Användarverktyg

Webbverktyg


om-anglarna

Om änglarna

(DE ANGELIS)

Så när som på några få undantag vill de nyare teologerna betrakta läran om änglarna som något som helt och hållet avskaffats, eller åtminstone vill de slippa uppställa en särskild lära om änglarna. Det är förvisso riktigt, att det egna jaget inte förmår utveckla vare sig hela läran om änglarna eller någon del av den.

Men Skriften betygar från början till slut att det finns både goda och onda änglar, även om denna lära inte bör klassificeras som en fundamentalartikel. Dock har Skriftens lära om änglarna uppenbarats både till varning och till tröst. Att den i praktiken i så hög grad åsidosatts vid undervisningen, länder förvisso inte till kyrkans välsignelse.

1. Tidpunkten för änglarnas skapelse

När det gäller tidpunkten för änglarnas skapelse vet vi endast att den infaller inom sexdagarsverket (hexaemeron). Änglarna skapades inte före världen, därför att endast Gud fanns före världen (Joh. 1:1-3). Inte heller skapades de efter världen, därför att Gud slutat skapa efter att världen skapats (1 Mos. 2:2-3).1) På vilken dag inom sexdagarsverket änglarna skapades, säger Skriften ingenting om.2)

2. Änglarnas namn

Namnet ”ängel” betecknar inte änglarnas väsen, utan det är ett ämbetsnamn (nomen officii). Vi har emellertid i ordet ”ande” en beteckning på änglarnas väsen. Att namnet ängel är ett ämbetsnamn, framgår av att även människor, i synnerhet förkunnarna av Guds Ord, kallas änglar i Skriften (Mal. 2:7, 3:1, Matt 11:10). T.o.m. Kristus bär namnet ”förbundets ängel” i egenskap av Guds sändebud i särskild bemärkelse (Mal. 3:1, Joh. 3:17, 34, 6:40, Gal 4:4 ff). På frågan när man skall förstå ”Herrens ängel” som den oskapade Ängeln, ”Angelus increatus” (Guds Son), svarar Gerhard med rätta på följande sätt: ”Så ofta han tillskrivs namnet Jehova eller gudomliga verk eller gudomlig tillbedjan.” 3)

3. Änglarnas beskaffenhet och förmögenheter

Som andar är änglarna immateriella väsenden som vi inte får tillskriva ens någon eterisk kroppslighet (Luk. 24:39, Ef. 6:12), något som vissa kyrkofäder och även nyare teologer gjort. Då de i och för sig okroppsliga änglarna vid vissa tillfällen visat sig för människor (1 Mos. 18 och 19), var detta bara tillfälligt antagna gestalter (unio accidentalis). Hur änglarna i dessa antagna gestalter kunnat äta (1 Mos. 18:8, 19:3) förklaras inte i Skriften; maten förtärdes på ett för oss obegripligt sätt. ”Likt flammor förtärde änglarna födan.” 4) Mellan Gud, som är ande (Joh. 4:24), och änglarna, som är andar, kvarstår det oändliga avstånd som finns mellan Skaparen och det skapade. Änglarna är likväl inte ofullständiga (spiritus incompleti) som våra själar är, utan de är fullständiga väsenden (spiritus completi). De behöver inte som människan en kropp som integrerande beståndsdel.

När det gäller änglarnas förmögenheter, tillskriver Skriften dem både förstånd och vilja. De goda änglarna erfar genom kyrkan Guds mångfaldiga vishet (Ef. 3:10) och är villiga tjänare åt dem som skall ärva saligheten (Hebr. 1:14). Men även de onda änglarna har förstånd och vilja (1 Mos. 3, Matt. 4), fastän deras förmögenheter står helt i syndens tjänst. Skriften tillskriver änglarna, trots att de är immateriella, förmågan att verka fysiskt (1 Mos. 19:16, Matt. 4:5) på liknande sätt som den immateriella själen har inverkan på människans materiella kropp. Eftersom allvetande och förutvetande endast tillkommer Gud, har änglarna i likhet med människorna endast begränsat vetande; således vet de inte heller människornas tankar (1 Kon. 8:39).

Änglarnas makt är stor (Ps. 103:20, 2 Tess. 1:7, Matt. 12:29) och överträffar människans, ty de goda änglarna uppträder i Skriften som människornas beskyddare (Ps. 91:11 ff), medan de onda andarna är de som håller de otroende fångna i djävulens rike (Luk. 11:21-22). De troende kan emellertid i Guds kraft och med Guds Ord stå emot djävulens angrepp (Ef. 6:10 ff), eftersom änglarnas makt alltid är underkastad Guds. Enligt Skriftens lära kan djävlarna inte utföra några äkta under (Ps. 72:18), men med Guds tillåtelse och på hans villkor kan de onda andarna göra ting som för människorna ter sig såsom under. I synnerhet tillskriver Skriften antikrist, som uppenbarar sig genom Satans verkan, allehanda lögnaktiga krafter, tecken och under (2 Tess. 2:9) till en dom över dem som inte satt tro till sanningen. (Jämför de lutherska dogmatikernas distinktion mellan miracula och mirabilia seu mira, mirakel och underbara eller häpnadsväckande ting, de förra tillkommer Gud, de senare Satan). Det är en ren fabel, att änglarna skulle kunna ingå äktenskap med människor, något som lärs av en del moderna teologer som åberopar 1 Mos. 6:2. Skriften nämner som ett kännetecken på änglarna, att de varken ingår äktenskap eller ges i äktenskap (Matt. 20:30).

Om änglarnas förhållande till rummet lär Skriften att änglarna kan befinna sig på en viss ort (Apg. 12:7), men som orumsliga, immateriella väsen upptar de inget utrymme. De kan alltså befinna sig på ett utrymme, där andra kroppar redan finns. De är emellertid inte allestädesnärvarande, utan de är ”någonstans”, och detta ”någonstans” kan bestämmas (som t.ex. den mänskliga själen som är i kroppen, trots att den inte upptar något utrymme; Apg. 20:10).

4. Änglarnas antal och skillnaderna mellan dem

Änglarnas antal är mycket stort (Dan 7:10, Luk. 2:13, Hebr. 12:22). Att det finns ordningar bland änglarna framgår av de olika namn som Skriften ger dem: kerubim (1 Mos. 3:24, Ps. 80:2), serafim (Jes. 6:2, jfr även Kol 1:16, 1 Tess. 4:16). Även bland de onda änglarna finns det över- och underordning (Matt. 25:41, Luk. 11:15, 18-19).

Men varken om änglarnas antal eller om deras ordningar ger Skriften närmare upplysning. De s.k. nio änglakörerna med underavdelningar avvisar Luther och de lutherska dogmatikerna som någonting ovisst.5) Då änglaordningarna omnämns i Skriften, ändras ibland ordningsföljden, vilket kan observeras när man jämför Kol. 1:16 med Ef. 1:21. Detta antyder att änglarnas ordningar inte säkert kan fastslås.

5. Goda och onda änglar

Alla änglar skapades ursprungligen av Gud positivt goda, inte bara moraliskt indifferenta och än mindre med någon böjelse till det onda (1 Mos. 1:31). Att det finns två slags änglar, goda och onda, beror på att en del av änglarna inte förblev i ursprungstillståndet, status originalis, utan avföll från Gud och blev syndiga (Joh. 8:44). De goda änglarna är de som förblev lydiga mot Gud vid de andras fall, och som genom Guds nådiga verkan blivit så bekräftade i det goda (in bono confirmati) att de inte längre kan avfalla (Matt 25:31).

De onda änglarna är de som genom avfallet fallit så djupt i synd att de inte kan bli goda på nytt (in malo confirmati). Åsikten att även djävlarna kan omvända sig och frälsas undan den eviga fördömelsen, strider mot Skriften (Matt. 8:29, 25:41). Exakt när de onda änglarna avföll från Gud, uppger inte Skriften. Det inträffade dock före människans syndafall, eftersom människorna föll genom att djävulen förledde dem (1 Mos. 3:1 ff, Joh. 8:44). När det gäller frågan genom vilken synd de onda änglarna avföll från Gud, kan vi inte komma med mer än förmodanden. De flesta dogmatikerna antar att den ursprungliga synden var högmod.6)

6. De goda änglarna och deras verk

De goda änglarna är i salighetens tillstånd som består i att skåda Gud, också vid utövandet av sin tjänst (Matt. 18:10). Skådandet av Gud är förbunden med den innerligaste kärlek till Gud. De goda änglarnas handlande rör sig alltså helt på det godas område. Invändningen att de goda änglarna inte kan vara moraliskt fria, om de inte längre kan synda, bottnar i en felaktig uppfattning om moralisk frihet. De goda änglarna åtnjuter samma moraliska frihet som helgonen i himlen som inte heller kan synda mer (Matt. 13:43). Skriften talar om de goda änglarna också som de utvalda änglarna (1 Tim. 5:21), men de goda änglarna utvaldes inte för Kristi förtjänsts skull, eftersom de inte blivit syndare (Hebr. 2:16). Inte heller fördömdes de onda änglarna genom ett ovillkorligt förkastelsebeslut av evighet, utan detta skedde för deras avfalls skull (2 Petr. 2:4). Att utvidga Kristi frälsningsverk till att omfatta även änglarna, såsom papisterna och kalvinisterna gör, sker utan skriftbelägg.7)

De goda änglarnas verk beskrivs ingående i Skriften. De lovsjunger Gud (Jes. 6:3, Luk. 2:13) och är hans tjänare i världen och i kyrkan (Ps. 104:4, 103:20-21), dock inte av någon nödvändighet utan av Guds fria vilja. De goda änglarna betjänar i synnerhet barnen (Matt. 18:10), de troende på deras kallelsevägar (Ps. 91:11-12) och de döende (Luk. 16:22). Att varje kristen fått en egen skyddsängel kan inte klart bevisas med Skriften och utsägs inte i Matt. 18:10 och Apg. 12:15. De goda änglarna följer hängivet och uppmärksamt alla händelser inom kyrkan. De förundrar sig över frälsningens hemlighet (Luk. 2:13, 1 Petr. 1:12, Ef. 3:10) och gläder sig över varje syndare som gör bättring (Luk. 15:10). De var verksamma vid Lagens utgivande på Sinai (5 Mos. 33:2, Gal. 3:19). De förkunnar Kristi avlelse, födelse, uppståndelse och återkomst (Luk. 1:26, 2:9, 24:5 ff, Apg. 1:10 ff) och tjänar den förhärligade Frälsaren vid den yttersta domen (Matt. 13:41-42, 24:31). De är närvarande vid de offentliga gudstjänsterna (1 Kor. 11:10). Att de goda änglarna även tjänar familjelivet (hushållsståndet) och den borgerliga ordningen, visar Skriften på många ställen (1 Mos. 24:7, Matt. 18:10, Dan. 10:13). Vi skall glädjas och tröstas av änglarnas tjänst, men också blygas för att väcka deras misshag (1 Kor. 11:10, 1 Tim. 5:21), men vi skall inte på något sätt visa dem religiös dyrkan, eftersom de är skapade varelser (Upp. 22:8-9). Påvedömet visar sin antikristliga beskaffenhet bl.a. genom att föreskriva änglarnas dyrkan och åkallan, veneratio et invocatio angelorum.

7. De onda änglarna och deras verk

Varför Gud inte beskärt de onda änglarna någon frälsare, säger oss inte Skriften. Som ett möjligt skäl anför dogmatikerna, att djävulen föll utan att ha blivit förledd till det, medan människan föll genom att hon förletts till synd. Här måste man hålla fast vid att det var av fritt förbarmande som Gud tog sig an människorna. En fråga som har diskuterats mycket är hur man skall bedöma djävulens intelligens, ty Skriften tillskriver honom å ena sidan stor list (1 Mos. 3:1 ff, 2 Kor. 11:3, Ef. 6:11) och å andra sidan stor dårskap. Djävulen påskyndade ju Kristi död, varigenom han dock själv blev utkastad ur sitt rike (Joh. 12:21). Utan tvivel var hans förstånd förblindat genom hans hat mot Gud, ty han måste ha känt till Gamla testamentets profetior (1 Mos. 3:15, Jes. 53 m.fl.).

Djävulens fiendskap mot allt vad Gud är och Gud tillhör, upphör aldrig. Därför är de onda änglarnas hela handlande är inriktat på att skada människan, och det till kroppen (Luk. 13:11, 16) och hennes jordiska ägodelar (Job 1:12 ff, Matt. 8:31-32) och framför allt till själen (1 Petr. 5:8-9), genom att förleda henne till otro och hålla henne kvar i den (Ef. 2:1-2, Apg. 26:18, Kol. 1:13). Förnekandet av djävulens existens är likaså ett Satans verk.

Det är helt och hållet skriftenligt, då våra dogmatiker talar om en andlig besättelse, obsessio spiritualis, hos alla som förkastar evangelium, vare sig detta djävulens verk framträder hos enskilda personer (Judas, Luk. 22:3, antikrist, 2 Tess. 2) eller vid särskilda tider (förföljelser av de kristna), vare sig detta sker i stegrad eller i normal form, ty alla otroende befinner sig helt och hållet i djävulens våld, till dess att Guds nåd och hans makt räddar dem undan mörkrets herravälde och försätter dem i hans Sons rike (Kol. 1:13). Den andliga besattheten upphäver inte det personliga ansvaret (Matt. 25:41) och inte heller den fria viljan (fattad som frihet från tvång), därför att den otroende villigt förkastar evangelium och finner glädje i att göra det onda (Joh. 8:44).

Från obsessio spiritualis skall man skilja kroppslig besättelse, obsessio corporalis, som kan förekomma även hos Guds barn (Mark. 5:6, 18-19, Luk. 8:28, 38-39). Denna är faktiskt förhanden, när djävulen med Guds tillåtelse besätter en människa inte bara i hennes handlingar utan också till hennes väsen, så att hon blir ett förnufts- och viljelöst redskap för den onde anden. Den mänskliga personligheten har i sådana fall upphört att verka, och djävulen är i egen person det handlande subjektet. Den kroppsliga besattheten upphäver således det personliga ansvaret.

De onda änglarnas verksamhet riktar sig främst mot kyrkan (Matt. 16:18). Deras verk är åhörarnas oaktsamhet mot Guds Ord (Luk. 8:12), förfalskandet av den gudomliga läran som Gud vill skall läras rent i hans kyrka (Matt. 13:25, 1 Tim. 4:1 ff), antikrist (2 Tess. 2) som är djävulens mästerstycke, förföljelse och förtryckande av kyrkan genom staten, enskilda personer eller organisationer inom samhället. På samma sätt som djävulen bekämpar kyrkan, bekämpar han naturligtvis också statens och familjens gudomliga ordning (1 Krön. 22:1, 1 Kon. 22:21-22, 1 Tim. 4:1-2, 1 Kor. 7:5). Gud använder de onda änglarna inte bara till att bestraffa de ogudaktiga (2 Tess. 2:11-12) utan också till att tukta de fromma (Job 1:7 ff, 2 Kor. 12:7).

De onda änglarnas straff är evig pina i helvetets eld (Matt. 25:41). Frågan huruvida elden är materiell eller immateriell kan vi låta förbli obesvarad, likaså även frågan hur lågorna kan inverka på andar. Själva faktum framgår av Skriften (Luk. 16:24). Även sådana teologer som inte antar att lågorna är materiella lär på Skriftens grund de eviga helveteskvalen (2 Tess. 1:8-9). Den som förnekar de eviga helveteskvalen måste också förneka den eviga saligheten (Matt. 25:46) och därmed hela den kristna religionen. Den eviga elden är inte någon luttringseld eller någon tillintetgörande eld utan en straffets eld (2 Tess. 1:9). Även här skall vi komma ihåg att allt som Skriften säger om de onda änglarna och deras eviga straff står i den gudomliga barmhärtighetens tjänst. Ty syftet med det är att påminna människorna om nödvändigheten av ånger och av tro på den gudamänsklige Frälsaren, som med sitt blod friköpt människorna för himlen och inte för helvetet. Så tjänar även läran om de goda och de onda änglarna Lag och evangelium.

1)
Jfr Gerhard, Loci, De Creat. et Angel. 39.
2)
WA 42,18.
3)
Loci de Creat. et Angel. 37.
4)
J.A. Osiander, Colleg. Theol. II, 165.
5)
WA 42, 18.
6)
Quenstedt, Syst. I, 729.
7)
Vad Pieper-Mueller här avser är oklart. Piepers ’Christliche Dogmatik’, I, s. 612, not 1520, hänvisar till del II, s.456 f, not 1064, där ”några reformerta” sägs lära en komplettering av änglarnas rättfärdighet genom Kristus. Vidare omtalas Origenes föreställning om djävlarnas frälsning, men Origenes kan ej betecknas som ”papist”. Jfr dock Hollazius, Examen, Pars I, cap. IV, Qu. 13, prob. 3 där ”några påvliga” sägs lära, att änglarna bekräftas i sin godhet genom Kristi förtjänst. (T. Hardts anm.)
om-anglarna.txt · Senast uppdaterad: 2020/03/09 05:45 av jabbin