om-guds-saliggorande-nad
Skillnader
Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.
Nästa version. | Föregående version. | ||
om-guds-saliggorande-nad [2020/01/24 20:33] – skapad jabbin | om-guds-saliggorande-nad [2020/01/24 20:39] (aktuell) – jabbin | ||
---|---|---|---|
Rad 1: | Rad 1: | ||
- | fdsa | + | ====== Om Guds saliggörande nåd ====== |
+ | |||
+ | **(DE GRATIA DEI ERGA HOMINES LAPSOS)** | ||
+ | |||
+ | ===== 1. Nådens nödvändighet ===== | ||
+ | |||
+ | Skriften lär att alla människor genom Adams syndafall blivit syndare, och att de – enligt den gudomliga rättfärdighet som får sitt uttryck i Lagen – står under fördömelsedomen (Rom. 3:19).((Jfr Schmalk. art. SKB, s. 324.)) Skriften lär vidare att människorna inte förmår att på Lagens väg förvandla Guds fördömelsedom till en rättfärdiggörelsedom (Rom. 3:20, Gal. 2:16). De som försöker detta på Lagens väg når fördömelsen istället för rättfärdiggörelsen, | ||
+ | |||
+ | Denna nådens väg är det karakteristiska för den kristna religionen, dvs. det som skiljer den från alla andra religioner. Medan alla andra religioner gör människans gärningar till frälsningens grund, eftersom de ju inte känner till evangelium om Kristus (1 Kor. 2:6-14), är det – enligt den av Gud i Ordet uppenbarade religionen – Guds nåd i Kristus som under uteslutande av alla mänskliga gärningar är orsaken till människornas frälsning. Den som blir salig, blir det helt utan Lagen och utan gärningar, av Guds nåd i Kristus (Ef. 2:8-9). I synnerhet bör de som innehar det kristna läroämbetet ha denna skillnad mellan hednisk och kristen religion klar för sig. Luther är outtröttlig i att visa att gärningarnas väg är det karakteristiska för hedendomen, och att nådens väg är det karakteristiska för kristendomen.((Jfr WA 40:1, 39 ff, Apologin, SKB, s. 208.)) | ||
+ | |||
+ | Då Skriften beskriver den väg på vilken människorna blir frälsta, nämner den förvisso även andra ting än Guds nåd i Kristus. Den säger om både evangelium och om dopet, att dessa frälser (Rom. 1:16, 1 Petr. 3:21). Därmed inskränker dock inte Skriften begreppet nåd, utan nämner bara de medel som låter oss få del av den redan existerande fullkomliga nåden. Människornas bruk av nådemedlen skall inte uppfattas som en mänsklig prestation, genom vilken människan åtminstone i någon mån gör sig förtjänt av nåden. Lika litet är den tro genom vilken människan blir salig på något sätt en mänsklig prestation. Skriften ställer tvärtom både nådemedlen som medel från Guds sida att ge och tron som gripmedel från människans sida i motsats till gärningarnas väg. Att bli frälst genom Ordet och sakramenten är enligt Skriften detsamma som att bli salig av nåd för Kristi skull utan egna gärningar (Tit. 3: | ||
+ | |||
+ | När vi talar om Guds nåds nödvändighet, | ||
+ | |||
+ | ===== 2. Den saliggörande nådens begrepp ===== | ||
+ | |||
+ | Då ordet ”nåd” används om Gud i hans förhållande till syndiga människor som nådens objekt, betecknar det närmast Guds nådiga sinnelag som han för Kristi skull hyser mot syndiga människor, och som består i att han i sitt hjärta inte tillräknar människorna deras synder utan förlåter dem (1 Tim. 1:2, 2 Tim. 1:2 m.fl.). Detta nådiga sinnelag visar Gud människorna i evangelium (Apg. 20:24), och han vill få det trott genom evangeliets vittnesbörd (Mark. 1:15, Hebr. 4:16). Våra dogmatiker definierar den saliggörande nåden (//gratia Dei salvifica// | ||
+ | |||
+ | I sin vidare betydelse betecknar ordet ”nåd” emellertid även något i människan, nämligen den goda egenskapen eller förmågan och de goda gärningar som Gud med sitt nådiga sinnelag verkar i de troende (Hülsemann: | ||
+ | |||
+ | När det är tal om den orsak som beveker Gud att frälsa de syndiga människorna, | ||
+ | |||
+ | Denna skarpa åtskillnad mellan //favor Dei// (nåden) och //gratia infusa// (nådegåvan) i samband med rättfärdiggörelsen är av yttersta vikt, ty på denna punkt skiljer sig kristendom och hedendom från varandra. Så snart man gör nåden som //gratia infusa// till orsak eller bidragande orsak till rättfärdiggörelsen och saligheten, lär man bara skenbart kristet. I själva verket lär man då under namn av nåd en rättfärdiggörelse och salighet genom Lagen och mänskliga gärningar. Därmed upphävs den kristna läran om frälsning av nåd, //sola gratia// (Gal. 5:4). | ||
+ | |||
+ | Att man ersätter //gratuitus Dei favor// med nåden som //gratia infusa// eller som en god kvalitet hos människan, eller att man förenar dessa olika slags nåd med varandra, är grundfelet hos alla som inom den yttre kristenheten avviker från den kristna läran. I sin motsättning till den kristna läran om nåden går den romerska kyrkan så långt, att den uttalar ett anatema över dem som definierar den saliggörande nåden som Guds nådiga sinnelag i Kristus och utesluter //gratia infusa// som rättfärdiggörelsens orsak.((Jfr Trident., Sess. VI, Can. XI.)) Genom att förneka //gratia universalis//, | ||
+ | |||
+ | På samma sätt förhåller det sig med alla som antar en Den Helige Andes uppenbarande och verkande verksamhet utanför de förordnade nådemedlen (Ord och sakrament), vare sig dessa nu kallar sig för reformerta eller något annat.((Så Zwingli, Fidei Ratio.)) Varje gång de säger sig söka Andens omedelbara, hemliga uppenbarelser och verkningar i det egna inre, vänder de människornas ögon och hjärtan bort ifrån Guds objektiva nådiga sinnelag, som finns i Kristus och uppenbaras i nådemedlen för att uppväcka tron och för att bli mottagen genom tron. | ||
+ | |||
+ | Likaså är det uppenbart att alla som antar en mänsklig medverkan vid trons uppkomst inte grundar frälsningen på //gratuitus favor Dei in evangelio revelatus//, | ||
+ | |||
+ | Arminianerna säger uttryckligen att den saliggörande tron inte ute- utan innesluter de goda gärningarna. De synergistiska lutheranerna definierar den saliggörande tron som en etisk akt, självavgörelse, | ||
+ | |||
+ | När det gäller att bevara den kristna läran ren och oförvanskad, | ||
+ | |||
+ | Kort sagt: den i evangelium uttalade //gratuitus Dei favor propter Christum//, Guds ynnest för intet för Kristi skull, är den orubbliga nådehimmel som spänts över den kristna kyrkan, och under vilken de kristna bor och verkar genom tron. Genom skådandet av denna nådehimmel uppkommer och bevaras tron och blir ”ett levande, skapande, verksamt och mäktigt ting” så att tron inte frågar om goda gärningar skall göras, utan innan frågan uppkommer har tron redan gjort dem och fortsätter att göra dem.((WA B 7, 11.)) | ||
+ | |||
+ | Genom att reformationens kyrka återvänt till den rätta förståelsen av ”den saliggörande nåden” som //favor Dei propter Christum// till skillnad från //gratia infusa//, har den återvänt till den kristna lärans apostoliska renhet.((WA 8, 105 f.)) Melanchton polemiserar redan i första upplagan av sina Loci mot den skolastiska uppfattningen av den saliggörande nåden som //qualitas, quae sit in animis sanctorum//, | ||
+ | |||
+ | ===== 3. Den saliggörande nådens egenskaper ===== | ||
+ | |||
+ | //A. Den saliggörande nåden är nåd i Kristus//. Den nåd enligt vilken Gud är nådigt sinnad mot de av Lagen fördömda människorna, | ||
+ | |||
+ | Enligt Skriften utesluter mänsklig prestation och Guds nåd varandra helt (Rom. 11:6), men Kristi förtjänst och Guds nåd utesluter inte varandra utan hör oskiljaktigt ihop. Eller med andra ord: Guds nådiga sinnelag mot den syndiga världen utesluter inte, utan innesluter tillfredsställandet av Guds fordrande och straffande rättfärdighet som skett genom Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse (Rom. 3:25). På denna punkt handlar det om att antingen bejaka eller förneka det kristna nådebegreppet. Liksom nåden omintetgörs (Rom. 11:6), om man vill knyta de mänskliga gärningarnas förtjänst till den, upphävs den också, om man vill lösrycka den ifrån Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse. Den nåd som tänks utan Kristi tillfyllestgörelse är ett // | ||
+ | |||
+ | Det kristna nådebegreppet förvanskas också då nåden bara delvis görs beroende av Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse. Det sker när man menar att det bara är enligt Guds uppskattning eller bestämmande och inte i sig (på grund av dess eget värde) som Kristi förtjänst utgör en tillfyllestgörelse för människornas synder (acceptationsteorien: | ||
+ | |||
+ | Om så nåden bara delvis lösrycks från Kristi förtjänst tänks den gudomliga nåden //extra Christum//, utanför Kristus. Då rycks Kristus i sitt frälsningsverk bort från centrum (i strid mot 1 Kor. 2:2) och ger upphov till spekulationer om Guds vilja utanför Kristus.((Jfr Calvin, Inst. II, 17, 1, och Luther, WA 10:I:1, 471 f.)) Frågor av typen ifall inte Gud i kraft av sin maktfullkomlighet som den högste domaren skulle kunna vara människorna nådig utan Kristi // | ||
+ | |||
+ | //B. Den saliggörande nåden är allmän nåd//. Guds i Kristus nådiga sinnelag sträcker sig till alla människor utan undantag. Med andra ord är den saliggörande nåden allmän (//Gratia Dei erga homines lapsos non particularis, | ||
+ | |||
+ | Gerhard säger om den allmänna nåden, att Skriften bekräftar den med ord, Kristus med tårar och Gud själv med ed.((De Elect. et Reprob. 57.)) Thomasius sammanställer Skriftens utsagor om den allmänna nåden så här: Guds kärleksvilja är universell, den omfattar alla människor (1 Tim. 2:4), hela det fallna människosläktet (Joh. 3:16 och i synnerhet Rom. 11:32), den utestänger inte någon från frälsningen (2 Petr. 3:9), inte ens dem som skjuter frälsningen ifrån sig, liksom Kristus ju också dött för dem som han är en stötesten för och som förkastar honom (Rom. 14:15, 1 Kor. 8:11, 2 Petr. 2:1).((Jfr Thomasius, Dogm. 2 Aufl. I, 423.)) | ||
+ | |||
+ | //Gratia universalis// | ||
+ | |||
+ | Även Luther betonar kraftigt både universaliteten i Guds kärlek och frälsningen i Kristus och den allvarliga kallelsen av alla Ordets hörare, | ||
+ | |||
+ | Trots att Skriften ger så klara vittnesbörd om Guds allmänna nåd, har //gratia universalis// | ||
+ | |||
+ | Praktiskt betydelselös för frågan om //gratia universalis// | ||
+ | |||
+ | Partikularismen har inte sin grund i Skriften utan i mänsklig spekulation om Guds vilja och hans verksamhet. Den beror till sist på en filosofisk sats, nämligen på det rationalistiska axiomet: ”Det som Gud på allvar har för avsikt att göra, måste faktiskt ske i varje enstaka fall.” Man menar att eftersom ju inte alla människor blir frälsta, vill inte heller Gud frälsa alla.((Jfr Calvin: Inst. III 15-17, 21-24, Charles Hodge: ”Om alla människor ej frälses, avsåg Gud aldrig deras frälsning”, | ||
+ | |||
+ | //C. Den saliggörande nåden är allvarlig nåd//. Guds nådiga sinnelag i Kristus är inte något fåfängt beskådande (//otiosa complacentia//, | ||
+ | |||
+ | Guds nådeverkan, | ||
+ | |||
+ | Luthers mening är skriftenlig: | ||
+ | |||
+ | Inte heller utgör förhärdelsen såsom en Guds akt något bevis mot //gratia seria et efficax//. Raka motsatsen är fallet. Enligt Skriften är förhärdelsen inte absolut utan äger rum på grund av människans skuld, dvs. hennes motstånd mot Guds Ord och vilja. Förhärdelsen är Guds vredesdom över dem som föraktar den framräckta nåden och strävar emot Den Helige Andes verkan (jfr Rom. 11:9, ”vedergällning”). Detta framgår också av sammanhanget på de ställen i evangelierna där det är tal om förstockelse, | ||
+ | |||
+ | //Gratia seria et efficax// måste framhållas även mot synergisterna, | ||
+ | |||
+ | Då man på grund av Skriftens utsagor håller fast vid //gratia universalis//, | ||
+ | |||
+ | Den allmänna nåden är och förblir en trosartikel. Även den omständigheten, | ||
+ | |||
+ | ===== 4. Den kyrkliga terminologin beträffande Guds nådevilja ===== | ||
+ | |||
+ | Det nådiga sinnelag som Gud i Kristus hyser mot alla människor kallas i Skriften även för Guds vilja med människorna (1 Tim. 2:4). Vid diskussionerna om Guds vilja har olika uttryck begagnats för att beskriva Guds vilja. Dessa behöver förklaras. | ||
+ | |||
+ | 1. Guds vilja att göra alla människor saliga skall inte betecknas som absolut (//voluntas absoluta//) utan som ordnad vilja (//voluntas ordinata// | ||
+ | |||
+ | 2. Uttrycket ”betingad vilja” (//voluntas conditionata// | ||
+ | |||
+ | 3. Om skiljandet mellan en föregående eller första vilja (//voluntas antecendens, | ||
+ | |||
+ | Det är en helt skriftvidrig tanke när kalvinisterna föreställer sig Guds vilja som ursprungligen tvådelad, som om Gud ville frälsa en del av människorna och fördöma den andra delen. Ogiltig är också deras invändning, | ||
+ | |||
+ | Distinktionen får inte uppfattas som om det i Gud fanns någon tidsmässig tankarnas ordningsföljd och två delade viljor, men eftersom Gud i sitt majestäts odelbara enhet är ofattbar för oss människor, som är bundna till våra föreställningar om tid och rum, talar Gud med oss på människosätt, | ||
+ | |||
+ | Å andra sidan får distinktionen mellan en första och andra vilja i Gud inte användas för att skapa utrymme för en villolära, vilket i alla tider skett hos pelagianer och semipelagianer. Dessa låter den andra viljan syfta inte bara på de otroendes fördömelse utan också på de saligas frälsning, och detta på så sätt att man låter Guds första vilja eller den allmänna nådeviljan bara göra sig gällande och bära frukt under mänsklig samverkan. Detta är skriftvidrigt. Enligt Skriften är //voluntas antecedens//, | ||
+ | |||
+ | 4. Distinktionen mellan en uppenbarad och en fördold Guds vilja (//voluntas revelata, signi – voluntas abscondita, beneplaciti// | ||
+ | |||
+ | Obegripliga för oss är dock Guds domar och hans vägar outrannsakliga (Rom. 11:33-34), t.ex. då vi jämför enstaka personers och folkslags öden (Isak och Ismael, Jakob och Esau, judar och hedningar, Rom. 9-11). Här dyker frågan upp: //Cur alii prae aliis?// Varför några framom andra? På detta problem ger Skriften oss inte någon lösning, eftersom vi enligt Skriften måste hålla fast både vid //gratia universalis//, | ||
+ | |||
+ | Denna distinktion mellan //voluntas revelata// och //voluntas abscondita// | ||
+ | |||
+ | Den rätta vägen är att vi inte förnekar att //voluntas Dei abscondita// | ||
+ | |||
+ | Luthers inställning i denna fråga sammanfaller helt och hållet med Konkordieformelns. Den uttrycks (liksom på många andra ställen) kort sammanfattad i Luthers skrivelse till en inte namngiven person.((WA Br 10, 489.)) Här säger Luther först och främst, att Gud den allsmäktige vet allting, och att alla skapade varelsers gärningar och tankar måste ske i enlighet med hans vilja. Han tillägger emellertid strax därefter: ”Så är det dock hans((Guds)) allvarliga vilja och mening, ja, hans befallning, enligt hans eviga rådslut att göra alla människor saliga och delaktiga i den eviga glädjen. Vill han nu saliggöra och äga alla de syndare, som lever och rör sig under hans vida, höga himmel, så skall ni inte avsöndra er och skilja er från Guds nåd genom era dåraktiga tankar, som är ingivna av djävulen.” Enligt Luther är det dåraktiga tankar, ingivna av djävulen, då man blandar in Gud, såsom för oss // | ||
+ | |||
+ | Så talar Luther genomgående. Med //Deus absconditus// | ||
+ | |||
+ | Även Calvin säger att man inte skall söka utrannsaka Guds hemliga vilja utan istället hålla sig till Kristus och evangelium.((Jfr Inst. III, 24, 5.)) Men Calvin bedrar sig själv svårt. Han kan inte alls hänvisa till Kristus och evangelium, därför att han inte låter Kristus och evangelium finnas till för alla Ordets hörare (//gratia particularis//, | ||
+ | |||
+ | Enligt Calvin skall Guds vilja med oss inte bedömas enligt den allmänna kallelsen (// | ||
+ | |||
+ | Luther och Calvin är således inte djupast sett överens (som somliga menat) ifråga om antagandet av en uppenbarad och en fördold Guds vilja. Medan Luther bedömer Guds nådevilja endast efter Skriftens utsagor, vill Calvin bestämma Guds nådevilja endast utifrån resultatet eller den historiska erfarenheten. Medan Luther låter den i Skriften betygade allmänna nådeviljan förbli helt intakt, förvånar sig Calvin över dårskapen hos sådana som fortfarande tror på den allmänna nådeviljan, | ||
+ | |||
+ | Luthers och Konkordieformelns inställning, |
om-guds-saliggorande-nad.1579894387.txt.gz · Senast uppdaterad: 2020/01/24 20:33 av jabbin