(ANTHROPOLOGIA)

I enlighet med Skriftens lära betraktar vi människan a. före syndafallet (in statu integritatis) och b. efter syndafallet (in statu peccati).

(De statu hominis ante lapsum)

Skriften lär oss att människan ursprungligen inte bara skapats ”mycket god” (1 Mos. 1:31) utan också, till skillnad mot alla andra varelser, skapats till Guds bild (Guds avbild, bild och likhet, Luther: ”en bild, som är oss lik”, Baier: imago simillima, 1 Mos. 1:26-27).

Naturligtvis skapades människan inte till Kristi mänskliga naturs avbild (Origenes, Andreas Osiander) eller till Kristi gudomliga naturs avbild (nyare teologer), utan till den treenige Gudens avbild (”till vår avbild”, ”till att vara oss lika”). Enligt Hebr. 2:14 har Kristus antagit människornas kött och blod, men människorna har inte antagit Kristi kött och blod.¹⁾

Gudsbilden i människan består inte bara i att hon äger förnuft och vilja, eller i att människan är en person, utan framför allt i förnuftets och viljans rätta beskaffenhet, nämligen i att människan med sitt förnuft kände Gud och med sin vilja endast ville det som Gud vill. Även i människans förmåga till begär (sinnligt begär, appetitus sensitivus), t.ex. begäret att äta o.d., fanns det ingen ogudaktig böjelse. Således var människan ursprungligen helt och hållet utan synd, ty hon var 1. ”mycket god” (1 Mos. 1:31), 2. utan kännedom om det som var orätt (1 Mos. 2:25), 3. fullkomligt lydig mot Guds bud (1 Mos. 2:16-17), och 4. hon levde i innerligaste umgänge med Gud och i ostörd gemenskap med honom (1 Mos. 2:19 ff, 3:2-3). Innehållet i gudsbilden bestod alltså, såsom det närmare beskrivs i Nya testamentet, i fullkomlig kunskap (Kol. 3:10) och fullkomlig rättfärdighet och helighet (Ef. 4:24).

Skriftvidriga och således förkastliga är alla uppfattningar som beskriver människans ursprungliga tillstånd som att hon var djurisk och utan språkförmåga, eller åtminstone som om hon var varken god eller ond i moraliskt avseende (moraliskt indifferent), eller som om hon redan i början var behäftad med en ogudaktig benägenhet till njutning (sinnlighet). Enligt Skriften skapades människan inte som ett djur utan som härskare över djurvärlden. Människan var inte bara kapabel till bildning och kultur, utan var i själva verket bildad, begåvad med språk och intelligens, och allt detta i så hög grad att hon inte bara kände Gud utan också förfogade över en sådan kunskap om naturen som numera inte längre kan uppnås ens genom det filtigaste studium (1 Mos. 2:19-20).

Luther säger att Adam var ”en glänsande filosof.” ²⁾ När han kallar människans ursprungliga tillstånd för ”mellanstadiet”, status medius, beskriver han inte människan som moraliskt indifferent, utan han menar att hon ännu inte varit så befäst i det goda, att hon inte kunde falla. I likhet med våra dogmatiker lär även Luther, att människan var likformig med Guds heliga vilja och utrustad med kärlek och förtröstan till Gud. Hon ägde alltså den medskapade ursprungliga rättfärdigheten, iustitia originalis concreata.³⁾

Enligt Kol. 3:10 och Ef. 4:24 börjar gudsbilden återställas först i den nya födelsen genom tron på Kristus. Den naturliga människan har saknat den alltsedan syndafallet. Om detta är alla lutherska teologer överens. De har emellertid olika uppfattningar, när det rör sig om frågan huruvida det i 1 Mos. 9:6 och Jak. 3:9 tillskrivs människan en gudsbild även efter syndafallet. Några förnekar detta och antar att människan på dessa ställen beskrivs enligt det som hon genom skapelsen varit och i Kristus åter skall bli.⁴⁾ Andra menar att människan i de omnämnda ställena beskrivs enligt vad hon även efter syndafallet fortfarande är, nämligen en varelse som är begåvad med förnuft och vilja, vilket fortfarande ger henne en viss likhet med Gud (bl.a. Baier och Quenstedt). De senare skiljer då mellan gudsbilden i ordets vidare bemärkelse, enligt vilken människan till skillnad mot djuren fortfarande är ett förnuftigt väsen, och gudsbilden i ordets snävare bemärkelse, enligt vilken människan känner Gud och tjänar honom (i kunskap, rättfärdighet och helighet). Gudsbilden i denna senare betydelse har människan helt och hållet förlorat efter syndafallet.

Någon saklig skillnad mellan de lutherska teologernas förklaringar föreligger inte. Å ena sidan talar mycket för Luthers uppfattning, å andra sidan kan det anses önskvärt att skilja mellan gudsbilden i ordets vidare och i ordets snävare betydelse. Det måste emellertid medges, att det mänskliga förnuftet och människans vilja sedan syndafallet är ”en motor på tomgång” på det sättet att den fallna människan med sitt förnuft inte ser sin frälsning utan rör sig helt och hållet i andligt mörker (1 Kor. 2:14, Rom. 8:7). Att Gud efter syndafallet fortfarande befattar sig med den syndiga människan, är inget som kan tillskrivas en gudsbild som delvis finns kvar, utan Guds hjärtliga förbarmande i Kristus (1 Mos. 3:15, Luk. 1:78-79).

Gudsbilden (kunskap, helighet och rättfärdighet) är inte något som i efterhand och på ett yttre sätt påhängts människan i skapelsen, som papisterna lär (donum superadditum),⁵⁾ utan hörde till människan (1 Mos. 1:26, donum concreatum, donum naturale, donum intrinsecum). Den mänskliga naturen är således efter syndafallet inte längre oskadd, natura integra, eller har ett medfött rent tillstånd, puris naturalibus, som papisterna och nyare teologer lär, utan är i sitt innersta grundligt fördärvad (natura corrupta, natura sauciata).⁶⁾ Iustitia originalis utgör givetvis inte människans väsen, ty även efter syndafallet är människan fortfarande människa (Rom. 5:12), och såtillvida är den ursprungliga rättfärdigheten inte substans utan accidens, en inte väsensbestämd egenskap. Men iustitia originalis hör till den oskadda människans karaktär, dvs. till människan som hon skall vara, som Gud skapat henne, och som hon genom Kristus skall bli på nytt.

Gudsbildens egentliga säte är inte kroppen utan själen. Gudsbilden gav sig visserligen tillkänna även i kroppen, därför att kroppen är ett själens organ och en väsentlig beståndsdel av människan (jfr Apologin: Den innebar bl.a. ”en jämn avvägning mellan kroppens egenskaper”).⁷⁾

Gudsbildens omedelbara följder för människan var: 1. Oödlighet, därför att döden och dess förebud (sjukdom, svaghet, m.m.) enligt Skriftens lära inte kom in i världen förrän genom synden (1 Mos. 2:17, Rom. 5:12, 6:23). Åsikten att människans död har sin förklaring i att kroppen är materia är hednisk. 2. Herravälde över de övriga varelserna, vilket i 1 Mos. 1:26, 28 framställs som en direkt följd av gudsbilden. Människans herravälde över de oförnuftiga varelserna före syndafallet var ett verkligt herravälde, t.o.m. i så hög grad att dessa utan tvång ställde sig i människans tjänst (1 Mos. 2:19-20). Efter syndafallet äger människan endast en karikatyr av det ursprungliga herraväldet, då hon måste använda sig av tämjande, list och våld, om hon någorlunda vill förbli herre över de oförnuftiga varelserna (Luther kallar detta ”skenherravälde”, ”speciem dominii”, ”nudum titulum dominii”). Det skapade befinner sig i ständigt uppror mot den i synd fallna människan. Detta förhållande bör ständigt påminna oss om vilken styggelse synden måste vara för Gud, då den på ett så grundläggande sätt rubbat förhållandet mellan människan och den övriga skapelsen.

Gudsbildens ändamål framgår av dess innehåll. Gud skapade människan till sin egen avbild, därför att han ville ha en skapelse bland de övriga som a. skulle känna honom, leva enligt hans vilja och i gemenskap med honom njuta av lycksalighet, och som b. skulle vara hans ställföreträdande härskare på jorden. Sedan det ursprungliga ändamålet bortfallit på grund av människans synd, upptar Gud människan igen i Kristus och återställer i de troende gudskunskapen, heligheten och rättfärdigheten (Kol. 3:10, Ef. 4:24). Gudskunskapen efter syndafallet får ett nytt objekt i och med att den i första hand har som föremål den Gud som för Kristi skull genom tron utan Lagens gärningar (av nåd allena) förlåter synden (Luk. 1:77).

Huruvida, när och hur Gud skulle ha låtit en ändring av människans tillstånd före fallet inträda, om hon inte fallit i synd, kan endast bli föremål för spekulation. Säkert finner begreppet ”saliggörande” ingen tillämpning på människan före fallet, eftersom den av Kristus förvärvade saligheten förutsätter syndafallet (Luk. 19:10).

En gnostisk sekt på 200-talet, enkratiterna (severianerna) frånkände kvinnan gudsbilden.⁸⁾ Att också kvinnan skapats till Guds avbild lär 1 Mos. 1:26-27 dock uttryckligen. Detsamma framgår av Kol. 3:10 och Ef. 4:24, där även kvinnan är delaktig av förnyelsen till likhet med Gud i Kristus. Vidare vittnar Skriften om att det inte finns någon skillnad mellan man och kvinna i fråga om delaktigheten i Kristi välgärningar (Gal. 3:28). Slutligen tillkom även kvinnan samma herravälde över de övriga varelserna som mannen (1 Mos. 1:28). Att Eva skulle ha haft en ringare naturkunskap, som Baier menar,⁹⁾ lär inte Skriften.

Å andra sidan fastslår Skriften, att kvinnan även före fallet hade en underordnad position i förhållande till mannen (en hjälp, 1 Mos. 2:18). Detta underordnade förhållande betonas starkt även i Nya testamentet (1 Kor. 11:9, 1 Tim. 2:12), där det är kvinnan förbjudet att härska över mannen. Det ges två skäl till detta: a. att Adam skapades först och Eva sedan, och b. att kvinnan införde en ny och mycket skadlig företeelse, nämligen synden (1 Tim. 2:13-14). I förhållande till mannen tillkommer kvinnan således en subordination såväl enligt skapelseordningen som enligt den ordning som på grund av och efter syndafallet gäller i världen. Luther säger med rätta: ”Det kvinnliga könet är av Gud inte förordnat till att regera, vare sig i kyrkan eller i världsliga ämbeten” och: ”Den Helige Ande har uteslutit kvinnan från regerandet i kyrkan.” ¹⁰⁾ Å andra sidan inskärper Luther kraftigt, att det kvinnliga könet skall åtnjuta en särskild vördnad från det manliga könets sida, därför att kvinnan är människosläktets moder och uppfostrare.¹¹⁾ Luther håller genomgående fast vid att liksom Gud skapat man och kvinnan med en skillnad i fråga om kön, så har han också bestämt olika verksamhetssfärer för de två.¹²⁾

Detta är den skriftenliga inställningen, ty Skriften förlägger kvinnans verksamhetsområde till hemmet genom att dra en skarp skiljelinje mellan den verksamhet som är kvinnan förbjuden, och den verksamhet i hemmet som är henne påbjuden (1 Tim. 5:14, Tit. 2:3). Skriften förbjuder kvinnan t.ex. det offentliga prediko- och läroämbetet.¹³⁾ Som bekant brukar den bibliska åskådning, enligt vilken kvinnan har sin verksamhet i hemmet, betecknas som orientalisk. Att 1 Kor. 14 och 1 Tim. 2 inte avser en tidsbunden orientalisk ordning utan en allmängiltig ordning, framgår av apostelns skäl för förbudet. Dessa omständigheter (skapelseordningen, förledandet till synden) förblir i alla tider oföränderliga i Öst som i Väst och därmed också den på dessa fakta grundade ordningen.

Slutligen måste man komma ihåg, att den i hemmet verksamma kvinnan är människosläktets mest inflytelserika lärare (Titus 2:3), och som sådan utövar hon större inflytande på den uppväxande generationen än alla män tillsammans, präster och lärare inberäknade (2 Tim. 1:5). Kvinnan förlorar emellertid detta inflytande, så snart hon träder in i det offentliga livet som konkurrent till mannen. Väl går det bara den som rättar sig efter Guds vilja och hans ordning.

(De statu peccati)

Efter syndafallet finns hos den fördärvade människan en satanisk syn på synden (1 Mos. 3:5). Enligt den ansåg t.ex. de gnostiska ofiterna (ormbröderna), att synden innebar ett mänsklighetens upphöjande. Schiller såg den som den största och lyckligaste händelsen i mänsklighetens historia; Hegel såg den som den eviga myt, varigenom människan blir just människa; Thomas Paine såg den som tillhörande världens fullkomlighet.

Enligt den heliga Skrift är dock synden människans djupaste förnedring och hennes största olycka, medan annat ont bara är syndens följder. Och den mänskliga erfarenheten bekräftar detta. Alla humanistiskt-panteistiska talesätt om synden som den nödvändiga över­gångsfasen till moralisk frihet och till människans sanna utveckling motsägs av det faktum att människan har ett samvete. Till följd av synden har hon nämligen dåligt samvete och känner en fruktan för Guds dom som hon inte kan besegra (1 Mos. 3:8, Hebr. 2:14-15). Den lyckligaste händelsen i människosläktets historia efter syndafallet är Guds Sons människoblivande, i vilkens ställföreträdande tillfyllestgörelse Guds nåd mot den förtappade mänskligheten har uppenbarat sig. Men för att rätt förstå Guds nåd måste vi först rätt förstå synden. Därför behandlar vi läran om synden utförligt i tre avsnitt: a) synden i allmänhet, b) arvssynden, och c) verksynden.

(De peccato in genere)

Enligt Skriften är synden människans icke-överensstämmelse med den norm som getts henne i den gudomliga Lagen, vare sig denna icke-överensstämmelse består i ett tillstånd (arvssynden) eller i enskilda inre eller yttre handlingar (verksynder). Denna definition av synden finns i 1 Joh. 3:4; ty enligt detta ställe är synden orätt (anomia, laglöshet) och därför något negativt. Men enligt Skriftens språkbruk är anomia även ett positivt begrepp och betecknar då det lagvidriga, lagöverträdelse eller ett brott mot Lagen. Skriften beskriver nämligen också synden som att göra orätt (1 Joh. 3:4; Matt. 7:23).

Att bristen på överensstämmelse med Guds Lag innebär något positivt ont, framgår av att människan som moralisk varelse, till vars väsen hör förnuft och vilja, är skyldig att i varje ögonblick leva sig i överensstämmelse med Guds vilja (Matt. 22:37-40). Finns inte denna överensstämmelse, finns istället lagvidrighet och lagöverträdelse. Att bristen på överensstämmelse med den gudomliga Lagen är något positivt ont, framgår också av att det är psykologiskt omöjligt för människan, till vars väsen hör förstånd och vilja, att ens ett ögonblick kunna vara neutral. Om människan med sina tankar och sin vilja inte hänger fast vid Gud, hänger hon fast vid det skapade, och detta är avfall från Gud (Matt. 6:24).

Det hör således inte till syndens begrepp, att synden begås medvetet och uppsåtligt mot Guds vilja. Enligt Skriften är även det onda tillstånd som människan är född med, och som hon inte kan ändra på, synd (Ef. 2:3). Inte ens det onda tillstånd, som människan inte vill sedan hon blivit kristen, förlorar karaktären av synd (Rom. 7:19, 24). Därför betecknar Apologin med rätta det som en hednisk villfarelse, att – såsom papister och moderna teologer påstår – medvetenhet eller eftertanke hör till syndens väsen.¹⁴⁾

Eftersom synden är överträdelse av Lagen, så måste man i läran om synden förstå vad den Lag är genom vars överträdelse synden uppkommer. Enligt Konkordieformeln är denna Lag den gudomliga läran genom vilken Guds rättfärdiga, oföränderliga vilja har uppenbarats (morallagen).¹⁵⁾ Endast Guds vilja gentemot människan uppställer lagar för människan. Lagar som stiftats av människor är bindande för samvetet, endast när Gud gjort dessa bud till sina egna, såsom fallet är med överhetens (Rom. 13:1 ff) och föräldrarnas (Kol. 3:20) bud, men bara så länge dessa inte står i strid mot Guds bud (Apg. 5:27 ff).

De s.k. ”kyrkans bud” är ingen samvetsbindande norm, därför att Kristus inte gett utan tvärtom förbjudit sin kyrka lagstiftande makt (Matt. 23:8). Vad Kristus inte befallt i Skriften, skall inom kyrkan inte ordnas genom påbud utan genom ömsesidig överenskommelse de kristna emellan. Så är endast Guds Lag den norm, genom vars överträdelse synden uppkommer. Luther säger: ”Påven har fyllt världen med satanisk lydnad. Ty påven har inte befallt vad Gud befallt, utan vad han själv tänkt ut. Därav kommer det sig att hela hans religion inte är rättskaffens utan av honom själv gjord och utvald, in summa varit idel skrymteri.” ¹⁶⁾

Å andra sidan måste Guds Lag inte bara delvis utan till hela sitt omfång göra sig gällande. I sin Lag kräver Gud renhet i den mänskliga naturen (Ef. 2:3) och därmed renhet i alla de inre och yttre handlingar, som kännetecknar en rättfärdig och ren natur, alltså renhet i tankar (Matt. 5:22, 28), renhet i ord (Matt. 12:36), och renhet i gärningar (Ef. 5:5). Under alla tider har såväl offentligt som i hemlighet invändningar gjorts mot att den gudomliga Lagen skulle ha ett sådant omfång och omfatta alla människans inre och yttre handlingar (Ps. 10:11).

Framför allt har man velat förneka att människans medfödda, naturliga fördärvstillstånd verkligen är synd och har karaktär av skuld. Men vad vi människor än tar bort ifrån Guds Lag, äger det dock bestånd som ett Guds krav, och alla försök att skilja skulden från vår icke-överensstämmelse med Guds Lag misslyckas helt, vilket bekräftas av det onda samvetets faktum. Efter syndafallet har det bara funnits en enda syndfri människa, nämligen Guds enastående, underbare, människoblivne Son, som kom­mit till världen för att frälsa oss förtappade syndare (Hebr. 7:26, 2 Kor. 5:21).

Efter syndafallet vittnar människans samvete (syneidesis, conscientia) om Guds lagvilja för henne genom att verka på två olika sätt. Det har a) en uppenbarande och fordrande funktion (Rom. 2:15a) och b) en bedömande och dömande funktion (v. 15b). Dock betygar samvetet efter syndafallet inte Guds vilja med full säkerhet. Medan Guds barn, som håller fast vid hans Ord, har ett rätt samvete (conscientia recta), finns det även ett villfarande samvete (conscientia erronea), dvs. den fallna människan tror att det som Gud förbjudit är tillåtet och rentav påbjudet (t.ex. avgudadyrkan, Gal. 4:8; underkastelse under antikrist, 2 Tess. 2:11-12, mord på de kristna, Joh. 16:2), och hon tror att det som Gud tillåtit är förbjudet (t.ex. ätandet av vissa maträtter, Rom. 14:1 ff, osv.). Därför finns det efter syndafallet bara en norm, varifrån kunskap om Guds vilja med full visshet kan hämtas, och den normen är Guds egen uppenbarelse, dvs. den heliga Skrift allena. Trots att den heliga Skrifts egentliga huvudpunkt är evangelium (Joh. 5:39, Apg. 10:43, 1 Kor. 2:2), ger den oss även en fullständig uppenbarelse om Guds oföränderliga lagvilja (Matt. 5:18-19).

Den heliga Skrift ger oss även säker kunskap om vilka lagar, som bara haft tidsbunden eller lokal giltighet (t.ex. sådana som endast gällde för judarna under det gamla lagförbundet), och som därför inte skall framställas som gudomlig norm för alla människor i alla tider. Stor och skadlig samvetsförvirring åstadkoms, när tidsbundna eller lokala lagar ges allmän giltighet (2 Mos. 31:14-15, 3 Mos. 26:27; 3 Mos. 11 och 5 Mos. 14, mot detta se Kol. 2:16-17). Guds vilja gentemot alla människor är därför endast vad Skriften lär som bindande för alla människor. Detta är inte ens de tio buden i den form som de gavs åt judarna (2 Mos. 20), men väl de tio buden sådana de ges och förklaras i Nya testamentet (Rom. 13:8 ff) och som vi äger dem t.ex. i Luthers katekes.¹⁷⁾ Det är självfallet att sådana Guds bud som getts åt enskilda personer (mandata specialia, t.ex. offrandet av Isak, 1 Mos. 22) inte kan hänföras till andra eller alla människor. Generellt sett gäller för de heligas leverne och deras handlande Apologins ord: ”Emellertid måste alla exempel tolkas och förstås efter en fast norm, nämligen i enlighet med Skriftens otvetydiga och klara ord, och icke i strid emot denna norm eller mot Skriften.” ¹⁸⁾

Hos den fallna människan finns den kraftigt framträdande benägenheten att göra Gud och skapelsen ansvariga för synden och att så helt eller delvis avvända syndaskulden från sin egen person (1 Mos. 3:12-13). Detta tänkesätt är typiskt för hela det fallna människosläktet. I lära och praxis framkastas ständigt frågor som t.ex. ”Varför har Gud skapat människan med möjligheten att falla?” och ”Varför låter Gud alltjämt människor frestas, när han ju enligt sin allt regerande försyn med lätthet skulle kunna hålla alla frestelser borta ifrån dem?” Dessa och andra liknande frågor har en benägenhet att skapa förvirring i frågan om syndens orsak.

Enligt Skriften är orsaken till människans synd a) djävulen, som först syndade och därefter förförde människan, och som ännu alltjämt hos de otroende är den drivande kraften och hos de troende är frestaren till det onda (Joh. 8:44, 2 Kor. 11:3). Eftersom djävulen är syndens första orsak, syndens uppfinnare, talar vi med rätta om synden som djävulens verk, även ifråga om redan troende människors synd (Matt. 16:23). Ormens förhållande till djävulen (1 Mos. 3:1 ff) beskriver de lutherska teologerna med orden: en verklig orm men ett djävulens verktyg (1 Mos. 3:1, 14, 1 Joh. 3:8, 2 Kor. 11:3, Upp. 12:9).

Orsaken till människans synd är b) den syndande människan själv, därför att förhållandet att vara förledd till synd inte upphäver den syndiga människans faktiska gärning och ansvar (1 Mos. 3:16-18, 2 Tess. 2:9 ff), vilket även människans onda samvete vittnar om (1 Mos. 3:8). Om orsaken till synden säger art. XIX i Augsburgska bekännelsen: ”ehuruväl Gud skapar och uppehåller naturen, ligger likväl orsaken till synden i de ondas, dvs. djävulens och de ogudaktigas vilja.” ¹⁹⁾ Så förblir människan syndens subjekt, dvs. den som syndar, även om hon från början av Satan förletts till synden, och även om Satan nu, så länge hon inte tror på Kristus, helt råder över henne (Kol. 1:13) och hon inte kan annat än synda (Rom. 8:7).

Syndens egentliga säte hos människan är själen; kroppen är syndens säte, i den mån den är organ för själen. Den motsatta uppfattningen, enligt vilken kroppen till skillnad från själen skulle vara syndens säte och själen beklagas som en oskyldig fånge, härstammar från hedendomen (Matt. 15:19). Alla inre och yttre syndiga handlingar föds, som Skriften klart lär, i det mänskliga hjärtat, dvs. i människans själ.

Eftersom Gud förbjudit varje avvikelse från sin Lag, gör synden människan skyldig inför Gud (Rom. 3:19) och ställer henne under det straff som Gud låter följa på synden (Gal. 3:10). Därför talar våra dogmatiker om den syndiga människans reatus culpae (skuldbörda) och reatus poenae (straffbörda). Eftersom inte mänsklig utan gudomlig auktoritet står bakom Lagen, bestäms straffets art och omfång inte efter mänskligt bedömande utan enbart efter Guds uppenbarelse i Ordet, och enligt Guds Ord är synden i varje enstaka fall ett svårt brott vars följd är döden (1 Mos. 2:17, Rom. 5:12).

Skriften betecknar döden som trefaldig enligt följande:

1. Den är själens död eller den andliga döden, dvs. upphävandet av själens gemenskap med Gud. Med synden kommer det onda samvetet och därmed den inre flykten undan Gud, dvs. skiljandet av själen ifrån Gud. Adam var genom den begångna synden skild ifrån Gud till den grad, att han även i yttre måtto flydde undan Gud när han i trädgården hörde Guds röst (1 Mos. 3:8). Luther säger till detta, att Adam, när han flydde undan Gud, var mitt i döden och helvetet. Han återvände inte till det andliga livet, förrän han hörde och trodde evangelium om kvinnans säd (1 Mos. 3:15). Till 1 Mos. 3:15 skriver Luther: ”Detta är den text som levandegjorde Adam och Eva, och som återuppväckte dem ifrån döden till det liv som de genom synden gått miste om”,²⁰⁾ och han skriver vidare: ”detta ord är den absolution varigenom han förklarar honom och oss fria.” ²¹⁾ Profetian i Mos. 3:15 återkommer i Nya testamentet i 1 Joh. 3:8 – omintetgörandet av djävulens gärningar skedde verkligen genom Kristi försoningsdöd (Joh. 12:31, 16:11). Efter syndafallet har människan det andliga livet bara när hon genom tron på Kristi försoningsverk finner bot mot det onda samvetet och får frid med Gud.

2. Med den andliga döden är för den syndiga människan den kroppsliga döden förknippad. Den är en katastrof vars fruktansvärda natur vi inte uppfattar i hela sitt omfång, eftersom den är en daglig företeelse. I den kroppsliga döden slits människan itu, kropp och själ skiljs från varandra fast de skapats till att vara ett. För de kristnas del förlorar denna i sig så förfärliga händelse sin ångestfyllda karaktär, därför att de genom tron har uppväckts till det andliga livet. Döden för deras själar till paradiset (Luk. 23:43) och till att vara hos Kristus (Fil. 1:23).

3. Om syndaskulden inte har borttagits genom tron på Kristus, följer på den andliga och den kroppsliga döden den eviga döden, som inte är ett förintande av människans existens utan en evig tillvaro i helvetets kval (2 Tess. 1:9).

Syndens skuld och straff skall på Skriftens grundval ständigt läras, därför att människan i enlighet med sin fördärvade natur alltid försöker resonera bort frågan om skuld och straff på samma sätt som djävulen och de först fallna människorna gjorde (1 Mos. 3:4-5, 12-13). De timliga straffen som drabbar människan på grund av synden uppfattas, trots att de bevisligen är straff (Ps. 90:7), inte som Guds straffdom över synden utan som naturfenomen.²²⁾ Och de eviga straffen ifrågasätts, trots att samvetet oroas av dem, genom att man felaktigt menar att de strider mot Guds kärlek och barmhärtighet (Rom. 1:32, Hebr. 2:15).

Även de kristna står för sitt kvarvarande köttsliga sinnes skull ständigt i fara att glömma syndens skuld och straff (Ps. 90:12). När Kristus varnar för den eviga elden, så ser vi av sammanhanget att det är just till de troende han talar (Mark. 9:43-48). Detta behövs för att de ständigt skall komma ihåg vad som oundvikligen skulle bli följden även av deras synder, om inte de genom daglig bot förblir i det andliga livet och korsfäster köttet med dess lustar och begär.

Även över de troende kommer i detta livet straff (Ps. 73:14). Deras synder tillräknas dem emellertid inte (Rom. 4:8), och eftersom syndens skuld och straff tagits ifrån dem har de frid med Gud (Rom. 5:1 ff). Därför kallar Skriften sådana straff å ena sidan för Guds dom (1 Petr. 4:17) men å andra sidan säger den lika klart, att dessa straff har karaktären av faderlig tuktan, vars avsikt är att bevara oss från att avfalla (1 Kor. 11:32). Luther kallar de troendes straff för nådiga, glädjerika straff.²³⁾

(De peccato originali)

Arvsynden, dvs. den synd som inte begås utan är varje människa medfödd sedan Adams fall, omfattar två ting: a. arvskulden (culpa hereditaria), dvs. Adams särskilda synds skuld, vilken Gud tillräknar alla människor (Rom. 5:18-19), och b. arvfördärvet (den mänskliga naturens ärftliga fördärv, corruptio humanae naturae hereditaria), vilket på grund av tillräknandet av Adams skuld genom den naturliga härstamningen fortplantas från urföräldrarna till alla efterkommande (Ps. 51:7, Joh. 3:6). Ordet ”kött” i Joh. 3:6 betecknar den syndiga naturen hos en människa som befinner sig utanför Guds rike och måste födas på nytt om hon vill ingå i Guds rike (Joh. 3:3, 5, Rom. 8:7).

Människornas invändningar har i särskilt hög grad riktat sig mot arvskulden. Pelagianer, socinianer, arminianer och moderna teologer påstår att endast det som människan själv gör kan tillräknas henne som synd.²⁴⁾ Visst måste vi medge att den mänskliga känslan, på grund av den blindhet som råder i våra hjärtan (Ef. 4:18), upprörs av läran om arvsynden, men detta ändrar inte det minsta i vad Skriften lär om arvskuldens faktum (Rom. 5:18-19). Skriftens lära är: Genom en enda människas synd har det kommit en fördömelsedom över alla människor. Som ett bevis för tillräknandet av Adams synd skall man likaså se arvfördärvet (corruptio hereditaria), i vilket alla människor som efter Adams fall avlas och föds befinner sig. Slutligen drar Skriften en parallell mellan tillräknandet av Adams synd och tillräknandet av Kristi rättfärdighet, som sker för hela människosläktet (Rom. 5:18-19). Därför måste den som avvisar tillräknandet av Adams synd också avvisa tillräknandet av Kristi rättfärdighet och därmed förkasta evangeliets hjärta.

Vad gäller bevisningen av arvskulden, är det kanske lämpligt att här påminna om en sak. För att styrka rättvisan i tillräknandet av Adams synd brukar man påpeka, att Adam varit människosläktets både moraliska och fysiska överhuvud, och att det därför är rätt att hans syndiga gärning tillräknas alla hans efterkommande.²⁵⁾ Mot detta ställs frågan om det är rätt att sonen skall bära på sin faders synd (Hes. 18:20). På det skulle man kunna svara, att Gud förutsett att under liknande förhållanden alla människor skulle ha handlat på samma sätt som Adam.

Men när allt kommer omkring är all apologetik här till föga nytta. Vi måste nämligen hålla oss till Skriftens lära, att Gud nu en gång för alla som domare i enlighet med sin högsta domsrätt straffar även Adams efterkommande för dennes brott mot det gudomliga majestätet. Det faktiska tillräknandet av Adams synd är ett av de fakta som Skriften klart intygar, och det är meningslöst, dåraktigt och ogudaktigt att bestrida det. Guds rättfärdighet låter sig inte mätas med mänsklig måttstock. Detta är vad Skriften i Lagen lär ifråga om arvsynden. Vid sidan om det får vi dock inte glömma bort Skriftens lära i evangelium, att Gud för Kristi rättfärdighets skull frikänt och rättfärdiggjort alla människor (Rom. 5:12-21). Eller som det står i en psalm: ”Det som jag genom Adam och Eva i döden förlorat, har du, o Jesu, genom ditt liv och lidande utkorat mig till.”

I viss utsträckning inser även det mänskliga förnuftet arvfördärvets faktum, som då hedniska författare talar om en böjelse till det onda som präglar människan från hennes födelse (jfr Horatius: ”Ingen föds utan brister; den är bäst som tyngs minst”, och Cicero: ”Så snart vi framfötts och mottagits i ljuset, vistas vi ständigt i den högsta förvridenhet och i meningarnas högsta förvrängdhet, så att vi nära nog tycks insupa villfarelsen med modersmjölken”).²⁶⁾ Men det medfödda syndafördärvets hela omfattning och dess ursprung kan inte förstås annat än genom Skriftens uppenbarelse.²⁷⁾ Med rätta säger Konkordieformeln, att ”detta är en fråga som ingen filosof, ingen papist, ingen sofist, ja intet mänskligt förnuft, rätt kan besvara, utan all insikt och förklaring måste här hämtas endast från den heliga Skrift”.²⁸⁾ Och Rolle säger: ”Utan Guds uppenbarelse kan ingen veta att böjelsen till det onda, som härstammar från de första föräldrarnas fall, är verklig synd, och att människan för den skull är underkastad den eviga fördömelsen.” ²⁹⁾

Villfarande ifråga om arvfördärvet är a) alla som helt förnekar arvfördärvet med påståendet, att synden övergår från föräldrarna till barnen inte genom den naturliga härstamningen utan genom dåligt föredöme (mot Joh. 3:6), b) alla som visserligen medger förekomsten av ett arvfördärv men förnekar att detta vore synd, därför att synden alltid skulle förutsätta uppsåt, eget avgörande osv. (mot Ef. 2:3),³⁰⁾ och c) alla som förringar arvfördärvet, såsom semipelagianerna, arminianerna och synergisterna i alla tider gör genom att inte anse människan efter fallet vara död i sina synder (Ef. 2:1, 5), utan i varierande grad och med varierande uttryckssätt tillskriver henne så stor förmåga i andliga ting, att uppnåendet av saligheten inte enbart beror på Guds nåd för Kristi skull utan även på människans medverkan.

Varje förringande av arvfördärvet på grovt romerskt-arminianskt eller på finare eller fulaste synergistiskt sätt, något som senare också smugit sig in i den lutherska kyrkan, medför med nödvändighet att sola gratia överges och därmed hela den kristna läran i sin huvudpunkt. Därför följer här ett särskilt avsnitt om arvfördärvets inverkan på människans förstånd och vilja.

Den naturliga människan, dvs. människan sådan hon av naturen är beskaffad efter syndafallet, har fortfarande något förstånd kvar om de naturliga tingen, dvs. ting som berör det jordiska livet, men hon är helt ur stånd att förstå sanningen om sådana ting som har att göra med att få del av Guds nåd och saligheten. Evangelium, hennes enda räddning efter syndafallet, anser hon i sitt förmörkade tillstånd vara en dårskap (1 Kor. 2:14). Samtidigt tror hon att Lagen, som ju ställer henne under Guds vrede och fördömelsen, (Gal. 3:10 ff), är hennes enda räddningsväg. Därför betygar Skriften, att alla naturliga människor i avseende på deras intelligens i andliga ting är helt blinda (Ef. 4:18, 5:8, Jes. 9:2, 60:2, Gal. 3:3 osv.). Denna totala brist på intelligens kan inte hävas genom någon mänsklig bildning eller konst (1 Kor. 2:6-9, Kol. 2:8).

Beträffande den naturliga människans vilja i relation till Guds Lag slår Skriften fast, a. att denna faktiskt är motsatt Guds Lag, och b. att den omöjligen kan annat än vara motsatt Guds Lag (non potest non peccare, är oförmögen att inte synda, Rom. 8:7). Även när den naturliga människan vill göra och gör det som till det yttre är gott (t.ex. mätta de hungrande, kläda de nakna), är hon inte i stånd att vilja och göra detta av sann kärlek till Gud och motiveras i bästa fall av naturlig medkänsla.

Visserligen är detta något som på det naturliga området, dvs. på det borgerliga livets område, är gott och ädelt och också får sin lön här i tiden liksom iustitia civilis (borgerlig rättfärdighet) över huvud taget. Men inför Gud förblir det syndigt, därför att det inte uppfyller det krav som Gud i sin Lag ställer på varje människa (Rom. 7:14, Matt. 22:37), kort sagt, därför att det inte flyter fram ur kärleken till Gud. På grund av sin överträdelse av Guds Lag och till följd av sitt onda samvete flyr den naturliga människan Gud och lever utan Gud och utan hopp här i världen (Ef. 2:12). Hon hatar Gud (Rom. 8:7) och är fientligt inställd till det frälsande evangeliet (1 Kor. 1:23). Detta är arvfördärvets verkan på människans förnuft och vilja.

Hur djupgående den skadegörelse är som syndafallet tillfogat den mänskliga naturen, visar Luther genom att peka på Adams och Evas beteende efter att ha överträtt Guds bud.³¹⁾ Genom synden blev Adam en helt annan människa. Hans förnuft sjönk under nollpunkten. Hans vilja förändrades och blev helt och hållet ond. Luther varnar särskilt för Roms falska lära om gudsbilden som ett donum superadditum (en tilläggsgåva), därför att denna lära förringar arvsynden. Därför skall man akta sig för den som för gift. Vidare visar Luther på de första människornas bristande förnuft genom deras flykt undan Gud. Denna flykt kallar han för den största dårskapen. Adam blev efter syndafallet, som Luther säger, rädd för Guds röst, vilken han tidigare hört med stor glädje. Nu vill han emellertid skydda och försvara sig med uppdiktade förklaringar. Slutligen vältrar Adam skulden över på Eva, ja, när allt kommer omkring skyller han den på Gud själv. Eva lyckas inte bättre och bevisar på liknande sätt, hur fördärvad hon har blivit genom synden.

I sin förklaring av de första människornas fall beskriver Luther det genom syndafallet förorsakade fördärvet av människans förnuft och vilja. Han bygger det han säger helt på Guds Ord (1 Mos. 3:7-13), och därför är det alldeles rätt och riktigt. Genom den naturliga fortplantningen har detta fördärv, såsom vi redan sett, överförts från de första stamföräldrarna till hela människosläktet, och detta faktum måste i alla tider förkunnas för syndiga människor som Guds allvarliga lagpredikan, för att de sedan måtte bli frälsta genom evangelium om Kristus.³²⁾

Den heliga Skrift beskriver arvfördärvet å ena sidan som en defekt (carentia conformitatis cum lege, bristande överensstämmelse med Lagen) och å andra sidan också som ont begär (concupiscentia), dvs. ett tillstånd av att invärtes vara hängiven det onda (Gal. 5:17, Rom. 7:23, jfr Augsburgska bekännelsen, art. II: sine metu et fiducia erga Deum et cum concupiscentia, ”utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse.” ³³⁾ I den mån arvsyndens fördärv är concupiscientia, kan vi kalla det något positivt (positivt ont).³⁴⁾ Arvsynden är dock inte något positivt i betydelsen av substans, om vi med ordet substans menar ett ting som består för sig själv eller har en egen särexistens. Arvfördärvet skall förvisso betecknas som en accidens (en avskiljbar egenskap i något annat),³⁵⁾ därför att den mänskliga naturen även efter fallet är en Guds skapelse och som sådan god i sig själv. Detta skall fasthållas gentemot varje form av manikeism.³⁶⁾

Å andra sidan måste man gentemot pelagianismen och synergismen fasthålla, att arvfördärvet är en sådan accidens som gjort mänskliga naturen helt fördärvad, dvs. oduglig till allt andligt gott och böjd till allt ont (Rom. 7:18). Även här måste det fasthållas, att arvsyndens fördärv häftar så hårt vid den mänskliga naturen, att det inte kan skiljas från den genom någon mänsklig kraft eller ansträngning. Ingen annan än Gud själv kan göra det genom sin nåd och allmakt för Kristi skull (Rom. 8:3).³⁷⁾ Konkordieformelns första artikel är visserligen föranledd av Flacius felaktiga uttryck, att arvsynden är den fallna människans substans. Men denna artikel är också riktad mot pelagianismen, semipelagianismen och mot Strigels och alla filippisters synergism.³⁸⁾

Arvfördärvets subjekt är alla människor som på ett naturligt sätt härstammar från Adam. Kristus, som i egenskap av Människosonen antagit den mänskliga naturen inte på ett naturligt sätt utan genom Den Helige Andes verkan (Matt. 1:20), är undantagen arvfördärvet (Luk. 1:35). Vad gäller Jungfrun Maria, är hon enligt den heliga Skrift inte undantagen arvfördärvet, men väl enligt påven Pius IX:s dekret år 1854, som tillkom för att främja Mariadyrkan. Därigenom har påven gett ytterligare ett bevis för att han är den i 2 Tess. 2 förutsagde antikrist.

Corruptio hereditaria, arvfördärvet, har sitt säte primärt i människans själ (Matt. 15:19). Kroppen är emellertid som själens organ arvfördärvets sekundära säte, så att den ställer sig i orättfärdighetens tjänst med alla sina lemmar (2 Petr. 2:14; Rom. 3:13-15, osv.). När romarna och andra (särskilt moderna teologer) förlägger syndens egentliga säte till de lägre krafterna (sinnligheten, appetitus sensitivus), strider detta mot Skriften. Konkordieformeln lär skriftenligt, när den säger, att ”vi alla av naturen från Adam ärva ett sådant hjärta, sådant sinne och sådana tankar, som med hänsyn till sina högsta krafter … äro fientligt inställda mot Gud.” ³⁹⁾

Arvsyndens fördärv innesluter i sig att vara död i sina synder (Ef. 2:1, 5) eller bortkommen från det liv som är av Gud (Ef. 4:18), alltså den andliga döden. Upphävs inte den andliga döden genom tron på Kristus, syndens utplånare, så följer på den kroppsliga döden den eviga döden eller den eviga förtappelsen. I frågan om den kroppsliga döden har man diskuterat, huruvida orden 1 Mos. 2:17 skall tolkas som syftande på en visserligen säkert men dock först senare inträdande händelse eller på en död, som genast inträder i och med synden. Den senare tolkning är att föredra, eftersom tidsbestämmelsen ”när du äter därav” knyter döden så starkt till syndandets akt. Det senare inträffande fullständiga skiljandet av kropp och själ utgör endast slutet på den upplösningsprocess som börjat med överträdelsen. Så dör ännu alla, därför att de är Adams barn, i det att de ständigt är underkastade skröpligheter och sjukdomar.

Viktigare är frågan varför ätandet av det förbjudna trädet medförde döden för Adam och Eva. Några teologer (även Delitzsch) har gett uttryck för åsikten, att döden inte förorsakats genom själva överträdelsen av Guds Lag (1 Mos 2:17), utan snarare genom att djävulen tagit trädet i sin besittning. Bakom detta märkliga påstående ligger en strävan att beröva synden dess karaktär av en direkt försyndelse emot Guds Ord (jfr Delitzsch i Genesiskommentaren). Frukten från det förbjudna trädet dödade, därför att ätandet av detta träd förbjudits av Gud, såsom Skriften utvecklar i hela sin framställning (jfr Luther till stället: ”Detta är den rätta och egentliga orsaken till detta elände, nämligen att han⁴⁰⁾ syndar mot Gud och föraktar hans bud och följer djävulen”).⁴¹⁾ Såsom djävulen förlett Adam och Eva till att synda, så förleder han människorna ännu i dag till att inte anse den heliga Skrift vara Guds Ord och till att åsidosätta Guds vilja och bud.

I samband med syndafallet har man även ställt frågan, varför lex paradisiaca, den paradisiska Lagen, haft ett till synes så oviktigt och rentav godtyckligt innehåll. Man har tyckt att det skulle ha varit lämpligare, om paradisets Lag hade omfattat hela dekalogen. På denna fråga har våra dogmatiker, t.ex. Brenz, svarat att dekalogen som den naturliga Lagen redan vid skapelsen inskrivits i Adams och Evas hjärtan, och att därför en särskild kungörelse av den varit onödig. Det behagade Gud att ge Adam och Eva, för att öva och bepröva deras lydnad, ett bud som innehållsligt sett inte redan förut fanns i deras hjärtan.

Luther framhäver denna punkt särskilt starkt. Huruvida vi intar och bevarar den för oss människor tillbörliga inställningen till Gud, visar sig på ett avgörande sätt genom att vi av hjärtat underkastar oss hans Ord, även om och när vi inte förstår, varför Gud talar, befaller och handlar, som han gör, och inte på något annat sätt. Luther säger, att Adam skulle så att säga öva sin gudstjänst inför kunskapens träd på gott och ont. Så skall även vi betrakta Guds Ord, oberoende av huruvida vi förstår varför Gud har gett oss det eller inte, såsom en övning i att tjäna Gud, och vi skall ta emot det och följa det, så att vi i allting rättar oss endast efter det som Gud säger i Skriften (1 Petr. 4:11).

Till följderna av arvsyndens fördärv hör dessutom förlusten av den fria viljan i andliga ting. Egentligen utgör inte detta något nytt ämne, ty allt, som i saken kan sägas, ingår redan däri att Skriften tillskriver den naturliga människan den andliga döden. En särskild behandling är föranledd därigenom, att uttrycket fri vilja är mångtydigt, och att denna mångtydighet missbrukas för att förneka ”död-i-synden”. Därför anförs följande för att förklara uttrycket och saken som sådan:

a. Om vi med den fria viljan (liberum arbitrium) förstår det faktum, att människan till skillnad från de förnuftslösa varelserna över huvud taget har en vilja och vill någonting, skall det fasthållas, att människan även efter syndafallet har en fri vilja, ty även om den fallna människan är död i sina synder och inte kan vilja något annat än att synda, så syndar hon villigt och gärna, därför att viljan till synd är henne medfödd (Ef. 2:1, 5, Kol. 2:13; Rom. 6:13, 8:7; Joh. 3:6). Denna viljefrihet betecknar vi som libertas a coactione (frihet från tvång) eller formal frihet och avvisar därmed varje form av fatalism (manikeism).⁴²⁾

b. Om vi med den fria viljan förstår förmågan att vilja det andligen goda, dvs. att tro på evangelium om Kristus och att uppfylla Guds Lag av kärlek till Gud, så har människan efter fallet inte någon fri vilja, därför att hon inte förmår inse evangeliums sanning utan anser det vara en dårskap (1 Kor. 2:14; 1:23). Inte heller kan hon vara Guds Lag underdånig utan är i sitt hjärta fientlig mot den (Rom. 8:7). Det rör sig enbart om den fria viljan i denna mening, när vi säger att människan efter fallet och före sin pånyttfödelse inte äger någon fri vilja: hon kan inte välja utan bara förkasta evangelium. Kontroversen handlar inte om viljandet i och för sig utan om viljandets föremål.⁴³⁾

c. Men vi skall hålla fast vid att den fallna människan fortfarande i viss utsträckning (aliquo modo) har förmågan att prestera en yttre eller borgerlig rättfärdighet (iustitia civilis, carnalis, operum, carnis, borgerlig, köttslig, gärningarnas, köttets rättfärdighet). ”I viss utsträckning” måste tilläggas, därför att denna borgerliga rättfärdighet står på mycket svaga fötter, ty den medfödda naturen och djävulens lockande, i vars rike alla otroende befinner sig (Ef. 2:2; Kol. 1:13; Apg. 26:18), visar sig så mäktiga, att den naturliga rättskaffenheten och borgerliga rättfärdigheten mestadels uteblir (jfr Apologin, ”Detta är grunden till att även den borgerliga rättfärdigheten är sällsynt bland människorna”).⁴⁴⁾

Ett ansenligt antal skengrunder har framförts för den naturliga människans fria vilja i andliga ting: 1. Tron på Kristus eller omvändelsen och hållandet av Guds bud fordras av människan. Därvid säger dock Skriften, att den naturliga människan varken kan tro på Kristus eller hålla Guds bud. 2. Utan människans medverkan (facultas se applicandi ad gratiam, förmågan att förbereda sig för nåden) skulle omvändelsen ske genom tvång. Här föreligger en missuppfattning av omvändelsen, ty omvändelsen består i att Gud (för att tala med Augustinus) gör ex nolentibus volentes, (av de icke-villiga villiga), och detta inte genom tvång utan genom att av tron uppväcks av Guds dragningskraft i evangelium (Joh. 6:44). 3. Gud verkar endast kraften till att tro, inte trosakten. Mot detta lär Skriften, att Gud verkar tron (Fil. 2:13; 1:29). 4. Utan människans medverkan skulle trons subjekt inte vara människan utan istället Den Helige Ande. Detta strider mot Skriften (2 Tim. 1:12). Den kristne tror, men endast genom Den Helige Andes verkan (Ef. 1:19). 5. Eftersom orsaken till människans icke-omvändelse ligger i människan, måste av ovedersäglig, logisk nödvändighet den avgörande orsaken till människans omvändelse också ligga i människan. Även detta står i strid mot Skriften (Hos. 13:9). 6. Omvändelsen måste förstås som en moralisk akt, vid vilken människan medverkar. Skriften lär raka motsatsen (Joh. 3:5-6, 1 Kor. 2:14). 7. Tron är frivillig lydnad. Tron är visserligen lydnad mot evangelium, med andra ord ett fritt mottagande av Guds nådelöften i evangelium. Men denna lydnad skapas bara av Gud allena. Deus convertit hominem, Gud omvänder människan (Joh. 6:44; 1 Kor. 2:14). 8. Den borgerliga rättfärdigheten, iustitia civilis, spelar en roll även vid människans omvändelse. Enligt Skriften förhåller det sig inte alls så (Rom. 2:14-15; jfr Ef. 2:12). 9. Den naturliga människan äger fortfarande kraften att begagna sig av nådemedlen, att gå i kyrkan, osv. Men genom dessa yttre handlingar omvänds inte människan (jfr Luk. 18:14).

Alla dessa argument är bara skenargument. De har sin grund i den egenrättfärdighet och själens klokhet som flyter ur arvfördärvet.⁴⁵⁾ Följder av arvsyndens fördärv är slutligen även de enskilda verksynderna (peccata actualia), som Skriften mycket bestämt återför på människans medfödda, onda tillstånd (Ps. 51:7; Joh. 3:6; Gal. 5:19-21).

(De peccatis actualibus)

Såsom verksynd betecknar vi den anomia (orätt) som begås av människan till skillnad från den anomia som är förhanden före allt handlande, därför att den är människan medfödd, nämligen såsom tillräknande av Adams synd och såsom arvfördärvet. Luther kallar arvsynden också för natursynd eller personsynd, såtillvida som den vidlåder den fördärvade mänskliga naturen; ja, han betecknar den som den rätta huvudsynden, därför att den är källan till alla andra synder (verksynder).⁴⁶⁾

Verksynder är dock inte bara sådana synder som begås genom att det som är förbjudet görs (agendo, genom att göra), utan också sådana som begås genom att det som är påbjudet inte görs (non agendo, omittendo, genom att inte göra, underlåtenhet). Verksynd är således handlande eller underlåtenhet som står i motsats till Guds vilja. I Skriften framhävs särskilt underlåtenhetssynderna, därför att dessas syndiga karaktär lätt förloras ur sikte (Matt. 25:30). Underlåtenhetssynder skall därför alldeles särskilt uppmärksammas, men när vi avslöjar dem måste vi vara försiktiga, så att vi inte blir lagdrivare utan snarare lockar med den barmhärtighet som Gud bevisat i Kristus (Rom. 12:1) så att det blir en glädje för de kristna att göra Guds vilja (Luther: så att de kristna vandrar i sina kristna kallelsegärningar som i ett paradis). Det är självfallet så, att alla onda tankar och alla onda viljerörelser som avser lära och leverne hör till verksynderna (Matt. 15:19, Ef. 2:3).

På Skriftens grundval kan vi tala om orsaker till verksynderna inom och utom människan. Den egentliga orsaken inom människan är den fördärvade naturen eller arvfördärvet (Rom. 7:17). Speciellt omnämner Skriften a. den i arvfördärvet rotade okunnigheten (1 Tim. 1:13). Men därigenom förlorar synden varken helt eller delvis sin karaktär av synd (v. 15). Skriften hänvisar på flera ställen till okunnigheten som en orsak till synden (Luk. 23:34, Apg. 3:17). Orsak till verksynderna är även b. häftiga sinnesrörelser och lidelser, som fruktan, vredesutbrott osv. (Matt. 14:30, Mark. 14:66 ff, Gal. 2:12 m.fl.). Att inte heller sinnesrörelser och lidelser berövar handlingen karaktären av synd framgår av Luk. 22:62. Orsak till verksynder är slutligen även c. den varaktiga onda böjelse som framkallas genom de enskilda föregående syndiga handlingarna (inclinatio ad malum acquisita, peccatum habituale acquisitum, habitus vitiosus acquisitus, förvärvad böjelse till det onda, förvärvad syndabenägenhet, förvärvad illvillig benägenhet, Jer. 13:23). Man kan vara övad i synden, på samma sätt som man kan vara övad i rättfärdigheten.

Som orsak till verksynderna utom människan nämner Skriften för det första djävulen, och därmed ger oss Skriften en rätt inblick i syndens rike, ty Skriften lär en djävulens verksamhet inte bara i de otroende (Ef. 2:2, 1 Kor. 10:20) utan också vid Guds barns synder (1 Krön. 21:1, Luk. 22:31, Matt. 16:23). Orsaksförhållandet mellan djävulen och Guds barns verksynder illustreras särskilt av Kristi frestelse, även om den diaboliska orsaken i detta fall förblev utan verkan. Frågan om djävulens inverkan bara är moralisk eller om den också är av fysisk natur, besvaras på så sätt att det sistnämnda inte helt bör förnekas (Matt. 4:5, 2 Kor. 12:7).

Orsak till verksynder blir även andra människor, när de genom sina ord (falsk lära, Rom 16:17-18, 2 Tim. 2:17, ogudaktiga och omoraliska ord, sånger och skrifter, 1 Kor. 15:33) eller genom sitt handlande (ogudaktigt leverne, okyska åtbörder, otuktiga bilder och nakenheter, 2 Sam. 11:2, 1 Mos. 3:21) eller genom båda förleder andra till synd.

Att Gud inte på grund av sin allmakt bär någon skuld för de synder som faktiskt begås, har redan visats (se avsnittet om den gudomliga försynen). Det är emellertid Skriftens klara lära att det onda i bemärkelse av lidande och olycka härrör från Gud, därför att Gud råder i allt som sker (Jes. 45:7). Detta måste fasthållas gentemot manikeismen och är mycket trösterikt för Guds barn.

När bedrövelsen kommer, behöver vi inte förhandla med djävulen, som ju inte känner till någon barmhärtighet, utan vi vänder oss i ånger och tro till den sanne Gud som har allt i sin hand och som för Kristi skull är oss en nådig och kärleksfull Fader.⁴⁷⁾

Förförelse till synd kallar Skriften också att väcka anstöt (skandalon poiein, Rom. 16:17). Att väcka anstöt betyder att lära eller göra något varigenom man ger andra människor anledning till otro, vantro eller gudlöst liv, så att dessa i vad oss beror går evigt förlorade. Därför innehåller också Skriften kraftiga varningar för att väcka anstöt (Matt. 18:6 ff, Mark. 9:42 ff, Luk. 17:1-2 osv.)

Skriften lär också att vi kan väcka anstöt inte bara genom att göra det onda (falsk lära, gudlöst liv), utan också genom oförsiktig användning av tillåtna ting (t.ex. ätandet av kött, drickandet av vin, 1 Kor. 8, Rom. 14), så att vi genom vårt exempel ger kristna som är svaga i kunskapen anledning att göra något som de i sitt felaktiga samvete anser vara synd. Därigenom skulle vi sätta deras tro i fara (Rom. 14:20, 23, 15). Teologiskt sett ger aposteln i Rom. 14 dem rätt som inte gör sig något samvete med avseende på mat, dryck och dagar (v. 14, 22). Men denna riktiga teologiska kunskap är genom kärleken inskränkt i sin praktiska tillämpning, nämligen när den broder som fortfarande är svag i kunskapen skulle kunna föranledas att handla mot sitt villfarande samvete.

Som allmän regel gäller således: Man skall avstå från att använda den kristna friheten, så länge man inte därigenom förnekar evangeliets sanning. Det senare blir fallet, när en som är svag i kunskapen försöker få sin villfarelse erkänd som rätt lära, vilket blir uppenbart genom att han dömer den som har den rätta kunskapen, dvs. genom att han förklarar att denne handlar mot Gud. I detta fall blir den svage en falsk lärare, mot vilken sådana skriftställen som Kol. 2:16 och Gal. 5:1 blir tillämpliga. Det kan hända att den kristna frihetens påbjudna användning väcker anstöt hos de svaga, dvs. att dessa få anledning att handla mot sitt samvete, men då är de ansvariga för anstöten som genom sitt dömande har tvingat oss att använda vår frihet (jfr aposteln Paulus olika handlingssätt i Apg. 16:3 och i Gal. 2:4-5).

Anstöt som väcks skall skiljas från anstöt som tas. Med anstöt som tas förstår vi en anledning till synd som man tar vara på under hänvisning till en annans ord eller handlingar utan dennes skuld, därför att man själv är andligt blind och ond. Skriften talar ofta om anstöt som tas. Kristus, den korsfäste, blir en klippa till fall och en stötesten för de egenrättfärdiga judarna (Rom. 9:30-33) och en dårskap för hedningarna som begär vishet (1 Kor. 1:22-23) genom att båda gör sin felaktiga mening om vägen till frälsningen gällande och håller fast vid den gentemot Kristi sätt att föra människorna till salighet. Denna anstöt av Kristus och hans kyrka fortsätter ända till den yttersta dagen (avvisande av Skriftens gudomliga inspiration, av Kristi satisfactio vicaria osv.). De kristna tar anstöt av Kristus, när de avfaller från honom därför att de inte vill vandra den lidandesväg som här på jorden är dem förelagd (Matt. 24:10, 13:21, 11:6, 25-26).

Det finns en frestelse till ondo och en frestelse till godo. Frestelsen till det onda utgår från djävulen, från andra människor och från vår fördärvade natur och har till syfte att förföra till synd (tentatio seductionis). Frestelsen till godo utgår från Gud och har till syfte att pröva och styrka tron (tentatio probationis). Exempel på tentatio seductionis har vi i Matt. 4:1 ff. och Jak. 1:14. Exempel på tentatio probationis finner vi i 1 Mos. 22:1-8, 5 Mos. 13:1 ff, och i Nya testamentet i 2 Kor. 8:8.

Den mänskliga kritiken av Guds tentatio probationis tillbakavisas av att Skriften uttryckligen säger, att Gud inte låter någon frestas över sin förmåga utan gör de kristnas frestelse uthärdlig (1 Kor. 10:13). Den som faller i frestelsen, faller genom sin egen skuld, nämligen genom självförtröstan eller avfall från nåden (Matt. 26:33-36, 1 Kor. 10:12). Den som består i frestelsen består inte genom egen förtjänst eller egen kraft utan endast genom Guds nåd (Rom. 11:20-22, 2 Kor. 12:9).

De många indelningarna av verksynderna är inte att betrakta som onyttiga, när de ha sin grund i Skriften. Istället tjänar de till att avvärja (som Chemnitz formulerar saken) den köttsliga säkerheten genom att de kristna får se hur många vilddjur som slumrar i deras kött och måste bekämpas av dem.⁴⁸⁾ Varje kristen skall därför tukta sin kropp och kuva den för att han inte skall förkastas (1 Kor. 9:27). Han skall också flitigt bedja, att Gud måtte rikligen skänka honom sin nåd, för att han i hjärtat skall inse sina synder, allvarligt ångra dem och söka förlåtelse för alla sina synder endast i den ende Frälsaren Jesus Kristus. Genom honom allena når vi det eviga livet.

a. Åtskiljandet av verksynder alltefter den mänskliga viljans andel

Vid varje synd är människans vilja inkopplad, även om detta ofta sker omedvetet, och i den meningen skulle vi kunna kalla alla synder viljesynder. Graden av den mänskliga viljans andel är emellertid inte alltid konstant. Den kan t.ex. träda så kraftigt i förgrunden, att människan, om än med allehanda ursäkter, planerar och utför synden avsiktligt och överlagt (Matt. 24:14-16, 2 Sam. 15). I denna bemärkelse talar vi om frivilliga synder. Viljan kan emellertid också träda tillbaka, så att okunnighet eller lidelser som fruktan, naturlig kärlek, lust till partisöndring m.m. framkallar synden (2 Sam. 15:11, Luk. 22:55 ff, Gal. 2:12 ff). I denna bemärkelse tala vi om ofrivilliga synder, synder av okunnighet och överilning. Beteckningen ”svaghetssynder” bör inskränkas till att gälla de troendes synder, därför att de otroende inte bara är svaga utan döda i synden och befinner sig helt och hållet i djävulens våld (Ef. 2:1 ff) och således syndar villigt (Joh. 8:44). Till de troendes svaghetssynder hör i synnerhet de onda tankar och begär som mot deras vilja plötsligt uppstiger ur det fördärvade köttet. Luther varnar: ”Om du redan har onda tankar, så skall du fördenskull inte förtvivla; se bara till att du inte tillfångatas av dem.” ⁴⁹⁾

Beträffande småbarnens synder måste man hålla fast vid följande: Hos spädbarn och mycket små barn finns det visserligen inte några överlagda synder (5 Mos. 1:39, Jona 4:11), men väl verksynder (jfr dopritualet: ”Vi bedja, att hos detta barn genom dopet allt det som från Adam är det medfött och allt det som det själv därutöver har gjort måtte gå under”). Liksom tron och trons gärningar finns hos småbarn genom Den Helige Andes verkan (Ps. 8:3), så äger även köttets inre rörelser rum hos dem, därför att dessa är födda kött av kött (Joh. 3:6), även om de inte är medvetna om dessa rörelser. Verksynder hos barnen förnekar alla som i strid mot Skriften bara räknar det medvetna, egna beslutet till syndens väsen.

b. Verksynderna i förhållande till samvetet

Indelningen av verksynderna i synder mot ett samvete som är a. rätt, b. vilsefört, c. baserat på sannolikhet och d. tvekande motsvarar det praktiska behovet. Den som handlar mot sitt rätt upplysta samvete, syndar svårast. Han handlar som en som dömt sig själv (Tit. 3:10) och närmar sig det tillstånd, i vilket viljan att fara vilse inträder och fara föreligger att begå synden mot Den Helige Ande. Den som har ett vilsefarande samvete, dvs. den som t.ex. anser att han måste åkalla helgonen befinner sig i den olyckliga situationen, att han syndar vare sig han handlar eller inte handlar. Handlar han enligt sitt villfarande samvete, så syndar han därför att han gör något som Gud har förbjudit. Handlar han inte enligt sitt samvete, så syndar han likväl, därför att han underlåter att göra något som han bunden av samvete betraktar som ett Guds bud. Därför är det av stor betydelse att undanröja villfarande samveten genom undervisning ur Guds Ord.

Om sannolikhetssamvetet skriver Hollazius: ”Mot sannolikhetssamvetet syndar den som underlåter att ta den säkrare vägen.” ⁵⁰⁾ Saken som uttrycket betecknar är riktig och viktig. Vi handlar inte samvetsgrant utan lättfärdigt och syndigt, när vi inte gör oss mödan att tänka efter, vilket bland flera möjliga eller föreslagna handlingssätt som (sannolikt) är bäst och säkrast. Detta finner sin tillämpning såväl på det naturliga som på det kyrkliga området. I allt som är lämnat åt deras överväganden och val är kristna så angelägna att välja det bästa, att de åkallar Gud i bön och ber honom att alltid låta dem förstå och välja vad som är bäst och säkrast. Vid ett tvekande samvete skall de kristna avstå från att handla (Rom. 14, 1 Kor. 8).

c. Indelning av synderna enligt deras objekt

Med hänsyn till objektet omnämner Skriften synder mot Gud (1 Mos. 33:9), mot nästan (3 Mos. 19:17) och mot oss själva (1 Kor. 6:18). Synderna mot nästan och mot oss själva är emellertid endast synd, därför att de samtidigt riktar sig mot Gud, och därför att de är överträdelser av den gudomliga Lagen. Detta kommer till uttryck i Ps. 51:6, där David inte förnekar sin synd mot Uria och Batseba utan vill lyfta fram dess storlek och förkastlighet i det rätta ljuset.

d. Indelning av synderna enligt deras grader

Med avseende på grader av synd skiljer Skriften mellan svårare och mindre svåra synder. Å ena sidan lär Skriften nämligen att varje synd ställer syndaren under fördömelsen, eftersom den är uppror mot Gud (Gal. 3:10). Å andra sidan skiljer Skriften på olika grader av synd. Så säger t.ex. Kristus om judarna, att de har större synd än Pilatus (Joh. 19:11). Före ”anni discretionis”, ansvarig ålder, är barnen mindre skyldiga än de gamla (5 Mos. 1:39). Enligt Skriften är synden svårare när kunskap om Guds vilja finns än när brist på kunskap föreligger (Luk. 12:47-48). Därför finns det också enligt Skriften olika grader i de eviga syndastraffen.

Den svåraste synden är förakt för evangeliet eller nåden allena, med andra ord otron (Joh. 3:18). Det är utpräglad fientlighet mot evangeliet och leder in på samma bana som det köttsliga Israels nationalsynd, när vi i likhet med farisén tillskriver oss själva större rättfärdighet eller ringare skuld iför Gud i jämförelse med andra människor. Därmed förnekas Guds nådevilja (jfr den omvände apostelns botfärdiga bekännelse, 1 Tim. 1:15, och Luthers varning för att tänka i sådana banor⁵¹⁾ ). Indelningen av synderna i hjärtats, munnens och gärningarnas synd är i regel, men inte i varje enskilt fall, en gradering. En oförsonlighet som man i hyser i sitt hjärta kan t.ex. vara en svårare synd än ett ont ord utstött i plötslig vrede eller en fullbordad gärning.

e. Dödssynder och förlåtliga synder

Med tanke på följderna indelas synderna i dödssynder, peccata mortalia, och förlåtliga synder, peccata venalia. Dödssynder är sådana synder som faktiskt tillräknas syndaren till döds, som t.ex. de otroendes samtliga synder. Hos dem som redan kommit till tro kallar vi de synder som driver ut Den Helige Ande ur hjärtat för dödssynder. Det är synder vid vilka tron på Kristus inte kan bestå.

Förlåtliga synder är sådana synder som visserligen i sig förtjänar döden, men som i själva verket ständigt förlåts dem som tror på Kristus (jfr femte bönen i Fader vår med Luthers förklaring). Hit hör de troendes samtliga svaghetssynder, dvs. de synder som inte fördriver Den Helige Ande och således inte heller tron ur hjärtat. Romerska katoliker lär falskt att vissa verkssynder i sig är förlåtliga och inte förtjänar eviga, utan endast timliga straff.⁵²⁾ Lika falskt lär kalvinisterna att de utvalda, t.o.m. om de begår de största synder, inte förlorar tron och Den Helige Ande. Skolastikerna betecknar sju synder som dödssynder: högmod, girighet, yppighet, vrede, frosseri, avund, leda (leda som trötthet på Guds Ord hör med rätta till dödssynderna, jfr Luthers Stora katekes ⁵³⁾ ). Denna förteckning är emellertid ofta vilseledande, därför att varje synd som man håller fast vid mot samvetets förmanande röst kan bli dödssynd.

f. Härskande och inte härskande synder

Denna indelning sammanfaller sakligt sett med indelningen i dödssynder och förlåtliga synder. Hos de otroende är synderna alltid härskande, t.o.m. när enskilda synder inte följs av yttre handlingar, därför att alla otroende är döda i synder och djävulen hos dem är den härskande makten (Ef. 2:1-3, Kol. 1:13, Apg. 26:18). Det tillstånd i vilket synden inte är härskande återfinns endast hos de troende (Rom. 6:14). När hos de troende Andens kamp mot köttet upphör och synderna således blir härskande, avfaller de från tron (Rom. 6:12).

g. Delaktighet i främmandes synder

Ett slags verkssynd är också den orätt, varigenom vi gör oss delaktiga i främmandes synder (1 Tim. 5:32). Den som t.ex. övar trosbroderlig eller kyrklig gemenskap med dem som för en från Guds Ord avvikande, falsk lära gör sig delaktig i deras synder (2 Joh. 11). För att bevara de kristna från denna synd ger Paulus alla troende anvisningen att undvika alla som förkastar den apostoliska läran (Rom. 16:17). Vi gör oss delaktiga i främmandes synder även genom att finna behag i det onda som andra gör (Rom. 1:32). Behag i andras synder väcks särskilt a. genom läsning av sådana skrifter som har omoraliskt innehåll, och b. genom läsning av sådana skrifter som förhärligar falska läror och falska lärare. I följande rader sammanfattas de olika sätt genom vilka vi kan göra oss delaktiga i främmandes synder:

Consulo, praecipio, consentio, provoco, laudo, Non retego culpam, non punio, non reprehendo, Non obsto, sed praecipio et defendo aliena.

Befordra, lära, samtycka, egga, berömma, icke avslöja skulden, icke straffa, icke förebrå, icke stå emot, utan lära och försvara andras synder.⁵⁴⁾

h. Himmelsskriande synder

Detta uttryck (peccata clamantia) betecknar vissa synder som sådana som driver Gud till uppenbara straff, t.ex. mord (1 Mos. 4:10), särskilt mord på de kristna (Upp. 6:9-10), undanhållandet av lönen som tillkommer arbetarna (Jak. 5:4), över huvud taget förtryck av sådana som är hjälplösa, och vars nöd således ropar till Gud och manar Gud till ingripande, såsom förtryck av främlingar, änkor och föräldralösa barn, fattiga, de som försmäktar i träldom osv. (2 Mos. 22:21-24, Jes. 3:14-15, 2 Mos. 3:7-9 m.fl.). Tänk på den gamla minnesversen: ”Till himlen ropar blodsutgjutelse, onaturlig könsumgängelse, förtryck och återhållen lön.” ⁵⁵⁾

Vid allt detta skall vi emellertid inte förlora ur sikte, att otron är och förblir den största och svåraste synden (Joh. 16:9, 15:22). Vi kan kalla den för den mest himmelsskriande synden, peccatum clamantissimum (jfr Kristi bestraffande av fariseernas otro, Luk. 19:39 ff, och Hebr. 12:22-25). När våra dogmatiker vid sidan av peccata clamantia ställer icke-himmelsskriande synder, peccata non clamantia, vill de med det inte lära en klass av skuldlösa synder utan bara visa på att Gud i sin nåd och långmodighet dröjer med sin dom över synden, därför att han vill lämna rum för bättring, eller därför att syndernas mått enligt Guds räkenskapsböcker ännu inte är fyllt (1 Mos. 15:16). De kristna i synnerhet tackar Gud för att det finns peccata non clamantia, dvs. att deras förlåtliga synder är dem för Kristi skull förlåtna (Ps. 51:11).

i. Synden mot Den Helige Ande

Om vi indelar synderna i sådana vid vilken bättring är möjlig, och sådana vid vilka bättring är utesluten, så finns det för den senare klassen endast en synd: synden mot Den Helige Ande. De skriftställen som handlar om denna synd är Matt. 12:22-32 och parallellerna Mark. 3:22-30 och Luk. 12:10, väl även 1 Joh. 5:16. På dessa ställen skiljs synden mot Den Helige Ande från alla andra synder och den betecknas som den som inte förlåts (Matt. 12:31). Denna synds enastående karaktär framhävs ännu mera genom att den skiljs även från synden mot Guds Son (Matt. 12:32, Mark. 3:28-29, Luk. 12:10).

I det visserligen omstridda stället 1 Joh. 5:16 skiljs mellan synden som inte är en ”synd till döds” och den som är ”synd till döds”, och det på det viset att vid synden till döds ingen förbön skall frambäras, vilket annars befalls de kristna. Vid synden ”till döds” har vi således inte att tänka på de otroende, för vilka det är de kristnas plikt att bedja (1 Tim. 2:1, 4). Här åsyftas inte heller sådana personer inom den kristna församlingen som uppenbart avfallit och därför måst bannlysas från församlingen. För dessa skall förbön äga rum, därför att bannlysningen ju är ett sista strängt medel för att föra de avfallna till bättring (1 Kor. 5:5, 2 Kor. 2:6-11). De flesta dogmatiker, liksom även Luther,⁵⁶⁾ finner således i 1 Joh. 5:16 en beteckning för synden mot Den Helige Ande, även om detta ifrågasätts av andra teologer, därför att de egentliga huvudställena, sedes doctrinae, för denna synd alltför mycket avviker från ordalydelsen på detta ställe.

Det väsentliga i synden mot Den Helige Ande består inte i den obotfärdighet som varar ända till slutet (impoenitentia finalis), ty de flesta människor dör i otro och ändå anklagar Skriften dem inte för att ha begått synden mot Den Helige Ande. Det väsentliga i synden mot Den Helige Ande består inte heller i varje motstånd mot Den Helige Andes verksamhet. I så fall skulle alla människor som hör eller läser evange­liet begå synden mot Den Helige Ande, därför att de alla i sitt naturliga tillstånd betraktar evangeliet som en dårskap och således strävar emot till dess att de genom Den Helige Andes verkan i Ordet har blivit icke-motsträvande istället för motsträvande.

Slutligen består det väsentliga i synden mot Den Helige Ande inte i hädelse av sanningen till följd av andlig blindhet. Annars skulle Paulus inte ha kunnat bli omvänd (1 Tim. 1:13), och inte heller skulle Petrus, som av rädsla förnekade Kristus (Luk. 22:61-62), ha förts tillbaka till tron.

Helt annorlunda förhöll det sig med fariséerna när Herren varnade dem för synden mot Den Helige Ande (Matt. 12:22 ff). Fast de innerst inne var övertygade om undrets gudomlighet (v. 23), hädade de ändå med den grövsta hädelse, när de förklarade undret vara ett verk av djävulen (v. 24). Till detta anknöt Kristus sin allvarliga varning för den enda synd som inte förlåts. I enlighet med detta måste vi säga: Synden mot Den Helige Ande begås, när Den Helige Ande övertygat en människa i hennes inre om den gudomliga sanningen och människan ändå inte bara förkastar den insedda sanningen utan också hädar den.⁵⁷⁾ Det är således riktigt när vi i beskrivningen av synden mot Den Helige Ande säger att den är synd mot Den Helige Andes ämbete, dvs. ett villigt, bestämt och varaktigt angrepp mot den av Den Helige Ande verkade inre övertygelsen. Därför skiljs den till sin art från motsägelsen av Guds Son, dvs. av Guds Sons person.

Frågan huruvida denna synd förekommer ännu i dag, måste bejakas, och dess förekomst får inte, som arminianerna velat göra, inskränkas till den apostoliska tiden.⁵⁸⁾ Sedes doctrinae för denna synd är helt allmänt formulerade och gäller således för alla tider. Ännu viktigare är frågan om denna synd kan kännas igen in concreto, dvs. med hänsyn till den enskilda personen. Den praktiska betydelsen av svaret på denna fråga såväl för den enskilde kristne som också för pastoral praxis är uppenbar.

Två ting måste vi ha för ögonen i fråga om möjligheten att känna igen synden mot Den Helige Ande i det konkreta fallet: a) Man får inte alltför snabbt tillskriva någon denna synd.⁵⁹⁾ b) Å andra sidan går de som påstår att synden mot Den Helige Ande inte kan kännas igen alltför långt, ty 1 Joh. 5:16 antyder klart att den kan igenkännas. Sådana kristna som står under trycket av att de har begått denna synd, skall tröstas å ena sidan med att de som befinner sig i samvetsnöd på grund av denna synd med säkerhet inte har begått synden mot Den Helige Ande, och å andra sidan med evangeliets nådelöften som är allvarligt menade av Gud och sträcker sig till alla syndare.

De flesta lutherska teologer antar att endast pånyttfödda kan begå synden mot Den Helige Ande.⁶⁰⁾ Likväl är andra (Baier m.fl.) av den åsikten att även sådana som inte är pånyttfödda kan begå denna synd, nämligen i det ögonblick i vilket Den Helige Ande ville omvända dem. Under alla omständigheter måste Den Helige Andes övertygande verkan på själen tänkas ha föregått synden, något som klart framgår av de ovannämnda sedes doctrinae.

Hebr. 6:4-8 och 10:26-27 kan endast genom antagandet att de handlar om peccatum in Spiritum Sanctum harmoniseras med Matt. 12 osv., därför att de klart och tydligt fråntar var och en som villigt syndar och som en gång undfått sanningens kunskap och smakat den himmelska gåvan möjligheten till bättring. Beträffande Hebr. 12:17 är här inte tal om Esaus bättring, utan om hans faders Isaaks sinnesändring angående förstfödslovälsignelsen.⁶¹⁾ Om hans försök att med tårar få till stånd en ändring i faderns sinne berättas i 1 Mos. 27:34 ff.

Att synden mot Den Helige Ande enligt Skriften inte förlåts, står inte i strid med de skriftställen som klart säger, att Kristus förvärvat förlåtelse för alla synder. Skriftvidriga lösningar på denna fråga finns såväl hos kalvinisterna som hos papisterna och synergisterna. Kalvinisterna landar slutligen i lösningen att Guds nådevilja och Kristi förtjänst inte sträcker sig till alla människor, utan endast till en del av dem. Till de människor som Gud över huvud taget inte vill göra saliga hör enligt kalvinisk uppfattning även de som begår synden mot Den Helige Ande. Men denna lösning står i strid med 1 Joh. 2:2.

Romerska teologer löser svårigheten från andra hållet. De menar att de som försyndar sig mot Den Helige Ande hör till dem som har försummat att förvärva den för saligheten nödvändiga förtjänsten. Hos synergister av alla slag går lösningen ut på att de som begår synden mot Den Helige Ande, liksom de otroende och de förstockade, saknat självavgörelsens prestation, den till omvändelsen och saligheten nödvändiga förminskningen av motståndet och syndaskulden.

Men att denna medverkan till omvändelsen och till att nå saligheten är en inbillning, lär Kristus just i sin varning för synden mot Den Helige Ande. Om det hos oss inte leder till synden mot Den Helige Ande, så är detta att tillskriva Guds nåd allena och inte någon s.k. god beskaffenhet eller prestation hos människan. Leder det emellertid till synden mot Den Helige Ande, så är detta enbart människans skuld och har inte sin grund i någon brist på Den Helige Andes verksamhet. Även här kommer vi inte utöver nåden allena å ena sidan och utöver människans skuld allena å andra sidan. Till detta resultat kommer vi redan när vi stannar vid förstockelsens synd.⁶²⁾

Vilken kristen skulle, när han besinnar sig, våga säga: ”Den avgörande orsaken till att det hos mig inte leder till synden mot Den Helige Ande ligger inom mig själv”? Helt visst ingen! I hans hjärta heter det istället: Soli Deo gloria! I anfäktelsen att ha begått synden mot Den Helige Ande räddar bara en sak: hjärta, sinne och tankar måste riktas mot Guds fullständigt fria nåd i Kristus som ju finns uppenbarad i Skriften. Papisterna och kalvinisterna kan inte ge något riktigt råd här. Varken gärningarnas rättfärdighet eller känslan av inre upplysning kan ge någon tröst i detta stycke. Den rätta trösten ger endast sola gratia och universalis gratia. Gud gör allt, men han vill också göra allt i oss till vår salighet (1 Tim. 2:4). Därför säger aposteln med tacksägelse och tillbedjan: ”Honom tillhör äran i evighet” (Rom. 11:36).