Den eviga utkorelsen

(DE ELECTIONE AETERNA SIVE DE PRAEDESTINATIONE)

Läran om den eviga utkorelsen eller om nådavalet har fått sin plats på olika ställen inom dogmatiken. Somliga behandlar den i samband med läran om Guds rådslut, andra i samband med läran om Guds nåd i Kristus (så Quenstedt, Hollazius m.fl.) och andra åter i samband med läran om frälsningens väg före läran om kyrkan.

Vi låter den följa på läran om kyrkan, därför att i Skriften de människor som genom tron på Kristus blivit medlemmar i den kristna kyrkan tilltalas som utvalda (Ef. 1:3 ff, 2 Tess. 2:13-14). Sedan vill vi genom denna placering ge uttryck åt att Skriften inte ger läran om nådavalet en central ställning utan en tjänande ställning. Den tjänar framställningen av sola gratia, vilket redan visats i den sammanfattande framställningen av läran om frälsningens tillägnelse. Detta kommer här att framställas mera utförligt.

Enligt Skriften har de kristna nådens Gud allena – och inte någon god beskaffenhet eller gärning hos sig själva – att tacka för hela sitt kristna stånd från början till slut. Det är han som med Den Helige Andes verkan genom nådemedlen har kallat, omvänt, rättfärdiggjort, helgat och bevarat dem i tron. Därtill uppenbarar Skriften nu också, att det som Gud här i tiden gör med de kristna, det har han redan av evighet föresatt sig att göra. Detta – och inte något annat – är Skriftens lära om den eviga utkorelsen. Vi kan alltså beskriva läran om nådavalet på följande sätt: Den eviga utkorelsen är det Guds handlande med de kristna, genom vilket han av evighet av nåd för Kristi skull försett dem med kallelsen, omvändelsen, rättfärdiggörelsen, helgelsen och uppehållelsen.

Denna beskrivning är skriftenlig, ty Skriften härleder alla Guds nådeverk som han i tiden utför med de kristna (deras kallelse, omvändelse, rättfärdiggörelse, helgelse och bevarande i tron) från en Guds handling före världens skapelse, alltså i evigheten, nämligen de kristnas eviga utkorelse. Å alla kristnas vägnar bekänner Paulus i 2 Tim. 1:9: Gud ”har frälst oss och kallat oss med en helig kallelse, icke på grund av våra gärningar, utan efter sitt eget rådslut och sin nåd, den nåd som redan för evärdeliga tider sedan gavs oss i Kristus Jesus.” Om de hedningar som kommit till tro genom apostelns predikan heter det i Apg. 13:48: ”och de kom till tro, så många det var beskärt att få evigt liv.” I 2 Tess. 2:10-12 talar aposteln Paulus om sådana som blir förtappade genom antikrists förförelse, därför att de inte gett kärleken till sanningen rum, men han tackar Gud för att det för de kristna i Tessalonika inte kommer att bli ett så tragiskt slut utan ett lyckligt slut. Som skäl för detta anför han, ”att Gud från begynnelsen har utvalt er till frälsning, i helgelse i Anden och i tro på sanningen” (v. 13).

Hela den andliga välsignelsen som de kristna i tiden blir delaktiga av återför aposteln i Ef. 1:3-6 på deras eviga utkorelse. Samma apostel tillkännager för de kristna, eftersom de i tiden är underkastade lidanden och svaghet, att alla dessa ting måste tjäna till det bästa för dem, därför att de är kallade efter hans rådslut (Rom. 8:28-30). Vad det är för rådslut behöver vi inte gissa oss till, ty aposteln beskriver strax därpå detta rådslut som Guds förutvetande (Luther: förutseende) som i sig innesluter förutbestämmelse till härligheten. Med förutbestämmelsen till härligheten är tre ting förbundna: kallelsen, rättfärdiggörelsen och förhärligandet.

Till detaljerna återkommer vi längre fram. Här måste vi emellertid påpeka två saker för att den eviga utkorelsens skriftenliga begrepp skall bevaras:

1. Den eviga utkorelsen sträcker sig inte bara till en del av frälsningsvägen eller rentav bara till dess slutskede (till frälsningens förverkligande, sedan de kristna nått slutet med tron i behåll, utkorelse med avseende på slutlig tro, electio intuitu fidei finalis), utan den omfattar hela frälsningsvägen som Gud leder de kristna på från och med deras kallelse till och med deras inträde i härligheten. Vid detta begrepp håller även Konkordieformeln fast, när den säger: ”Guds eviga utkorelse däremot icke blott känner och vet på förhand de utkorades salighet, utan är också på grund av Guds nådiga vilja och välbehag i Kristus Jesus en verkande orsak, som skapar, hjälper och befordrar vår salighet och vad därtill hör. Därpå är även vår salighet så fast grundad att ’dödsrikets portar’ icke förmå någonting däremot.” 1)

2. I läran om den eviga utkorelsen kan endast den fara vilse som redan förut övergett den kristna läran om den allmänna frälsningsvägen. Den som t.ex. anser att omvändelsen och frälsningen inte är beroende enbart av Guds nåd utan även av människans rätta hållning kommer också att lära, att Gud av evighet till frälsning utvalt dem som blir frälsta, inte av idel nåd för Kristi skull utan med hänsyn till något i människan (aliquid in homine).

Som bekant är läran om den eviga utkorelsen förbunden med mycket lidande. Luther bekänner att det för honom funnits en tid, då tanken på den eviga utkorelsen fyllt honom med förskräckelse istället för tröst.2) Denna sorgliga verkan strider mot denna läras verkliga beskaffenhet och Guds avsikt med den, och den bottnar i att man inte ser på den eviga utkorelsen på rätt sätt utan som om utkorelsen över huvud taget inte ägt rum. Utkorelsen är visserligen ett i evigheten skett utväljande och bestämmande av kristna personer till frälsning (2 Tess. 2:13), men detta val har inte skett nude, blott och bart, dvs. Gud har inte blint gripit in bland människor med sin allsmäktiga hand, utan detta gripande eller val har skett, som 2 Tess. 2:13 tillägger, ”i helgelse i Anden och i tro på sanningen”, alltså på så sätt och därigenom att Gud närmat sig dem i evangelium, och att Den Helige Ande genom evangelium varit verksam och framkallat tron. Med andra ord: I likhet med Kristi förtjänst hör även Den Helige Andes helgelse och tron till själva den eviga utkorelseakten och inte bara till dess utförande, som kalvinisterna lär.3)

Därför betraktar vi den eviga utkorelsen på rätt sätt, bara om vi betänker och håller fast vid på vad sätt den faktiskt har ägt rum i evigheten, nämligen inte utan medel (absolut) utan genom evangeliets predikan och Den Helige Andes verkan genom evangelium för att framkalla tron. Den har ägt rum i evigheten på så vis som Konkordieformeln beskriver dess utförande i tiden: ”Ty Fadern drager … genom hörandet av hans heliga gudomliga ord, varigenom de utvalda såsom med en not ryckas ut ur djävulens gap.” 4)

Håller vi fast vid detta eviga utkorelsesätt, så hänvisas vi till Kristus när vi frågar om vår utkorelse, och detta innebär ett slut på all nöd. Alla felaktiga tankar, som bara leder antingen till förtvivlan eller till köttslig säkerhet, utesluts då helt. Frågor någon: ”Är jag utvald till frälsning?”, så skall man svara genom att fråga: ”Hur står det till hos dig med Andens helgelse och tron på sanningen, varigenom den eviga utkorelsen skett?” Fortsätter han och säger: ”Är jag av evighet utvald till salighet, så blir jag förvisso frälst, är jag inte utvald, så blir jag förtappad”, så skall man säga honom att det inte finns någon sådan utkorelse till frälsningen, och att Gud av evighet inte tagit sina utvalda i öronen eller i nacken, utan han har gripit dem genom Andens helgelse och tron på sanningen.

Detta är den punkt som Konkordieformeln pekar på med så stort eftertryck. För Konkordieformeln hänger allting på att säkerställa det rätta betraktandet av den eviga utkorelsen. Sedan den fastställt, att Guds barns eviga utkorelse till frälsning inte är identisk med det gudomliga förutseendet,5) inskärper den mycket utförligt6) att utkorelsen till saligheten inte heller bör ”betraktas blott (nude) såsom Guds fördolda, outgrundliga rådslut”, utan att den eviga utkorelsen betraktas på rätt sätt, när ”Hela denna lära om Guds avsikt, rådslut, vilja och ordning rörande vår frälsning, kallelse, rättfärdig- och saliggörelse” 7) sammanfattas. Konkordieformeln fortsätter sedan med att i åtta punkter sammanfatta det som behövs för en rätt syn. Och sedan den fäst uppmärksamheten på frälsningsvägen för alla, tillägger den att den därmed beskrivit modus eller det sätt på vilket Gud i evighet ”i nåd tänkt på alla och envar av de utkorade, som genom Kristus skola bliva saliga, utvalt dem till salighet och bestämt, att han på det sätt, som nu angivits, genom sin nåd, sina gåvor och sin kraft vill föra dem därhän samt hjälpa, understöda, styrka och uppehålla dem.” 8)

En analogi till detta har vi i frågan om livets slut, terminus vitae. Antalet levnadsår är enligt Skriften bestämt för varje människa i Guds rådslut (Job. 14:5). Men denna sanning får man inte betrakta nude på så vis att man inte skall bedja eller arbeta eller äta eller använda sig av hjälpmedel mot fara och sjukdom. Gud har hänvisat oss människor till de av honom förordnade medlen (Apg. 9:25, 23:16 ff, 1 Tim. 5:23) och vävt in bruket av dessa medel i den av honom fastställda terminus vitae. Genom användningen av dessa medel för Gud vårt liv till den av honom bestämda terminus. På samma sätt är också den eviga utkorelsen ett orubbligt faktum, vilket också Konkordieformeln upprepade gånger betonar.9) Men denna eviga nådehandling är inte absolut, utan liksom den skett i Kristus (Ef. 1:4), så har den också skett i Andens helgelse och i tron på sanningen (2 Tess. 2:13), dvs. den beror på Kristi förtjänst, och nådemedlens bruk är invävt i själva utkorelseakten. Av vår inställning till Kristus och nådemedlen kan vi avläsa, om vi är av evighet utvalda.10) Detta är den rätta synen på den eviga utkorelsen.

Den eviga utkorelsens objekt är inte alla människor (Samuel Hubers, d. 1624, lära),11) inte heller de som blivit frälsta och de för en tid troende (senare Tübingenteologers och nyare teologers lära, t.ex. J.A. Osiander d. 1697).12) Utkorelsens objekt är endast de som blir frälsta och saliga, därför att Skriften lär att alla utvalda med säkerhet blir frälsta, eller att ingen som är utvald kan bli förtappad (Matt. 24:24, Rom. 8:28-30). Ordet nådaval har i Skriften således inte någon vidaste, vidare och mera inskränkt mening (så att den vidaste meningen är valet av alla människor, den vidare valet av alla som blir frälsta och alla för en tid troende, och den mera inskränkta meningen valet av endast dem som blir frälsta). Ordet nådaval har i Skriften alltid bara en mening: det betecknar Guds eviga nådehandling med dem som faktiskt blir saliga. Med rätta säger också Konkordieformeln: ”Men Guds eviga utkorelse eller praedestinatio, dvs. Guds förutbestämmelse till salighet, gäller icke samtidigt goda och onda, utan endast Guds barn, som är utkorade och förutbestämda till evigt liv, ’förrän världens grund var lagd’, såsom Paulus säger i Ef. 1.” 13)

Det har funnits lutherska teologer – särskilt före Konkordieformelns tillkomst – som talat om ett allmänt nådaval som sträcker sig till alla människor, varvid de med ett mindre exakt talesätt använde nådeval och nådevilja som synonymer.14) Men i Konkordieformeln finns inte detta mindre exakta talesätt.15) Fast Konkordieformeln mycket bestämt mot kalvinisterna betygar universaliteten i Guds nåd, Kristi förtjänst och Den Helige Andes verkan genom Ordet, så talar den inte om nådavalet som något universellt. Tvärtom säger den från första början att nådavalet syftar endast på de Guds barn som med säkerhet blir frälsta.16) Det som gett somliga teologer i äldre och nyare tid anledning att tillskriva åtminstone vissa ställen i Konkordieformeln ett allmänt eller i vart fall ett utvidgat nådaval, är detta att Konkordieformeln så eftertryckligen inskärper, att den eviga utkorelsen inte skall fattas som ett naket beslut (nude) utan alltid endast i samband med hela Guds rådslut till vår frälsning. Detta gör Konkordieformeln för att säkerställa den rätta synen på den eviga utkorelsen.

När det gäller att bestämma den eviga utkorelsens objekt, skall man dessutom hålla fast vid att det inte består i den allmänna principen: ”Den som tror intill änden, skall bli frälst.” Det är visserligen en i Skriften uppenbarad princip och ett Guds beslut (Joh. 3:18, 36, Matt. 24:13 m.fl.). Men denna princip är inte nådavalet, ty enligt Skriften har Gud inte utvalt en princip utan personer (2 Tess. 2:13, Ef. 1:4). Så säger med rätta Konkordieformeln: ”Och Gud har … icke blott i allmänhet berett saligheten, utan han har också i nåd tänkt på alla och envar av de utkorade, som genom Kristus skola bliva saliga.” 17) När moderna teologer säger att nådavalet inte syftar på enskilda, bestämda personer (individer) utan på kyrkan, så är detta en självmotsägelse, ty kyrkan består ju av enskilda, bestämda personer, nämligen av dem som tror på Kristus.

Att de kristna kan känna till sin eviga utkorelse och vara viss om den är något som enligt Skriften är så självklart, att den utan vidare tilltalar de kristna som utvalda (Ef. 1:4, 2 Tess. 2:13, 1 Tess. 1:4-5) och tröstar dem med att de är utkorade. Alla som påstår att de kristna inte med visshet kan känna till sin utkorelse ger därmed tillkänna att deras lära om utkorelsen inte är densamma som Skriftens. Det finns flera orsaker till man inte känner till sin eviga utkorelse.

Nådavalet kan för det första inte förstås om det betraktas utifrån det gudomliga förutvetandets eller förutseendets synpunkt, t.ex. i avseende på den slutliga tron, intuitu fidei finalis, därför att det gudomliga förutvetandet är en för oss människor outgrundlig hemlighet. Ingen kristen är i stånd att veta vad Gud på förhand vet eller förutsett om hans person, därför att det inte finns någon gudomlig uppenbarelse om detta. Teorin att Gud utvalt på grund av den förutsedda, slutliga tron, ex praevisa fide finali, är en skrivbordsprodukt och har alltid stannat på skrivbordet. Ingen teolog och ingen kristen har någonsin haft någon praktisk användning av den. Några av de gamla intuitu fidei-teologerna lär emellertid, att de kristna kan och skall vara vissa om sin eviga utkorelse.18) De kommer fram till detta resultat genom att i praktiken släppa sin egen teori. De hänvisar inte de kristna till Guds förutvetande utan till de gudomliga löften som utlovar bevarandet i tron. Konkordieformeln varnar kraftigt för den metod som tar in det gudomliga förutvetandet i betraktelsen av den eviga utkorelsen.19)

Den eviga utkorelsen kan för det andra inte förstås, när den allmänna nåden, gratia universalis, på något sätt inskränks. Därför säger Konkordieformeln på tal om den eviga utkorelsens visshet: ”Om vi därför till gagn för vår salighetssak skola betrakta läran om vår eviga utkorelse, måste vi ständigt hålla hårt och fast därvid, att botpredikan såväl som evangeliets löfte är universalis, dvs. gäller alla människor, Luk. 24:47.” 20) Den allmänna nådens absoluta nödvändighet har människan ingen känsla för, så länge hennes hjärta ännu inte gripits av samvetets förskräckelse. Men där det finns äkta förskräckelse för synden, finns det ingenting som tröstar annat än den nåd som utan någon som helst inskränkning gäller alla syndare, den nåd som – för att tala med Luthers ord – inte avser rövaren på korset mindre än den helige Petrus, och som inte avser skökan mindre än den heliga Jungfrun. Den allmänna nåden förnekas emellertid inte bara av kalvinisterna utan även av synergisterna. Kalvinisterna inskränker den saliggörande nåden (efficacious grace) till de omedelbart upplysta och pånyttfödda och gör det på så vis omöjligt för människan att vara viss om sin utkorelse och frälsning. Synergisterna inskränker den faktiskt saliggörande nåden till de människor som har den rätta hållningen eller en ringare skuld.

Den eviga utkorelsen kan för det tredje inte förstås, om man inte ser den som ett nådaval, utan betraktar den utifrån synvinkeln att den är beroende av något inom människan – hur detta aliquid in homine än må betecknas. Detta betraktelsesätt innebär att begreppet den eviga utkorelsen som nådaval har övergetts från första början, och det utgör då ett försök att förstå någonting som inte alls finns. Att synergisterna i regel förnekar den eviga utkorelsens visshet är bara konsekvent. Skulle någon i sitt hjärta verkligen tro, att Gud tagit emot honom och utvalt honom till frälsning för att han gjort det goda och underlåtit det onda, så skulle han därmed inte äga de utvaldas kännetecken, eftersom den eviga utkorelsen helt enkelt är ”en utkorelse som har skett av nåd” (Rom. 11:5). Därför varnar Konkordieformeln också för den läran ”att icke blott Guds barmhärtighet och Kristi allraheligaste förtjänst, utan även något hos oss vore grunden till Guds utkorelse”,21) och därför börjar Konkordieformeln det avsnitt som handlar om vissheten om den egna utkorelsen med varningen att vi inte skall döma om vår utkorelse ”efter lagen”.22)

Däremot kan den eviga utkorelsen med säkerhet förstås utifrån evangelium. Evangelium har nämligen det innehållet att Guds nåd i Kristus finns till för alla syndare utan undantag, och att denna nåd verkligen är nåd och inte betingad av något i människan. Hör en människa detta, och tror hon på det, så kan hon inte undgå att bli försäkrad om att det för Kristi skull inte bor vrede i Guds hjärta utan idel kärlek till en syndare som hon. Håller därför en arm syndare sin tro riktad på evangelium utan några sidoblickar på Lagen, så tror hon i och med detta sin utkorelse. Kort sagt, insikten om den eviga utkorelsen sammanfaller med tron på evangelium. Detta sätt att komma till insikt om den eviga utkorelsen lär Skriften (Rom. 8:32-33), och endast i detta att insikten om den eviga utkorelsen sammanfaller med tron på evangelium ligger förklaringen till att Skriften kallar dem som tror på evangelium för de utvalda. Det hjälper inte att argumentera mycket om denna punkt. Men det är den i Skriften lärda och genom erfarenhet beprövade metoden att för de förkrossade, som i sitt hjärta frågar efter Guds nåd, låta deras utkorelse lysa fram ur Kristi sår, såsom Staupitz lärde Luther, och Luther lärde var och en som frågade honom om sin utkorelse. När det gäller dem som tror bara för en tid, så är de sådana därför att de inte tror på evangelium, som ju särskilt utlovar även bevarandet i tron (Fil. 1:6, 1 Kor. 1:8-9).

På ett mycket tröstrikt sätt skriver Luther om 1 Petr. 1:2 bl.a. följande (man bör helst läsa hela detta avsnitt): ”Därför, om din synd och ovärdighet anfäktar dig och du då börjar tänka, att du inte är utvald av Gud, och också att de utvaldas antal är litet, de ogudaktigas hop stor, och om du förskräcks av de grymma exemplen på Guds vrede och dom, så disputera inte länge om varför Gud gör det eller det så och inte annorlunda, fast han ju mycket väl kunde göra det. Drista dig inte att med förnuftet rannsaka den gudomliga förutvetandets avgrund – antingen blir du förtvivlad, eller så börjar du rentav hänge dig åt utsvävningar – utan håll dig till evangeliets löfte som kommer att lära dig att Kristus, Guds Son, kommit i världen för att välsigna alla folk på jorden, dvs. för att han skulle frälsa dem från synd och död, göra dem rättfärdiga och saliga, och att han gjort detta enligt Guds befallning och Guds, den himmelske Faderns, nådiga vilja. … Följer du det rådet … så tvivla inte på att du hör till de utvaldas lilla hop. Då man på detta sätt behandlar utkorelsen, vilket även Paulus brukar göra, är den övermåttan tröstrik. För den som går annorlunda tillväga, blir den förskräcklig.” 23)

Ur insikten om att den eviga utkorelsen sammanfaller med tron på evangelium lär vi oss också hur den visshet som de kristna har om sin eviga utkorelse är beskaffad. Man har diskuterat mycket om huruvida vissheten skall kallas för en absolut eller betingad visshet. Båda dessa uttryck är emellertid mångtydiga. Kalvinisterna tänker sig den absoluta vissheten som en omedelbar visshet som inte är beroende av de yttre nådemedlen. Synergisterna tänker sig betingad visshet som en visshet som är beroende av människans hållning. Men den adekvata beteckningen för denna visshet är trosvisshet, därför att den består i tron på evangelium och därför, i samklang med trons natur, inte är någon halv utan fullständig visshet. Denna visshet beskrivs på ett underbart sätt i Rom. 8:31-39.

Varningarna i Skriften för avfall och hänvisningen till dem som tror endast för en tid är menade på fullt allvar. Men de hör till Lagen och gäller inte för de kristna enligt den nya människan, när de i syndakännedom frågar efter nåden, frälsningen och utkorelsen, utan de gäller för de kristna enligt den gamla människan, när deras intresse vänder sig bort från nåden och frälsningen och istället riktar sig mot världen. Att de för en tid troende kan ha trott på en osanning, när i nådens evangelium även bevarandet i tron lovas dem och därmed den eviga utkorelsen blir uppenbar för dem, är ett bekymmer som saknar grund, ty fallet som antas förekommer ju inte. Den som tror på Guds nådiga löfte att bevara honom i tron avfaller inte. Detta är en sanning som Skriften klart uppenbarar (Rom. 10:11, 1 Kor. 10:13).

Sedan 1500-talets slut har trons relation till den eviga utkorelsen varit föremål för stridigheter. För att klargöra denna sak, säger vi följande: Vi måste skilja mellan den relation i vilken de kristnas tro står till deras eviga utkorelse, och den relation som Skriften tillskriver den tro som de kristna har i tiden.

När det gäller trons relation till den eviga utkorelsen, så skall tron inte ställas vare sig före eller efter utkorelsen. På denna punkt avviker både senare lutheraner och kalvinister från sanningen. De senare lutheranerna ställer i begreppsligt avseende tron före den eviga utkorelsen genom att påstå, att Gud utvalt de personer som han förutsett skulle förbli i tron intill änden (utkorelsen i avseende på en slutlig tro, intuitu fidei finalis). Kalvinisterna ställer tron efter den eviga utkorelsen genom att påstå, att i likhet med Kristi förtjänst hör även tron bara till förverkligandet av den absolut skedda utkorelsen.24)

Mot detta skall man ifråga om de kristnas trosrelation till deras eviga utkorelse hålla fast vid att deras eviga utkorelse består just i att Gud av evighet begåvat dem med tron på evangelium och därigenom tagit dem ut ur världen. Med andra ord: Den av Den Helige Ande verkade tron är utkorelsens medel, ty, som vi redan sagt, den eviga utkorelsen har inte ägt rum absolut eller nude utan ”i helgelse i Anden och i tro på sanningen” (2 Tess. 2:13, 1 Petr. 1:2). Därför säger Konkordieformeln: ”Gud har i sitt eviga rådslut före all tid25) övervägt och bestämt, att han själv vill med Den Helige Andes kraft genom Ordet hos oss skapa och verka det, som hör till vår omvändelse”, alltså till att vi kommer till tro.26) Mycket klart skriver Dr C.F.W. Walther: ”Vi lär att Gud, liksom han i tiden saliggör oss genom tron, även i evighet beslutat att saliggöra de utvalda genom tron, och detta är just enligt Guds Ord, bekännelseskrifterna och vår lära nådavalets rådslut. … Kalvinisterna lär ett absolut val till frälsningen, och sedan detta val skett, beslutar Gud nu att skänka tron endast åt de utvalda. Vi tror, lär och bekänner däremot i enlighet med Skriften och våra bekännelseskrifter, att Gud genom tron utkorat till frälsningen.” 27)

När det emellertid gäller den tro som de utvalda har i tiden, är denna – i likhet med hela deras nådastånd i tiden – en följd och verkan av deras eviga utkorelse (2 Tim. 1:9, Apg. 13:48). Så lär Konkordieformeln: ”Guds eviga utkorelse … är också på grund av Guds nådiga vilja och välbehag i Kristus Jesus en verkande orsak, som skapar, hjälper och befordrar vår salighet och vad därtill hör.” 28) Likaså Chemnitz: ”Guds val följer inte på vår tro och rättfärdighet utan föregår såsom orsaken till allt detta.” 29)

Från denna lära avvek senare lutherska teologer, särskilt efter Aegidius Hunnius (d. 1603). De lät tron – den till slutet bevarade tron eller före slutet inträdande tron (fidem finalem) – i begreppsligt avseende (notionaliter, in signo rationis) föregå den eviga utkorelsen genom att lära, att Gud av evighet utvalt de människor, som han förutsåg skulle förbli i tron intill slutet, eller som före dödens inträde skulle komma till tro (electio intuitu fides finalis, ex praevisa fide finali). De försökte få ett skriftbevis för detta genom att fatta ”förut känna” i Rom. 8:29 i betydelsen veta eller se i förväg (betecknande en blott och bar kunskap, nudam scientiam denotans). För att slippa anta att alla människor är utvalda, (eftersom Guds förutvetande sträcker sig till alla människor), var de tvungna att försöka inskränka utsagan: ”vilka han förut visste om (förutsåg)”.

Denna inskränkning fick de fram genom att företa en ändring i meningens objekt. Objektet ”vilka” tog de bort och satte istället: ”vars ståndaktiga tro han förutsåg eller i förväg kände till” (quorum fidem ter praescivit sive praevidit). Så gör även nyare teologer och även Philippi. För att ursäkta eller rättfärdiga denna ändring av objektet, säger Philippi, att man måste tänka sig ”vilka” som de ”i allmänhet lämpade” för utkorelsen. Som en sådan nödvändig kvalitet som föregår utkorelsen tänker sig Philippi ”den ståndaktiga tron”. Men Skriften säger inte någonstans att de kristnas ståndaktiga tro är en förutsättning för deras utkorelse. Skriften säger istället raka motsatsen. Att de kristna har tron i tiden och även i trångmål är ståndaktiga i tron är enligt Skriften inte någon förutsättning för deras utkorelse utan en följd och verkan av den (Apg. 13:48, Matt. 24:21-22). Philippis oegentliga språkbruk, hans alloeosis som han tar sig frihet till när det gäller objektet ”vilka”, är inte bara godtyckligt utan också skriftvidrigt.

Eftersom det råder godtycklighet, när det gäller sådana utbyten, ersätter andra ”tron” med goda gärningar (så redan Ambrosius till Rom. 8:29: ”vilkas förtjänster han visste om i förväg.” 30) Andra åter ersätter tron med kärleken. Synergisterna följer den senare Melanchton och ersätter tron med människans goda hållning, som betecknas på olika sätt (förmågan att ansluta sig till nåden, facultas se applicandi ad gratiam, en inte motsträvig utan bifallande vilja, voluntas non repugnans, sed assentiens, m.fl.). Alla dessa kompletteringar strider likväl mot Skriftens tydliga mening, ty ”förut känna” (proginóskein) betyder här ”känna till i förväg” (så Luther, Konkordieformeln, även nyare teologer) och är synonymt med ”utvälja”, även om det begreppsligt sett inte sammanfaller med ”utvälja” (Luther översätter med: ”zuvor versehen.” Konkordieformeln: clementer praescire, ”tänka på i nåd”,31) Luthardt: ”ett tillägnande förutkännande”, andra nyare teologer: ”göra till sitt eget”, ”förbinda sig”).

Denna betydelse är helt säkerställd genom Skriftens språkbruk. I Skriften betecknar det grekiska ordet, både i den sammansatta och inte sammansatta formen, liksom den hebreiska motsvarigheten inte bara att veta om något (Apg. 26:5, 2 Petr. 3:17) utan att ta notis om någon på ett sådant sätt att ett gemenskapsförhållande uppstår, ett förbindande av sig själv med saker eller personer, ett gripande, att känna med affekt och effekt, nosse cum affectu et effectu, dvs. ett kännande som innesluter en kärleksfull tillägnelse av och en verkan på sitt objekt. Detta bevisar sådana ställen som Amos 3:2, Ps. 1:6, Gal. 4:9, Rom. 11:2, 1 Kor. 8:3 m.fl., där av sammanhanget ett enbart vetande är uteslutet och ett nådigt upptagande eller ett görande till sitt eget är utsagt. Om vi låter den säkerställda betydelsen (känna i förväg, ta emot i förväg, se till i förväg) gälla, så kvarstår relativpronominet ”vilka” som objekt, utan att någon ändring eller något tillägg behövs, precis som meningens grammatikaliska satsbyggnad kräver. Därmed är emellertid också den av sammanhanget fordrade tanken uttryckt: ”de som Gud i förväg tagit emot som sina egna, dem har han ock förutbestämt till delaktighet i hans Sons härlighet.”

Den i äldre och nyare tid framförda invändningen, att det skulle bli fråga om en tautologi, om ”känna till i förväg” upptogs bland de begrepp som beskriver utkorelsen, håller inte streck. Man menar att meningen skulle bli denna: ”Dem som han förutbestämt, dem har han ock förutbestämt” (så t.ex. Philippi, som åberopar Hunnius). Men denna invändning är ett av de tankefoster, som tanklöst går i arv från släkte till släkte. T.o.m. om samma ord, ”förutbestämma” använts i båda satserna, så att det faktiskt hette: ”Dem som han förutbestämt, dem har han ock förutbestämt”, skulle det inte föreligga någon tautologi på grund av den senare satsens fortsättning: ”till att bli hans Sons avbilder.” Då skulle det vara utsagt, att förutbestämmelsen till Guds Sons härlighet är förbunden med förutbestämmelsen. En sådan utsaga kan ju inte betecknas som en tautologi. Dessutom är det så, att ”förut känna” och ”förutbestämma” är begreppsligt sett olika, trots att de tjänar till att beskriva en och samma gudomliga akt. ”Dem som förut har blivit kända av honom” uttrycker ett kärleksfullt upptagande eller mottagande av objektet från Guds sida. Den andra satsen: ”dem har han ock förut bestämt” hänvisar till en ändamålsbestämmelse som är knuten till det att förut vara känd av Gud, och som också strax får sitt uttryck i finalsatsen: ”till att bli hans Sons avbilder.”

Frågar vi om orsaken till att senare lutherska lärare avvek från Luther och de lutherska bekännelseskrifterna och läste in i Skriften läran om den eviga utkorelsen i avseende på den slutliga tron, intuitu fidei finalis, fast denna inte har något stöd i Skriften, så blir svaret att de medvetet eller omedvetet strävade efter att förklara för det mänskliga förståndet varför inte alla människor kommer till tro och blir frälsta, eller varför nådavalet inte är allmänt, trots att Guds nåd är allmän och alla människor befinner sig i samma fullständiga syndafördärv.

Men teorin om intuitu fidei finalis duger inte heller till att förklara detta, om man förblir vid den kristna läran om trons uppkomst och bevarande, nämligen vid läran att tron i sin helhet (in solidum) är ett Den Helige Andes verk. Den eftersträvade förklaringen erbjuder denna teori endast dem som bygger på synergistisk grund.32) Tar man tron och förblivandet i tron ut ur Guds nådiga händer och lägger dem på ett avgörande sätt i människans händer, dvs. i hennes rätta hållning, så har man förvisso fått fram en förklaring. Men det rör sig då om en skriftvidrig förklaring. Det är förklaringen om vilken Luther säger mot Erasmus: Iugulum meum petisti (Du har gripit mig om strupen).

Skriften undervisar oss med bestämda ord om syftet med läran om den eviga utkorelsen. Denna lära avser inte att förneka eller inskränka läran om den allmänna nåden, gratia universalis, som många före och efter Calvin menat. Den avser att bekräfta och att eftertryckligen inskärpa nåden allena, sola gratia. De kristna skall inte mena, när de jämför sig med icke-kristna, att Gud har utvalt dem till sitt folk med hänsyn till att de betett sig bättre eller haft ringare skuld än andra. De måste alltid förbli medvetna om att de, i jämförelse med de otroende, också gjort det onda och inför Gud bär på samma skuld.

Att anta motsatsen skulle medföra att de utträder ur kristenheten, ur nådens rike, och övergår till fariséernas rike som står under förbannelsen (Luk. 18:9 ff, Gal. 3:10). Så förhöll det sig redan vid nådavalets stora förebild, nämligen Israels utkorelse till att vara förbundsfolk. Läser man 5 Mos. 9:4 ff, så får man det intrycket att Mose i sitt tal till folket inte kan finna nog starka ord att ta ifrån folket vanföreställningen, att de skall få komma till Kanaan därför att de jämförda med hedningarna är bättre.

Samma syfte har läran om utkorelsen till frälsningen. Det är som om Den Helige Ande här inte heller kan finna nog ord att hos de kristna inskärpa sanningen, att det inte är tack vare något gott hos dem själva som de upptas till frälsning, utan att det enbart är Guds nåd i Kristus som de har att tacka för detta (2 Tim. 1:9, Ef. 1:5-6, Rom. 11:6 m.fl.). Utifrån denna synvinkel förstår man även Rom. 9-11 på rätt sätt. Dessa kapitel är inte riktade mot den allmänna nåden, ty aposteln lär ju eftertryckligt den allmänna nåden i dessa kapitel (10:21, 11:32), utan dessa kapitels särprägel är just polemiken mot vanföreställningen om den egna rättfärdigheten och om att vara bättre i jämförelse med andra (jfr sammanfattningen i 9:30-33 och den fortsatta framställningen i 10:1-13, sedan även polemiken mot de hednakristna, i den mån de tillskriver sig själva att de är bättre i jämförelse med judarna, 11:18 ff).

Även de lutherska bekännelseskrifterna definierar syftet med läran om utkorelsen som sola gratias bekräftelse. Så säger Konkordieformeln: ”Ty den bekräftar på ett mäktigt sätt artikeln, att vi utan alla våra egna gärningar och förtjänster av idel nåd för Kristi skull bliva rättfärdiga och saliga.” 33) Återigen: ”Genom denna förklaring av läran om Guds utvalda barns eviga och saliggörande utkorelse gives åt Gud helt och fullständigt den honom tillkommande äran, att han av idel barmhärtighet i Kristus utan alla våra förtjänster eller goda gärningar gör oss saliga enligt sin viljas beslut.” 34)

I bekräftelsen av nåden allena, sola gratia, genom Skriftens lära om den eviga utkorelsen ligger också orsaken till att denna lära för den ene är förskräckande och för den andre är trösterik. För alla som tror att de är bättre än andra och fortfarande förlitar sig på sin egen dygd och inre förmåga är Skriftens lära om nådavalet något förskräckande, därför att den förstör hela deras religion, i vilken människans självbestämmande ses som en väsentlig del. Däremot är Skriftens lära om nådavalet – just därför att den så starkt bekräftar nåden allena, sola gratia – mycket trösterik för alla som genom Lagens tordön kommit att misströsta om sig själva och ser sin enda räddning i den rena, fria nåden.

Konkordieformeln säger: ”Denna lära skänker oss också den sköna och härliga trösten, att varje kristen människas omvändelse, rättfärdighet och salighet legat Gud så varmt om hjärtat och att han så uppriktigt menat något därmed, att han ’förrän världens grund var lagd’, hållit rådslag därom och ’i sitt beslut’ bestämt, att han ville föra mig därtill och behålla mig däri. Likaså, att då vår salighet lätt genom svagheten och ondskan i vårt kött kunde glida ifrån oss eller genom djävulens och världens våld och list kunde ryckas och tagas ur våra händer, han velat bevara den så tryggt och säkert, att han bestämt den i sitt eviga beslut, som icke kan ryggas eller upphävas, och lagt den i förvar i vår Frälsare Jesu Kristi allsmäktiga hand, varur ingen skall kunna rycka oss, Joh. 10. Därför säger också Paulus i Rom. 8: Då vi äro kallade efter Guds rådslut, ’vem skall då kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus?’.” 35) Således har de enskilda kristna i sin svaghet och i sina anfäktelser en stor tröst i nådavalet, just därför att det är en bekräftelse av nåden allena, sola gratia.

Vidare: eftersom det ibland ser ut som om det vore slut med den kristna kyrkan på jorden, skall vi i nådavalet även finna en garanti för den kristna kyrkans existens under alla omständigheter. Även detta lär Skriften som syfte med den eviga utkorelsen. När Elia trädde fram inför Gud och klagade ”Herre, jag allena är kvar”, undervisade Gud honom om att det i kraft av en utkorelse fanns ytterligare 7000 kvar (1 Kon. 19:10, Rom. 11:7: ”de utvalda har fått det”). När vedermödorna under den yttersta tiden kulminerar, förkortar Gud vedermödans tid för de utvaldas skull (Matt. 24:22). Så även Konkordieformeln: ”Denna artikel giver oss också ett härligt vittnesbörd om att Guds kyrka skall varaktigt bestå mot alla ’dödsrikets portar’.” 36) Den eviga utkorelsen står alltså i ett orsaksförhållande till den kristna kyrkan.

Alla som gör något som finns inom människan till den eviga utkorelsens orsak eller anledning – vare sig det är fråga om en hel eller halv mänsklig prestation – förvränger syftet med uppenbarelsen av läran om den eviga utkorelsen, så att syftet blir rakt motsatt. De förvränger den lära som skall bekräfta och förhärliga Guds nåd (Ef. 1:6), så att den blir en lära som i själva verket förhärligar mänsklig dygd och hållning, som tar frälsningen ut ur Guds nådiga händer och lägger den i människans händer, som inte gör nåden och frälsningen viss utan istället oviss, och som vill rycka den kristna kyrkan från dess fundament (sola gratia). Så länge en människa i sitt hjärta och inför Gud fortfarande anser att det inom henne själv finns en orsak till den eviga utkorelsen, bär hon kännetecknet på att vara förtappad, något som Paulus påminner de hednakristna om, när de vill förhäva sig gentemot de otroende judarna (Rom. 11:18-22).

Till syftet med läran om den eviga utkorelsen hör slutligen även en förmaning och varning som alla kristna till köttet mer än väl behöver. Eftersom den eviga utkorelsen inte sker ”naket” (nude) utan i Andens helgelse och i tron på sanningen, förmanas alla kristna just genom läran om den eviga utkorelsen med kraftiga ord att förbli på den väg som de av evighet utkorats till. Kristus använder den eviga utkorelsen till denna förmaning, när han beskriver frälsningsvägen med orden: ”Ty många är kallade, men få utvalda” (Matt. 20:16, 22:14). Den till de kristna riktade förmaningen att göra sin kallelse och utkorelse fast (2 Petr. 1:10) har samma syfte. Luther säger också: ”Liksom även de goda gärningarna befäster vår kallelse och utkorelse, därför att de är den sanna trons vittnesbörd.” 37) Just därför att de kristna är kallade i Andens helgelse och i tron på sanningen (2 Tess. 2:13), påminner läran om deras eviga utkorelse dem ständigt om att de inför Gud skall vandra i Andens helgelse och i tron på sanningen. Endast så kan de vara vissa om sin utkorelse och frälsning. Även Konkordieformeln framhäver förmaningssyftet i läran om den eviga utkorelsen med orden: ”Från denna artikel kan man också hämta allvarliga förmaningar och varningar, såsom ordet i Luk 7:30: de ’föraktade Guds rådslut i fråga om dem själva’; Luk. 14:24: ’Jag säger eder, att ingen av dem skall smaka min måltid.’ Likaså: ’Många äro kallade, men få utvalda’.” 38)

De kalvinistiska reformerta hävdar på det bestämdaste att utkorelsen till frälsningen nödvändigtvis medför ett motsvarande vredesval eller en predestination till förtappelse. Calvin sätter följande överskrift över det kapitel i vilket han börjar framställningen av den eviga utkorelsen: ”Den eviga utkorelsen, eller Guds predestination av somliga till frälsning och andra till fördärv.” 39) Kalvinisterna bemöter dem som lär en utkorelse till frälsning men avvisar en predestination till förtappelse med en överlägsen ton. Calvin kallar förnekandet av predestinationen till förtappelse för ”barnsligt och absurt”, ”värre än absurt.” 40) Hodge och Shedd väljer mera hövliga ord, men de är överens om att de lutheraner som avvisar en predestination till förtappelse, fast de lär en utkorelse till frälsning, måste frånkännas teologiskt existensberättigande. Shedd delar hela kristenheten på jorden i två slags människor: kalvinister (som förnekar universalis gratia) och arminianer (som förnekar sola gratia).41) För lutheranerna återstår då ingen plats inom kyrkan. Konkordieformelns ståndpunkt betecknas som ohållbar, ”untenable ground”.42)

Men denna nödvändiga baksida, som kalvinisterna anser vredesvalet vara i förhållande till nådavalet, är en mänsklig uppfinning. Lika klart och bestämt som Skriften lär att de kristna i tiden har hela sin kristna ställning och i synnerhet även sin tro tack vare sin eviga utkorelse, avvisar Skriften tanken att otron hos dem som blir förtappade kan återföras på en predestination till förtappelse. Detta framgår klart av en jämförelse av verserna 46 och 48 i Apg. 13. Medan i v. 48 tron hos de hedningar som kommit till tro härleds ur deras eviga utkorelse, återförs otron hos de judar som förblev otroende inte på någon predestination till otro och förtappelse utan på deras motstånd mot Guds allvarliga och verksamma nådevilja.

Vidare är den nödvändiga baksidan helt utesluten genom de skriftställen som intygar, att såväl Guds saliggörande nåd och Kristi förtjänst som Den Helige Andes till omvändelse syftande verkan sträcker sig även till dem som blir förtappade (Matt. 23:37, 2 Petr. 2:1, 1 Kor. 8:11, Rom. 14:15 m.fl.). Inte heller är Skriftens lära om förhärdelsen något bevis på ett vredesval eller ett nådens förbigående (praeteritio). Visserligen är förhärdelsen en Guds vredeshandling, men den sker inte absolut utan som en vedergällning (Rom. 11:9), dvs. på grund av att människan är motsträvig mot Guds Ord och vilja och mot Guds nådiga besök. Förhärdelsen är en Guds domshandling över dem som förhärdat sig själva mot hans nåd.

För att få stöd för sin mening, att Gud skapat dem som blir förtappade till vrede och fördärv, och att han fördenskull antingen berövar dem sitt Ord eller inte vill frälsa dem genom Ordet, åberopar Calvin 1 Kor. 4:7.43) På det svarar vi att de kristna förvisso ser ett företräde i att de har Guds Ord, medan andra inte har det. De anser det också som ett företräde, att de tror på Ordet, medan andra inte gör det. Men detta fattar de som ett företräde utifrån synpunkten, att de har samma skuld och burit sig lika illa åt mot Guds Ord, och att de, jämförda med dem som blir förtappade, ”finner sig lika dem” (et quam simillimi deprehensi) och således ”må så mycket ivrigare lära känna och prisa Gud alldeles oförtjänta nåd mot ’barmhärtighetens käril’.” 44) Men detta är det underbara med Skriftens lära om människans frälsning, att Gud – trots att barmhärtighetens kärl inte har något annat att prisa än den oförskyllda nåden – med sin nåd och frälsning ändå inte förbigår vredens kärl utan med stort allvar söker att ta sin boning i dem (Apg. 13:46, 7:51). Samma sak framgår av Rom. 9:22-23, där aposteln ställer vredens kärl och barmhärtighetens kärl bredvid varandra. När det här heter att Gud haft fördrag med vredens kärl ”i stor långmodighet”, är detta ett uttryck för att Gud velat omvända och frälsa även dem.

Inte heller av Rom. 9:22-23 framgår det alltså, att valet till frälsning haft predestinationen till förtappelse som sin baksida. I två avseenden ligger det enligt detta ställe annorlunda till med vredens kärl än med barmhärtighetens. För det första: Medan det heter, att Gud förut berett barmhärtighetens kärl till härlighet, talas det om vredens kärl i passiv form: ”som var färdiga till fördärv”. Den passiva konstruktionen är ingen tillfällighet, utan den måste anses vara vald, därför att vredens och barmhärtighetens kärl här ställs bredvid varandra. Ju tydligare Guds handlande med barmhärtighetens kärl betonas genom satsen ”som han förut hade berett till härlighet”, desto mer iögonenfallande blir det, att det inte alls föreligger någon tanke på Guds handlande, när det gäller vredens kärl, i den mån dessa är ”färdiga till fördärv”. Genom passivformen är det uttryckt att beredandet till härligheten och färdigställandet till fördärvet inte ligger på samma linje. Beredandet för fördärvet är något som inte härleds från Gud.

Konkordieformeln säger med rätta: ”Så skiljer aposteln noggrant mellan det verk, som är av Gud, vilken blott gör käril till heder, och det verk, som är av djävulen och människan, vilken på ingivelse av djävulen och icke av Gud gör sig själv till ett käril till vanheder. … Aposteln säger ju här tydligt, att Gud ’hade i stor långmodighet fördrag med vredens kärl’, men han säger icke, att han hade skapat dem till vredens kärl. Ty hade han skapat dessa, så hade han ju icke behövt hava fördrag med dem.” 45)

För det andra: Medan ”förut” ifråga om beredandet av barmhärtighetens kärl återförs bakåt till evigheten, saknas ”förut” när det är tal om tillredelsen av vredens kärl. Här lärs således ett evigt beredande till härligheten eller till frälsningen men inte något evigt beredande till förtappelsen.46) Med rätta hänvisar Bengel i sin kommentar till detta ställe till Matt. 25:34 jämfört med v. 41 och till Apg. 13:48 jämfört med v. 46. På det senare stället återförs hedningarnas tro till den eviga utkorelsen, men judarnas otro framställs inte som en följd och verkan av att de är förutbestämda till förtappelse utan som följd och verkan av deras motsträvighet mot Guds nådevilja och Guds nådeverkan. På det förra stället säger Kristus att salighetens rike från världens begynnelse är tillrett åt de välsignade, medan däremot helvetets eld är tillredd åt djävulen och hans änglar. Om människor kommer till helvetet, kommer de till en plats som ursprungligen inte var tillredd åt dem.

Invänds det här att man inte kan tala om en ursprunglig och en senare avsikt hos den evige och oföränderlige Guden, därför att det i Gud inte finns något förr och senare, prius och posterius, och därför att Gud inte påverkas av något utifrån, så skall man svara: detta är Gud i hans för oss otillgängliga majestät. Men eftersom han vill vara känd av oss människor, har Gud blivit människa såväl i Kristus som i Skriften, som Luther så ofta erinrar oss om. Med andra ord har han i sin uppenbarelse anpassat sig till vår mänskliga tankeförmåga. Det är enbart denna Guds uppenbarelse i Skriften som vi skall se på, om vi vill ha en hälsosam kunskap om Gud. Kristus själv framställer saken så, att det är Guds första avsikt att frälsa alla människor, och att det är hans andra avsikt att fördöma dem som inte tror på den enfödde Sonens namn (Joh. 3:17-18, Mark. 16:15-16). Det är en dåraktig vishet att här blanda in den evige, oföränderlige Guden, som varken bestäms eller betingas av något utifrån. Skriften hänvisar förvisso till denne majestätiske Gud (t.ex. Rom. 11:36), men samtidigt visar den genom sammanhanget, att därmed har en sanning uttalats som ligger utanför människans horisont (v. 34). Vi måste därför tala om Gud med Skriften och enligt Skriften, på det sätt som han i Skriften uppenbarat sig med sitt förr och senare, prius och posterius.

Som bevis för vredesvalet eller praeteritio har man också sagt, att det måste finnas en evig predestination till förtappelse med hänsyn till det historiska faktum, att så många folkslag inte haft evangelium, och med hänsyn till det faktum, att av hundra åhörare som befinner sig i samma fullständiga syndafördärv, endast ca 20 % blir omvända.47) Ny­are reformerta formulerar saken så: ”Resultatet tolkar Guds avsikt”, ”The result is the interpretation of the purposes of God.” Men Gud vill att hans vilja gentemot oss skall bedömas efter hans uppenbarade Ord, enligt vilket hans nåd är allmän, och inte att den skall bedömas efter hans styrande av folken och enskilda personer i historien. Att enligt Guds styrelse det ena folket har Guds Ord och det andra inte, och att av människor med samma skuld somliga omvänds och andra inte, räknar Skriften till Guds för oss människor outgrundlig domar och outrannsakliga vägar (Rom. 11:33-36). Det är dårskap hos Calvin och hans efterföljare, när de vill hämta en lära, nämligen läran om predestinationen till förtappelse, ur historiska fakta som Skriften uttryckligen säger är outgrundliga och outrannsakliga för oss människor. De låtsas ha ett vetande som de inte alls har.

När det gäller Konkordieformeln är dess läroståndpunkt hämtad från Guds Ord, när den om Guds obegripliga styrande i historien säger: ”På samma sätt ha vi att förhålla oss, när vi se, att Gud låter sitt ord komma till en plats, men icke till en annan, och tager det bort från en plats, men låter det förbliva på en annan. Likaså, när vi se den ene bli förhärdad, förblindad och prisgiven åt ett förvänt sinne, men den andre med lika stor skuld bli omvänd på nytt osv. Med avseende på dessa och dylika frågor utstakar Paulus för oss en viss gräns, dit vi får gå: vi böra nämligen hos den ena parten lära känna Guds dom. Ty det är välförtjänta syndastraff, när Gud straffar land eller folk för föraktet av Ordet på det sättet, att han låter straffet gå ut över de efterkommande, såsom man ser av judarnas exempel. Genom sådana straff, som drabbar länder och enskilda, visar Gud för de sina hela sitt allvar, vad vi alla förtjänat och voro värda, då vi förhållit oss illa gent emot Guds ord och ofta djupt bedrövat den helige Ande. Hans avsikt är, att vi skola leva i gudsfruktan samt erkänna och prisa hans godhet, som han utan vår förtjänst och i strid mot vad vi förtjänat visat oss, i det att han låter sitt ord komma till oss och icke förhärdar eller förkastar oss. … Då vi i denna artikel gå så långt, hålla vi oss på den rätta vägen, ty det står i Hos. 13:9: ’Att du råkar i fördärv, Israel, det är din skuld, men att du har fått hjälp, det är endast min nåd.’ Om vi åter i denna fråga vilja stiga för högt och gå utanför denna gräns, så må vi med Paulus lägga fingret på munnen, tänka och säga: ’Vem är du, människa, som vill gå till rätta med Gud?’.” 48)

Det är fel att anföra Rom. 9:18 som belägg för predestinationen till förtappelse. Dessa ord säger inte, att det i Guds hjärta inte finns någon barmhärtighet mot en del av mänskligheten, nämligen mot dem som blir förtappade. Aposteln säger uttryckligen raka motsatsen i Rom. 11:32, och Guds barmhärtighet tänker han sig inte bara som en vilja utan avsikt att fullborda viljan, ty han låter Gud säga i Rom. 10:21: ”Hela dagen har jag uträckt mina händer till ett ohörsamt och gensträvigt folk.” Man skall lägga här märke till textens poäng. Orden i Rom. 9:18: ”Alltså är han barmhärtig mot vem han vill, och vem han vill förhärdar han” är inte riktade mot den allmänna nåden utan mot gärningsrättfärdigheten, dvs. mot den mänskliga vanföreställningen att man med gärningar kan vinna något inför Gud, och mot den därav resulterande stoltheten som inför Gud framträder med anspråk. Denna intention framgår av hela den föregående och efterföljande kontexten.

Angående Rom. 9:18 bör ytterligare en sak påpekas för att rädda detta ställe från den exegetiska dårskapen. Man förklarar sig tämligen allmänt vara villig att erkänna satsen: ”Den som blir frälst, blir frälst av nåd allena, den som blir förtappad, blir förtappad på grund av sin egen skuld”. Nu går emellertid dessa ord, att Gud enligt sin vilja förbarmar sig och förhärdar, innehållsligt sett inte en rad utöver den sats vars giltighet man är villig att erkänna. Man skall hålla fast vid Skriftens klara lära, att de som blir förtappade, inte blir det på grund av brist på nåd utan enbart på grund av deras onda hållning gentemot Guds Ord och nådeverkan. Håller man samtidigt fast vid den i Skriften lika klart uppenbarade läran, att de som blir frälsta, befinner sig i samma skuld och förhåller sig lika illa, är detta just det som Paulus beskriver med de ovan nämnda orden i Rom. 9:18. Konkordieformeln formulerar detta på följande sätt: ”Ty dem, som bli straffade och mottaga sina ’synders lön’, sker ingen orätt. Men i de andra, åt vilka Gud giver och hos vilka han bevarar sitt ord, varigenom de upplysas, omvändas, behållas och bevaras, förhärligar Gud sin rena nåd och oförtjänta barmhärtighet.” 49) Man behöver bara låta bli att dra den slutsats, som såväl kalvinisterna som synergisterna drar, nämligen att hävdandet av sola gratia nödvändigtvis också innebär förnekandet av den allmänna och allvarliga nåden, gratia universalis et seria.

Orsaken till villfarelsen i läran om den eviga utkorelsen ligger i försöket att i detta livet lösa en hemlighet, vars lösning inte är att förvänta förrän i det eviga livet. När vi konfronteras med de i Skriften uppenbarade fakta, att Guds nåd är allmän, och att alla människor befinner sig i samma fullständiga syndafördärv, kan vi människor inte besvara frågorna: Varför inte alla? Cur non omnes? eller: Varför somliga men inte andra? Cur alii, alii non? eller Varför somliga framför andra? Cur alii prae aliis?

Kalvinismen vill förklara denna hemlighet genom att förneka universalis gratia, synergismen genom att förneka sola gratia. Men Skriften och de lutherska bekännelseskrifterna tvingar oss att inte gå utöver den i Skriften uppenbarade hemligheten (Rom. 11:33-34).50) Denna hemlighet lärde också de lutherska teologerna på 1500-talet i Luthers efterföljd, innan teorin om intuitu fidei dök upp. Till de gamla teologerna anslöt sig Dr C.F.W. Walther. Han erkände hemligheten, han lärde gratia universalis och sola gratia, och han höll fast vid den ur Skriften hämtade satsen: ”Den som blir frälst, blir frälst av nåd allena, den som blir förtappad, blir förtappad genom sin egen skuld” (jfr Hos. 13:9).

Med rätta har det sagts, att det är vid läran om nådavalet som man avlägger sin teologiska slutexamen. Den skriftenliga läran om nådavalet sopar bort pelagianismens och rationalismens sista rester. Till Konkordieformelns elfte artikel fogar Goeschel en mycket träffande kommentar: ”Genom denna artikel blir det allt tydligare, att Konkordieformeln utan avseende till person drar ut i fält mot all rationalism, även den finaste: de troendes rationalism. Just härigenom har den tilldragit sig motsägelse från många håll ända fram till vår tid. Den motsätter sig rationalismens alla stadier, och därför är all rationalism emot den, även den rationalism som inte anser sig vara någon rationalism.” 51)


1) , 28)
SKB, s. 659.
2)
WA 43, 461.
3)
Jfr Form. Consens. Helv. V, ed. Niemeyer, s. 731 f.
4)
SKB, s. 670.
5)
SKB, s.657-659.
6)
SKB, s. 659-661.
7)
SKB, s. 660.
8) , 17) , 22) , 31)
SKB, s. 661.
9)
SKB, s. 661, 665, 666 f.
10)
Jfr Konkordieformeln, SKB, s. 662-663).
11)
Jfr Acta Huberiana, Tübingen 1597, I, 254
12)
Jfr Colleg. Theol. Syst. VI, 117, Frank, Theol. d. Konkordienf. IV, 177 f.
13)
SKB, s. 658.
14)
Jfr Frank, Theol. d. Konkordienf. IV, 282 f.
15)
SKB, s. 662, 534.
16)
SKB, s. 658-659.
18)
Så Brochmand, Syst. I, 270 f.
19)
Jfr SKB, s. 666.
20)
SKB, s. 662.
21) , 34)
SKB, s. 672.
23)
W2 9, 1114 f., ej WA, bearb. av Rörer.
24)
Jfr Form. Cons. Helv., can. 5, ed. Niemeyer, p. 731 f.
25)
alltså i själva den eviga utkorelsen
26) , 33) , 35)
SKB, s. 665.
27)
Berichtigung etc., s. 147.
29)
Jfr Enchiridion, Milwaukee, s. 109, Frank, Theol. d. Konk.f. IV, s. 336.
30)
Quorum merita praescivit, jfr Baier-Walther, III, 556.
32)
Jfr Frank, Theol. d. Konk.f. IV, 206.
36) , 38)
SKB, s. 666.
37)
WA 39:1, 131.
39)
De electione aeterna, qua Deus alios ad salutem, alios ad interitum praedestinavit. Inst. III, 21, 1.
40)
Jfr Inst. III, 23, 1.
41)
Jfr Dogm. Theol. 1, 448.
42)
Jfr Hodge, Syst. Theol. II, 325).
43)
Jfr Inst. III, 24. 12.
44) , 48)
SKB, s. 667.
45)
SKB, s. 670-671.
46)
Jfr Stöckhardt, Römerbr., s. 432 ff.
47)
Jfr Calvin, Inst., III, 24.12.
49)
Ibid.
50)
Jfr SKB, s. 667 f.
51)
Die Konkordienf. etc., s.144 f.
  • Senast uppdaterad: 2020/01/26 22:39
  • av jabbin