Ståndaktigheten till saligheten

(DE PERSEVERANTIA)

Frågan om ståndaktigheten till saligheten är mycket viktig. När Kristus talar om anfäktelser och trångmål som skall komma över de troende, så tillägger han att endast den blir frälst som är ståndaktig intill slutet (Matt. 10:22, 24:13).

Vad Skriften lär om ståndaktigheten kan samman­fattas i två meningar: 1. Den som är ståndaktig, är ståndaktig endast genom Guds nådeverkan. Ståndaktigheten är den gudomliga nådens och allmaktens verk. 2. Den som faller, faller genom sin egen skuld: orsaken till avfallet är alltid förakt för Guds Ord och motstånd mot Den Helige Andes verkan i Ordet. Denna lära måste den kristna kyrkan hålla fast vid mot kalvinismen å ena sidan och synergismen å den andra sidan.

Den konsekventa kalvinismen lär att man inte kan mista tron. Den hävdar mycket bestämt att där tron en gång uppkommer, kan den inte förloras ens genom de största synder, peccata enormia. Det är inte själva tron utan bara trons utövning (exercitium fidei) som upphör vid grova synder.1) Denna lära om ståndaktigheten har uppfunnits för att avlägsna den osäkerhet som nödvändigtvis måste uppstå hos den nådesökande på grund av kalvinisternas förnekande av den allmänna nåden, gratia universalis. Luther och de lutherska bekännelseskrifterna förkastar som bekant mycket bestämt läran om att man inte kan gå miste om tron.2) Det är här fråga om en villolära som medför att människor, som faktiskt avfallit från tron och på nytt söker nåden, antingen drivs till förtvivlan eller förleds till att sätta sin tillit till sin tidigare tro istället för till Guds nåd i Kristus.

Kristus tröstade rövaren på korset på ett helt annat sätt än vad de reformerta föreslår. Han hänvisade honom inte, som en del kalvinister gör, till ”den aktuella upplevelsen av Kristi inneboende” och dess bekräftelse genom ett heligt liv, utan rövaren fick höra det objektiva ordet om nåden. På så vis skall alla analoga fall behandlas. Det finns, Gud vare tack och lov, en Guds objektiva, allmänna och fullkomliga nåd. Denna nåd har inte sin grund i Kristi inneboende och dess bekräftelse genom ett heligt liv, utan den finns i Guds hjärta för alla människor genom Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse, och Gud erbjuder den i evangeliets ord åt alla som hör evangelium för att den skall tros. Denna nåd, som är objektivt förhanden, och som framräcks genom de objektiva nådemedlen – inte genom Kristus i oss och det heliga livet – är den saliggörande nåden (Tit. 2:11). Denna nåd skall man vittna om för alla syndare. Endast på så sätt kan tron födas på nytt, där den förlorats (Rom. 10:17).

Genom sitt förnekande av den allmänna nåden är den konsekventa kalvinismen satt ur stånd att på rätt sätt behandla dem som verkligen eller blott skenbart avfallit. Bristen kan inte överskylas genom den kalvinistiska läran om ståndaktigheten, dvs. läran om en tro som man inte kan gå miste om. Istället driver denna lära, som vi redan sagt, antingen till förtvivlan eller till falsk förtröstan på den tidigare tron och den egna förnyelsen och det heliga livet. Lyckligtvis glömmer i praktiken många kalvinister – både predikanter och åhörare – den begränsade nåden, gratia particularis, och tröstar sig i sin syndanöd med den Guds nåd i Kristus som erbjuds dem i evangelium.

Synergisterna anser sig tvungna att lära att ståndaktigheten i tron – liksom trons uppkomst – inte bara är beroende av Guds nåd och verkan utan också av människan. På frågan vad det är i människan som ståndaktigheten är beroende av vid sidan om Guds nådeverkan, blir svaren olika, t.ex. underlåtande av uppsåtligt motstånd, personligt avgörande, rätt förhållande eller liknande ting. Men med alla dessa uttryck menas alltid samma sak, nämligen att den faktor som det kommer an på när det gäller ståndaktigheten nödvändigtvis måste förläggas i människan. Som bevisställen för sin villolära använder sig synergisterna primo loco av imperativformerna och villkorsbisatserna (Apg. 16:31, Rom. 10:10, Mark. 16:16) på samma sätt som man gör ifråga om läran om omvändelsen. Som belägg åberopar de även Fil. 2:12. Dessutom utgår man ifrån en parallellisering av avfallets orsak och ståndaktighetens orsak och argumenterar på följande sätt: När onda gärningar och ond hållning förorsakar att tron upphör, måste ståndaktigheten i tron följdriktigt vara beroende av att människan undviker av en ond hållning eller av att hon presterar av en rätt hållning (så majorismen). I princip återkommer i läran om ståndaktigheten alla argument med vilka synergismen bekämpar nådens monergism (allenaverksamhet) i omvändelsen.

Men trots alla synergistiska motbevis låter det sig inte förnekas, att Skriften lär – både ifråga om omvändelsen och om ståndaktigheten i tron – Guds allenaverksamhet (Ef. 1:19-20, 1 Petr. 1:5, Joh. 10:28-30, Fil. 1:6, 1 Tess. 5:24, 2 Tess. 3:3). Även Fil. 2:12-13 bevisar Guds allenaverksamhet när det gäller bevarandet av den kristne i tron, något som framgår av förmaningens motivering. Förmaningen i v. 12 säger inte, att den kristne kan bevara sig själv i tron. Den riktar sig mot den köttsliga förtröstan på sig själv som verkas bl.a. just av den synergistiska villoläran, dvs. att den kristnes frälsning inte är beroende enbart av Guds nådeverkan utan även av hans egen, rätta hållning. Det var genom denna förtröstan på sig själv, som Petrus föll (Mark. 14:29-30).

Luther kallar människans ovilja att vara beroende av Guds nåd allena, när det handlar om att bli salig, för ”den onda, hemliga oart” som fortfarande rör sig i de kristnas kött och som fortlöpande måste bekämpas om inte de första skall bli de sista.3) Denna hemliga oart vill aposteln avlägsna från filipperna, när han som skäl för förmaningen att med fruktan och bävan arbeta på sin frälsning uppger, att det är Gud som efter sitt behag verkar vilja och gärning. Och det är denna hemliga oart som synergisterna livnär, vårdar och styrker med den av dem så ivrigt förfäktade tesen, att frälsningen – liksom omvändelsen – inte endast är beroende av Guds allenaverksamhet utan också av den rätta, mänskliga hållningen. Den synergistiska läran om ståndaktigheten är därför en ytterst skadlig lära: den förleder direkt till avfall. Om ståndaktigheten säger Luther: ”Den är inte beroende av människans vilja utan av Guds uppehållande.”4)

Som bekant förbinder synergismen sin lära om ståndaktigheten också med uppmaningen att ta avstånd från frälsningsvisshet. Denna uppmaning borde från synergisternas ståndpunkt sett vara helt och hållet onödig. Tvivel på att kunna bli salig kommer alldeles av sig själv, om frälsningen är beroende av människan själv. Dessutom kan vi påminna om att den synergistiska uppmaning inte går tillräckligt långt, då den bara rekommenderar och kräver ovisshet. Om den vore konsekvent, borde den kräva av de kristna att de skall vara helt vissa om sin förtappelse, eftersom det ”icke bor något gott” i de kristna om man bortser från Guds nådeverkan (Rom. 7:18). Överlag kan man säga att avfallet från tron redan har skett, när en människa inte bara vid skrivbordet och i polemiska skrifter utan även i sitt hjärta och inför Gud tror att hennes frälsning inte enbart vilar i Guds händer utan också är beroende av hennes egen hållning. Den kristna tron i sig karaktäriseras i varje enskilt fall av att den bygger på nåden allena, och den upphör att existera i det ögonblick man utvidgar dess grundval och ställer den mänskliga hållningen vid sidan om Guds nåd.5)

Ytterligare en punkt i den synergistiska läran om ståndaktigheten måste påpekas. Mot de skriftställen som tillskriver bevarandet till saligheten Guds allmakt och nåd invänder somliga synergister, att det är bevarandet mot alla andra fientliga makter men inte mot de kristnas eget onda kött, som utlovas i dessa skriftställen. Men det står ingenting om någon sådan inskränkning i Skriften. Däremot står där raka motsatsen, vilket 1 Petr. 1:3-5 visar. Två saker framgår av detta ställe: 1. De kristnas arv förvaras åt dem av Gud i himlen. 2. De kristna bevaras till detta arv i kraft av Guds makt genom tron. Även Fil. 1:6, 2 Tess. 3:3, 1 Petr. 5:10 går ut på det inre bevarandet eller skyddet mot det egna köttet. Letar vi efter dessa synergisters teologiska – eller snarare oteologiska – grundval för deras egendomliga lära att de kristna bevaras mot alla fientliga makter men inte mot det egna onda köttet, så ligger den i en sammanblandning av Lag och evangelium.

Varningarna för avfall (1 Kor. 10:12, Rom. 11:20), vilka är riktade mot den köttsliga säkerheten och den gamla människans självförtröstan, använder de till att för förkrossade själar, som med Paulus kommit att misströsta om sig själva, inskränka det evangelium som lovar dem bevarande i kraft av Guds makt genom tron på nåden. På så sätt tas saliggörandet ur Guds händer och läggs i människans händer, dvs. de förlägger det till Lagens område. De själar som misströstar om sig själva skall vända sin blick helt och hållet bort från Lagen och hålla sig endast till evangelium, som med sin försäkran om Guds nuvarande nåd också lovar dem den kommande saligheten.6)

Man frågar sig gång på gång, hur det är möjligt att även sådana som man inte gärna vill frånkänna personlig kristendom träder upp till försvar för den synergistiska läran om ståndaktigheten som ju så direkt motsäger Skriften och den kristna erfarenheten. Här kan vi bara upprepa det som vi redan tidigare sagt om de verkliga skälen till synergismens syn på omvändelsen. För det första kan vi hänvisa till den lagiska uppfattningen, opinio legis, som är medfödd hos alla människor. För det andra står vi här inför crux theologorum: Varför somliga och inte andra? Om det i alla troendes kött inte bor något, och om Guds nåd är allmän och allvarligt menad, borde antingen alla förbli ståndaktiga, eller så borde alla avfalla. Men det förhåller sig faktiskt så, att somliga förblir ståndaktiga, och att somliga avfaller. Den som inte med Luther och de lutherska bekännelseskrifterna har lärt sig att nöja sig med att Guds nåd allena, sola gratia Dei, är ståndaktighetens orsak, och att människans skuld allena, sola culpa hominis, är avfallets orsak – dvs. den som inte erkänner att frågan, varför somliga förblir ståndaktiga och andra inte, är en i detta livet olöslig hemlighet – han kommer att tillägna sig antingen den skriftvidriga kalvinistiska eller den skriftvidriga synergistiska läran om ståndaktigheten.7)

Man har mot vissheten om ståndaktigheten genom Guds nådeverkan allena också kommit med invändningen, att den framkallar andligt högmod. Det ligger i öppen dag, att det är raka motsatsen som är fallet. Vissheten om ståndaktigheten av Guds nåd genom tron på Guds nådelöften innebär i sig en misströstan om all egen kraft och leder därmed sann andlig ödmjukhet, medan den motsatta åsikten, att ståndaktigheten också är beroende av människan själv, är högmod och framkallar det högmod som går före fall.

Lika felaktig är invändningen att vissheten om ståndaktigheten i kraft av Guds nådeverkan medför köttslig säkerhet och tröghet i helgelsen och de goda gärningarna. Ju större vissheten är om att vi i kraft av Guds makt genom tron blir bevarade till salighet, desto större blir också tacksamheten mot Gud och kärleken till Gud, och desto större blir ivern att undvika synden och tjäna Gud med goda gärningar (2 Kor. 7:1, Gal. 2:20). Ju större vissheten är beträffande det eviga arvet, desto större är tålamodet och kraften att härda ut i denna tidens lidanden (Rom. 8:18, Luk. 12:32), och desto mer förlorar de ting som hör denna världen till sin dragningskraft på oss (1 Joh. 2:16-17, 1 Kor. 7:29-31). Å andra sidan medför bristen på frälsningsvisshet med nödvändighet brist på tacksamhet mot Gud och brist på kraft att motstå världens och köttets lockelser (Matt. 6:21). Luther: ”Om en människa med en viss och fast tro kunde hålla före, att hon är ett Guds barn och en Guds arvinge, och om hon kunde begripa hur stor denna gåva är, så skulle hon betrakta allt som finns av makt och skatter i världens alla riken som avskräde och orenhet.”8)

Slutligen skall det påpekas att den levande insikten i det som sägs i Rom. 7:18, dvs. en fullständig misströstan om egen kraft, för det första driver till flitigt umgänge med Guds Ord, alltså till ett flitigt bruk av det medel genom vilket Gud har lovat att i oss fullborda det goda verk som påbörjats (Joh. 8:51).9) För det andra driver insikten att vår frälsning ligger helt i Guds händer ständigt till ödmjuk bön och åkallan som aldrig någonsin förblir ohörd utan har ett absolut löfte om bönhörelse (Joh. 6:37, Ps. 10:17, Matt. 11:28, Ps. 31:23, Jes. 57:15).


1)
Jfr bl.a. Calvin, Inst. III, 2, 12.
2)
Jfr Schmalk.art. SKB, s. 330, Augustana, art. XIII, SKB, s. 60.
3)
WA 17:2, 140 f.
4)
Est non volentis hominis, sed sustentantis Dei. WA 5, 473.
5)
Jfr Aplogin, SKB, s. 127, 128.
6)
Jfr Konkordieformeln, SKB, s. 594.
7)
Jfr Konkordieformeln, SKB s. 667.
8)
WA 40:1, 598.
9)
Konkordieformeln, SKB, s. 569 f.
  • Senast uppdaterad: 2020/01/26 21:58
  • av jabbin