Användarverktyg

Webbverktyg


den-gudomliga-forsynen

Den gudomliga försynen eller världens uppehållelse och styrelse

(DE PROVIDENTIA DEI)

1. Den gudomliga försynen som begrepp

Liksom Gud skapat världen, upprätthåller han den också (Kol. 1:16-17). I enlighet med gängse språkbruk kallar vi detta faktum för den gudomliga försynen (providentia Dei). Den gudomliga försynen förstår vi som den faktiska upprätthållelsen och styrandet av universum och de enskilda skapade tingen och varelserna genom Guds allestädesnärvaro och hans allmakts verkan.

Sedan Gud skapat världen har han ingalunda helt eller ens delvis dragit sig tillbaka från världen, utan han förblir, såväl i de största och som i de minsta sammanhangen, världen nära med sin gudomliga kraft och sin gudomliga verkan. Endast genom denna uppehållande kraft existerar världen. Om Gud skulle dra sig tillbaka från världen, så skulle den omedelbart spårlöst försvinna. Det faktum som omtalas i 1 Mos. 2:2, att Gud på sjunde dagen vilade från hela det verk som han gjort, strider inte mot den gudomliga försynens begrepp. Luther förklarar denna uppenbarelse riktigt, då han säger att Gud vilat i den meningen att han inte skapade en ytterligare jord och en himmel.1) Gud vilar alltså från skapandet, men inte från upprätthållelsen och styrandet som, rätt förstått, är ett fortsatt skapande (creatio continuata, jfr Luther: Att skapa och upprätthålla är detsamma, idem est creare et conservare).2)

Förnuftet kan genom naturens vittnesbörd någorlunda förstå att det finns en gudomlig försyn (Apg. 14:17, 17:26-28), men för människohjärtats blindhets och förvändhets skull undervisar Gud oss noga om den i den heliga Skrift (Matt. 6:25-32, 5:45, Apg. 14:17, 17:28). Även den gudomliga försynen är ett gudomligt verk utåt, opus divinum ad extra, och tillskrivs således den treenige Guden (Joh. 5:17-19, Ef. 1:22-23, Ef. 4:10), men den tillskrivs också de enskilda personerna, i synnerhet Kristus (Kol. 1:15 ff).

Skriften nämner som den gudomliga försynens objekt både universum i allmänhet (Kol. 1:17) och de enstaka ting som bildar universum: växterna (Matt. 6:28 ff), djuren (Matt. 6:26), människorna (Apg. 17:25 ff) men framför allt kyrkan (Kol. 1:18), vilken enligt Skriften alla ting och tilldragelser i himlen och på jorden måste tjäna (Rom. 8:28, Matt. 24:14, Hebr. 1:14).

Invändningen att den gudomliga försynen skulle besvära Gud, och att den innebär att alltför mycket hänsyn tas till det ringa på de stora tingens bekostnad, är uppenbarligen ett argument som upphäver själva gudsbegreppet. Denna invändning förutsätter att den allsmäktige och allvetande Guden skall mätas med mänskliga mått. Det förvånar oss inte att ateistiska hedningar (bl.a. Demokritos och Epikuros) bespottat den gudomliga försynen.3) Vad som är mer förvånansvärt är att det inom den kristna kyrkan funnits människor som talat om providentia Dei på ett otillbörligt sätt (t.ex. Hieronymus).4) Vad Hieronymus uttrycker är dessvärre bara vad vi alla tyvärr alltför ofta ovärdigt menar om Guds världsregering. Vårt naturliga, från Gud bortvända sinne, får oss att oftast glömma bort t.ex. att Gud drar omsorg om sina barn (Matt. 6:25-32, 10:30). Frågan om huruvida Guds försyn sträcker sig även till de ringaste djuren besvaras av Kol. 1:17. Axiomet lyder: Om det inte är orätt och ovärdigt av Gud att ha skapat de allra ringaste tingen, hur mycket mindre ovärdigt är det inte av honom att styra dem.5)

2. Den gudomliga försynens förhållande till causae secundae

Med causae secundae menar vi de medel genom vilka den gudomliga försynen verkar. Gud verkar, och medlen verkar. (Ps. 127:1). Medlens verkande är emellertid inte samordnat med Guds verkan utan underordnat, och det på så sätt att medlen bara verkar så länge och så mycket som Gud verkar genom dem. Naturligtvis kan vi tala om de skapade tingens och varelsernas rörelse, kraft och verkan (människan går, solen skiner, läkemedlen botar, brödet livnär osv.). Men det som gör de skapade tingen verksamma är Guds inverkan på dem (Dei in creaturas influxus).6) För att värna om denna sanning säger de lutherska lärarna, att Guds verkan och medlens verkan inte är två handlingar, duae actiones, utan till antalet en enda handling, una numero actio. Guds verkan och medlens verkan skall inte skiljas ifråga om omfånget ifrån varandra, som om hälften berodde på Gud och hälften på medlen, inte heller ifråga om tiden, som om Gud först verkade och medlen eller det skapade sedan verkade genom en kraft som tidigare nedlagts i dem (så bl.a. arminianerna).

För att avvisa den tidsliga åtskillnaden i verkan tillägger de lutherska dogmatikerna uttryckligen, att verkan hos causae secundae inte är någon följd av en actio Dei praevia (en föregående Guds verkan), utan resultatet av continuus Dei in creaturas influxus (en oavbruten Guds verkan i och genom det skapade). Det är av stor vikt för den kristna tron och det kristna livet att hålla fast vid detta (Job 10:8: ”Dina händer har danat och gjort mig” osv., skapelse genom föräldrar).7) Gentemot deismen, som skiljer Gud och världen från varandra genom att mellan dem inskjuta naturlagarna, säger Quenstedt: ”Det är fel att låta causa secunda (medlen varigenom Gud verkar) separera den första orsaken (Gud) från verkan, då effekten ju lika omedelbart beror av den första som av den andra orsaken.”8) Naturlagarna är inte något från Guds vilja och verkan åtskilt. De är istället själva Guds vilja och verkan i dessas relation till de skapade tingens existens och verkan.

3. Den gudomliga försynen och synden

När det gäller frågan om Guds medverkan vid handlingar utförda av moraliska väsen (människornas och änglarna), måste vi skilja mellan de onda och goda handlingarna. Beträffande de onda handlingarna konstaterar Skriften följande: 1. I enlighet med sin helighet vill inte Gud några onda handlingar (jfr dekalogen). 2. Gud hindrar ofta att sådana handlingar sker (1 Mos. 20:1 ff). 3. Gud kan göra så att de synder som faktiskt sker inte når sina onda syften, utan istället tvingas tjäna hans goda syfte (1 Mos. 50:20).

Men hur skall man tänka sig Guds medverkande vid de syndiga handlingarna, medan dessa pågår? Skriftens lära på den punkten kan sammanfattas så här: Gud medverkar vid de onda handlingarna i den mån de är handlingar (quoad materiale), ty enligt Skriften är det i Gud som vi människor lever och rör oss (Apg. 17:28). Men Gud medverkar inte i den mån de onda handlingarna är onda (quoad formale), ty Skriften betygar att Gud är fiende till allt ont (Ps. 5:6-7). Denna distinktion mellan materiale och formale peccati löser visserligen inte det problem som vi här står inför, men den utstakar de gränser inom vilka vi människor får låta våra tankar röra sig i detta livet (1 Kor. 13:12).

Alla andra förklaringar som vi tror oss kunna komma med bottnar antingen i självbedrägeri eller i ett förnekande av de två faktorer som hänsyn måste tas till, dvs. antingen förnekar vi Guds medverkande i de onda handlingarna, i den mån de är handlingar (så Pelagius), eller så förnekar vi det onda i de mänskliga handlingarna genom att ställa Gud till svars för det onda och upphäva människans ansvar. Bådadera strider mot Skriften och mot erfarenheten: mot Skriften, därför att den lär att alla människor, även de onda, lever, rör sig och är till i Gud (Apg. 17:28), och mot erfarenheten, därför att alla syndare (brottslingar) ser sig som ansvariga för sina handlingar (detta ansvar utgör grundvalen för den borgerliga lagen). Förekomsten av det dåliga samvetet (Rom. 2:15, 1:32, Ps. 14:1, 5) vederlägger allt panteistiskt tal om att människan inte skulle vara ansvarig för sina handlingar, därför att det är Gud som ger henne den existens, kraft och rörelseförmåga som behövs för handlingarnas utförande.

4. Guds tillåtelse av synden

Skriften beskriver Guds förhållande till synden även som en tillåtelse, en permissio (Ps. 81:13, Apg. 14:16). Därmed är samtidigt sagt, att Gud inte vill de synder som han tillåter; han tillåter dem bara i enlighet med sin straffande rättfärdighet (iustitia punitiva). På liknande sätt förhåller det sig med Skriftens ord om att Gud i enlighet med sin straffande rättfärdighet bestraffar synd med synd (Rom. 1:24, 28, 2 Tess. 2:11-12). Gud vill varken den synd som han bestraffar med synd (jfr den synd som ledde till Jerusalems förstörelse), eller den synd med vilken han bestraffar synden (Jerusalems förstörelse).

Enligt Skriften verkar Gud de goda gärningarna både på borgerligt och på andligt område. De borgerligt goda handlingarna (iustitia civilis) hos de otroende verkar Gud i enlighet med sin allmänna världsregering genom den i hjärtat skrivna Lagen eller det naturliga samvetet (Rom. 2:14). Den borgerliga rättfärdigheten skall således inte föraktas, ty den har stort värde i denna världens riken, så till vida att den möjliggör människornas samlevnad (det borgerliga samhället, 1 Tim. 2:1-2, Rom. 13:1-4). De andligt sett goda gärningarna (iustitia spiritualis) verkar Gud inom sitt nåderike, dvs. genom Den Helige Andes särskilda verkan i Ordet. Självfallet förekommer iustitia spiritualis endast hos de troende. Hos dem verkar Gud inte bara förmågan att göra det goda (potentia agendi) utan också själva handlingen (ipsum agendi actum), något som framgår av Fil. 2:13, 2 Kor. 3:5, Rom. 8:13 osv.

5. Den gudomliga försynen och den mänskliga friheten

Människorna förvandlas inte till maskiner genom att det är i Gud som de har liv, rörelse och tillvaro. De förblir moraliska väsenden eller personer som är fria från tvång, dvs. de är ansvariga inför Gud. Detta faktum lärs a. av Skriften (Apg. 17:31; jfr den yttersta domen som är baserad på människans ansvarighet) och b. genom erfarenheten, dvs. genom det faktum att samvetet finns (Rom. 2:14-15, 1:32). Det förblir i detta livet obegripligt hur detta är möjligt, när det är Gud som verkar allt.

Hit hör även frågan om händelserna i världen måste ske så som de sker (necessitas immutabilis), eller om de skulle kunna ske på annat sätt än de sker (contingentia rerum). Enligt Skriften måste man hålla fast vid både necessitas och contingentia, vid den förra på grund av den allmänna försynen, och vid den andra, då saken ses utifrån människans synvinkel. Så måste t.ex. å ena sidan Guds rådslut att frälsa världen uppfyllas (Apg. 4:27-28 Matt. 26:54), men å andra sidan framställer Skriften de händelser som lett till Kristi försoningsdöd som kontingenta, sedda från mänsklig ståndpunkt (Matt. 26:24, Joh. 19:11-12 osv. Jesus försökte genom varningar avhålla Judas, judarna och Pilatus från deras förehavanden). Riktigt skriver Heerbrand: ”I avseende på Guds försyn som styr allt, sägs med rätta allt ske av nödvändighet. Ur människans synvinkel sker och görs allt fritt och tillfälligt i det jordiska.”9) Båda dessa sätt att se på händelserna lärs i Skriften, och man måste hålla fast vid dem för att den kristna religionen skall förbli fri från epikureism och ateism å ena sidan (händelserna sker utan Gud) och fatalism och stoicism å andra sidan (åsidosättande av de av Gud förordnade medlen).

Av det som sagts ovan kommer man fram till denna levnadsregel: Vi människor skall på vår väg genom livet använda de medel som Gud hänvisar oss till, både i världens och i nådens rike. Att vilja erfara den gudomliga försynen a priori, dvs. med åsidosättande av de av Gud förordnade medlen, är ett dåraktigt företag, ty därmed beträder vi en mark som vår kunskap här i livet inte har tillgång till och vågar utrannsaka Gud i hans ohöljda majestät, nuda maiestas (Luther). Detta är att fresta Gud.

Det som sagts ovan är också tillämpligt när det gäller livets slut, terminus vitae. Skriften lär att slutet på varje människas liv är orubbligt fastslaget (Job 14:5), men att det mänskliga livet, sett från människans ståndpunkt, kan förlängas och förkortas (Jes. 38:1 ff, 2 Kon. 20:1 ff, Ps. 55:24). Att betrakta vårt levnadsslut från Guds ståndpunkt och att åsidosätta de av Gud förordnade medlen passar inte vår fattningsförmåga i detta livet. Därför är det Guds vilja och ordning, att vi skall hålla oss till de medel som vi är hänvisade till, när det gäller att uppehålla och förlänga livet: arbete (Ps. 128:2, 2 Tess. 3:10), mat (Apg. 27:33 ff), dryck (1 Tim. 5:23), ett fromt liv (Ef. 6:2-3), bönen (Jes. 38:1 ff), flykt undan faror (Apg. 9:23-25) osv. Eftersom dessa medel förordnats av Gud, är de upptagna i den gudomliga försynen (Apg. 27:31). Undantag, genom vilka Gud kan uppehålla oss även utan de gängse medlen, överlåter vi åt honom (2 Mos. 34:28).

1)
WA 42, 57.
2)
WA 43, 233.
3)
Jfr Quenstedt, Syst. I, 768 ff.
4)
Jfr Gerhard, Loci, De provid., 58.
5)
Quenstedt, ibid.
6)
Jfr Gerhard, Loci, De Provid., 62, 63.
7)
WA 23, 132 f.
8)
Syst. I, 781.
9)
Comp. 214 ff.
den-gudomliga-forsynen.txt · Senast uppdaterad: 2020/01/24 19:57 av jabbin