostlarna förkunnade lära, därigenom är fullkomliga i Kristus (Kol. 2:6-10).

Mot detta har företrädare för vidareutvecklingen av läran invänt, att kyrkan under tidens lopp sett sig nödgad att mot uppkommande villoläror ge uttryck åt den kristna läran med särskilda formuleringar som t.ex. ”av samma väsen som Fadern”, ”Guds moder”, ”människan förhåller sig rent passiv”. Men de nya formuleringarna av Skriftens lära är inte något bevis för lärans vidareutveckling. De bevisar istället raka motsatsen, nämligen att man förblivit vid Skriftens lära. På ett slående sätt visar Luther, att de första gamla ”huvudkoncilierna” med sina uttryck ”homoousios”, ”theotokos” o.d. inte kommit med något nytt utan bara bekänt sig till de läror som kristenheten alltifrån första början trott på grund av Skriften.⁷⁹⁾

Inte heller innebar reformationen någon den kristna lärans vidareutveckling. Den drog endast på nytt fram Skriftens gamla lära ur påvedömets labyrinter av människoläror och bekände sig till den. Detta var Luther mycket klart medveten om.⁸⁰⁾ Att inte lära något nytt är också något som Augsburgska bekännelsen berömmer sig av.⁸¹⁾ På liknande sätt vill inte heller Konkordieformeln säga något nytt, vilket framgår av dess principiella förklaring.⁸²⁾ När det gäller Konkordieformelns artikel om Kristi person och i synnerhet ”egenskapernas meddelelse”, är inte heller det någon ny lära som Konkordieformeln lägger fram, vilket dogmhistoriskt bevisas av ”testimoniekatalogen”.⁸³⁾

Att det inte finns någon den kristna lärans vidareutveckling blir också uppenbart, när man närmare granskar alla de försök till vidareutveckling som företagits. De visar sig vara ombildningar och förstörelse av den kristna läran. Den bedömningen har inte bara gjorts av Luther och av de teologer som jag-teologin betecknar som ”repristinationsteologer”, utan även av en rad andra 1800-talsteologer som var angelägna om att förbli vid den kristna läran. Den nuvarande dogmatikens kluvna situation utgör ett bevis för att den kristna läran inte låter sig vidareutvecklas utan att till sist helt fördärvas. Detta är uppenbart, särskilt när det gäller den svenska dogmatikens nygestaltning, med dess fördjupade syn på uppenbarelsetanken och dess fördjupade syn på gudsbilden i Luthers mening. Litteraturen har blivit så omfattande, att vi här endast kan hänvisa till några av de mest framstående teologerna som G. Aulén, A. Runestam, N. Söderblom, A. Nygren, T. Bohlin m.fl. Felet i denna nyorientering är att man istället för att helt enkelt framställa den kristna läran gjort den till föremål för mänsklig bedömning. Helt förstörd eller åtminstone stympad har den kristna läran blivit framför allt i Nordamerikas Förenta Stater genom de liberala och modernisterna.

Lärans vidareutveckling innebär till syvende och sist aldrig något annat än att den förnekas. Detta är fallet överallt där man gett sig på sådana försök. Försök att vidareutveckla läran görs där man inte förstår den kristna lärans väsen. Den som genom Guds nåd i tron på Guds Ord förstått den kristna läran, står tillbedjande inför dess oföränderliga, gudomliga storhet. Det är som bekant på det sättet som även de heliga änglarna förhåller sig inför de ting som apostlarna, utsända genom Den Helige Ande från himlen, förkunnat för oss (1 Petr. 1:12). Repristinationsteologin är den enda teologi som har existensberättigande inom den kristna kyrkan (Joh. 8:31-32, Ef. 2:20). Den kristna tron som håller sig till Guds Ord kan inte fälla något annat omdöme än detta.

Liksom alla kristnas frihet består i att de är fria från sin egen vilja och har blivit bundna till Gud eller blivit hans tjänare (Rom. 6:22), så består i synnerhet kyrkans lärares lärofrihet just i att de helt bundits vid Guds Ord. De förstår sanningen, och sanningen gör dem fria, om de förblir vid Kristi Ord (Joh. 8:31-32). En teolog som utger det som härrör från hans eget jag eller från andra människors jag för att vara kristen lära har hemfallit åt träldom under människor. Den lärofrihet för teologerna som man reser krav på i våra dagar består i att man inte skall vara bunden vid Guds Ord (”bokstavsträldom”, ”ovärdigt lärotvång”, ”lagisk anda” o.d.). Men den friheten är köttets frihet som vill upphöja sig över Guds Ord och vilja.

För att förstå vilken abnormitet som möter oss i detta allmänna krav på lärofrihet, bör man observera följande punkter:

1. Ända till den yttersta dagen har den kristna kyrkan endast en lärare, Kristus själv (Matt. 23:8, 10). Vad han befallt sina lärjungar att lära alla folk skall läras intill tidens slut (Matt. 28:19-20). Trots att Kristus i upphöjelsens tillstånd inte är närvarande i sin kyrka på ett synligt sätt, är och förblir han i upphöjelsens tillstånd kyrkans ende lärare genom sitt Ord som han gett sin kyrka genom sina apostlar. Till detta sitt Ord hänvisar Kristus sin kyrka ända till den yttersta dagen (Joh. 8:31-32, 17:20). Så har apostlarna uppfattat saken, ty de binder de kristna till sin lära såsom Guds Ord (2 Tess. 2:13-15, Gal. 1:6-9, 1 Kor. 14:37). Så har även alla kyrkans rätta lärare uppfattat saken alltsedan apostlarnas tid. Så skriver t.ex. Luther: ”Vill någon predika, så må han förtiga sina egna ord och låta sådana ord gälla i det världsliga regementet och i hushållsregementet. I kyrkan skall han inte tala något annat än den rätte husbondens ord; annars är det inte den sanna kyrkan. Därför skall det heta: ’Gud talar’.” ⁸⁴⁾ Den som kräver lärofrihet ställer sig vid sidan om Kristus och är eo ipso mot honom. Av denna anledning kallas alla falska lärare för antikrister (1 Joh. 2:18).

2. I Skriften har de kristna den tydliga och ofta upprepade befallningen att bara höra på sådana predikanter som lär ur Herrens mun – för vår tid innebär detta: ur den heliga Skrift – och inte ur sitt eget inre (Jer. 23:16, 31). Alla som inte kommer med Kristi lära, skall de kristna förvägra brodershälsningen (2 Joh. 7-11). De skall betrakta dem som uppblåsta ignoranter (1 Tim. 6:3 ff) och undvika dem (Rom. 16:17). Stort oförstånd råder därför hos de präster som inte vill förplikta sig till den kristna församlingens bekännelse, och som anför som skäl att detta skulle inskränka deras lärofrihet. Sådana präster vet sannerligen inte vad Guds ordning är ifråga om den lära som skall läras i den kristna kyrkan.

Men ännu större är det oförstånd som råder hos professorerna i teologi, då de gör anspråk på lärofriheten som ett särskilt dem tillkommande privilegium. Vad ovan sagts om prästerna gäller i ännu högre grad om professorerna, eftersom det är de som har att utbilda kyrkans blivande präster. Redan detta att teologiska lärare kräver lärofrihet visar tydligt, att de är okvalificerade för det teologiska läroämbetet. Sådana teologer fattar inte vad Kristus klart säger till dem (Joh. 8:31-32). Den kristne läraren kräver inte någon lärofrihet, inte ens på punkter där han själv inte förstår Skriften. Han lyssnar istället till Luthers kända ord: ”Kan inte du fatta, hur det (vid världens skapelse) kunde ha varit sex dagar, så visa Den Helige Ande den äran, att han är mera lärd än du. Ty du skall handskas med Skriften på så sätt, att du betänker att det är Gud själv som talar.” ⁸⁵⁾ Det är här inte fråga om en ovärdig underkastelse under en yttre auktoritet, utan om en fri och härlig underkastelse som den kristne övar sig i under hela sitt liv, när det gäller Guds vilja och ledning. Ty hela Skriftens sanning upprätthålls genom auktoriteten hos den som den kristne tillber som Gud och Frälsare.

Eftersom ordet system inte alltid används i en och samma betydelse, måste vi behandla frågan i vilken mening teologin kan betecknas som ett system, och i vilken mening den inte är något system.

Förstår man system som en helhet som hänger ihop inom sig själv, så är den kristna läran ett system. Den kristna lära som inte hämtas någon annanstans ifrån än från den heliga Skrift bildar nämligen på två olika sätt en sammanhängande helhet. 1. Innehållsligt sett framställer Skriften inte varierande, mänskliga lärobegrepp (t.ex. ett mosaiskt, ett johanneiskt, ett petrinskt, ett paulinskt lärobegrepp), utan den lägger fram Guds enhetliga lärobegrepp, eftersom hela Skriften är ingiven av Gud, och eftersom den är fullkomligt ofelbar (2 Tim. 3:15-17, Joh. 10:35). 2. I denna ur Skriften hämtade gudomliga lära står läran om rättfärdiggörelsen genom tron utan Lagens gärningar i centrum på så sätt, att alla andra läror är antingen förutsättningar för eller följder av denna Skriftens centrala lära (1 Kor. 2:2, Rom. 3:28, 31). Detta samband mellan de kristna lärorna är inte någon konstruktion som vi har Luther eller de lutherska dogmatikerna att tacka för. Det är istället något som klart lärs i Skriften. Då Paulus å ena sidan säger att han förkun­nar hela Guds rådslut (Apg. 20:27), och å den andra sidan att han i sin förkunnelse inte velat veta om något annat än den för världens synds skull korsfäste Kristus (1 Kor. 2:2), så lär han därmed att syndernas förlåtelse för Kristi försoningsdöds skull är den kristna lärans mittpunkt. På liknande sätt betecknar Paulus syndernas förlåtelse genom tron på Kristus som hela Gamla testamentets centrala lära (Apg. 10:43).

Den kristna lärans fast slutna inre samband framträder också tydligt, när det sägs att vi inte kan ändra på någon del av den kristna läran, utan att det får till följd att helheten blir lidande (Gal. 5:9). Ifrågasätter vi t.ex. att den heliga Skrift är Guds ofelbara Ord, så är det inte längre Gud som i sitt Ord avgör vad som är kristen lära, utan det blir istället det teologiserande mänskliga jaget som avgör detta. Förnekas Kristi metafysiska gudom, så faller därmed hela läran om Kristi satisfactio vicaria (Rom. 5:10, 8:32, 1 Joh. 1:7). Förnekas Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse, så finns det inte någon syndernas förlåtelse genom tron utan Lagens gärningar, inte heller några nådemedel som från Guds sida förmedlar syndernas förlåtelse och som från människans sida inte fordrar något annat än tron, inte heller någon kristen kyrka som är de heligas samfund, eller någon salighet som tas emot genom tron på Kristus. Luther lär den kristna lärans fast slutna helhet, och att den kristna läran i denna mening är ett system, med sådan bestämdhet att han skriver: ”Inom teologin omkullkastar ett litet fel hela läran. … Läran är nämligen som en matematisk punkt; den kan således inte delas, dvs. den tål inte förminskning eller tillägg. … Alltså bör läran vara en enda, sammanhängande, rund ring utan spricka. Om så bara den minsta spricka uppstår, är ringen inte längre hel.” ⁸⁶⁾

Fattar man emellertid system som en sådan sammanhängande helhet som utan avseende på det givna genom tänkande härleds från eller utvecklas ur en högsta princip (ett spekulativt system), är den kristna läran inte något system. Systembildande genom mänskligt tänkande är möjligt bara på kunskapsområden som inte har att göra med verkligt existerande ting utan bara med tänkta ting, t.ex. när det gäller ren matematik till skillnad från tillämpad matematik. Spekulativt systembildande är ovetenskapligt och rent nonsens redan när det tillämpas på naturvetenskapliga och historiska fakta, därför att det har sin grund i vanföreställningen att fakta rättar sig efter det mänskliga tänkandet. Med rätta har den filosofiska idealismen kallats för en den mänskliga andens sjukdom, i vilken människan inbillar sig att hennes tankar (idéer) är tingens regel och mått. Inom teologin är varje mänskligt eller spekulativt systembildande helt och hållet uteslutet, därför att den kristna läran i Skriften är given som en gudomlig storhet, där mänskligt tänkande varken kan eller bör ändra någonting (Jos. 23:6, Matt. 5:17 ff, Joh. 10:35, 8:31-32, Gal. 1:6 ff).

Teologens verksamhet består inte i att genom tanken utveckla den kristna läran ur en högsta princip eller ur ett faktum (t.ex. pånyttfödelsens faktum). Inte heller består hans verksamhet i att konstruera den kristna läran utifrån Skriften ”i dess helhet”. Den består i att hämta den kristna lärans samtliga stycken direkt ur de Skriftens utsagor som behandlar berörd lära (sedes doctrinae). Om vi sedan på ett ställe sammanställer vad Skriften själv säger om de enskilda lärorna, så har vi därmed den ordnade kunskap om den kristna läran som i detta livet är tillgänglig och nödvändig för oss människor. Även ifråga om sambandet mellan de i Skriften föreliggande lärorna kan vi naturligtvis bara lära så mycket som Skriften själv säger om den saken. Denna metod medför att det kvarstår luckor som lämnar människans förstånd i detta livet otillfredsställt. (Vi kan här påminna om t.ex. det problem som ligger i frågeställningen: Varför blir somliga, men inte andra frälsta? Cur alii, alii non? eller problemet ”sann Gud och sann människa” om Kristi person.) Den som vill gå utöver Skriftens uppenbarelse och gestalta den teologiska kunskapen på ett förment mer enhetligt sätt går eo ipso miste om den kunskap som förtjänar attributet ”teologisk”. För att bevara oss från att spåra ur på det sättet erinrar aposteln teologer i alla tider om att gudskunskapen, och således även vår lära om Gud, förblir fragmentarisk i detta livet (1 Kor. 13:9).

Några av de av de punkter som vi ovan redan berört behöver vi utveckla något mer.

1. Det finns en enda bok i världen (nämligen Bibeln) som är fullkomlig och ofelbar. Kristus och hans apostlars auktoritet står bakom detta påstående, både när det gäller Gamla och Nya testamentet (Joh. 10:35, 2 Tim. 3:16, 1 Petr. 1:10-11, 2 Petr. 1:21, Joh. 17:14, 17, 8:31-32). Bibelns fullkomliga, ofelbara enhetlighet beror på att den till alla delar är ingiven av Gud och att den därför är den enhetliga, gudomliga sanning som inte kan bli om intet.

2. Eftersom den moderna teologin förnekar Skriftens enhetliga sanning tillsammans med dess inspiration, flyr den från Skriften till det mänskliga subjektets fromma medvetande, när den vill få fram en enhetlig helhet ur den förment icke-enhetliga Skriften. Att lägga en sådan grund för enheten är emellertid självmotsägande. Trots att de moderna teologerna förnekar den heliga Skrifts ofelbara enhet, medger de å ena sidan att man inte helt kan lita på det fromma jaget, och att möjligheten finns att man kan missta sig, medan de å andra sidan medger att jag-metoden gett upphov till nästan oändliga olikheter. Man erkänner dessutom, dels att den heliga Skrift skall värderas som den historiska gudsuppenbarelsens autentiska urkund, dels att tidsperioden då den heliga Skrift nedtecknades ligger mycket närmare gudsuppenbarelsen än vår egen tid. När sådana medgivanden görs för att uppnå ”en enhetlig enhet”, ligger tanken nära till hands att det nog är förståndigare och säkrare att förbli vid Skriften än att förlita sig på den ovissa religiösa upplevelsen.

3. Vill vi undvika att bli indragna i de bedrägerier som är förenade med detta mänskliga systembildande inom teologin, så måste vi hålla fast vid att vi på teologins mark befinner oss på givna och fastställda faktas område, och att mänskligt tänkande och mänskligt systembildande inte kan ändra ett enda dugg i dessa fakta. Teologen har att göra med de i Guds Ords givna och oföränderliga sakförhållanden som Kristus gett sin kyrka genom apostlarna och profeterna. Detta Ord är vår enda förnimmelsevärld, så sant vi genom Guds ordning är bundna till att förbli vid Kristi Ord och lära endast ur Guds mun (Joh. 8:31-32, Jer. 23:16). Det som kommer från annat håll än från Guds mun är inte någon kunskap om sanningen utan bara inbillning, halm i vetet (Jer. 23:28). Det kan ju inte förhålla sig på annat sätt. Den som vill konstruera ett system för att få fram något enhetligt helt, måste äga fullkomlig kännedom om det föremål som han har att göra med, och hans kunskap måste omfatta alla dess aspekter. Men teologins föremål är Gud, som redan det naturliga förnuftet vet är den oändlige och ofattbare Herren. Därför borde även från jag-teologins synpunkt det enhetliga systembildandet kunna förstås och avvisas som ett titaniskt företag.

4. Önskan att kunna åberopa Luther som stöd för sina åsikter har föranlett de moderna teologerna att säga om kyrkans reformator, att han ”genetiskt utvecklat” den kristna lärans helhet ur artikeln om rättfärdiggörelsen. Luther känner emellertid inte till någon metod att under förbigående av Skriften konstruera fram någonting inom teologin eller konstruera trosläror utifrån den centrala artikeln om rättfärdiggörelsen. Detta visar Luther t.ex. när han jämför den kristna läran med en gyllene kedja och med en sluten ring. Han säger det också uttryckligen på de många ställen där han förkastar varje tanke som inte har stöd i Skriften, och där han råder varje teolog att vid behandling av läror genast släppa alla tankar som faller honom in utan stöd i Skriften.

Förutsättningen för detta Luthers sätt att beskriva den kristna läran är alltid att varje länk i den gyllene kedjan är något som är direkt givet genom Skriftens ord. Luther förklarar nämligen att var och en som förnekar någon artikel i den kristna läran förnekar Gud i hans Ord och gör honom till en lögnare. Han skriver: ”Den som inte rätt tror på en artikel eller som inte vill tro på den (sedan han förmanats och undervisats), han tror förvisso inte på någon artikel med allvar och en rätt tro. … Därför heter det att tro fullt och fast på allting eller att inte tro på någonting alls. Den Helige Ande (som hela Skriften tillhör) låter sig inte söndras eller delas, så att han skulle lära ett stycke på rätt sätt och ett annat på ett felaktigt sätt, eller så att han skulle låta det ena stycket tros si och det andra stycket tros så.” ⁸⁷⁾ Kort sagt, enligt Luther hör visserligen enhet till den kristna läran, men inte en sådan enhet som härrör från en konstruktionsmetod, utan en enhet som har sin grund i att den kristna läran till alla delar hämtas direkt ur Skriften som är Guds Ord, och som därför är fullt enhetlig. Luther skriver vidare: ”Om de⁸⁸⁾ tänkte sig för och såg till att de inte talade annat än Guds Ord, såsom S:t Petrus lär, och lämnade sitt fantiserande och sina tillägg hemma, så skulle de inte ställa till med så mycken olycka.” ⁸⁹⁾

5. Det bör här även påpekas, att det systembildande som går ut på en helhet utan luckor och motsägelser eller en fast logisk helhet utsatts för stark kritik. Man har t.ex. sagt, att detta systembildande tar bort eller åtminstone förminskar det ofattbara som trots allt inte kan skiljas ifrån den kristna religionen, och att detta sker i syfte att göra den mera acceptabel för ett otroende släkte. Eftersom det ofattbara i kristendomen naturligtvis måste räddas, har de moderna teologerna rekommenderat ett annat tillvägagångssätt. Det måste accepteras som ett faktum, säger de, att allt som tron i denna tidsålder förkunnar om den kristna läran nödvändigtvis måste ta gestalt i det irrationella eller paradoxala. Det låter inte illa och förefaller stämma överens med 1 Kor. 13:9.

Men så länge den irrationella teologins företrädare inte vänder tillbaka till den heliga Skrift som Guds Ord och som teologins enda källa och norm, definierar de det irrationella i kristendomen på ett sätt som inte förekommer i Skriften. Principiellt sett blir det istället subjektivismen som blir gällande: det kristna jaget förblir vid sin metod att kretsa kring sin egen axel. Resultatet av denna kretsgång kring det egna jaget blir ovisshet om frälsningen och ovisshet om sanningen. Till slut är det varken någon enhet utan luckor och motsägelser eller någon fast, logisk helhet som man kommer fram till. Hela detta mödosamma teologiserande visar sig vara ett sisyfosarbete på vilket Luthers ord stämmer in: ”Det är den onde ängelns högmod som hånar oss genom sådana svärmare.” ⁹⁰⁾ Dogmhistorien bevisar riktigheten av denna slutsats.

Innebär frågan om dogmatikens metod, att man frågar varifrån den kristne teologen skall hämta den kristna läran, eller vilken kunskapsprincip det är som ger teologin dess särart, så framgår av det av vad som sagts ovan att man måste förkasta varje metod, vad namn den än må ha, som ställer upp en kunskapsprincip utanför Skriften, vare sig principen är kyrkoläran eller trosmedvetandet eller någon annan princip som ligger utanför Skriften. Det som vi här skall säga om metoden berör frågan i vilken yttre gruppering eller ordningsföljd Skriftens läror kan och bör framställas i undervisningssyfte. Man talar som bekant om två olika metoder, den syntetiska och den analytiska. Båda metoderna har haft sina företrädare bland de gamla teologerna. Skillnaden dem emellan är inte av särskild stor vikt.

I största allmänhet kan det sägas att den syntetiska metoden innebär att man ordnar tankarna eller det stoff som skall behandlas på så vis, att man går från orsakerna till verkningarna eller att man sammanställer de givna beståndsdelarna till en helhet. Den analytiska metoden följer motsatt ordning. De utgår från verkningarna och går sedan tillbaka till orsakerna eller försöker härleda helheten ur en särskild del, t.ex. ur slutmålet.

När den syntetiska metoden tillämpas i teologin, behandlar den först läran om Gud som alltings ursprung, alltså även ursprung till människans salighet. Sedan behandlar den orsakerna och medlen genom vilka den i synden fallna människan leds till frälsningen. Till slut behandlas de yttersta tingen och den eviga saligheten. Följer man den analytiska metoden, så behandlar man först de yttersta tingen, alltså människans eviga salighet, och går sedan tillbaka och betraktar den människa som skall ledas till frälsningen och sist orsakerna och medlen. Senare tids teologer föredrar den analytiska metoden, eftersom de anser teologin vara en praktisk skicklighet, där man först måste ha insikt om målet (saligheten) för att sedan undersöka det subjekt som skall föras till detta mål, och till slut begrunda orsakerna och de medel genom vilka slutmålet med människan nås.⁹¹⁾ I allmänhet tillämpas den syntetiska metoden av dogmatikerna fr.o.m. Melanchton t.o.m. Gerhard (Melanchton, Chemnitz, Hutterus, Gerhard, och även den danske teologen Brochmand). Den analytiska metoden möter oss hos dogmatikerna strax före och efter 1600-talets mitt (Dannhauer, Friedrich König, Calovius, Quenstedt, Baier, Hollazius). Hos företrädarna för den analytiska metoden finner vi emellertid betydelsefulla olikheter ifråga om enskilda lärors placering.

När det gäller att bedöma den syntetiska och den analytiska metoden eller någon annan metod, bör det hållas i minnet att de enskilda lärornas yttre ordningsföljd är av mindre vikt, så länge lärornas innehåll inte för­vanskas. I teologin kommer allting an på att man genomgående håller fast vid den gudomliga uppenbarelsens begrepp, dvs. vid att alla läror skall hämtas ur Skriften allena. I teologin måste man förkasta varje metod, vad den än kallas, som vill hitta på någonting utan belägg i Skriften. I teologin finns inget att hitta på, vare sig ifråga om lärornas innehåll eller deras samband. Därför är bara den metod tillämplig, som principiellt inskränker sig till att samordna det som redan finns i Skriftens uppenbarelse.

Detta sker i den s.k. locimetoden, enligt vilken det som är uppenbarat om en lära på olika håll i Bibeln, sammanställs på en plats (latin ”locus” varav ”locimetod”). Detta är just grundtanken i den systematiska metoden. Om de dogmatiker som tillämpar locimetoden säger moderna teologer, att de skurit det dogmatiska stoffet i stycken, och att de inte åskådliggör sammanhanget i systemets delar och i dess utveckling. Däremot låter de den av senare teologer tillämpade analytiska metoden äga större giltighet. Till de senare teologernas heder måste det här sägas, att de bara på ett yttre sätt tillämpat den analytiska metoden, dvs. de använde denna metod som ett sätt att gruppera lärorna, medan de i själva verket höll fast vid skriftprincipen i sin framställning av de enstaka lärorna. Somliga vill därför inte heller medge att det finns någon skillnad mellan de gammalprotestantiska dogmatikerna, eftersom de alla håller fast vid skriftprincipen. I detta fall har man rätt. Det var dem fjärran att hämta det dogmatiska stoffet någon annanstans ifrån än ur Skriften. De gamla lutherska dogmatikerna hade inte den ringaste avsikt att tillämpa det som den moderna teologin kallar för analytisk metod, dvs. att hämta läran som skall framställas ur det egna jaget, kyrkans bekännelse eller från något annat håll och gruppera lärorna enligt egna tankar om Gud och de gudomliga tingen.

Från den moderna teologins synvinkel sett är alla de gamla dogmatikerna av samma slag. De hörde alla till det slags kristna som i enlighet med Guds vilja och befallning håller fast vid både sola gratia och sola Scriptura. Omvänt förhåller det sig så, att alla teologer som övergett skriftprincipen (inberäknat just företrädarna för den dialektiska teologin) hör till det slags teologer som i sitt teologiserande är ohörsamma mot Kristus och hans Ord (Joh. 8:31-32), och som fördenskull saknar rätt att undervisa i kyrkan (1 Tim. 6:3-5). Detta är visserligen ett hårt tal, men vi måste i kyrkans intresse lära oss att ta efter vår Herre och Frälsare, som är den ende vi vill tjäna med allt vårt teologiserande, genom att vi upprepar det hårda tal som fordras av bekännelsen till den åt oss anförtrodda sanningen (Joh. 6:60). Detta är den heliga förpliktelse som vi som kristna teologer högtidligt underkastar oss, då vi träder in i vårt heliga ämbete.

Påståendet att en strängt konfessionell riktning (i synnerhet en luthersk sådan) är utesluten i vår tid, tjänar den liberala teologins intressen. På detta påstående skall man svara:

1. Det står oss inte fritt att avgöra om vi skall förbli vid den heliga Skrifts och de lutherska bekännelseskrifternas lära eller inte. Den lutherska läran stämmer i alla stycken överens med Kristi lära som vi har i hans apostlars och profeters ord (Ef. 2:20). Ända till den yttersta dagen finns det inte någon annan lära som är tillåten i den kristna kyrkan. Ortodoxi, renlärighet, hör enligt Guds vilja till den gestalt som den kristna kyrkan har på jorden. Den lutherska kyrkan i sin ursprungliga, oförändrade lärogestalt skall därför inte uppträda försagt i världen, som om den skulle behöva be om ursäkt för att den över huvud taget fortfarande existerar, utan den skall med Guds nåd träda fram inför kyrkan och världen med den tillförsikt som växer fram ur kunskapen om den gudomliga sanningen, som man har genom att förbli vid apostlarnas och profeternas ord.

2. Kyrkans historia visar att en kyrka som förblir vid profeternas och apostlarnas oföränderliga ord genom Guds nåd är livsduglig. Kyrkan i Jerusalem förblev vid apostlarnas undervisning, och Herren förökade församlingen dagligen med sådana som lät sig frälsas (Apg. 2:42, 4:4, 47, 5:14, 11:21, 14:1). Även reformationens kyrka hävdade sig mot hela världen genom axiomet: ”Guds Ord och löfte skall bestå.” Här i Amerika fick Missourisynoden från alla möjliga håll rådet att släppa sin bekännelsetrogna teologi och istället införa den i landet gängse väckelsemetoden, om samfundet ville vara mån om sitt fortbestånd. Men Missourisynodens fäder lät sig inte vilseledas, lika litet som grundarna av andra, andligt besläktade synoder. De bekämpade varje form av väckelserörelsens mänskliga agerande och förblev vid att lära den rena, gudomliga sanningen sådan den är uppenbarad i Guds ofelbara Ord, och sådan den fått sitt uttryck i den lutherska kyrkans bekännelseskrifter. Och Gud har låtit dessa lutherska bekännares repristinationsteologi vinna framgång trots häftigt motstånd. Men helt bortsett från frågan om framgång eller inte har Gud gett sin kyrka befallningen att i världen förkunna hans Ord utan förkortning och utan tillägg. Längre går inte kyrkans ansvar. Framgången ligger i Guds händer.

3. Till en sammanfattande karakteristik av den moderna teologin hör även hänvisningen till dess reformerta karaktär i motsats till den lutherska kyrkan. Den moderna lutherska teologin har kommit in på reformerta, icke-lutherska banor. Den schleiermacherska metoden, som vill hämta den kristna läran ur det fromma självmedvetandet eller ur den kristna upplevelsen istället för ur den heliga Skrift, är Zwinglis och Calvins metod, såtillvida som dessa två på liknande sätt lärde en Den Helige Andes omedelbara verkan som inte är bunden vid det yttre skriftordet. När det gäller den yttre ordningsföljden vid uppställning av lärokomplexet har vi inte någon kontrovers med de reformerta. Vad vi har emot den reformerta teologin är att den förnekar skriftprincipen och låter rationalistiska axiom råda i alla de läror som skiljer de reformerta från den lutherska kyrkan, och som varit orsaken till att den reformerta kyrkan konstituerats vid sidan om den lutherska. Den reformerta teologins rationalism återfinner man ju i den moderna teologin, fast i ännu högre grad. Båda förnekar, som sagt, skriftprincipen.

Hur man förvärvar den teologiska skicklighet som enligt Guds Ord bör finnas hos varje kyrkans lärare, har Luther beskrivit med korta men klara och skriftenliga ord, då han ger anvisningar om det rätta sättet att bedriva teologiska studier.⁹²⁾ Hans ord lyder: ”Oratio, meditatio, tentatio.” I dessa ord, ”Bön, meditation, anfäktelse”, är hela vår teologiska metodologi innesluten. Utan tvivel skulle det snart vara slut på den nöd som råder i kyrkan på grund av bristen på rätta lärare, om Luthers metodologi följdes.

Vad Luther menar med uppmaningen till oratio förklarar han så här: ”För det första bör du veta, att den heliga Skrift är en sådan bok som gör alla andra böckers vishet till dårskap, därför att ingen bok förutom denna lär om det eviga livet. Därför skall du strax förtvivla om dina egna tankar och ditt eget förnuft, ty med dessa klarar du dig inte, utan med sådan förmätenhet kommer du att störta dig själv och andra med dig från himlen ned i helvetets avgrund (liksom det skedde med Lucifer). Böj istället dina knän i din kammare och bed med rätt ödmjukhet och allvar till Gud, att han måtte genom sin älskade Son ge dig sin Helige Ande som upplyser dig och leder dig och ger dig förstånd. Du ser också att David i psalmen⁹³⁾ om och omigen ber: Lär mig, Herre, undervisa mig, led mig, visa mig! och med många andra uttryck.” ⁹⁴⁾

Det som Luther säger om bönens nödvändighet beror på den av Den Helige Ande verkade övertygelsen, att den heliga Skrift är en bok som det inte finns något motstycke till i världen. Den är Guds eget majestätiska Ord. Den är därför också den enda bok som undervisar människan om det eviga livet, eftersom hela världen är fången i gärningsrättfärdighet. Och eftersom Skriften är Guds eget Ord, så anstår det varje teolog att, närhelst han slår upp Skriften, misströsta om sitt förnuft och be Gud om Den Helige Ande som ensam lär oss att förstå Skriften och verkar det sinne som underkastar sig Skriften. Utan denna Den Helige Andes verkan finns bara den förmätenhet som får människan att ställa sig ovanför Skriften, så att den inte blir föremål för tro utan istället föremål för mänsklig kritik. Sådan förmätenhet leder teologen och andra med honom in i det eviga fördärvet, sedan den ställt till med partibildning och söndring här på jorden.

Om meditatio säger Luther: ”För det andra skall du meditera, dvs. inte bara med hjärtat utan även på ett yttre sätt ständigt syssla med det muntliga talet och de tryckta orden i boken och läsa dem om och omigen med flitig uppmärksamhet och tanke på vad Den Helige Ande menar med dem. Och akta dig, så att du inte förtröttas eller tycker, sedan du läst, hört och sagt dem en eller två gånger, att det räcker med det och att du förstår allting till fullo. Ty av det blir det aldrig någon teolog. En sådan är som en ofullgången frukt som faller ifrån trädet, innan den ens hunnit bli halvmogen. Därför ser du i samma psalm att David ständigt prisar att han vill tala, dikta, säga, sjunga och läsa, dag och natt evinnerligen, och detta om inget annat än Guds Ord och Guds bud. Ty Gud vill inte ge dig sin Ande utanför det yttre Ordet. Rätta dig efter det. Ty det är inte förgäves som han befallt, att man på ett yttre sätt skall skriva, predika, läsa, höra, sjunga, säga osv.” ⁹⁵⁾ I denna sin närmare framställning av meditationen säger Luther vad teologistudiet är, nämligen inte funderingar om vad det teologiserande subjektet anser om Gud och de gudomliga tingen, utan utforskandet av vad Den Helige Ande menar och lär i Skriftens bokstavliga ord, som inte är människoord utan Den Helige Andes ord. Det som de moderna teologerna förklarar vara teologin ovärdigt (lagisk skriftauktoritet) och skadligt för fromheten (intellektualism), förklarar Luther vara det enda rätta sättet att studera teologin. Och detta sätt att syssla med de bokstavliga orden i boken skall man inte tröttna på, utan det gäller att fortsätta med det. Luther fordrar således, att kyrkans lärare flitigt skall bedriva fortsatta studier.

Luthers närmare utläggning av anfäktelse lyder så: ”För det tredje finns det tentatio, anfäktelsen. Det är den som är prövostenen. Den lär dig inte blott att veta och förstå utan också att uppleva, hur rätt, hur sant, hur sött, hur ljuvligt, hur kraftigt och trösterikt Guds Ord är, vishet över all vishet. Därför ser du, hur David i den ovan nämnda psalmen klagar så mycket över allahanda fiender, ogudaktiga furstar eller tyranner, över falska andar och sekter, som han måste stå ut med för att han mediterar, dvs. umgås med Guds Ord på olika sätt, såsom vi skildrat ovan. Ty så snart Guds Ord kommer fram genom dig, kommer djävulen att hemsöka dig och göra dig till en rätt doktor och genom sin anfäktelse lära dig att söka dig till Guds Ord och att älska det. Ty jag själv … har mina papister att tacka för så mycket, därför att de genom djävulens larmande slagit, betryckt, och skrämt mig, dvs. gjort mig till en ganska bra teolog, vilket jag under andra omständigheter inte skulle ha blivit” ⁹⁶⁾

Hela Luthers teologi har vuxit fram ur tentatio inifrån och utifrån. Först kom tentatio inifrån. Efter år av ovisshet och samvetsångest under Roms gärningslära förde Gud honom till kunskap om evangelium om Guds nåd i Kristus. Så fick Luther i sitt eget hjärta och samvete uppleva ”hur tröstrikt Guds Ord är, vishet över all vishet”. Sedan kom tentatio utifrån. När Luther lärde Guds Ord, ställde sig påvedömet, ja, rentav hela världen, i vägen och förklarade honom förlustig både det eviga och det timliga livet. I denna anfäktelse lärde Luther sig på nytt ”att söka sig till Guds Ord och att älska det”. Det lärde han sig så väl, att han kunde uttala orden: ”Här står jag och kan inte annat.” Så blev Luther genom anfäktelsen ”en ganska bra teolog”. Även i vår tid förvärvas den teologiska skickligheten bara genom att vi under anfäktelser som kommer inifrån och utifrån drivs till Skriftens ord och håller fast vid det som den enda orubbliga, gudomliga faktorn i världen. Hela den nyare teologin är upplagd på ett annat sätt. Den går inte ut på att ge de av Guds Lag drabbade samvetena ro och att ställa Guds Ord, vishet över all vishet, emot världens visdom. Den söker istället att tillfredsställa intellektuella behov och att få den kristna läran att stämma överens med den moderna världsbilden. På så vis går den moderna teologin förbi det mål som enligt Guds vilja den kristna teologin skall tjäna.

Luther skildrar slutligen även hur förblivandet vid Skriftens ord inom teologen verkar tacksam glädje över skriftordet, den glada tillförsikten om att han på rätt sätt kan undervisa både unga och gamla. Det verkar också inom honom en varaktig och vaksam ödmjukhet, varigenom det ständigt hotande, fördärvliga högmodet stävjas, det som ställer till med så mycket fördärv i teologens inre och även utåt. Luther skriver: ”Se, här har du Davids regel. Studerar du något efter denna förebild, så kommer också du att med honom sjunga och jubla med orden i samma psalm, Ps. 119:72: ’Din muns lag är mig bättre än tusentals stycken guld och silver’, likaså verserna 98-100: ’Visare än mina fiender är, gör mig dina bud, ty de tillhör mig för evig tid. Jag är klokare än alla mina lärare, ty jag begrundar dina vittnesbörd. Jag är förståndigare än de gamla, ty jag tar dina befallningar i akt’. Och du kommer att erfara hur tunna och fadda i smaken fädernas böcker är, och du kommer inte bara att förakta motståndarnas böcker, utan du kommer att finns allt mindre behag i ditt eget talande och skrivande. Då du kommit dithän, så kan du förtröstansfullt hoppas att du börjat bli en rätt teolog, som kan lära inte bara unga och ofullkomliga kristna, utan även de mer försigkomna och fullkomliga. … Summa, låt oss söka ära och vara stolta där vi kan. I denna bok är äran Guds allena, och det heter: ’Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd. Honom tillhör väldet i evigheternas evighet Amen’ (1 Petr. 5:5, 11).” ⁹⁷⁾

Vi skulle vilja råda alla teologer och blivande teologer att läsa Luthers metodologi upprepade gånger och att med Guds nåd alltid hålla sig till den.