Användarverktyg

Webbverktyg


det-kristna-livet-eller-helgelsen-och-de-goda-garningarna

Det kristna livet eller helgelsen och de goda gärningarna

(DE SANCTIFICATIONE ET BONIS OPERIBUS)

Eftersom det kristna livet med alla dess inre och yttre handlingar är en obetingad följd – men också bara en följd – av tron på den av Kristus redan verkade försoningen, var vi redan tidigare vid behandlingen av läran om rättfärdiggörelsen tvungna att hänvisa till helgelsen och de goda gärningarna. Men på grund av de många villfarelserna i läran om det kristna livet måste hela kapitlet om helgelsen och de goda gärningarna få en utförlig behandling utifrån en rad olika synvinklar.

1. Helgelsens begrepp

Ordet helgelse används både i Skriften och i kyrkans språkbruk i en vidare och en trängre mening.

I dess vidare mening betecknar ordet Den Helige Andes hela verk, varigenom människan skiljs från synden och på nytt blir Guds egendom för att leva för Gud och tjäna honom. I denna mening omfattar helgelsen förläna givandet av tron och rättfärdiggörelsen, helgelsen som människans inre förvandling, bevarandet i tron och även den fullkomliga förnyelsen på den yttersta dagen. I denna vidare betydelse används ordet i 2 Tess. 2:13, Ef. 5:26, 1 Petr. 1:2, 1 Kor. 1:2 m.fl. ställen. I den vidare betydelsen använder även Luther ordet i sin förklaring till tredje artikeln.1) Quenstedt säger också: ”Helgelse används ibland i vidare mening och inkluderar då rättfärdiggörelsen, Ef. 5:26, Hebr. 10:10.”2)

I ordets trängre mening betecknar helgelsen den inre andliga förvandlingen eller levernets helighet, som är en följd av rättfärdiggörelsen och alltså skiljs från densamma som t.ex. i Rom. 6:19, 22, 1 Tess. 4:3-4, 7. Om helgelsen i ordets trängre mening heter det i Konkordieformeln: ”Därför måste också den rätta ordningen mellan tron och de goda gärningarna liksom mellan rättfärdiggörelsen och förnyelsen eller helgelsen upprätthållas och bevaras … då människan är rättfärdiggjord, förnyas och helgas hon genom den helige Ande.”3)

Vid definitionen av begreppet bör man också observera följande omständighet: I de anförda orden i Konkordieformeln används förnyelse och helgelse som synonymer. Helgelsen är förnyelse därför att genom den träder en ny natur fram som står i motsättning till människans gamla, medfödda natur. Och förnyelse är helgelse därför att den nya naturen består i att människan tas ut ur syndens tjänst och ställs i Guds tjänst. När Konkordieformeln på samma ställe skiljer mellan helgelsen och de goda gärningarna som föregående, anticedens, och efterföljande, consequens, så är helgelsen tänkt som den genom rättfärdiggörelsen verkade principiellt nya naturen (”ny människa”, ”ande”), ur vilken de enskilda goda gärningarna flyter fram (så i Gal. 5:25-26, 6:1).

I ett annat avseende sammanfaller de goda gärningarna med helgelsen, nämligen på det sättet att helgelsen in concreto sker genom det inre och yttre undvikandet av det onda och genom det inre och yttre görandet av det goda. Helgelsen in concreto är lika litet som tron någon ingjuten materia eller ett vilande tillstånd (vilande förmåga eller tillstånd, habitus otiosus, status otiosus). Den är en oupphörlig verksamhet som framkallas och bärs upp av Den Helige Ande.4) Detta får sitt uttryck i Skriften genom att helgelsen och de goda gärningarna i lika mån direkt framställs som frukter av tron på Guds nåd i Kristus (Rom. 6:22, Tit. 2:11, 3:8, 14). Chemnitz påpekar med rätta, att tron och gärningarna sätts mot varandra i Rom. 4:5, och att uttrycket ”goda gärningar” således betecknar är hela det nya livets område i vilket tron är verksam.5)

2. Helgelsens väsen i trängre mening till skillnad från rättfärdiggörelsen

Rättfärdiggörelsen är ett Guds handlande med människan (circa hominem), genom vilket Gud för Kristi skull rättfärdigförklarar en människa som i sig själv inte är rättfärdig utan orättfärdig (Rom. 4:5). Det är sant att tron, genom vilken rättfärdiggörelsen sker, är något som äger rum i människan, ty det är inte Den Helige Ande som tror, utan det är människan som tror genom Den Helige Andes verkan (1 Kor. 2:4-5). Men trons funktion i rättfärdiggörelsen består enbart i att gripa om en rättfärdighet som ligger utanför människan, nämligen den i evangelium uttalade rättfärdiggörelsedomen eller den syndaförlåtelse som finns genom Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse och förkunnas i evangelium. Trots att tron är något i människan, sätts den i rättfärdiggörelsen i motsättning till all rättfärdighet som är i människan eller är hennes egen rättfärdighet (iustitia inhaerens, Rom. 4:5, Fil. 3:9). Ifråga om trosrättfärdigheten förblir det således sant, att ”all vår rättfärdighet måste sökas utanför oss”, ”tota nostra iustitia est extra nos”,6) och ifråga om rättfärdiggörelsens gudomliga handling förblir dogmatikernas beskrivning sann, att ”handlingen sker inte i människan utan med avseende på människan”, ”Actio est non in homine, sed circa hominem.

Däremot är helgelsen i trängre mening eller den helgelse som följer på rättfärdiggörelsen ett gudomligt handlande i människan (in homine), genom vilket Gud förvandlar en orättfärdig människa till en rättfärdig. Terminologiskt uttryckt: Helgelsen i trängre mening är en inneboende, vilande, livets, gärningarnas rättfärdighet, iustitia inhaerens, habitualis, vitae, operum, i människan till skillnad från den tillräknade rättfärdigheten, iustitia imputata, som upprättas genom rättfärdiggörelsen. Att den ur tron framflytande helgelsen är en levernets rättfärdighet, iustitia vitae, eller inneboende rättfärdighet, iustitia inhaerens, säger Skriften på alla de ställen där en människa, som kommit till tro, till både kropp och själ framställs som helgelsens objekt (1 Tess. 5:23, 2 Kor. 7:1, Rom. 12:1-2).

3. Förhållandet mellan rättfärdiggörelsen och helgelsen i trängre mening

Det som Skriften säger om rättfärdiggörelsens eller trons förhållande till helgelsen och de goda gärningarna kan sammanfattas i följande två punkter: 1. Det finns en oupplöslig samband (nexus indivulsus) mellan rättfärdiggörelsen och helgelsen. Överallt där rättfärdiggörelsen finns, finns även helgelsen. 2. Även om denna nexus indivulsus finns, förblir helgelsen ändå en följd och verkan av rättfärdiggörelsen.

Båda dessa huvudpunkter kommer till uttryck i Konkordieformeln, då den beskriver förbindelsen mellan rättfärdiggörelsen och helgelsen på detta sätt: ”Detta bör icke så förstås, som om rättfärdiggörelsen och förnyelsen vore åtskilda på sådant sätt, att en sann tro stundom för en tid skulle kunna finnas till och bestå vid sidan av ett ont uppsåt, utan härmed angives blott ordningen, huru det ena går före och det andra följer efter. Ty det är och förblir sant, vad som Luther riktigt sagt: Tron och de goda gärningarna passa väl tillsammans, men det är tron allena, som utan gärningar griper om välsignelsen, och likväl är den aldrig någonsin allena.”7) Speciellt i den kamp som den lutherska kyrkan hade att föra på 1500-talet i de s.k. antinomistiska och majoristiska stridigheterna gällde det å ena sidan att hålla fast vid det oupplösliga sambandet, nexus indivulsus, mellan rättfärdiggörelsen och de goda gärningarna, och å andra sidan att avvisa ett omkastat förhållande mellan tro och gärningar. Därför skall vi här ge de båda huvudpunkterna en närmare framställning.

För det första måste man hålla fast vid nexus indivulsus. Överallt där Den Helige Ande i en människa verkar tro på evangelium, verkar han omedelbart i samma människa genom tron helgelsen och de goda gärningarna (så också hos rövaren på korset, Luk. 23:40-43). Fast rättfärdiggörelsen och helgelsen måste hållas isär som orsak och verkan, ordine causarum et effectum, faller de inte isär tidsmässigt. Därför är satsen riktig, att där det inte finns någon helgelse och goda gärningar, finns det inte heller någon tro. På sina håll vill man inte medge denna nexus indivulsus. Moderna teologer av den kritiska riktningen anser att förbindelsen mellan domstolshandlingen, actus forensis, eller den tillräknade rättfärdigheten, iustitia imputata, och den inneboende rättfärdigheten, iustitia inhaerens, är otänkbar. Men även nyare teologer av den positiva riktningen tilltror inte den tillräknade trosrättfärdigheten, iustitia fidei imputata, något orsaksförhållande till helgelsen. För att säkerställa helgelsen, i den mening de använder ordet, insisterar de på att tron t.o.m. redan i rättfärdiggörelsen inte är enbart instrumental utan skall uppfattas som en etisk akt eller som helgelsens frö.

Gentemot dessa åsikter inskärper Skriften med kraft, att helgelsen på ett oskiljaktigt sätt är förbunden med rättfärdiggörelsen. Även om vi inte närmare kan förklara hur det går till eller den psykologiska förmedlingen, så är detta faktum som sådant säkert. Sedan aposteln i avsnittet fr.o.m. Rom. 3:21 t.o.m. 5:e kapitlets slut framställt rättfärdiggörelsen som en domstolshandling, actus forensis – och gör det i så hög grad som en ren rättfärdigförklaring att han ställer den tro, genom vilken rättfärdiggörelsen sker, i motsättning till varje moralisk kvalitet hos människan – så leder han själv i Rom. 6:1 över uppmärksamheten till frågan hur det förhåller sig med livet i synden, när rättfärdiggörelsen har en sådan beskaffenhet. Denna fråga besvarar han så, att de rättfärdiggjorda självfallet inte längre kan leva i synd, därför att dessa är döda för synden. Tanken att de rättfärdiggjorda fortfarande skulle kunna leva för synden och inte för Gud, vore – så framställer aposteln saken – lika absurd, som att vilja tilltro de döda, som lämnat detta jordeliv och ligger i sina gravar, ett fortsatt deltagande i detta jordeliv.

Helt omöjligt är det emellertid inte att förstå detta ”Hur?” eller den psykologiska förbindelsen mellan tillräknad rättfärdighet, iustitia imputata, och inneboende liv, vita inhaerens, ty visad kärlek framkallar – som erfarenheten visar – genkärlek. Nu har Gud bevisat den syndiga världen en övermåttan stor kärlek genom att utge sin Son i döden, och det t.o.m. medan vi människor fortfarande var syndare (Joh. 3:16, 1 Joh. 4:10, Rom. 5:8). Övertygas vi nu genom evangelium om denna Guds kärlek genom tron på Kristus, så är det psykologiskt helt självklart att vi i hjärtats tacksamhet besvarar Guds kärlek, älskar honom och således av kärlek till honom undviker synden (1 Joh. 4:19). På så vis är rättfärdiggörelsen och helgelsen psykologiskt förbundna, något som Paulus om och om igen framhåller (Gal. 2:20, 2 Kor. 5:15, Ef. 5:2). Enligt Skriften är kärleken till Gud och till nästan – alltså Lagens uppfyllelse (Matt. 22:34-39, Rom. 13:8-10) – på det mest innerliga sätt förbundna med rättfärdiggörelsens tro.

Hur kommer det sig då, att man inte tilltror tron något orsaksförhållande till helgelsen? Detta kommer av att man tänker på en tro som människan helt eller delvis skapar sig själv. En sådan tro tilltror man inte något orsaksförhållande till helgelsen. Även Luther och de lutherska bekännelseskrifterna bekänner, att den tro som presterats av människan är något helt maktlöst. Helt annorlunda förhåller det sig emellertid, när det gäller den tro som genom evangelium verkas i människor med förskräckta samveten endast genom Den Helige Andes kraft utan någon som helst mänsklig medverkan. Här är det tal om den tro som är ”en övertygelse om sanningen av Guds löfte, vari han av nåd för Kristi skull tillbjuder oss syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen.”8) Denna tro verkar ofelbart helgelse och goda gärningar, såsom Apologin med psykologisk blick framställer saken: ”Och emedan denna tro i boten, dvs. i samvetsnöden, tröstar och upprättar våra hjärtan, pånyttföder den oss och meddelar åt oss den helige Ande, så att vi därefter kunna fullgöra Guds lag, dvs. älska Gud, rätt frukta honom, vara rätt övertygade om att Gud hör vår bön och lyda Gud i alla prövningar, varjämte denna tro dödar den onda begärelsen osv.”9) Luther, som säger att den presterade eller förvärvade tron, fides acquisita, är en mänsklig dikt och tanke på vilken det inte följer någon bättring, förklarar den tro som är ett Guds verk i oss vara ett ”levande skapande, verksamt, mäktigt ting, så att det är omöjligt, att den inte oavlåtligen skall göra gott.”10)

Alldeles i onödan har man funnit en svårighet i att helgelsen den ena gången härleds ur tron (Gal. 5:6) och den andra gången ur Den Helige Andes inneboende (Rom. 8:9). Saken förhåller sig så, att Den Helige Ande som helgelsens verkande orsak, causa efficiens, verkar helgelsen genom tron som ett verktyg, ett instrumentum. Genom att Den Helige Ande i människans hjärta verkar och upprätthåller tron på Guds nåd eller syndernas förlåtelse för Kristi skull, inskriver han i hjärtat också kärleken till Gud och nästan och alla kristna dygder, alltså hela Guds Lag (Gal. 2:20). Även från denna synpunkt sett visar det sig, att det finns en oupplöslig förbindelse mellan rättfärdiggörelsen och helgelsen.

Det ligger heller inte någon motsägelse i att i Skriften tron sägs vara ett Den Helige Andes verk, och sedan att mottagandet av Anden framställs som förmedlat genom tron (Gal. 3:2, 5). I det förra fallet är det tal om Den Helige Ande, när han utifrån genom evangeliets ord träder fram till människan och framkallar tron. I det senare fallet är det tal om Den Helige Ande, när han redan har sin boning i människans hjärta. Efter att Den Helige Ande första gången verkat tron, vänder han inte om, utan tillsammans med tron gör han sitt intåg i människohjärtat för att nu inifrån bevara tron på rättfärdiggörelsen och för att därigenom framkalla helgelsen och de goda gärningarna som trons frukter. Detta är den innerliga förbindelsen mellan rättfärdiggörelsen och helgelsen.

Men i samband med denna oupplösliga förbindelse, nexus indivulsus, skall naturligtvis den rätta ordningen alltid bevaras. Helgelsen är alltid endast rättfärdiggörelsens följd, consequens, aldrig något föregående, antecedens. Denna tingens gudomliga ordning anser alla människor av naturen vara galen, därför att den lagiska uppfattningen, opinio legis, är dem medfödd och gör att de menar att de måste göra sig själva rättfärdiga och inför Gud och saliga genom sina gärningar (så framför allt i påvedömet).11)

På samma sätt som Rom lär alla protestanter, som – hur de än uttrycker sig – låter goda gärningar föregå rättfärdiggörelsen eller åtminstone uppnåendet av saligheten. För dem är de goda gärningarna antingen frälsningens orsak, causa, eller villkor, utan vilket inget sker, conditio sine qua non (synergister m.fl.). Dessutom är alla kristna – eftersom köttet alltjämt besmittar dem – benägna att ge rum för den felaktiga föreställningen att gärningarna skall ges en plats före rättfärdiggörelsen. Slutligen finns det också lärare som visserligen i teorin på rätt sätt bestämmer förhållandet mellan tro och gärningar men i praktiken tappar detta förhållande ur sikte. När de märker att läran om nåden missbrukas till tröghet i att göra goda gärningar, faller de för frestelsen att tiga om Guds barmhärtighet (Rom. 12:1) som de goda gärningarnas enda källa eller i vart fall att med tigande samtycke godkänna även sådana gärningar som inte är rättfärdiggörelsens frukter.

Varje uppenbar och dold förändring av den rätta ordningen mellan rättfärdiggörelsen och helgelsen betecknar Skriften som fördärvlig blindhet och dårskap (Gal. 3:2). Skriften lär oss att varje gång gärningarna ställs framför rättfärdiggörelsen blir resultatet i två ting. För det första uppnår man rättfärdiggörelsens raka motsats, nämligen förbannelsen (Gal. 3:10). För det andra uppnår man också helgelsens och de goda gärningarnas raka motsats, nämligen att synden förökas. Antingen låter man helgelsen och de goda gärningarna stå som frukter av tron på evangelium, eller så är finns dessa över huvud taget inte.

Detta visar Skriften utifrån flera synvinklar. Den som inte tror på rättfärdiggörelse genom tro utan Lagens gärningar står fortfarande under Lagen. Men Lagen avsätter inte synden från dess tron, utan gör den tvärtom levande (Rom. 7:5, 7-11). Lagen skapar inte helgelse utan istället – på grund av köttets fördärv – antingen skrymteri (Luk. 18:11-12) eller förtvivlan (Apg. 16:27). Vidare: Den som inte har tron på evangelium, dvs. inte blivit rättfärdig inför Gud utan Lagens gärningar, regeras inte av Den Helige Ande utan av djävulen. Han gör således inte Guds heliga vilja, utan han tänker, vill och gör vad djävulen verkar i honom (Ef. 2:2, Tit. 3:3, Luk. 11:21). Det ligger därför i den kristna trons och hela det kristna livets intresse, att man klart visar såväl på det oupplösliga sambandet, nexus indivulsus, mellan rättfärdiggörelsen och helgelsen som på ordningen mellan orsak och verkan, ordo antecedentium et consequentium, och håller fast vid det.

4. Helgelsens verkande orsak

Gud verkar helgelsen genom sin oändliga kraft (1 Tess. 5:23-24, Ef. 2:10), men så att den kristne enligt den nya människan medverkar till den. Vid trons uppkomst eller omvändelsen är människan enbart passiv i förhållande till Guds verkan och medverkar inte (pure passive se habet), men vid helgelsen spelar hon en aktiv roll, eller med andra ord: hon medverkar (active se habet sive cooperatur).

Denna medverkan vid helgelsen måste emellertid uppfattas rätt. Det sker inte på så sätt, att Guds verkan och den nya människans verkan skulle vara koordinerade (”som två hästar tillsammans drar en vagn”).12) Det sker istället på så sätt, att den nya människans verkan alltid är helt och hållet underordnad Guds verkan och således alltid är beroende av Gud.13) Inte heller när det gäller enskilda inre rörelser och enskilda goda gärningar utgår initiativet från den nya människan, utan det utgår ifrån Den Helige Ande, något som Skriften tydligt lär när den återför varje god tanke hos den kristne på Gud som dess upphov (2 Kor. 3:5. Fil. 2:13).

5. De inre skeenden, under vilka helgelsen äger rum

(Motus interni)

Genom tron på Kristus, dvs. på syndernas förlåtelse för Kristi skull utan Lagens gärningar, uppstår en ny människa (ny människa Ef. 4:24, invärtes människa Kol. 3:10, 2 Kor. 4:16). Denna nya människa vill endast det som Gud vill (Rom. 7:22). Den kristne är således fullkomligt helig när han genom tron på Kristus är pånyttfödd eller är en ny människa (Rom. 6:1-11). I den kristne lever emellertid fortfarande under hela livet på jorden den syndiga naturen eller den gamla människan kvar (den gamla människan Ef. 4:22, den utvärtes människan 2 Kor. 4:16, syndakroppen Rom. 6:6, köttet Rom. 7:18). Denna gamla människa är och förblir hängiven synden (Rom. 7:18) och strider mot den nya människan (Gal. 5:17). Under dessa omständigheter sker helgelsen alltid endast på så sätt, att den kristne i egenskap av att vara en ny människa kämpar mot sig själv i egenskap av att han fortfarande är den gamla människan, och att den nya människan med sitt goda viljande och handlande hävdar sig mot den gamla människans onda viljande och handlande. Enligt Skriften har helgelsen en positiv och negativ sida. Negativt sett består den i att lägga av den gamla människan. Positivt sett består den i att ikläda sig den nya människan (Ef. 4:22-24). Detta är Andens strid mot köttet.

När det gäller denna strid är det på sin plats att notera några enskilda detaljer:

1. Denna strid är inte något tecken på att de kristna fallit ur nåden, vilket de tror i anfäktelsen. Den är tvärtom ett tecken på att man är i nådens tillstånd. Endast där striden har upphört och köttet blivit rådande, har avfallet från nåden inträffat.

2. Eftersom den gamla människan alltid förblir gammal, dvs. aldrig blir frommare än de icke-kristnas kött, skall de kristna å ena sidan inte förundra sig över att lustar till djupaste otro och till de grövsta synder rör sig inom dem (Rom. 7:18, 1 Tess. 4:3-6). Å andra sidan skall de komma ihåg, att striden mot köttet inte består i att förbättra, uppfostra och förädla köttet utan alltid endast i att korsfästa och döda det eller den gamla människan (Rom. 8:13, Gal. 5:24, Kol. 3:5, 1 Kor. 9:27, Matt. 18:8-9).

3. Andens strid är svår och smärtsam, vilket framgår av Skriftens uttryck ”döda”, ”korsfästa” osv. och av att köttet, som skall hanteras så, inte lever separat för sig utan är en del av den kristnes eget jag (Hebr. 12:1). I denna kamp är det trösterikt att veta, vilket Luther ofta påminner om, att även de stora helgonen, också en hög apostel som Paulus, fått uppleva det svåra och smärtsamma i denna kamp (Rom. 7:24, Luther: ”Era bröder, som levt före er och tillsammans med er, har upplevt detsamma och nog än värre och tyngre saker”).14)

4. Skriften försäkrar oss om att de kristna skall komma ut ur denna kamp som segrare, om de står kvar i nåden och Guds Ord och därigenom ger Den Helige Ande tillfälle att verka och förbli verksam i dem med sin gudomliga kraft (Rom. 8:37, 2 Kor. 12:10, Luk. 18:27, 2 Kor. 4:7 ff, Ef. 6:17, Joh. 15:7). Luther skriver med rätta: ”Det behövs inget rännande fram och tillbaka, inte heller någon gärning som du kan utföra. Det enda som krävs är att du genom tron hänger fast vid Ordet.”15)

5. En viktig regel i denna strid är att man mot köttets onda handling genast sätter en motsvarande god handling, och att man mot sina egna och andra människors tankar i frågor som rör lära och leverne genast sätter Guds tankar, sådana vi har dem i Skriften. För denna strid är det också viktigt att den kristne inte bara dagligen umgås med Guds Ord, utan också lär sig så många skriftställen som möjligt utantill, så att han alltid är redo att med relevanta skriftord avvärja köttets, världens och djävulens attacker (Matt. 4:1-11).

6. De medel genom vilka helgelsen sker

Helgelsens medel är strängt taget bara det som dödar den gamla människan och styrker den nya människan, dvs. evangelium (nådemedlen), inte Lagen som bara förökar synden (Rom. 6:14, 7:5-6, Jer. 31:31 ff). Dock får även Lagen en tillämpning vid helgelsen i så måtto att den tjänar evangelium. Carpzov anmärker riktigt – mot några lutherska teologers mindre noggranna talesätt – att det är endast evangelium som är förnyelsens och helgelsens medel, och att det är bara för ett visst bruk av evangelium som Lagen tas med.16) Eftersom köttet fortfarande besmittar den kristne, och eftersom han enligt sitt kött är benägen att ringakta den synd som finns hos honom, måste hans synd och risk att bli fördömd ständigt uppenbaras för honom genom Lagen. Ty där insikten om synden upphör, upphör också tron på syndernas förlåtelse eller tron på evangelium. Detta medför att helgelsens och de goda gärningarnas källa täpps till.

Vidare är den kristne enligt den gamla människan böjd att göra sig egna tankar om ett heligt liv, ja, att betrakta synder som dygder och dygder som synder. Vid detta köttsliga grumlande av kunskapen om Guds vilja tjänar Lagen också som rättesnöre för den kristne, dvs. den visar honom det för Gud behagliga livets rätta gestalt och de sant kristna gärningarna.17) Men kraften att göra de rätta gärningarna och att låta bli att göra det onda kommer bara av evangelium (Rom. 12:1, 1 Joh. 4:19, 11). Evangelium måste i varje enskilt fall skriva in Lagen i hjärtat.18)

Luther påminner om att predikanter gör sig skyldiga till brist på helgelse och goda gärningar, när de vill verka helgelsen och de goda gärningarna med Lagen istället för med evangelium.19) Skiftande öden i livet som fattigdom och rikedom, sjukdom och hälsa, lycka och olycka är i sig själva inte något som medverkar till helgelsen, utan de medverkar endast i den mån de i Guds händer leder människor till Guds Ord och bevarar dem i Ordet. I sig själva verkar de på grund av köttet antingen klagan och förtvivlan eller högmod och självförhärligande. Sam­ma sak gäller om det Lagens bruk, genom vilket de kristnas kött till det yttre tyglas med hotelser om helvete och plågor.20) Ett kraftfullt exempel på detta bruk har vi i Mark. 9:42-48.

7. Helgelsens och de goda gärningarnas nödvändighet

Helgelsens och de goda gärningarnas nödvändighet har gett upphov till mycket diskussion. Det har delvis varit fråga om en strid om ord, därför att ”nödvändig” och ”frihet” är mångtydiga begrepp.21) Det har emellertid under diskussionerna visat sig att det ibland föreligger differenser i sak, vilket också Konkordieformeln betonar.22) Konkordieformelns fjärde artikel riktar sig mot oförsiktiga talesätt och mot villoläror som även inom den lutherska kyrkan uppkommit på denna punkt.23) Skriftens lära kan sammanfattas så här:

Helgelsen och de goda gärningarna är inte nödvändiga för saligheten. Detta är Skriftens lära, därför att Skriften tillskriver tron, fr.o.m. det ögonblick den uppkommer, inte bara syndernas förlåtelse utan också salighet utan Lagens gärningar, alltså helt bortsett ifrån helgelsen och de goda gärningarna (Rom. 4:6, Ef. 2:8).24) Även den modifierade majorismen, enligt vilken goda gärningar inte är nödvändiga för att vinna saligheten men väl för att bevara den, är skriftvidrig. Den vederläggs av de skriftutsagor, där ägandet av saligheten tillskrivs tron från dess första början.

Antar man att gärningarna sörjer för att saligheten behålls, uppstår den vidunderliga situationen att tron allena i början griper rättfärdigheten och saligheten, och att den därefter överlämnar sitt ämbete åt gärningarna för att dessa i fortsättningen skall upprätthålla tron, den mottagna rättfärdigheten och saligheten.25) Detta skulle resultera i att tron avsattes som det medel varigenom saligheten tas emot. Men enligt Skriften förmedlas inte bara nådaståndets början utan också dess fortsättning genom tron allena (Rom. 5:1 ff, Kol. 1:22-23, 1 Petr. 1:5). Kort sagt: det strider mot Skriften att tala om de goda gärningarnas nödvändighet för att vinna eller bevara saligheten.

Talade Major och hans anhängare om de goda gärningarnas nödvän­dighet antingen för att få eller bevara saligheten, så menade de egentligen att de goda gärningarna är nödvändiga för bevarandet av tron. Och detta leder oss fram till majorismens egentliga, onda källa, nämligen pelagianismen eller semipelagianismen. Ty är det synergistiska påståendet riktigt, att omvändelsen eller trons uppkomst är beroende av den rätta mänskliga hållningen eller av underlåtandet av en ond hållning, så är det bara följdriktigt att även bevarandet av tron görs beroende av människans goda gärningar eller hennes underlåtande av onda gärningar.

Major var ingalunda den som uppfann talesättet att goda gärningar är nödvändiga för saligheten. Under inflytande av sin synergism hade Melanchton redan 1536 och ännu tidigare uppställt och försvarat satsen om de goda gärningarnas nödvändighet för saligheten.26) Genom Luthers energiska ingripande bevektes Melanchton att överge sin sats, men han var inte alls botad från sin villfarelse, ty i Leipzig interim skriver han ”att dessa dygder: tron, kärleken och hoppet, är nödvändiga för saligheten”.

Majorismens synergistiska prägel framgår på ett särskilt tydligt sätt av dess slutsats: Om det måste medges, att människan genom sitt onda handlande kan hindra och omintetgöra Guds verk, så måste det också medges, att människan kan främja trons uppkomst och dess bevarande genom att underlåta det onda och genom att göra det goda. Att det i Majors tankar finns samma parallelltänkande som ställer till förvirring framgår av ett yttrande där han sträcker sig så långt, att han uttalar en förbannelse över dem som inte vill acceptera hans sats om de goda gärningarnas nödvändighet för saligheten. Han anförde som skäl för sin sats, att ingen blir salig genom onda gärningar.

Det är följande tankeanalogi, som föresvävade Major: Liksom onda gärningar gör att man går miste om saligheten (eftersom man genom dem går miste om tron), så är goda gärningar nödvändiga för att man skall bevara tron och således även saligheten. Redan i 1543 års upplaga av sin Loci hade Melanchton dragit samma felaktiga slutsats.27) Därför gäller det här att rätt förstå i vilket förhållande å ena sidan de onda gärningarna och å andra sidan de goda gärningarna står till den kristnes trosställning. Onda gärningar omintetgör tron, men goda gärningar bevarar inte tron.

Att onda gärningar omintetgör tron är något som Skriften lär mycket tydligt. Om de människor som genom onda gärningar stöter ifrån sig det goda samvetet säger Skriften, att dessa lidit skeppsbrott i tron (1 Tim. 1:18-20, 2 Tim. 2:16-18). Konkordieformeln hänvisar dessutom till sådana ställen som 1 Kor. 6:9 ff, Gal. 5:21., Ef. 5:5, Rom. 8:13, Kol. 3:6.28) Skriften uppenbarar för oss även orsaken till att onda gärningar förstör tron. Det är inte människan utan Den Helige Ande, som är verkande orsak, causa efficiens, till tron i människans hjärta. Eftersom nu Den Helige Ande bedrövas genom onda gärningar och slutligen viker från hjärtat, så omintetgör onda gärningar tron (Ef. 4:30). Den Helige Ande, som med tron kommit in människohjärtat, är – liksom han är trons Ande (2 Kor. 4:13) – också helgelsens och de goda gärningarnas Ande (Gal. 5:22). Han förmanar och driver oss ständigt till att undvika det onda och att göra det goda (Rom. 8:9, 14). Framhärdar man emellertid i att hindra Den Helige Ande i denna del av hans verksamhet, så upphör han att verka tron. På så sätt är det visst och sant, att onda gärningar omintetgör tron.

Å andra sidan kan man inte säga att goda gärningar upprätthåller tron i människohjärtat. Visst är de goda gärningarna, verkade av Den Helige Ande genom tron, för de kristna ett kännetecken på deras tro och att de är i nådens tillstånd (Den Helige Andes yttre vittnesbörd om tron och nådaståndet, testimonium externum Spiritus Sancti de fide et statu gratiae). Av denna anledning skall de kristna bemöda sig mycket om goda gärningar (2 Petr. 1:10).29) Men satsen att goda gärningar upprätthåller tron och därmed saligheten vänder upp och ner på allting som Skriften säger om trons förhållande till de goda gärningarna. De goda gärningarna upprätthåller inte tron, utan tvärtom upprätthåller tron de goda gärningarna. Detta är lika visst som att de goda gärningarna enligt Skriften i varje enstaka fall är en verkan, frukt och följd av tron på syndernas förlåtelse för Kristi skull.

Man måste förundra sig över att satsen om att upprätthålla tron genom de goda gärningarna eller genom att underlåta onda gärningar på allvar kunnat uttalas och försvaras inom den lutherska kyrkan. Major och hans anhängare blev med rätta erinrade om den självmotsägelse som de rörde sig med, då de å ena sidan påstod att de goda gärningarna bara är trons frukter och verkningar, och å andra sidan förfäktade satsen att tron upprätthålls av de goda gärningarna. Den majoristiska satsen är lika meningslös som att påstå att frukterna framkallar trädet istället för tvärtom. En förnuftig mening får majorismen först då man inte låter de goda gärningarna enbart vara trons frukt och följd utan sätter de goda gärningarna före tron. Majorismen hör hemma i det semipelagianska och synergistiska (och därmed romerska) lägret. Det är också dit Konkordieformeln förpassar den.30)

En del moderna teologer har försökt att ursäkta Major med att han haft den goda avsikten att göra den ur tron framflytande förnyelsens och de goda gärningarnas nödvändighet gällande. Men det finns inte det minsta logiska sammanhang mellan å ena sidan den ur tron framflytande förnyelsens och de goda gärningarnas nödvändighet och å andra sidan påståendet att gärningarna upprätthåller tron. Tvärtom förhåller det sig så, att lika visst som förnyelsen och de goda gärningarna endast är trons frukter, lika visst är det att de inte upprätthåller tron utan upprätthålls av tron. Vidare: Upprätthåller de goda gärningarna tron och därmed saligheten, så är tron inte längre det enda medlet att vinna saligheten. De goda gärningarna träder fram vid sidan om tron som ett medel till salighet, ja, de ersätter rentav tron. Människan blir då inte längre salig genom tron minus gärningar, utan genom tron plus gärningar. Detta är emellertid precis Roms lära om den av kärleken gestaltade tron, fides caritate formata.

Till förmån för majorismen har man dessutom gjort gällande, att den inte har velat betrakta de goda gärningarna, som den betecknade som salighetsnödvändiga, som en förtjänst. Men här har vi att göra med samma självbedrägeri och villfarelse som mött oss i lärorna om omvändelsen och rättfärdiggörelsen. Inte heller förmågan att ansluta sig till nåden, facultas se applicandi ad gratiam, påstås medföra någon förtjänst, när det gäller omvändelsens uppkomst, men denna facultas måste likväl finnas sidan om nåden, som något som omvändelsen också är beroende av (conditio sine qua non). På samma sätt måste de goda gärningarna finnas vid rättfärdiggörelsen utan att vara någon förtjänst. De skall bara vara något utan vilket rättfärdiggörelsen inte äger rum. Men här är det fråga om en lek med ord, ty man tillskriver det som inte skall vara någon förtjänst just förtjänstens verkan. Så förhåller det sig även med Majors talesätt, att goda gärningar är nödvändiga för saligheten – inte som förtjänst men ändå nödvändiga. Vid detta tal vänder den som frågar efter sin frälsning sin blick bort ifrån evangelium och ser sig omkring efter gärningarna, som påstås vara frälsningsnödvändiga. På så sätt grundar han sin salighet på gärningarna och söker den således på Lagens område.31)

Majorismen trodde sig kunna söka skydd bakom Hebr. 12:14: ”Sträva efter frid med alla och efter helgelse. Ty utan helgelse kommer ingen att se Herren.” Om detta ställe skall sägas två ting: 1. Den helgelse som det uppmanas till här förutsätter tron som redan äger saligheten (Ef. 2:8, Joh. 5:24), ty de kristna helgar sig, när de i tron redan äger himlen (Kol. 3:1 ff, 2 Kor. 7:1). 2. Dessa ord är en varning för köttslig säkerhet, vilket framgår av sammanhanget. De hör således till Lagen. Nu måste Lagen förkunnas även för de kristna, eftersom de fortfarande är benägna till köttslig säkerhet och till att glömma helgelsen. Det är vad som sker på detta skriftställe (jfr v. 15-16). Dessa ord skall alltså inte anföras vid besvarandet av frågan hur en syndare som av Lagen är dömd till helvetet griper och bevarar den av Kristus förvärvade nåden och saligheten. Detta sker som bekant genom tron utan Lagens gärningar, alltså utan de gärningar som beskrivs i Hebr. 12:14-16.

I anslutning till detta ställe i Hebreerbrevet skall vi också peka på ett annat försvar för majorismen, som på samma sätt innehåller en sammanblandning av Lag och evangelium. Major och Menius påstod båda, att om än satsen om de goda gärningarnas nödvändighet för saligheten inte är sann när det gäller rättfärdiggörelsen, så äger den ändå berättigande på det område som rör den nya människans lydnad, obedientia. Men inte heller på det detta område är de goda gärningarna nödvändiga för saligheten, ty den nya lydnaden är ju ingenting annat än lagens uppfyllelse (Rom. 13:8-10). Och lika visst som vår salighet inte är beroende av Lagens uppfyllelse, lika visst är det också att den nya lydnaden inte är nödvändig för frälsningen.

I opposition mot Majors påstående, att goda gärningar är frälsningsnödvändiga, uppställde Nikolaus von Amsdorf satsen, att goda gärningar är skadliga för saligheten. Detta talesätt var ursprungligen välment, vilket Konkordieformeln också bekräftar. Det ville nämligen uttrycka att förtröstan på goda gärningar är skadlig när det gäller att få del av nåden och saligheten. Ändå förkastar Konkordieformeln med rätta Amsdorfs sats. Goda gärningar är nämligen inte skadliga, utan man skall med all nit vinnlägga sig om dem, 1. därför att de enligt Fil. 1:28 är för de kristna ett ”tecken” på deras salighet, 2. därför att de står under ”Guds vilja och uttryckliga befallning”, 3. därför att Gud lovar de goda gärningarna ”en härlig lön både i detta livet och i det tillkommande”. Därför skall uttrycksätt som säger att de goda gärningarna är skadliga för frälsningen undvikas som något skriftvidrigt och anstötligt, eftersom det verkar försvagande på tukt och ärbarhet.32)

Vad beträffar Major, så förklarade han år 1558 att han ”på grund av den felaktiga tolkningen” inte längre skulle bruka satsen ”goda gärningar är nödvändiga för saligheten”. Men inte heller längre fram hade Major klart för sig vad som var satsens egentliga innebörd. Satsen är inte bara felaktig på grund av den falska tolkningen: den är felaktig i sig. Den tillåter inte någon riktig tolkning. Med rätta har Konkordieformeln förkastat den helt och hållet. I dess ställe måste sättas: ”Goda gärningar är nödvändiga”. Detta är det enda skriftenliga uttryckssättet.

Satsen ”Helgelsen och de goda gärningarna är nödvändiga” är däremot riktig och bör därför inte kritiseras. Skriften betecknar vår lydnad mot överheten som något nödvändigt (Rom. 13:5) och säger att vi ”måste” lyda Gud mer än människor (Apg. 5:29). Missbrukas Skriftens uttryck av falska lärare för att skyla deras villolära (vilket också just skett med uttrycken ”nödvändig” och ”måste”), så skall missbruket avslöjas och avvisas, men själva uttryckssättet skall inte klandras utan bibehållas. Ett motsatt förfarande skulle innebära en kritik av Den Helige Ande, som om han inte förstått att uttrycka sig på ett begripligt sätt. Skriften lär oss vidare också varför helgelsen och de goda gärningarna är nödvändiga, nämligen därför att Gud vill dem (nödvändiga genom den gudomliga viljan, budet och uppdraget, necessitate voluntatis et praecepti sive mandati divini, 1 Tess. 4:3, 1 Joh. 3:23). Gud vill eller befaller helgelsen och de goda gärningarna i flera avseenden. För det första vill han dem för sin egen skull. De rättfärdiggjorda skall inte tjäna synden och djävulen utan Gud, sin rättmätige Herre, som skapat dem och sedan dyrt köpt dem med sin Sons blod.

Helgelsen och de goda gärningarna är också frälsningens syfte (Tit. 2:12-14, Ef. 2:10).33) Gud vill helgelsen och de goda gärningarna även för de kristnas skull, som i sin helgelse och i sina goda gärningar har ett yttre tecken (testimonium Spiritus Sancti externum) på att de är i nådens tillstånd och äger saligheten (1 Joh. 3:14).34) Slutligen vill Gud helgelsen och de goda gärningarna även för världens skull, som i de kristnas gärningar och levnadssätt har ett yttre tecken på evangeliets sanning och därmed får anledning att lyssna till det saliggörande Ordet (1 Petr. 2:12, 3:1-2, Matt. 5:13-16).

Helgelsen och de goda gärningarnas nödvändighet är emellertid inte något tvång (en tvångets nödvändighet, necessitas coactionis) utan en villighet, därför att de kristna villigt och med glädje gör Guds vilja i enlighet med sin förnyelse eller sin nya människa (Rom. 7:22). När det är tal om helgelsens och de goda gärningarnas nödvändighet, skall således Guds vilja, befallning och bud å ena sidan och de kristnas villighet eller frivillighet å andra sidan inte sättas emot varandra. De skall istället förbindas med varandra, därför att Guds Lag, dvs. Guds vilja, befallning och bud, genom evangelium är inskriven i de kristnas hjärtan (Jer. 31:31 ff). Man har därför talat om en inre nödvändighet eller naturnödvändighet i motsats till tvång, liksom ett gott träd bär frukter enligt sin goda natur eller solen lyser enligt sin skapelsegivna natur. Villigheten hör just till en god gärnings väsen.

Detta skall man hålla fast vid mot antinomismen som inte tål uttrycken ”nödvändig”, ”skall” och ”måste” inom kyrkan, därför att den av obegripliga skäl antog att dessa uttryck alltid måste innebära ett tvång. Likaså skall inte uttrycken ”villighet” och ”fri” kritiseras, ty Skriften använder dessa uttryck för att beteckna de goda gärningarnas rätta natur i motsats till Lagens tvång (Ps. 110:3, 2 Kor. 9:7, 1 Petr. 5:2). Då det påstås att de goda gärningarna förläggs till området för adiafora genom dessa uttryck, så är även det en missuppfattning och ett missbruk av Skriftens ord.35) Det är självklart att uttrycken ”fri” och ”villig” osv. inte skall tolkas som om de kristnas gärningar vore fullkomligt goda. Eftersom ovillighet ännu förorenar dessa gärningar till följd av de kristnas motsträviga kött, behöver de kristna syndernas förlåtelse, även när det gäller deras goda gärningar. Det är endast romerskt oförstånd som fördömer Luthers sats: ”En from människa syndar i alla sina goda gärningar.”36)

8. Helgelsens ofullkomlighet

Medan rättfärdiggörelsen inte har några grader utan alltid är fullkomlig hos var och en som tror, finns det i helgelsen olika mått, ett mer eller mindre. Det är därför Skriften manar kristna att växta till i alla stycken: i varje gott verk, i Herrens verk, i kunskapen om Gud, i tålamod och långmodighet, i kärleken till bröderna och till alla människor, i skiljandet mellan gott och ont, i en Gud behaglig livsföring osv. (Ef. 4:15, 2 Kor. 9:8, 1 Kor. 15:58, Kol. 1:11, 1 Tess. 3:12, Fil. 1:10, 1 Tess. 4:1).

Det finns således grader i helgelsen och i de goda gärningarna, och eftersom det vid sidan om förmaningen att växa till i helgelsen också finns en förmaning att avlägga den gamla människan, så är därmed sagt att helgelsen och de goda gärningarna förblir ofullkomliga i detta livet även hos de bästa kristna.37)

Frågan har ställts varför Gud inte, liksom i rättfärdiggörelsen, på ett enda ögonblick gör de kristnas helgelse fullkomlig genom att helt avlägsna den onda naturen. Att Gud i sin allmakt skulle kunna göra detta tvivlar ingen på, men eftersom Gud enligt uppenbarelsen i sitt Ord inte gör det, hör denna fråga till de meningslösa och onyttiga frågorna, quaestiones otiosae et inutiles.38) Det onda köttet lever kvar i de kristna under hela deras liv på jorden (Rom. 7:14-24, Hebr. 12:1),39) och detta är förklaringen till att deras helgelse förblir ofullkomlig i detta livet (Rom. 7:25).40)

Perfektionismen, dvs. läran om en fullkomlig livsrättfärdighet (så lär Rom,41) unitarier, arminianer, metodister m.fl.), utesluter – om den verkligen tas på allvar – helt och hållet den kristna tron, därför att den kristna tron är tron på syndernas förlåtelse och därmed förutsätter att man har synder. Alla former av perfektionism, från Rom till Wesley och amerikanen Finney, innebär att man i strid mot Gal. 3:10 avviker från Lagens fullkomlighetskrav och därigenom också avskaffar – om saken drivs konsekvent – tron på Kristus. Så inskränker t.ex. Rom och Wesley begreppet synd till att gälla det som människan medvetet och uppsåtligt gör i strid mot Guds bud. De stryker bland synderna den medfödda onda böjelsen och de ofrivilliga överträdelserna.42) Rom stegrar t.o.m. perfektionismens osanning genom att påstå att det finns enstaka individer som har ett överskott på helighet och goda gärningar, och som kan ge bort en del av detta till andra människor (opera supererogationis).43) Skriften beskriver perfektionismen som självbedrägeri och lögn (1 Joh. 1:8, 10, Rom. 7:18-24, Matt. 6:12).

Perfektionismen söker stöd framför allt i 1 Joh. 3:9, men dessa ord beskriver den kristne enligt den nya människan, som – om än i kamp – råder över synden eller den gamla människan (Rom. 6:14). Aposteln skiljer mellan ”att göra synd” (1 Joh. 3:9) – vilket han frånkänner de kristna – och ”att ha synd” (1 Joh. 1:8) – vilket han tillskriver de kristna. Det första beskriver ett syndande där synden härskar och gör vad den vill, det senare beskriver ett syndande där den kristne behärskar synden genom den nya människan, därför att hon är född av Gud, dvs. förblir i tron. En saklig parallell till detta har vi i Rom. 6:14.

Sanningen om helgelsens ofullkomlighet i detta livet får emellertid inte missbrukas till tröghet i helgelsen och i de goda gärningarna. Guds vilja och det motsvarande kristna sinnelaget går istället ut på att den kristne eftersträvar inte bara en delvis helgelse utan en fullständig helgelse (2 Kor. 7:1, 1 Petr. 2:1, 1:15) och inte bara far efter några goda gärningar utan efter alla (Kol. 1:10, Fil. 4:8). Strävandet att undvika varje synd och att tjäna Gud i alla goda gärningar hör till det kristna livets rätta gestalt och motsvarar den kristnes sinnelag enligt den nya människan (Rom. 7:22).

När Skriften kallar de kristna för fullkomliga med avseende på deras leverne (Fil. 3:15), så beskriver den denna fullkomlighet som en strävan efter fullkomligheten (Fil. 3:13-14). Där strävan efter att tjäna Gud allena glöms bort, är nådaståndet allvarligt ifrågasatt (Matt. 6:24, Luk. 14:25-35). Därför förmanar Skriften till skoningslös självförnekelse (Matt. 16:24). Detta är meningen med den trånga porten och den smala vägen som leder till livet (Matt. 7:13-14), och även med det avhuggande av handen eller foten och utrivande av ögat som Kristus talar om (Matt. 18:8-9, Mark. 9:43-50). Inte heller Paulus tecknar någon annan bild av det kristna livet (1 Kor. 9:25, 27). Mot den bakgrunden ligger frågan nära till hands: ”Vem kan då bli frälst?” (Matt. 19:25). Kristus svarar: ”För människor är detta omöjligt, men för Gud är allting möjligt” (Matt. 19:26).

Det är just när helgelsen tas på riktigt allvar som de kristna ser sin dagliga ofullkomlighet. De erkänner och bekänner detta inför Gud och tar sin tillflykt till säker mark, nämligen till nådens område eller till syndernas förlåtelse. Detta kan de frimodigt göra, därför att nåden är fri, helt lösgjord från Lagen och allt mänskligt handlande och alltså inte beroende av den dagliga framgången eller de dagliga misslyckandena i helgelsen och de goda gärningarna. Endast om vi på detta sätt skiljer mellan Lag och evangelium, förstår vi hur en och samma apostel kan vara fullständigt viss om nåden och saligheten (Rom. 8:37-39) och samtidigt vid sidan av denna visshet tala om nödvändigheten av skoningslös självtukt, för att han inte när han predikar för andra själv skall komma till korta (1 Kor. 9:27).

Här kommer vi fram till sakförhållandet att hela det kristna livet inte är något annat än daglig bot. Ju uppriktigare de kristna varje dag strävar efter att göra avkall på allt vad de har och med sina gärningar bara tjäna Gud, ju mer inser de hur djupt syndafördärvet är som bor i deras kött, och desto mer får de anledning att dagligen ta sin tillflykt till Guds fria nåd i Kristus som tillförsäkras dem i evangelium. Eftersom de inte är under Lagen utan under nåden (Rom. 6:14), så börjar de varje dag på nytt att sträva efter den fullkomliga helgelsen, i ett avseende sorgsna (Rom. 7:24) men samtidigt glada över segern (Rom. 7:25, 8:37-39). Så formar sig det kristna livet genom strävan efter fullkomlig helgelse till en daglig bot (poenitentia quotidiana, poenitentia stantium).

Man har funderat över vilket som är det större onda, perfektionismen eller försummelsen av helgelsen. Det är emellertid meningslöst att väga dessa kätteriers relativa storlek mot varandra. Å ena sidan varnar Skriften mycket allvarligt alla kristna som står i fara att glömma helgelsen (Ef. 5:5-7). Å andra sidan fördömer den med samma allvar all perfektionism (1 Joh. 1:8, 10). Förblir perfektionisterna i tron, så beror detta på att de för sin personliga del inte tror på sin egen lära.

Mot såväl de romerska som de protestantiska perfektionisterna skriver Luther: ”Denna artikel44) förargar verkhelgonen som bygger sin förtröstan på sin egen rättfärdighet, dvs. på sanden, och inte på Guds barmhärtighet. Därför kommer det att gå för dem, som det gick för det hus som byggdes på sanden, Matt. 7. Men en from, kristen människa skall lära sig och veta, att alla hans gärningar i Guds ögon är odugliga och otillräckliga. Med alla kära helgon skall han misströsta om dem och med all tillförsikt och fast förtröstan förlita sig på Guds blotta barmhärtighet.”45)

9. De goda gärningarnas kvalitet och kvantitet

I detta avsnitt behandlas följande punkter: 1. Till gärningarnas rätta kvalitet hör att de görs a. i enlighet med den gudomliga Lagens eller viljans norm och b. med villig ande. 2. Prövning av hedningarnas och de kristnas goda gärningar med hänsyn till ovannämnda egenskaper. 3. De goda gärningarnas kvantitet enligt Guds vilja och den brist som finns i praktiken.

De goda gärningarnas norm

Eftersom människan inte är autonom utan i hela sin existens och i allt sitt handlande är under Gud, så hör det till hennes gärningars rätta kvalitet att hon också skall låta Gud ensam tala om för henne vilka gärningar hon skall göra (5 Mos. 5:32, Matt. 4:10). Varken hennes egen vilja (Kol. 2:23) eller någon annan människas vilja (Hes. 20:18) skall bestämma hennes handlande (Matt. 15:9, Mark. 7:7). Inte heller kan den goda avsikten ersätta den gudomliga normen (1 Sam. 15:22, Joh. 16:2, Apg. 26:9). Skriften beskriver åsidosättandet av den gudomliga normen som rätt och slätt avfall från Gud och som avguderi (1 Sam. 15:22-23).

Sakläget är detta: Den som gör sig själv till norm för sina gärningar avsätter därmed i själva verket Gud som Herre och härskare och gör sig själv till sin egen Gud. Och den som låter sitt handlande normeras av andra människors bud sätter därmed dessa människor i Guds ställe. Dessutom innebär det en degradering av människan, när hon underkastar sig människobud istället för Guds bud allena, därför att Gud har skapat människan till den ärorika ställningen att hon skall tillbedja Gud allena som sin Herre och tjäna honom (Matt. 4:10). På samma sätt har människan frälsts genom Guds människoblivne Son, för att hon åter skall inta samma ärorika ställning, nämligen att vara fri i förhållande till alla människobud (1 Kor. 7:23). Skriften inskärper genomgående och på många sätt, att människans i allt sitt handlande skall rätta sig bara efter Guds vilja och bud.46) T.o.m. lidandet skall bäras i enlighet med Guds vilja (1 Petr. 3:17) och inte vara självvalt.

Mot detta kan man inte invända att Skriften ofta och med allvar inskärper lydnaden mot föräldrarna och mot överheten. Visst skall vi underordna oss föräldrarnas (Ef. 6:1 ff, Kol. 3:20) och den världsliga överhetens (Rom. 13:1 ff, 1 Petr. 2:13-14) bud, när dessa inte står i strid med Guds bud. Men detta innebär inte att vi övergår från Guds bud till människobud, ty Gud har gjort föräldrarnas och överhetens bud till sina egna i sådant som inte motsäger hans bud. Således förblir regeln obruten, att det endast är Guds vilja eller Gud som är normen för goda gärningar. Skriften inskärper ofta med kraft också följande: Om människobud påtvingas som norm för vårt handlande, hör det till helgelsen och de goda gärningarna att göra motstånd mot dess bud (1 Kor. 7:23, 1 Tim. 4:1 ff. Matt. 10:37, Apg. 5:29).

Visserligen uppstår även här frågan som vi närmare berörde vid behandlingen av läran om synden och Guds Lag, nämligen på vad sätt man med säkerhet kan känna till Guds vilja som för alla människor bildar normen för deras handlingar ända till den yttersta dagen. Kort sammanfattat lyder svaret: Säkert känd blir inte Guds vilja genom det naturliga samvetet, eftersom det efter syndafallet är ett irrande samvete (Joh. 16:2, Apg. 26:9 ff), inte heller genom Mose lag, därför att den innehåller särbestämmelser för judarna (3 Mos. 11, 4 Mos. 15:32 ff, jfr Kol. 2:16-17), inte heller genom särskilda bud som gäller bara för enskilda personer som t.ex. Abraham (1 Mos. 22:1 ff), inte heller genom kyrkans påbud, därför att kyrkan inte kan befalla någonting utöver Guds Ord (Matt. 23:8). Säker kännedom om normen för de goda gärningarna får vi endast genom den heliga Skrift, som också talar om för oss vilka av de i Skriften förekommande buden som endast har tidsbestämd giltighet, och vilka som är bindande för alla människor överallt och i alla tider.47)

Medan alla människobud skall avvisas som norm för goda gärningar (Matt. 15:9, Mark. 7:7), så skall det å andra sidan läras med stort nit i den kristna kyrkan, att allt som de kristna gör i enlighet med Guds vilja, är gott och stort, oavsett om det har anseende bland människor eller inte. Trots att detta är så självklart, faller det oftast i glömska. Alla kristna handlingar som verkligen utförs enligt Guds vilja och ordning adlas av sig själva, vare sig de prisas högt av människor eller föraktas djupt. Paulus erinrar t.ex. de kristna slavarna om detta med tanke på slavtjänstens gärningar som tedde sig ringa (Ef. 6:5-8, Kol. 3:22-24).48) Det är alltså så, att alla kristna mot Satans hån inte bara kan utan skall vara andligen stolta över sina gärningar i sin av Gud givna kallelse.49)

Sanningen att de kristnas gärningar måste vara normerade av Guds bud och ordning, och att de därigenom adlas, lärdes med kraft av Luther utifrån Skriften. Han ställde inte bara evangeliet åter i centrum, utan ur Guds Ord lyfte han också på nytt det fram kristna livets rätta gestalt, sedan påven med sina människobud gjort en karikatyr av det kristna livet. Inte bara i sina predikningar för folket utan framför allt i sina föreläsningar över Första Moseboken och även i andra skrifter i detta ämne framhävde Luther gång på gång, hur härliga de kristnas gärningar är när de görs i enlighet med Guds Ord och vilja.50) Här har vi förvisso en viktig sak som vi kristna i dag på nytt måste lära oss av Luther.

Goda gärningar görs med en villig ande

Till de goda gärningarnas väsen hör vidare att de görs med villig ande eller av kärlek till Gud. För att rätt framhäva detta använder sig gamla lärare av följande paradox: Goda gärningar måste inte bara vara goda, utan de måste också ske på gott sätt (bene fieri debent). Det som inte görs med villig ande eller av kärlek till Gud och för att tjäna honom, är inte uppfyllelse av Lagen utan överträdelse av den (Rom. 13:8-10, Matt. 22:37-40). För att påminna om detta låter Luther sin förklaring till varje bud inledas med orden: ”Vi skall frukta och älska Gud.” Skriften inskärper denna de goda gärningarnas beskaffenhet positivt och negativt: positivt genom att beskriva de för Gud behagliga gärningarna såsom gjorda med villig ande (Ps. 110:3, 2 Kor. 8:3-4, 12), negativt genom att förkasta alla gärningar som saknar denna egenskap.

Av de goda gärningarnas kvalitet framgår det förvisso, att detta utövande av goda gärningar är en konst som bara de kristna behärskar. Icke-kristna kan göra gärningar som till det yttre överensstämmer med Guds Lag, men i bästa fall görs de av naturliga och anständiga skäl, t.ex. av naturlig lust till arbetet, av naturlig kärlek till föräldrar, hustru och barn, av naturligt medlidande, i många fall dock också av hunger efter beröm eller t.o.m. i tron att man genom gärningar skall kunna överskyla sina synder och förtjäna saligheten. Av kärlek till Gud och för att tjäna honom görs goda gärningar endast av de människor som genom Den Helige Andes verkan tror på evangelium om Guds nåd i Kristus, och som till följd av det älskar den som först älskat dem.

Detta betonar Luther, då han säger, att goda gärningar ”görs från himlen”,51) dvs. av dem som genom tron på Kristus redan äger himlen, och som därför som ett tacksägelseoffer inför Gud frambär de gärningar som de gör på jorden (Rom. 12:1.) Därför pekar med rätta katekeserna och de dogmatiska framställningarna i sina definitioner av goda gärningarna på att dessa endast görs av troende eller pånyttfödda människor. I denna mening understryker Luther ständigt axiomet att personen under alla förhållanden först måste vara god och from, innan han kan göra några goda gärningar.52)

Hedningarnas goda gärningar

Redan ovan har frågan vad man skall anse om hedningarnas goda gärningar besvarats. Med hedningars eller över huvud taget icke-troendes goda gärningar menas sådana handlingar som till det yttre sker i enlighet med den gudomliga Lagens norm, dvs. den Lag som även efter syndafallet fortfarande är skriven i människors hjärtan (Rom. 1:32, 2:15). Att det finns sådana gärningar betygar Rom. 2:14. Även Luther betonar att sådana gärningar till det yttre – t.ex. att ge mat åt de hungriga, att klä de nakna, att hjälpa de betryckta, att arbeta flitigt och uthålligt i ett yrke eller hantverk – mycket liknar, ja, till det yttre överträffar en kristens gärningar.53) Vad skall vi nu anse om dessa gärningar?

Det är inte särskilt klargörande att säga, att de opånyttföddas gärningar med rätta betecknas som synd, men inte som synd i sig och inte utan vidare. Det är ett bättre att säga som de lutherska bekännelseskrifterna, som förlägger hedningarnas och de kristnas goda gärningar till två helt skilda områden, dit de i själva verket också hör. Hedningarnas goda gärningar hör hemma i den borgerliga rättfärdighetens (iustitia civilis) eller det världsliga rikets sfär. Där berömmer vi dem högt, vilket sker även i de lutherska bekännelseskrifterna. Vi tillägger sedan med bekännelseskrifterna, att Gud även i denna värld belönar sådana gärningar med timligt gott.54)

Gud vill ju också att världens riken upprätthålls, nämligen som byggnadsställningar för hans kyrkobygge. Och eftersom den borgerliga rättfärdigheten är de världsliga rikenas största stöd, så belönar Gud också den borgerliga rättfärdighetens gärningar med timlig lön. Men frågar vi om dessas värde på det andliga området eller inom den kristna kyrkans sfär, så skall de benämnas som synd, inte bara i något visst avseende, utan i absolut och oinskränkt mening, därför att Skriften utan någon som helst inskränkning säger att hedningarna är döda i sina synder (Ef. 2:1), utestängda från det liv som är av Gud (Ef. 4:18), utan hopp och utan Gud i världen (Ef. 2:12), att de låter sig föras bort till de stumma avgudarna (1 Kor. 12:2) och offrar åt onda andar och inte åt Gud (1 Kor. 10:20).

Med de lutherska bekännelseskrifterna skiljer vi därför strängt mellan det världsliga riket och den kristna kyrkan. I det världsliga riket är hedningarnas goda gärningar goda, på den kristna kyrkans område är de synd. Så talar de lutherska bekännelseskrifterna genomgående.55)

Om de otroendes goda gärningar lär alla falskt som på något sätt tillskriver människan medverkan, när det gäller att vinna Guds nåd och saligheten, och som i sak förnekar att alla gärningar som görs före tron är synd. Hit räknas pelagianerna, semipelagianerna och äldre och nyare synergister. För att behålla grundvalen för sin gärningslära intakt bannlyser påvekyrkan alla som lär att alla gärningar före rättfärdiggörelsen verkligen är synd.56) Även positiva, moderna teologer bestrider att alla gärningar som utförs utan tron på Kristus är synd inför Gud. Man menar att hedningarna på den yttersta dagen kan bli rättfärdiggjorda på grund av de gärningar som de gjort i enlighet med sitt samvetes vittnesbörd. Att alla unitarier tillskriver hedningarna goda gärningar är bara konsekvent, eftersom de själva står utanför kyrkan, extra ecclesiam, och inte vill frånkänna sina egna gärningar predikatet ”goda”.

De kristnas goda gärningars kvalitet

Kallar vi hedningarnas goda gärningar för synd på det andliga området, så tränger sig åter frågan på hur det förhåller sig med de kristnas goda gärningar, eftersom en granskning av dessa resulterar i att de uppvisar brister, såväl när det gäller att de skall vara normerade av Guds bud, som när det gäller villigheten i det sinne som de framflyter ur. Vad beträffar brister i uppställandet av normer innehåller Skriften inte bara varningar till de kristna för ”självvalt gudstjänstväsende” (Kol. 2:23), utan vi får genom Skriften själv veta, att t.ex. medlemmar av församlingen i Rom farit vilse och räknat avhållsamheten från kött och vin till den kristna livsföringens rätta gestalt (Rom. 14:1-14). Den faktiska bristen ifråga om sinnets villighet har vi i aposteln Paulus egen bekännelse i Rom. 7:22-23.

Att de kristnas gärningar nu trots detta kallas för goda och får mycket beröm (Rom. 15:14, 1 Kor. 1:7, Fil. 2:12, Kol. 1:4, 1 Tess. 1:3, 2 Tess. 1:3-4) beror på att de kristna står i tron på syndernas förlåtelse, och att de i denna tro ständigt förlåts de synder som alltjämt besmittar deras goda gärningar, också de synder som rör brister i normeringen och i villigheten. Kristi försoningsblod som renande bestänker de kristna som personer bestänker även deras gärningar. Kristi fullkomliga rättfärdighet överskyler de kristnas ofullkomliga handlingar, liksom den överskyler deras personer (1 Joh. 2:1-2). Baier definierar de goda gärningarna rätt, när han skriver: ”Det som gör de goda gärningarna till goda gärningar, då de betraktas i sig, är deras överensstämmelse med Guds Lag. Men när de betraktas som behagliga för Gud, fast de inte helt överensstämmer med Guds Lag, så är det tron på Kristus som gör dem till goda gärningar.”57) På samma sätt uttalar inte bara Luther utan även de lutherska bekännelseskrifterna.58)

De goda gärningarnas kvantitet

Det borde egentligen inte vara nödvändigt att särskilt behandla kvantiteten av de goda gärningar som skall eftersträvas. Har det konstaterats att Kristus med sitt blod köpt de kristna inte blott till hälften utan helt och hållet, så är det ju också självklart att de ställer sig i hans tjänst med allt vad de äger. Så beskriver Skriften de kristna i Rom. 12:1, Jes. 60:6, 9,59) och så är också de kristna sinnade enligt den nya människan (Gal. 2:20, Ps. 110:3). Men köttet som besmittar de kristna drar åt andra hållet, och de kristna svävar därför i stor fara att missbruka läran om nåden till lättja ifråga om goda gärningar. Detta missbruk fanns redan i den apostoliska kyrkan, vilket framgår av Skriftens varningar. Det förelåg även i reformationens kyrka, vilket Luthers klagan över det visar.60) Och vi skulle vara tvungna att blunda för fakta, om vi inte ville inse att detta missbruk även finns inom kyrkan i vår tid.

För att avvärja detta missbruk talar Skriften inte bara om de goda gärningarnas kvalitet utan också ofta och mycket om deras kvantitet. De kristna skall inte bara vinnlägga sig om den ena eller andra gärningen som är Gud behaglig, utan de skall bli rika på alla goda gärningar (2 Kor. 8:7, 20, 9:8, 11). De skall inte bara sitta och vänta på att för dem passande gärningar skall dyka upp, utan de skall jaga efter dem som ”seloter”, fulla av iver (Tit. 2:14, 2 Kor. 8:4), och inte förtröttas att göra vad gott är (Gal. 6:9). De skall i sitt liv på jorden inte bara tjäna Gud vid sidan om något annat, utan de skall utnyttja hela tiden här till att göra goda gärningar (Gal. 6:10, Ef. 5:16, Kol. 4:5). Och för att de kristna inte skall glömma detta, har Gud gjort ytterligare något: han har instruerat dem som han satt till lärare och väktare i sin församling att ge akt inte bara på gärningarnas kvalitet utan också på deras kvantitet (Tit. 3:8). De skall särskilt ge akt på att de som är rika i den här världen blir rika på goda gärningar, villigt ger, är hjälpsamma osv. (1 Tim. 6:17-19).

Det är mycket viktigt att kyrkans tjänare väl inhämtar den kristna läran om de goda gärningarna och förstår sig på att praktiskt tillämpa den. För det första för sin egen person, så att de som Guds och kyrkans tjänare inte nöjer sig med ett minimum av ämbetsgöromål likt Israels trolösa lärare och väktare, som var lata och tyckte om att sova (Jes. 56:10). De skall istället sträva efter att utöva sin ämbetsfunktion maximalt enligt apostelns och andra trogna lärares föredöme (1 Kor. 15:10, 1 Tim. 4:15, 2 Tim. 4:2). Luther påminner om att efter reformationen har kyrkoherdarnas eller predikanternas ämbete blivit något annat än det varit under påven. Nu har det blivit ”något allvarligt och frälsningsbringande”, och därför för det med sig mera av möda och arbete, fara och anfäktelse, och ”därtill ringa lön och tack i världen.”61)

Därför skall alla kyrkans tjänare vara angelägna om att även de människor, bland vilka de utövar ämbetet, samlar en stor skatt av goda gärningar. För att nå detta mål är det nödvändigt, att de lär ut goda gärningar, inte med tvekan och försagdhet utan bestämt och med glädje. Men inte så sällan är det med försagdhet, som goda gärningar lärs. Detta sker av flera skäl. En orsak är rädslan för att man – genom att målmedvetet lära om de goda gärningarna – skall tränga ut läran om rättfärdiggörelsen genom tron utan Lagens gärningar från dess centrala ställning. Man faller undan för denna rädsla, bara om man låter det skriftenliga sammanhanget mellan rättfärdiggörelsen och de goda gärningarna träda i bakgrunden.

Det är omöjligt att lära helgelsen och goda gärningar i Skriftens mening utan att samtidigt lära rättfärdiggörelsen, därför att det endast är Guds rena nåd som vi möter i Kristus som är användbar som motiv för helgelsen och de goda gärningarna (Rom. 12:1, 2 Kor. 8:9). Ju mer bestämt vi lär goda gärningar i Skriftens mening, desto mer bestämt ställer vi samtidigt Guds fria nåd i förgrunden. Och om vi följer denna metod att lära bestämt och utan att förtröttas, så blir resultatet – trots köttet som fortfarande besmittar och hindrar de kristna – sådant, att gärningarna även med hänsyn till deras kvantitet inte så sällan kommer att förvåna oss.62)

I den kristna kyrkan i Förenta Staterna har det ofta påpekats, att det snåla givandet är en stötesten för Amerikas kristna och för världen över huvud taget. Teologiprofessorer, redaktörer för kyrkliga tidskrifter och präster borde, sägs det, yrka på införande av tionden. Nu beklagar förvisso alla seriösa kristna det uppenbara faktum, att friheten från Gamla testamentets bud om tionde missbrukas av så många inom kyrkan till tröghet i att ge till kyrkliga ändamål, i synnerhet till missionen. Redan Luther på sin tid klagade över de kristnas slarv och över att de inte vinnlade sig om helgelsen och de goda gärningarna.63) Det hör emellertid till den kristna kyrkans kännetecken, att den inte befaller någonting som inte Skriften påbjuder. Budet om tionden hör till de lagiska ordningar som är avskaffade i Nya testamentet. Nya testamentet uppmanar visserligen ofta till rikligt och oförtröttligt givande, men hur mycket och de närmare omständigheterna kring gåvorna överlämnas åt de kristnas förstånd och frihet att avgöra (2 Kor. 9:6-7, 8:7-10). Aposteln låter det stanna vid detta evangeliska lockande och uppmuntrande, när det finns något han vill uppnå, och han yrkar inte på tionden.64)

Skälet till att frågan om gåvornas mängd i Nya testamentet är överlämnad åt de kristna och till att Lagens bestämmelser är avskaffade anger Skriften i Gal. 4:1-3. Eftersom i Nya testamentet Guds nåds sol i Kristus strålar med hela sin glans, är det Guds vilja att de kristna inte längre skall vara barn utan myndiga människor, som med barnaskapets villiga ande även i ekonomiskt avseende gör allt som var föreskrivet genom yttre stadgar för Gamla testamentets folk och mera därtill. När vi begränsar oss till att med påminnelser om Guds underbara kärlek i Kristus locka och uppmuntra de kristna till att ge flitigt och utan att förtröttas, så rör det sig här inte om kraftlösa plattityder utan om gudomligt starka motiv, genom vilka genkärleken i de kristnas hjärtan åter uppväcks och flammar upp i klar låga.

Därvid är det självklart så, att det inte är fråga om något lagiskt väsende, när vi bestraffar tröghet i givandet för evangeliets skull med samma allvar som aposteln använde sig av mot de kristna i de apostoliska församlingarna (Gal. 6:7). Vi talar till de kristnas gamla människa, som i det yttre skall tyglas med straff och hotelser.65) Men de goda gärningarna förväntar vi oss av de kristnas nya människa, som – ansatt av köttet – måste styrkas av den kärlek som Gud har visat oss. Likaså är det självklart så, att det inte är fråga om något gammaltestamentligt väsende när de kristna frivilligt ålägger sig själva tionden eller det dubbla eller använder sig av metoden att ge regelbundet enligt apostelns råd i 1 Kor. 16:1-2. Missuppfattningen att han därmed påbjuder något på ett lagiskt sätt, har aposteln själv avvärjt (2 Kor. 8:8-9).

10. De goda gärningarnas lön

Skriften talar inte bara om en lön (1 Kor. 3:8) utan också om en stor lön för de kristnas goda gärningar (Matt. 5:12, Luk. 6:23, 25). Vi skall inte låta oss avskräckas från att använda ordet lön på grund av att det missbruk som bedrivs med detta ord. För att förbli vid Skriftens ord lär vi oförskräckt både offentligt och i den enskilda själavården, att Gud belönar de kristnas goda gärningar redan här i tiden men framför allt i evigheten (1 Tim. 4:8, Luk. 14:14).

Världen har inte nåden att förstå, att de kristnas goda gärningar, t.ex. deras förkunnelse av evangelium i hela världen, deras böner och förböner, borde uppskattas och belönas.66) Under dessa omständigheter kan Gud inte låta bli att ta sig an de kristnas goda gärningar och rikligt belöna dem.

Denna lön skall emellertid, såsom Skriften lär oss, strikt uppfattas som en nådelön. Den som på grund av sina gärningar lämnar in en räkning till Gud, inlämnar därmed sin ansökan om avsked från Guds rike, därför att i detta rike är det endast nåden som gäller. Denna dubbla sanning, att Gud belönar de kristnas gärningar, men att deras lön inte är någon lön som Gud är skyldig att betala, eller som de har rätt till, utan är en nådelön, får sitt klara uttryck framför allt i Matt. 19:27-20:16. På detta ställe tar Petrus upp frågan om lönen. Aposteln påminner Herren om att de, hans lärjungar, till skillnad från den yngling som inte ville ge bort sina ägodelar, hade övergett allt och följt Herren. Han ställer därför frågan: ”Vad skall vi få för det?” På denna fråga svarar Herren två ting: 1. att alla gärningar som görs för hans skull skall belönas – och det rikligt (Matt. 19:29), 2. att rättsliga anspråk på lön efter förtjänst för utförda gärningar gör de första till de sista, dvs. gör nådens barn till onådens barn som får de gärningsrättfärdigas lön, dvs. fördömelsen (Gal. 3:10). I sin föredömliga utläggning av denna liknelse (om de första som blir de sista) säger Luther det riktiga om Matt. 19:27-20:16 – ett avsnitt som särskilt i vår tid vantolkats på så vidunderliga sätt.67)

Det faktum att ett rättsanspråk som görs med gärningarna som grund medför uteslutande ur Guds rike bör inte förefalla besynnerligt för den som har någorlunda kännedom om vad kristendom är. En kristen är en kristen inte genom vilken tro som helst utan genom den tro som bygger på idel nåd, dvs. som håller före att Gud ger honom rättfärdighet, evigt liv och allting av nåd för Kristi skull utan någon gärningarnas förtjänst. När nu någon på grund av sina gärningar till Gud lämnar in ett krav på lön, så överger han därmed den tro som gör honom till en kristen. Lika visst som att nådelönen inte bara passar väl samman med tron på nåden utan också styrker tron på nåden (just därför att lönen ges helt av nåd för Kristi förtjänsts skull), lika visst är det att krav på en rättmätig lön innebär döden för tron på nåden.

En kristen – i den mån han är en ny människa – kommer ju inte heller på den ur kristen synpunkt vanvettiga tanken att inför Gud komma med rättsliga anspråk på grund av sina gärningar. Från det avhålls han redan genom en blick på sina gärningars kvalitet. Han ser nämligen att hans gärningar är behäftade med synder, och att han därför behöver Guds förlåtelse för att de inte skall fördöma honom (Jes. 64:6). Han avhålls från det även av tanken på causa efficiens, den verkande orsaken, till hans goda gärningar, dvs. tanken på den gudomliga nåd och kraft som i och genom honom verkar gärningarna. Det som härrör från hans egen syndiga natur är bara till hinder för gärningarna och befläckar dem. När Gud ändå belönar gärningarna, kröner han därigenom bara sitt eget nådeverk i den kristne. Hur kan då en kristen som kristen vilja avkräva Gud en tribut på grund av sina goda gärningar?

Nu dras den kristne emellertid fortfarande med sin gamla människa, den som mot det kristna nådebegreppet gör den lagiska uppfattningen, opinio legis, gällande och så utsätter den kristne för faran att gå miste om nåden och saligheten. Därför uppmanar Kristus de tolv och alla andra kristna ända till den yttersta dagen att noga se till, att de inte blir som de första som blir de sista.68) Att den semipelagiansk-synergistiska teologin inte kan finna sig i denna tolkning av varningsordet: ”De första skall bli de sista, och de sista skall bli de första” är bara naturligt, eftersom de i princip har utmönstrat det kristna nådebegreppet ur teologin genom att låta trons uppkomst och förblivandet i tron bli beroende av något i människan, aliquid in homine. Om goda gärningar vid sidan om Guds nåd är frälsningsnödvändiga, har därmed nåden och således också nådelönen uteslutits ur den kristna läran och i princip ersatts av en lön på grund av förtjänst.

Det är lika meningslöst att med romarna diskutera frågan om huruvida lönen för de goda gärningarna är en nådelön eller en lön på grund av förtjänst, därför att den romerska läran om frälsningens väg består i att de goda gärningarna verkligen förtjänar (vere mereri) rättfärdiggörelsen och saligheten.69) Romarna är sinsemellan bara oeniga om frågan, huruvida de goda gärningarna förtjänar saligheten till hälften eller helt. Tridentinum gör människans salighet beroende dels av Kristi förtjänst, dels av gärningarnas förtjänst. Vissa romerska teologer, framför allt jesuiter, förkastar denna fördelning och menar att de goda gärningarna ensamma, utan Kristi förtjänst, verkligen förtjänar saligheten. F.ö. saknar dessa meningsskiljaktigheter bland romarna betydelse, eftersom det kristna nådebegreppet och således även nådelönen helt har övergetts i och med fördelningen av förtjänsten på Kristus och på de goda gärningarna (Rom. 11:6).

Det är viktigare i polemiken att hänvisa till ett annat försök till bedrägeri hos romarna. Då de tillerkänner gärningarna en halv eller hel förtjänstlön eller lön, som Gud är skyldig att ge, och beskriver sådana gärningar som ”gjorda i Gud” och ”gjorda av Kristi levande lemmar”,70) så räknar de inte alls med alla de faktorer som föreligger. Gärningar, med vilka man verkligen vill förtjäna saligheten, är inte gjorda i Gud, utan de är gjorda i strid mot Gud (Rom. 10:3). Sådana gärningar belönas således inte, utan står under Guds förbannelse (Gal. 3:10). Inte heller görs sådana gärningar av några Kristi levande lemmar, utan de görs av sådana som har kommit bort från Kristus (Gal. 5:4), eller som över huvud taget ännu inte blivit lemmar i Kristi kropp (Rom. 9:31-32).71) Luther framställer på ett mycket förträffligt sätt i vilken mening Skriften talar om en de goda gärningarnas lön.72)

11. De goda gärningarnas stora värde

De goda gärningarna har inget värde, när det gäller att vinna syndernas förlåtelse och saligheten. De faller helt utanför synfältet när det gäller att få del av detta goda (Rom. 3:28, Ef. 2:8-9). När denna sanning som utmärker den kristna läran genom Luthers förtjänst på nytt blev känd, ville pseudoreformatorer överträffa reformatorn och talade som om de goda gärningarna över huvud taget inte hade något värde. Mot detta vänder sig Luther och ställer på Skriftens grund deras stora värde i ljuset genom att bl.a. säga, att ”utanför artikeln om rättfärdiggörelsen kan ingen tillräckligt berömma de goda gärningarna.”73) Mot sin tids vederdöpare skrev Luther sin stora lovsång om de goda gärningarnas värde i vilken han påpekar, att han inte ens byter sina små gärningar mot hela världens rikedomar, ”ty är det en god gärning, så har Gud gjort den genom mig och i mig.”74)

Denna lovsång är helt skriftenlig. De kristnas goda gärningar har ett så stort värde, för det första för att de görs i enlighet med Guds viljas norm. Medan alla gärningar som inte sker enligt Guds vilja är värdelösa, så är alla gärningar som flyter fram ur Guds, den högste Herrens, vilja stora och härliga.

Goda gärningar har för det andra stort värde, för att de med avseende på den verkade orsaken, causa efficiens, är Guds verk. Visst är den kristne gärningarnas subjekt, och han medverkar enligt den nya människan i dessa, men denna medverkan är inte koordinerad med Guds verkan, utan den är så helt underordnad, att den kristne gör det goda endast i den mån och så länge som Gud verkar i honom och genom honom. Därför betecknar Skriften de kristnas gärningar som Guds verk och verkan (Fil. 2:13, 2 Kor. 3:5, 1 Kor. 12:6-11, Ef. 2:10). Vem vågar ringakta det som är den store Gudens verk? Man kan här inte komma med invändningen att Luther bjuder oss att trampa de goda gärningarna under våra fötter och kalla dem för hädelse när de blandas in i artikeln om rättfärdiggörelsen.75) Ty gärningarna är inte Guds utan köttets och djävulens gärningar när de blandas in i artikeln om rättfärdiggörelsen. Det är därför Paulus uttalar sitt anatema över dem som lär sådana gärningar (Gal. 1:8).

Fört det tredje har goda gärningar stort värde, därför att de för alla kristna är Den Helige Andes yttre vittnesbörd, testimonia Spiritus Sancti externa, om att de är i nådens tillstånd (Luk. 7:47, 1 Joh. 3:14).

För det fjärde är det skriftenligt att säga, att de goda gärningarna är mer värda än himlen och jorden, ty himlen och jorden förgås, men de kristnas goda gärningar förblir (Upp. 14:13) och kröns med en evig nådelön (Matt. 5:12, 19:29, 10:42, Gal. 6:9). Det är för de kristna gärningarnas skull, av vilka den förnämsta är evangeliets predikan, som världen över huvud taget står kvar (Matt. 24:14, 1 Petr. 2:9).

Därför förmanas nu de kristna att rätt använda sin korta tid på jorden till att göra goda gärningar (Gal. 6:10, Ef. 5:16, Kol. 4:5), och predikanterna uppmanas att med all flit lära goda gärningar (Tit. 3:8, 14, 1 Tim. 6:17 ff). Goda gärningar är det yttersta syftet med den kristnes liv på jorden. Den kristnes egentliga hemvist är ju himlen (Fil. 3:20, Joh. 5:24). Men Gud låter honom en tid vara kvar i denna världen, för att han skall tjäna honom i hans rike och särskilt verka för evangeliets predikan i världen.

12. Påvedömet och de goda gärningarna

Som bekant ger sig påven ut för att vara helgelsens och de goda gärningarnas store beskyddare. Den romerska polemiken mot reformationen riktar alltid sin spets mot punkten, att helgelsen och de goda gärningarna skall ha avskaffats genom reformationskyrkans lära om nåden.76) Redan i det i Worms år 1521 mot Luther utfärdade kejserliga ediktet heter det: Luther lär ”ett fritt, självsvåldigt leverne, som är undantaget från alla lagar och är helt djuriskt.”77) Luther säger om detta: ”Det är skändligt att kejsare och furstar offentligt går omkring med lögner”.

Det är inte Luther som avskaffar de goda gärningarna med sin bibliska lära om nåden. Det är påven som gör det med sin gärningslära. Ty genom att påvedömet belägger den kristna läran om rättfärdiggörelsen med interdikt,78) bannlyser det därmed även de goda gärningarna, därför att goda gärningar i varje enstaka fall kommer till stånd endast som en följd och verkan av rättfärdiggörelsen genom tron utan Lagens gärningar (Rom. 12:1, Gal. 2:20, Rom. 7:5-6). Finns det under påvedömet fortfarande enskilda själar hos vilka det faktiskt finns helgelse och goda gärningar, så rör det sig om människor som mot den romerska kyrkans förbud tror på evangelium om syndernas förlåtelse utan Lagens gärningar.79)

Jämför vi de s.k. goda gärningarna, som görs enligt påvedömets officiella föreskrifter, med de kristna goda gärningarna, så får vi fram följande resultat:

1. De kristnas gärningar är i varje enskilt fall tacksägelseoffer för den genom tron redan erhållna förlåtelsen. Påvedömet däremot befaller att man skall göra gärningar för att genom dem av rimlighet, de congruo, och av värdighet, de condigno, göra sig förtjänt av nåden, som om Gud inte hade försonat världen med sig själv (2 Kor. 5:19, 1 Joh. 2:2). Därför är de gärningar som den romerska kyrkan lär, och som den kallar för goda gärningar, ett förnekande och smädande av Kristi återlösningsverk (Gal. 2:21). Och det är också anledningen till att Paulus uttalar förbannelse över alla som lär goda gärningar enligt den romerska kyrkans recept (Gal. 1:6 ff, 5:12). Över alla som gör goda gärningar enligt dessa anvisningar fäller han domen, att de inte står under Guds välbehag utan är under förbannelsen (Gal. 3:10).

Eftersom den romerska kyrkan officiellt förstör evangelium och den kristna tron, så avskaffar den därmed också officiellt de goda gärningarna och det kristna livet. Luther har rätt i sin bedömning, att de gärningsrättfärdiga med sina gärningar bara hopar synd på synd.80) Påvedömet och dess sanna medlemmar är på grund sitt förkastande av evangelium principiellt inte inriktade på goda gärningar utan på onda, ty om gärningarna lösrycks från tron, så är de värdelösa. Vidare: Där inte tron på evangelium bor i hjärtat, där har djävulen sin verksamhet och driver ständigt till onda gärningar (Ef. 2:2). Detta bevisar också just påvedömet, som förbannar evangelium, skymfar dess anhängare såsom kättare och också förföljer dem med yttre våld.81)

2. Även med avseende på normen faller de romerska gärningarna utanför ramen för de goda gärningarna. Enligt Skriften är endast de gärningar goda som Gud har befallt. Men påvedömet binder uttryckligen de kristna inte bara till Guds bud utan också till kyrkans bud, alltså till människobud.82) Därför faller de särpräglat romerska gärningarna un­der den dom som uttalas i Matt. 15:9. Det är sakligt sett riktigt att säga, som någon har sagt, att hela det kristna livet förvandlas till en karikatyr genom floden av påviska människobud. Enligt Skriften gestaltar sig det kristna livet så, att de kristna sjunger och spelar i sina hjärtan för den nåds skull som de fått genom tron på evangelium (Ef. 5:19, Kol. 3:16), och att de glatt tjänar Gud genom de gärningar som deras stånd på jorden – vare sig det är i kyrkan eller i staten och i det sociala livet – medför (Rom. 15:16, 1 Kor. 7:20 ff, Kol. 3:23-24, Ef. 6:7, 1 Tim. 2:15).83)

Däremot gestaltar sig ett av Rom dirigerat liv på följande sätt: Sedan Rom genom ett anatema blivit av med evangeliet om Guds nåd i Kristus, hänvisar man själarna till att förtjäna nåden och saligheten på den egna helighetens och de egna gärningarnas väg.84) Det stora flertalet av dem som är anförtrodda åt Roms vård blir satta på den ”andra plankan” (secunda tabula), den av Rom uppfunna boten (hjärtats ånger, munnens bekännelse, gottgörelse genom gärningar, contritio cordis, confessio oris, satisfactio operis) och skickas på pilgrimsfärder till Rom, Lourdes och andra ”nådeorter”. En elit inkvarteras i kloster för att de, genom att följa de likaså av Rom uppfunna consilia evangelica, skall förtjäna saligheten åt sig själva och också kunna ge andra av sitt överskott på goda gärningar (opera supererogationis). Men eftersom man inte helt vågar förlita sig på denna procedur, framställer man en skärseld, där ”helgelsen” kan fullbordas.85) Det av Rom dirigerade livet är alltså raka motsatsen till det kristna livet, sådant det beskrivs i Skriften.

Höjdpunkten i Roms förvrängning av helgelsen och de goda gärningarna möter vi i jesuitorden. I denna orden gäller bestämmelsen, att synder upphör att vara synd och blir goda gärningar i eminent mening, då ordens företrädare befaller dem och ordens medlemmar utför dem i pliktskyldig lydnad.86) Med rätta har det sagts om påvedömet, att det åstadkommer ett avhumaniserande av mänskligheten. Genom reformationen har rätten att få vara människa återställts. Luther fordrar vid alla frågor, som gäller rätt och orätt, en referens till den enskilde kristnes samvete. Saker som gäller den kristna läran och moralen avgör den kristne själv i enlighet med Guds uppenbarade Ord (1 Petr. 4:11). Saker som ligger inom statens och det borgerliga livets område bedömer den kristne med förnuftets eller naturrättens ljus. Men Rom åsidosätter Guds Ord och förtrycker och tyranniserar det naturliga samvetet. Därigenom visar sig Rom vara ett sammanflöde av alla kätterier och ogudaktigheter som finns i världen och i kyrkan. Rom överskyler denna sin ogudaktighet med Kristi namn.

13. Den moderna protestantiska teologin och de goda gärningarna

Ett större uppslagsverk uppger att det lutherska dogmat om att goda gärningar inte är frälsningsnödvändiga för det mesta har övergetts av den nyare teologin, även av den s.k. positiva riktningen.87) Istället har moralreligionens ide, att trons frukt är frälsningsnödvändig, nästan allmänt antagits. Detta är dessvärre sant, och därmed har den moderna protestantiska teologin gått över till den romerska helgelselärans område. Något annat kan man inte heller vänta sig. Den moderna protestantiska teologin stryker ju från sin begreppsapparat Kristi satisfactio vicaria som något alltför juridiskt och vill fördjupa försoningsbegreppet därhän, att förvandlingen av mänsklighetens liv till dess gudalika gestalt, dvs. helgelsen och de goda gärningarna, upptas i Kristi försoningsverk som bidragande till dess värde inför Gud. Sakligt sett är detta Roms lära om de goda gärningarnas förtjänst vid vinnandet av saligheten, och det stämmer överens med Tridentinum i dess avvisande av läran om frälsning av nåd utan gärningar – ”som om evangelium bara var ett obetingat löfte om det eviga livet utan villkoret att man skall hålla buden.”88)

Inte heller de gärningar som den moderna protestantiska teologin lär är frälsningsnödvändiga kan räknas till de goda gärningarnas rätta kategori. De gärningar som de moderna teologerna avser är ett skymfande av Kristi frälsningsverk och medför att Guds fördömelsedom och förbannelse kommer över dem som lär och gör dem (Gal. 3:10). Den moderna protestantiska teologins helgelselära strider lika mycket som Roms mot Guds Ord.

14. Det kristna livet och korset

Vi följer de äldre lutherska dogmatikerna som Quenstedt och Calovius,89) när vi vid beskrivningen av det kristna livet även tillfogar ett avsnitt om korset (De cruce). Detta är i överensstämmelse med hela den kristna dogmatikens allt igenom praktiska tendens, och framför allt är det i överensstämmelse med Skriften som innehåller utförlig undervisning om de kristnas kors. Fast de kristna är Guds älskade barn (Joh. 1:12-13, Gal. 3:26, Rom. 8:17), har Gud förordnat det så, att deras höga värdighet inte uppenbaras i yttre mening redan i detta livet. Tvärtom förhåller det sig så, att den ringhet som kännetecknade Kristi liv på jorden präglar även det kristna livet på jorden (1 Petr. 4:1). Denna det kristna livets ringhet, i vilken de kristna står i Kristi efterföljd och formas till hans likhet, kallar Skriften för de kristnas kors.90) Följande huvudpunkter i den bibliska läran om korset skall framställas här:

1. Vad korset omfattar. Den ogudaktige har också många plågor (Ps. 32:10, 34:22), men är det bara de kristnas lidanden som Skriften kallar ett kors.91) Korset kommer över alla kristna i egenskap av kristna, nämligen vid utövandet av deras kristna kall i världen.92) När de i ord och gärning efterföljer Kristus, och i synnerhet när de bekänner sig till evangelium om den korsfäste Kristus, får de uppleva samma behandling från världens sida som var Kristi lott på jorden (Matt. 10:25). Visserligen är de kristna till köttet fortfarande syndare, och såtillvida förtjänar de inte bara det timliga lidandet utan också evig förtappelse, men de inser sin synd och har genom Kristus dagligen syndernas förlåtelse. Därför är deras lidande inte ett syndens straff i ordets egentliga mening (syndarens egentliga straff är den eviga döden), utan det förhåller sig så som Luther säger: ”Den onde fienden och världen är inte fientlig mot de kristna, därför att de är syndare … utan därför att de sätter sitt hopp till Guds Son, tröstar sig med hans död och uppståndelse, fruktar Gud och vill leva i enlighet med hans vilja … Sådant kan varken djävulen eller världen tåla.”93)

Att bära Kristi kors innebär självförsakelse (Matt. 16:24) därför att köttet, som är emot Guds Ord och även emot lidandet för Kristi skull, fortfarande besmittar de kristna. Självförsakelsen är avståndstagande från allt som står emot Kristi efterföljd (Luk. 14:33):ett avståndstagande från den egna visheten i andliga ting (Matt. 11:25-26), från frid och ro (Matt. 10:34, Luk. 12:51), från ära bland människor (Matt. 5:11, 1 Petr. 4:14), från vänskap med fader och moder, son och dotter (Matt. 10:35-37, Luk. 12:52-53), från jordiska ägodelar (1 Kor. 7:30, Matt. 19:21-22), från det egna livet (Luk. 14:26). Korset innebär vidare att vi måste korsfästa alla lustar och begär som fortfarande rör sig i köttet (Gal. 5:24) och döda de ”lemmar som hör jorden till: otukt, orenhet, lusta, ond begärelse, så ock girigheten, som ju är avgudadyrkan” (Kol. 3:5, Rom. 6:6).

2. Det oupplösliga sambandet (nexus indivulsus) mellan kristendom och kors. Korset är så oskiljaktigt förbundet med kristendomen, att var och en som vägrar ta på sig korset måste ta avstånd från att vara kristen och från delaktighet i Kristi härlighet (Luk. 14:25-35). Det är alldeles sant som Luther säger: ”Den som inte är någon crucianus är inte heller någon christianus.94) Den kristne skall emellertid inte lägga något kors på sig själv eller på någon annan utan överlåta den saken åt Gud (1 Petr. 3:17). Ty Gud allena vet vilket kors som gagnar den kristne, och det är endast han som ger den kraft som behövs för att bära korset (1 Kor. 10:3). Luther kallar dem som pålägger sig själva ett kors för gärningshelgon och djävulens martyrer.

3. Den rätta synen på korset. För de kristnas kött är det svårt att bära korset. Behandlas de illa här i världen, dyker lätt tanken upp att de inte får det som tillkommer dem i egenskap av Guds barn och lemmar av Kristi kropp. Tanken kan tillspetsas därhän, att de får för sig att Gud inte bryr sig om dem och inte är deras kärleksrike Fader utan deras fiende (Klag. 5:20, Ps. 13:2, Job. 30:21). I denna felaktiga syn på korset lurar en stor fara för avfall, och det är många som avfaller (Luk. 8:13). Därför är Skriften mån om att korrigera den falska synen på korset. Framför allt går Skriftens undervisning ut på att korset inte så mycket skall ses som en vredens uppenbarelse utan snarare som ett tecken på det bestående barnaskapsförhållandet (Hebr. 12:6-10, 1 Kor. 11:32).

Skriftens undervisning säger vidare, att då de kristna bär korset, därför att de i ord och gärning bekänner Kristus, ligger det i korset ett Den Helige Andes vittnesbörd (testimonium Spiritus Sancti externum) om att de inte hör till denna världen utan till Kristus, därför att de i världen upplever samma behandling som Kristus och alla hans vittnen fick uppleva (1 Petr. 4:14, Matt. 5:12). Enligt Skriftens klara anvisning skall de kristna på grund av denna tidens lidande, genom vilket de formas till likhet med Kristus, dra slutsatsen att den kommande eviga härligheten säkert tillhör dem (Rom. 8:17, 2 Tess. 1:5-7, 2 Kor. 4:7-8). Att kalla korset för de kristnas hovdräkt eller Kristi märken, som de kristna har inpräglade på sitt eget kött och blod, är helt skriftenligt.95) Därför uppmanas kristna också att glädja sig, när de istället för att av världen bli berömda och smyckade med ärekransar skördar smädelse och slag (Matt. 5:12, Luk. 6:23). Denna syn på korset hade apostlarna (Apg. 5:41, 16:25). Skriften bemöter också den falska uppfattningen, att Gud skulle kunna missbedöma korsets tyngd och lägga på de kristna mer än de kan uthärda (1 Kor. 10:13).

4. Korsets syfte och nytta. Enligt Skriften är korset ett av de sätt och ett av de medel varigenom Gud leder de kristna genom denna världen till det eviga livet (Apg. 14:22, 2 Kor. 4:17). Han gör dem ödmjuka genom korset (2 Kor. 12:7). Han lär dem att låta nåden vara dem nog (2 Kor. 12:8-9). Genom korset övar och styrker han tron (1 Petr. 1:6-7), driver till bön (Ps. 18:7, Jes. 26:16), och gör syndakroppen om intet (Rom. 6:6, 1 Petr. 4:1). Genom korset lär han oss att ständigt vända blicken bort ifrån det synliga som förgås och mot det osynliga som förblir (2 Kor. 4:16-18). Den kristne skall dessutom bära sitt kors för att ge andra kristna ett föredöme i tålamod, ett föredöme som andra kan efterlikna och uppmuntras av (2 Kor. 1:6, 1 Tess. 1:6-7).96)

5. Kraften till att bära korset. Denna kraft härleder Skriften från vissheten om syndernas förlåtelse och saligheten. Berömma sig av trångmål istället för att omkomma i dem kan bara den i vars hjärta Guds kärlek är utgjuten genom Den Helige Ande, dvs. den i vars hjärta vissheten bor att Kristus dog för vår skull, medan vi ännu var syndare (Rom. 5:5, 8). Ringakta denna tidens lidanden kan endast den som är viss om den härlighet som skall uppenbaras på honom (Rom. 8:18). Döda de lemmar som hör jorden till kan bara den som vet att hans liv är fördolt med Kristus i Gud (Kol. 3:3 ff). Glädja sig och lova Gud under världens hot och förföljelse istället för att vara sorgsen och klaga kan bara den som vet att hans lön i himlen kommer att vara stor (Matt. 5:12). Den som således upphäver vissheten om nåden och saligheten genom att göra dessa på något sätt beroende av mänskliga gärningar eller moraliska prestationer berövar sig själv den kraft som ensam gör det möjligt att bära korset.97)

6. Korset och de kristnas synd. Frågan har ställts om också de synder som fortfarande vidhäftar de kristna skall räknas med till deras kors. Frågan skall besvaras med ja, ty de kristna vill som kristna inte synden utan hatar den (Rom. 7:15), och de uppfattar detta att vara såld under syndens lag som en smärtsam fångenskap, ja, som en olycka som de lider av och vill bli befriade ifrån (Rom. 7:24).98) Även den synd som de kristna inte vill upplevs i deras samveten som synd, varmed de förtjänar den eviga fördömelsen, och varmed djävulen vill driva dem till förtvivlan om Guds nåd. Därför är också en kristen för sina synders skull ständigt i samvetsnöd och ber den femte bönen i Fader vår med innerlig längtan och inte bara formellt.99)

15. Det kristna livet och bönen

1. Det oupplösliga sambandet (nexus indivulsus) mellan det kristna livet och bönen. Sedan en människa genom tron blivit rättfärdiggjord inför Gud och trätt in i ett barnaskapsförhållande till Gud, börjar hon tala med Gud. Detta den kristnes individuella umgänge med Gud kallas bön. Definitionen av bönen som hjärtats samtal med Gud är skriftenlig (Ps. 27:8). Muntliga ord är inte alltid nödvändiga (Jes. 65:24, Rom. 8:26-27) men naturligtvis inte heller uteslutna (Apg. 7:59, 16:25). Bönen som en följd, consequens, av tron på syndernas förlåtelse i Kristus är ett continuum, nämligen hjärtats oavbrutna, mot Gud riktade längtan, därför att Den Helige Ande, som genom tron tagit sin boning i hjärtat, och som är bönens verkande orsak, causa efficiens, inte förhåller sig passiv utan ständigt upplivar och rör hjärtat (Rom. 8:14-15).

Därför ber den kristne, även när han inte är medveten om att han ber, t.ex. medan han utövar sin jordiska kallelse, ja, t.o.m. när han på grund av lidande och smärta menar sig inte kunna be.100) Man har mycket träffande jämfört bönen med det naturliga livets pulsslag. Luther säger: ”Där det finns en kristen, där finns Den Helige Ande som ingenting annat gör än att han alltid beder.”101) Uppdelningen av bönen i tacksägelse och begäran är tillräcklig. Luther: ”Med tacksägelsen ärar vi honom (Gud) för de gåvor och den nåd som vi redan har fått. Med bönen ärar vi honom för de gåvor och den nåd som vi gärna skulle vilja ha i fortsättningen” (1 Tim. 2:1 ff, Jer. 29:7).102)

2. Bönens förutsättningar. Förutsättningen för det underbara förhållandet att en människa, som är stoft och aska (1 Mos. 18:27) och därtill är en syndare, talar med den majestätiske och helige Guden på samma sätt som ett barn talar med sin fader (Matt. 6:9), är i varje enskilt fall en av Den Helige Ande genom evangelium verkad tro på att Gud är nådigt sinnad mot henne, den bedjande, för Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelses skull, och att Gud både befaller henne att bedja och utlovar bönhörelse. Bönen förutsätter alltid rättfärdiggörelsens tro.103) Endast där tron på syndernas förlåtelse för Kristi skull finns är bönen ett bedjande i Kristi namn, och det är endast bönen i Kristi namn som har Guds befallning och löfte om bönhörelse (Matt. 16:23, 14:13-14). Det är också bara en i sådan bön som det finns glädje i bedjandet i människans hjärta. Luther säger, att ingen som är utanför Kristus förmår be en enda bokstav som gäller inför Gud, och som är honom behaglig.104)

Invänder man att även hedningarna, som inte vet någonting om Kristus, och även unitarierna, som bekämpar Kristi försoningsverk, ber med allvar och t.o.m. försjunker i Gud genom kontemplation, så skall det sägas, att all andakt och all bön som inte flyter fram ur tron på den försoning som skett genom Kristus befinner sig på de naturliga känslornas område. Verkande orsak, causa efficiens, till sådana böner är inte Den Helige Ande, vars uppgift är att förhärliga Kristus i hans försoningsverk (Joh. 16:14), utan istället djävulen som verkar i alla otroende (Ef. 2:2).

Skriften säger uttryckligen att vad hedningarna offrar, ”det offrar de åt onda andar och icke åt Gud” (1 Kor. 10:20). Till hedningarnas offer måste också deras böner räknas. Invändningen att man kan tänka sig Gud som nådig även utan Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse saknar all giltighet. Skuldkänslan i människans hjärta och samvete viker inte för mänskliga tankar utan bara för den av Den Helige Ande verkande tron på Kristi försoningsoffer, varigenom Den Helige Ande i hjärtat skriver in Guds rättfärdiggörelsedom istället för hans fördömelsedom. (Jfr Augustinus: ”Om tron på Kristus fattas, går bönen under”).105) Luther säger: ”Innan vi blir kristna, vet vi inte vad vi skall bedja om och inte heller hur vi skall bedja.”106) Om den ovisshet som präglar allt bedjande som inte flyter fram ur tron på Kristus vittnar även hedningarnas och romarnas mångordiga bönekamp, ty de menar att de skall bli bönhörda ”för sina många ords skull” (Matt. 6:7, jfr romarnas rosenkrans och de tibetanska buddisternas bönekvarnar). Det är i förtröstan på Guds nåd och rättfärdighet i Kristus – utan hänsyn till någon egen värdighet – som alla helgon har bett (Dan. 9:18, Apg. 7:59).

3. De kristnas böners värde och verkan. Eftersom det är bara för de kristnas skull som Gud upprätthåller världen – nämligen för att de skall kunna utöva sin kallelse (Matt. 24:14) – och eftersom de kristnas vilja, som kommer till uttryck i deras bön, sammanfaller med Guds vilja, som upprätthåller och regerar allt (1 Joh. 5:14), så är det självklart att de kristna med sin bön som medel, instrumentaliter, upprätthåller och regerar hela världen. Allt som sker i världen och i kyrkan förmedlas genom de kristnas böner. Att Guds Ord har sin gång i världen trots djävulen och hans anhang (2 Tess. 3:1), att t.ex. Paulus finner en öppen dörr för Ordet, frimodigt förkunnar det (Kol. 4:2-4, Ef. 6:19-20) och räddas från fara (Rom. 15:30-32) sker genom de kristnas böner.

Genom deras böner främjas också det borgerliga samhällets fortsatta existens och väl­gång (Jer. 29:7), fredens bevarande och återställande (1 Tim. 2:1-3, Ps. 76:6-7) och även blodtörstiga och falska människors undergång (Ps. 5:7, 11, 55:24). Enligt Skriften är det så, att allt vad Kristus gör som verkande orsak, causa efficiens, det gör han samtidigt genom de kristna som förmedlande orsak, causa instrumentalis. Luther säger: ”Varje enskild kristen … uträttar så stora ting, att han i gudomliga ting kan regera hela världen, hjälpa var man och vara alla till nytta, och han utför de största gärningar som sker på jorden.”107)

4. Den kristna bönens objekt. På frågan vad den kristne skall och får bedja om svarar vi först så här: Han skall och får bedja om allt som har täckning i Guds vilja och Guds löfte. Det som Gud har befallt oss att bedja om, och som han lovat att ge, skall vara våra böners objekt. Därför försäkras de kristna också om att de skall få allt som de ber om (Matt. 21:22, Joh. 14:13-14, 16:23). Vi är inte berättigade att inskränka det allmänna löftet som Kristus så starkt betonar. De kristnas vilja – i den mån de är kristna – sammanfaller ju helt och hållet med Guds vilja, och därför ber de inte till Gud om vad som helst som faller dem in, utan bara om det som de har Guds befallning och löfte om. Visserligen gör sig egenviljan gällande i de kristna genom köttet som ännu vidhäftar dem. Men i den mån detta är fallet, avsäger sig de kristna från första början bönhörelsen, därför att deras böner alltid faller under huvudregeln: Inte som jag vill, utan som du vill.

På så vis ber varje kristen a priori med förbehållet, att varje bön skall vara ogiltig om den begär något som saknar täckning i Guds löfte (1 Joh. 5:14). Det är en skriftenlig regel, att när vi ber om andliga gåvor som är nödvändiga för vår frälsning, skall vi be utan villkor, men när vi ber om andra gåvor skall vi göra det med villkoret att Gud måtte ge oss dem, om det länder till hans ära och vår frälsning (2 Kor. 12:9). Det finns visserligen fall då kristna människor bett ovillkorligt även om jordiska ting, som t.ex. då Luther år 1540 bad ovillkorligt om att Melanchton skulle tillfriskna och få sitt liv förlängt,108) men dessa fall räknas till undantagstron, fides heroica, och faller inte under den allmänna regeln.

Eftersom Kristus själv lärt oss Fader vår, gäller om denna bön det som Luther säger i Stora Katekesen: ”Därför är det icke möjligt att på jorden finna en ädlare bön än det dagliga Fader vår, emedan denna bön innesluter ett så skönt vittnesbörd om att Gud av hjärtat gärna hör oss, något som vi icke borde vilja utbyta mot all världens gods.”109) Böner till de döda helgonen är dårskap (Jes. 63:16, 1 Kon. 8:39), avgudadyrkan (Matt. 4:10) och hädelse av Kristi fullkomliga förtjänst och av den Gud som för Kristi skull är oss fullkomligt nådig (1 Tim. 2:5-6, Rom. 8:34, 1 Joh. 2:1-2). Även bönen till änglarna är i Skriften uttryckligen förbjuden (Upp. 19:10, 22:8-9). På grund av den personliga föreningen, unio personalis, tillkommer Kristus även enligt den mänskliga naturen gudomlig ära (Upp. 5:9-14).

Vad beträffar den fria bönen (efter hjärtats ingivelse) och bönen enligt fastställd form (skriven bön), så står inte den fria bönen i sig på ett högre plan, ty även den fria bönen är utsatt för missbruk genom mekaniskt pladdrande och mångordighet. Beträffande åthävor vid bönen, räcker det med Luthers erinran: ”Det har ingen större betydelse om man står, faller på knä eller kastar sig ned, ty det är kroppsliga uttryckssätt som varken är förbjudna eller påbjudna som nödvändiga.”110)

16. Det kristna livet är ett liv i väntan på den yttersta dagen

Det är skriftenligt då Luther beskriver det kristna livet på jorden som ett liv som levs i väntan på den yttersta dagen.111) Liksom Gamla testamentets troende väntade på Kristi uppenbarelse i köttet enligt de gudomliga löftena (Luk. 1:67-69, 2:25-32), så beskrivs Nya testamentets troende som människor som väntar på Kristi härliga uppenbarelse på den yttersta dagen. Detta är inte kännetecknande för kristna först vid livets slut, utan så snart människor kommer till tro på Kristus, och därigenom kommit i besittning av sin eviga arvslott i himlen, är deras blick riktad mot den dag då deras frälsare skall uppenbara sig på ett synligt sätt och föra dem med sig in i den eviga härligheten (1 Kor. 1:7, Tit. 2:13, Fil. 3:20). Men på denna punkt låter Skriften inte saken bero med ett allmänt kännetecken, utan den ställer hela det kristna livet, i alla dess förehavanden och lidanden, i den yttersta dagens ljus.

Eftersom de kristna väntar på sin Herre är de flitiga i goda gärningar (Matt. 24:45 ff, 25:14 ff), i synnerhet i förkunnelsen av evangelium (Matt. 24:14). De håller sig obefläckade av världen (Tit. 2:12-14), de tar sig i akt för den köttsliga säkerhet som fanns på Noas tid (Matt. 24:36 ff), de vandrar genom världen som gäster och främlingar (1 Petr. 2:11, Hebr. 13:14), de brukar denna världen utan att missbruka den (1 Kor. 7:31), de är saktmodiga, därför att de överlämnar hämnden åt den kommande Herren (Fil. 4:5), de liknar de förståndiga jungfrurna som har olja i sina lampor (Matt. 25:1 ff), de håller före att denna tidens lidanden inget betyder (Rom. 8:18) och de är fulla av tröst inför döden (1 Tess. 4:13-18). I den mån de kristna vandrar med den yttersta dagen för ögonen, antar deras liv liksom av sig själv den rätta gestalten. Visserligen riktar Skriften de kristnas blickar också på en salig död (Fil. 1:21-23, Luk. 23:43), men först och sist bör varje kristens liv få sin orientering genom blicken fram mot Kristi återkomst.

I en gästpredikan över Tit. 2:13, i vilken Luther närmare utlägger det kristna hoppet,112) har han sakkunnigt behandlat hela detta ämne. Där säger han bl.a.: ”Vi kristna är inte medborgare i denna världen, vandrar och bor inte i denna världen, utan i himlen har vi vårt medborgarskap, vår vandel och vår boning.” Vidare: ”Sådant lär man ut snabbt, men man lär sig det inte så snabbt. Det predikas rätt, men det tros inte så snart, det förmanas lätt, men är inte lätt att lyda, det sägs väl, men praktiseras illa” och: ”Den som inte inriktar sitt hjärta på detta oförgängliga liv utan bara hänger fast vid det timliga, förgängliga livet, han förstår inte vad dopet, evangelium, Kristus och tron är. Vi är inte döpta till detta livet, kallas inte kristna för att vi är borgare, bönder, herrar, drängar eller pigor, för att vi regerar och låter oss regeras, arbetar och har hus, utan för detta är vi döpta, och för detta hör vi evangelium och tror på Kristus, nämligen att vi allesammans skall lämna dessa stånd … och fara ut ur denna världen och in i en annan existens och ett annat liv. … Till ett sådant evigt liv är vi döpta, därtill har Kristus frälst oss genom sin död och sitt blod, och för att nå dit har vi fått evangelium.” Hela det kristna livet äger alltså rum under evighetens synvinkel, sub specie aeternitatis. Detta är en punkt som om och omigen måste betonas.

1)
Jfr Stora katekesen, SKB, s. 447 f.
2)
Syst. II, 914.
3) , 7)
SKB, s. 585.
4)
Jfr Quenstedt mot den fysiska eller substantiella uppfattningen om helgelsen, Syst. II, 917.
5)
Jfr Loci, De bonis oper., p. m. 9 ff.
6)
Jfr Konkordieformeln, SKB, s. 588.
8)
SKB, s. 111.
9)
SKB, s. 110.
10)
Jfr WA 7, 10 ff.
11)
Trident., Sess. VI, can 24.
12)
SKB, s. 572.
13)
Jfr Konkordieformeln, SKB, s. 572.
14)
W2 9, 1292, ej WA, Rörers bearb.
15)
WA 12, 396.
16)
Jfr Disp. Isag., s. 1146 ff.
17)
Jfr Konkordieformeln, SKB, s. 607.
18)
Jfr SKB, s. 605.
19)
Jfr WA 17:2, 9.
20)
Jfr SKB, s. 607-608.
21)
Jfr SKB, s. 591.
22) , 70)
Ibid.
23)
Jfr Frank Theol. d. Konkordief. II, 216 ff, Seeberg, Dogmengesch. II, 352 f.
24)
Jfr Konkordieformeln, SKB, s. 512.
25)
Jfr ibid., SKB, s. 596.
26)
Jfr hans Loci 1535
27)
Jfr Frank, Theol. d. Konkordief., II, 151, Corp. Ref. XXI, 775.
28)
Jfr SKB, s. 595.
29)
Konkordieformeln, SKB, s. 595-596.
30)
SKB, s. 596.
31)
Jfr Konkordieformeln, SKB, s. 594.
32)
SKB, s. 596-597.
33)
Luther, WA 50, 599 f.
34)
jfr Apologin, SKB, s. 151, Luther, WA 32, 423 f.
35)
Jfr Konkordieformeln, SKB, s. 593-594.
36)
Jfr WA 7,433, Fil. 3:12-14.
37)
Jfr Konkordieformeln, SKB, s. 573.
38)
Jfr Luther, WA 44, 95.
39)
Jfr Konkordieformeln, SKB, s. 516-517, 604-605.
40)
Jfr Luther, WA 7, 433 f.
41)
Trident., Sess. VI, can. 18, 20.
42)
Trident., Sess. V, De Pecc. Orig. 5.
43)
Jfr Bellarmin, Lib. 2. De Monach., c. 7, 8, Apologin, SKB, s. 167, 191, 213-214.
44)
’En from människa syndar i alla sina goda gärningar’
45)
WA 7, 433.
46)
Jfr Luther, WA 16, 492 f.
47)
Jfr Luther, WA 16, 477 f.
48)
Jfr Luther, WA 42, 317 f., jfr även Stora katekesen SKB, s. 403.
49)
Jfr Luther WA 42, 516.
50)
Jfr WA 34:2, 131 ff, WA 42, 316 f, WA 37, 276 f, WA 37, 478 f.
51)
Jfr WA 17:I, 1, 107.
52)
Jfr WA 7, 31 f, WA 11, 272, Konkordieformeln, SKB, s. 606, Apologin, SKB, s. 122, 123 ff.
53)
Jfr WA 43, 614 ff.
54)
Apologin, SKB, s. 107.
55)
Augustana, art. XVIII, SKB, s. 62 f, Apologin, SKB, s. 105, Konkordieformeln, SKB, s. 567 f, osv.
56)
Trident., Sess. VI, can. 7.
57)
Compend. III, 326.
58)
Apologin, SKB, s. 130, 155, Konkordieformeln, SKB, s. 591, 607.
59)
Jfr Luther, WA 10:I, 1, 554,
60)
Jfr WA 10:I:1, 565 f. 30:2, 584 f).
61)
Företal till Lilla katekesen, SKB, s. 362.
62)
Jfr Luther, WA 17:2, 9.
63)
Jfr WA 30:2, 584 f.
64)
Jfr Luther, WA 17:2, 41).
65)
Jfr Konkordieformeln, SKB, s. 607 f.
66)
Jfr Luther, WA 40:1, 516.
67)
Jfr Luther WA 22, 444 ff.
68)
Jfr ibid.
69)
Trident., Sess. VI, cap. 16, can. 32.
71)
Jfr Apologin, SKB, s. 168, 169.
72)
Jfr WA 32, 535 ff.
73)
Jfr WA 40:1, 515 f.
74)
WA 30:2, 214.
75)
Jfr WA 40:1, 303).
76)
T.ex. Möhler, Symbolik, 3:e uppl., s. 208 ff.
77)
WA 15, 261.
78)
Trident., Sess. VI, can. 11, 12.
79)
Apologin, SKB, s. 172 f.
80)
Jfr WA 40:1, 516).
81)
Jfr Trident., Sess. VI, can. 11, 12, 20).
82)
Jfr Trident., Sess. VI, can. 20, Sess. VII, can. 8.
83)
Jfr Luther, WA 34:11, 313 ff
84)
Jfr Trident., Sess. VI, can. 32.
85)
Jfr Trident., Sess. VI, cap. 14, 9 can. 30, Luther WA 15, 309).
86)
Det i Pieper III, s. 80, anförda beläggstället saknar bevisvärde. Orden ”obligari ad peccatum” betyder ej tvinga till synd utan tvinga vid risk av synd (om ej befallningen uppfylls). Kritiken mot jesuiternas morallära måste formuleras annorlunda, jfr R.E.3 8, 761 f. (T. Hardts anm.)
87)
R.E.3 XXI, 120.
88)
Jfr Trident., Sess. VI, can. 20.
89)
Quenstedt, Syst. II, 1431 ff, Calovius, X, 703 ff.
90)
Jfr Luther, WA 41, 313.
91)
Jfr Luther, WA 52, 793 f.
92)
WA 21, 299 f.
93)
WA 52, 794 ff.
94)
WA 43, 617.
95)
Jfr Luther WA 41, 304 f.
96)
W2 9, 1131, ej WA, Rörers bearb.
97)
Jfr Luther, WA 34:11, 136, WA 41, 303 f.
98)
Jfr Luther WA 41, 311 ff.
99)
Jfr Luther WA 7, 433 f.
100)
Jfr Luther, WA 17:1, 149 f.
101)
WA 45, 541.
102)
Jfr WA 30:2, 622.
103)
Jfr Apologin, SKB, s. 163.
104)
Jfr WA 45, 540 f, 17:1, 149 f.
105)
Si fides in Christum deficit, oratio perit. Citerat av Quenstedt i Syst. II, 1438.
106)
WA 45, 540.
107)
WA 45, 531-536.
108)
Jfr Köstlin, Luthers Leben II, 515.
109)
SKB, s. 456.
110)
Jfr WA 28, 74.
111)
Jfr WA 34:11, 108 ff).
112)
WA 34:2, 108 ff.
det-kristna-livet-eller-helgelsen-och-de-goda-garningarna.txt · Senast uppdaterad: 2020/01/26 21:51 av jabbin