Skillnader

Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.

--- nademedlen [2020/03/09 05:39] – jabbin
+++ nademedlen [2020/03/09 05:41] (aktuell) – jabbin
@@ Rad 551: / Rad 551: @@
 . Den romerska förvandlingsläran är utesluten, eftersom i Skriften brödet och vinet även efter konsekrationen fortfarande omtalas som närvarande (1 Kor. 11:27). Den romerska invändningen, att bara brödets yttre gestalt eller ett skenbröd är närvarande, strider mot Skriftens ord som inte talar om skenbröd utan om bröd. Därför betecknar Luther i Schmalkaldiska artiklarna den romerska förvandlingsläran som ”den sofistiska spetsfundigheten”, och mot den anför han 1 Kor. 10:16 och 1 Kor. 11:28.((SKB, s. 332.)) På ett annat ställe kallar Luther transsubstantiationen också för ”en munkdröm, bekräftad av Thomas ab Aquino och godkänd av påvar.”((WA 11, 441.))
-Det romerska förfarandet att ersätta bröd med skenbröd är så godtycklig, att alla Skriftens utsagor skulle kunna förvandlas bara till ett sken, om sådant tilläts. Förvandlingsläran hör ihop med allt det ofog som den romerska kyrkan bedriver med nattvarden, nämligen mässoffret, varigenom Kristi offer på korset påstås bli oblodigt upprepat,((Anknytningen mellan mässoffer och transsubstantiationen återgår på tanken, att blott Kristi lekamen och blod vore värdiga offergåvor i mässan, varför bröd och vin måste bortfalla. Det är denna romersk-katolska tanke, som Pieper-Mueller här återger. Från lutherskt håll kan dock ej hävdas, att ett logiskt sammanhang föreligger mellan offer och substansförvandling. (T. Hardts anm.))) likaså förvarandet, uppvisandet, tillbedjandet, processioner där hostian, som uppges vara Kristi lekamen, bärs omkring (Kristi lekamens fest), kalkens undanhållande från lekmän med motivering från konkomitansläran. Dessa ting kommer senare att närmare behandlas.
+Det romerska förfarandet att ersätta bröd med skenbröd är så godtycklig, att alla Skriftens utsagor skulle kunna förvandlas bara till ett sken, om sådant tilläts. Förvandlingsläran hör ihop med allt det ofog som den romerska kyrkan bedriver med nattvarden, nämligen mässoffret, varigenom Kristi offer på korset påstås bli oblodigt upprepat,((Anknytningen mellan mässoffer och transsubstantiationen återgår på tanken, att blott Kristi lekamen och blod vore värdiga offergåvor i mässan, varför bröd och vin måste bortfalla. Det är denna romersk-katolska tanke, som Pieper-Mueller här återger. Från lutherskt håll kan dock ej hävdas, att ett logiskt sammanhang föreligger mellan offer och substansförvandling. (T. Hardts anm.) )) likaså förvarandet, uppvisandet, tillbedjandet, processioner där hostian, som uppges vara Kristi lekamen, bärs omkring (Kristi lekamens fest), kalkens undanhållande från lekmän med motivering från konkomitansläran. Dessa ting kommer senare att närmare behandlas.
 . Den reformerta läran om frånvaron av Kristi lekamen och blod är utesluten, därför att Skriften betecknar Kristi lekamen och blod som närvarande inte bara för tron utan också för nattvardsgästens mun. Med orden: ”Tag, ät”, uppmanar Kristus till ett ätande med munnen, och om det som räcks fram till munnen och tas emot av den säger Kristus, att det är hans lekamen och blod. De reformertas påstående att Kristi lekamen och blod skulle vara närvarande för tron men inte för munnen, berövar orden ”Tag, ät” det objekt som Kristus själv gett dem. Chemnitz säger: ”När Kristus säger ’Ät’, ’Drick’, så föreskriver han sättet och viset för mottagandet, nämligen att vi med munnen skall ta det som i Herrens måltid är närvarande och räcks fram.”((Fundamenta Sanae Doctr., s. 12.)) Visserligen finner vi i instiftelseorden en mycket klar uppmaning att tro eller till det andliga ätandet. Men denna uppmaning ansluter sig till ätandet med munnen och grundar sig på det. Uppmaningen till tro ligger i tillägget: ”som blir utgiven för er”. Vid det muntliga mottagandet av Kristi lekamen skall lärjungarna tro, att de genom Kristi för dem utgivna lekamen har en med dem försonad Gud eller syndernas förlåtelse. Samma uppmaning ligger i orden: ”Gör detta till min åminnelse”.
-. Den lutherska läran om nattvarden är Skriftens lära därför att den utan strykningar och tillägg låter alla instiftelseord behålla sin giltighet, både de som anger brödets närvaro och de som anger Kristi lekamens närvaro. Med andra ord: Den lutherska läran omtolkar inte med Rom ordet bröd till skenbröd, och inte heller omtolkar den med de reformerta samfunden Kristi lekamen till Kristi skenlekamen, dvs. till en symbol för Kristi frånvarande lekamen. Den låter både sant, väsentligt bröd och Kristi sanna, väsentliga lekamen vara närvarande i nattvarden, eftersom instiftelseorden lär båda dessa ting. Detta måste vi utveckla närmare på grund av den motsatta romerska och reformerta läran.((Pieper-Mueller uraktlåter här att understryka, att både för Luther och de lutherska fäderna den romerska villfarelsen är betydligt mindre allvarlig än den reformerta: ”Vinet må förbli eller ej, för mig är det nog, att Kristi blod är där. Vinet må det gå, som Gud vill. Och hellre än att ha idelt vin med svärmarna, vill jag ha idelt blod med påven” (WA 26, 462). Transsubstantiationsläran upphäver ej nattvarden, vilket den reformerta läran gör. (T. Hardts anm.)))
+. Den lutherska läran om nattvarden är Skriftens lära därför att den utan strykningar och tillägg låter alla instiftelseord behålla sin giltighet, både de som anger brödets närvaro och de som anger Kristi lekamens närvaro. Med andra ord: Den lutherska läran omtolkar inte med Rom ordet bröd till skenbröd, och inte heller omtolkar den med de reformerta samfunden Kristi lekamen till Kristi skenlekamen, dvs. till en symbol för Kristi frånvarande lekamen. Den låter både sant, väsentligt bröd och Kristi sanna, väsentliga lekamen vara närvarande i nattvarden, eftersom instiftelseorden lär båda dessa ting. Detta måste vi utveckla närmare på grund av den motsatta romerska och reformerta läran.((Pieper-Mueller uraktlåter här att understryka, att både för Luther och de lutherska fäderna den romerska villfarelsen är betydligt mindre allvarlig än den reformerta: ”Vinet må förbli eller ej, för mig är det nog, att Kristi blod är där. Vinet må det gå, som Gud vill. Och hellre än att ha idelt vin med svärmarna, vill jag ha idelt blod med påven” (WA 26, 462). Transsubstantiationsläran upphäver ej nattvarden, vilket den reformerta läran gör. (T. Hardts anm.) ))
 Först måste vi gå in på frågan om vad det är för sorts talesätt Kristus använder, när han räcker fram brödet till att äta och om detta bröd säger: ”Detta är min lekamen”. Som bekant har klassificeringen av själva detta talesätt gett upphov till mycket diskussion. Före alla lärda och olärda undersökningar står det emellertid fast, att de av Kristus använda orden är lätt förståeliga. Det kan inte råda någon tvekan om dem, eftersom Kristus vid nattvardens instiftelse och första firande inte tillfogade någon som helst kommentar till sina ord. Om någon som helst svårighet att förstå, eller ens en möjlighet till ett missförstånd, hade funnits i hans ord, så skulle Kristus ha lagt till den nödvändiga utläggningen. Frånvaron av varje utläggning visar klart och tydligt, att vi i instiftelseorden har att göra med ett talesätt som utan kommentarer är lätt begripligt när man hör eller läser det. I nattvarden använder Jesus ett talesätt, som terminologiskt kort och passande betecknats som //locutio exhibitiva//, ett uppvisande talesätt.
@@ Rad 661: / Rad 661: @@
 De olikheter som föreligger i nattvardsberättelserna bereder nyare teologer stora svårigheter. De känner sig nödgade att utreda vilken av de fyra (Matteus, Markus, Lukas, Paulus) som återger originalversionen, dvs. de exakta ord, //ipsissima verba//, som Kristus använde vid instiftelsen och firandet av den första nattvarden. Om resultatet av dessa strävanden säger Cremer: ”Det kan inte fastställas vilka ord som är //ipsissima verba Jesu Christi.//”((RE. 3:e uppl., I, 35.)) Somliga ser i dessa olikheter i nattvardsberättelsernas ordalydelse rentav ett bevis mot Skriftens inspiration.
-Den frågeställningen existerar inte för de gamla teologerna, som hävdar Skriftens inspiration. Några av dem förklarar olikheterna med Den Helige Andes avsikt: Han redigerade originalorden alltefter sitt behag, såsom fallet är med gammaltestamentliga citat i Nya testamentet.((Jfr Luther, WA 8, 508.)) Andra anser att alla fyra berättelserna återger originalord. De smärre avvikelserna i ordalydelsen förklaras med antagandet att Kristus vid utdelningen av den första nattvarden inte upprepar precis samma ord då han talat till de tolv utan varierade dem något under utdelningens gång (så säger även några nyare teologer).((Noesgen, Neutest. Offenb. I, 545, Thomasius, Dogm. III, 2, 62. Denna uppfattning är oförenlig med Luthers och bekännelseskrifternas syn på Kristi ord som skapande maktord, som konsekrerar hela brödet och hela kalken. Den strider mot orden ”er”, som avser alla och icke enskilda kommunikanter, och mot instiftelseordens konsekventa bruk av pluralis (”Tagen”, ”Gören” etc.) Tydningen återgår på ett anakronistiskt sätt på bruket av s.k. distributionsord, som kommentatorerna upplevt i sina egna kyrkor, men som är en fri kyrklig ceremoni, som vissa tider icke alls brukats, helt olikt den gudomligt instiftade konsekrationen som uttalas på Kristi befallning. Se följande noter nr 266, 270, 280, 297. (T. Hardts anm.)) )
+Den frågeställningen existerar inte för de gamla teologerna, som hävdar Skriftens inspiration. Några av dem förklarar olikheterna med Den Helige Andes avsikt: Han redigerade originalorden alltefter sitt behag, såsom fallet är med gammaltestamentliga citat i Nya testamentet.((Jfr Luther, WA 8, 508.)) Andra anser att alla fyra berättelserna återger originalord. De smärre avvikelserna i ordalydelsen förklaras med antagandet att Kristus vid utdelningen av den första nattvarden inte upprepar precis samma ord då han talat till de tolv utan varierade dem något under utdelningens gång (så säger även några nyare teologer).((Noesgen, Neutest. Offenb. I, 545, Thomasius, Dogm. III, 2, 62. Denna uppfattning är oförenlig med Luthers och bekännelseskrifternas syn på Kristi ord som skapande maktord, som konsekrerar hela brödet och hela kalken. Den strider mot orden ”er”, som avser alla och icke enskilda kommunikanter, och mot instiftelseordens konsekventa bruk av pluralis (”Tagen”, ”Gören” etc.) Tydningen återgår på ett anakronistiskt sätt på bruket av s.k. distributionsord, som kommentatorerna upplevt i sina egna kyrkor, men som är en fri kyrklig ceremoni, som vissa tider icke alls brukats, helt olikt den gudomligt instiftade konsekrationen som uttalas på Kristi befallning. Se följande noter nr 266, 270, 280, 297. (T. Hardts anm.) ))
 Om vi nu jämför berättelsernas ordalydelse när det gäller de ord som rör brödet, visar det sig att samtliga berättelser direkt uttrycker nattvardens väsen. Alla betecknar Kristi lekamen som nattvardens gåva (jfr ”detta är min lekamen” hos Matteus och Markus och ”Detta är min lekamen, som blir utgiven för er” hos Lukas och Paulus). Vad gäller kalken handlar utsagorna hos Matteus och Markus likaså direkt om nattvardens väsen, dvs. de betecknar Kristi blod som nattvardens gåva. Däremot syftar kalkorden hos Lukas och Paulus mer direkt på huvudändamålet med nattvarden som nådemedel, nämligen på det testamentet eller syndernas förlåtelse.
@@ Rad 701: / Rad 701: @@
 När A. Harnack, för att karakterisera Luthers nattvardslära, citerar de korta orden: ”Kristi lekamen sönderbits med tänderna”,((Jfr Grundriss d. Dogmengesch., s. 434.)) kan man inte låta bli att beskylla honom för historieförfalskning. Luther använder visserligen dessa ord, men han tillfogar strax: ”... och det förblir på alla sätt sant, att ingen ser Kristi lekamen, griper den, äter och biter sönder den på samma sätt som man ser och biter sönder annat kött.”((WA 26, 442.)) Luther lär bådadera: han lär den sakramentala enheten, enligt vilken det som görs med brödet faktiskt sker med Kristi lekamen, men samtidigt håller han fast vid att den sakramentala enheten inte är någon lokal eller naturlig förbindelse, så att ”Kristi lekamen skulle vara i brödet på grovt och synligt sätt, såsom brödet är i korgen eller vinet i bägaren.”((WA 23, 145.))
-Även Frank har på denna punkt hamnat i förvirring. Å ena sidan erkänner han att Konkordieformelns apologeter velat göra gällande att Luther sagt sådant för den sakramentala föreningens skull, och då endast med avseende på ett särskilt förhållande, //secundum quid//, och inte i sig, //simpliciter//. Men å andra sidan menar han att detta försvar inte täcker luckorna, ty när man på grund av den sakramentala enheten får säga att Kristi lekamen bits sönder, så bör man också av samma skäl kunna säga att Kristi lekamen smälts.((Jfr Theol. d. Konkordienf. III, 141.)) Frank glömmer emellertid bort att nattvardsorden bara talar om ätandets och drickandets akt och inte säger någonting om någon matsmältning. Brödet i nattvarden är enligt Kristi instiftelse inte avsett att vara kroppslig mat utan nattvardsbröd, dvs. ett medel som förmedlar Kristi lekamen. Liksom bröd som under utdelningen råkar falla på golvet inte är Kristi lekamen,((Både Luther och män som Chemnitz och Selnecker vidhöll allvarligt, att sakramentet förblir sakrament i kraft av Ordet i sådana fall, jfr härtill T. Hardt, Venerabilis & adorabilis eucharistia, s. 239 f. Pieper-Mueller har här en oriktig uppfattning av konsekrationens innebörd. Endast om den ovanstående satsen avser en efter avslutad mässa funnen invigd oblat, som av misstag fallit på golvet, är den förenlig med den lutherska bekännelsen. (T. Hardts anm.))) så är inte heller brödet Kristi lekamen när det som kroppslig mat (//cibus corporalis//) smälts och ger näring åt kroppen. Med rätta säger Melanchton, Brenz m.fl. i ett utlåtande år 1557: ”När det mottagna brödet kommit ned i magen och där förändras och därmed är lekamlig föda, upphör sakramentet.”((Cum facta sumptione panis descendit in ventrem et alternatur, estque iam cibus corporalis, desiit ratio sacramenti. Corp. Ref. IX, 277.)) När de reformerta bestrider Kristi lekamens närvaro i sakramentet och i synnerhet //manducatio oralis// med invändningen, att Kristi lekamen då också måste smältas, föreligger ett grovt oförstånd och ett medvetet eller omedvetet bespottande av den av Kristus instiftade nattvarden.
+Även Frank har på denna punkt hamnat i förvirring. Å ena sidan erkänner han att Konkordieformelns apologeter velat göra gällande att Luther sagt sådant för den sakramentala föreningens skull, och då endast med avseende på ett särskilt förhållande, //secundum quid//, och inte i sig, //simpliciter//. Men å andra sidan menar han att detta försvar inte täcker luckorna, ty när man på grund av den sakramentala enheten får säga att Kristi lekamen bits sönder, så bör man också av samma skäl kunna säga att Kristi lekamen smälts.((Jfr Theol. d. Konkordienf. III, 141.)) Frank glömmer emellertid bort att nattvardsorden bara talar om ätandets och drickandets akt och inte säger någonting om någon matsmältning. Brödet i nattvarden är enligt Kristi instiftelse inte avsett att vara kroppslig mat utan nattvardsbröd, dvs. ett medel som förmedlar Kristi lekamen. Liksom bröd som under utdelningen råkar falla på golvet inte är Kristi lekamen,((Både Luther och män som Chemnitz och Selnecker vidhöll allvarligt, att sakramentet förblir sakrament i kraft av Ordet i sådana fall, jfr härtill T. Hardt, Venerabilis & adorabilis eucharistia, s. 239 f. Pieper-Mueller har här en oriktig uppfattning av konsekrationens innebörd. Endast om den ovanstående satsen avser en efter avslutad mässa funnen invigd oblat, som av misstag fallit på golvet, är den förenlig med den lutherska bekännelsen. (T. Hardts anm.) )) så är inte heller brödet Kristi lekamen när det som kroppslig mat (//cibus corporalis//) smälts och ger näring åt kroppen. Med rätta säger Melanchton, Brenz m.fl. i ett utlåtande år 1557: ”När det mottagna brödet kommit ned i magen och där förändras och därmed är lekamlig föda, upphör sakramentet.”((Cum facta sumptione panis descendit in ventrem et alternatur, estque iam cibus corporalis, desiit ratio sacramenti. Corp. Ref. IX, 277.)) När de reformerta bestrider Kristi lekamens närvaro i sakramentet och i synnerhet //manducatio oralis// med invändningen, att Kristi lekamen då också måste smältas, föreligger ett grovt oförstånd och ett medvetet eller omedvetet bespottande av den av Kristus instiftade nattvarden.
 ==== 7. Vad som gör nattvarden till nattvard ====
@@ Rad 709: / Rad 709: @@
 Eftersom nattvarden skall firas ända till den yttersta dagen, uppstår frågan varigenom nattvarden förverkligas i varje enskilt fall. Vårt svar är detta: Den av Kristus instiftade nattvarden verkas inte genom beskaffenheten hos den som förvaltar sakramentet, inte heller genom nattvardsgästernas tro utan genom Kristi instiftelse som ända till den yttersta dagen förblir aktivt verksam överallt där nattvarden firas i enlighet med Kristi instiftelse. För att illustrera detta hänvisar Konkordieformeln efter Chrysostomus förebild till att liksom Gud en gång instiftade äktenskapet (1 Mos. 1:28) och det alltid förblir i kraft, så verkar även nattvardens gudomliga instiftelse Kristi lekamens och blods närvaro i Kristi kyrkas nattvard.((Jfr SKB, s. 623.)) Men även på denna punkt har de reformertas polemik varit lögnaktig från första början. De har i kampen mot den lutherska nattvardsläran velat framkalla samma avsky som med rätta möter Roms förvandlingslära och den till prästens vigning bundna makten att utföra förvandlingen. De framställer med förkärlek saken som att det även enligt luthersk lära var människoord och mänsklig maktfullkomlighet som verkade realpresensen.((Så redan Karlstadt i sin ”Gesprächsbüchlein”, W2 20, 2356.))
-Mot detta upprepar Luther gång på gång, att det inte är mänskligt talande som får Kristi lekamen och blod att vara närvarande, utan att det är Kristi löftes- och befallningsord som gör det. Kristi ord: ”Detta är min lekamen” verkade den första nattvarden, dvs. dessa hans ord gjorde nattvardsbrödet till bärare av Kristi lekamen. Och eftersom Kristus befallt oss att ända till tidens ände göra det som han gjorde, så är även vår nattvard vad den första nattvarden var. Kristi ”befallningsord” (”Heisselwort”) gör även vårt ord till ”gärningsord” (”Tätelwort”).((Jfr WA 26, 285. Pieper-Muellers mening återger Luthers. Däremot är bruket av ”Heisselwort” och ”Tätelwort” felaktigt. Luther menar med ”Tätelwort” ord som endast beskriver ett gånget skeende; genom ”Heisselwort” blir vårt nattvardsord ”icke mer blotta ”Tätelwort”, jfr Hardt, Venerabilis & adorabilis eucharistia, s. 162 f. (T. Hardts anm.))) Så även Konkordieformeln: ”Ty Jesu Kristi sanna och allsmäktiga ord, som han uttalade vid nattvardens instiftande, voro icke blott verksamma vid den första nattvarden, utan gälla, verka och ha sin kraft alltfort, så att i kraft av samma ord, som Kristus uttalade vid den första nattvarden, Kristi lekamen och blod komma att vara i sanning närvarande, utdelas och mottagas överallt, där nattvarden firas enligt Kristi instiftelse och hans ord brukas.”((SKB, s. 623.))
+Mot detta upprepar Luther gång på gång, att det inte är mänskligt talande som får Kristi lekamen och blod att vara närvarande, utan att det är Kristi löftes- och befallningsord som gör det. Kristi ord: ”Detta är min lekamen” verkade den första nattvarden, dvs. dessa hans ord gjorde nattvardsbrödet till bärare av Kristi lekamen. Och eftersom Kristus befallt oss att ända till tidens ände göra det som han gjorde, så är även vår nattvard vad den första nattvarden var. Kristi ”befallningsord” (”Heisselwort”) gör även vårt ord till ”gärningsord” (”Tätelwort”).((Jfr WA 26, 285. Pieper-Muellers mening återger Luthers. Däremot är bruket av ”Heisselwort” och ”Tätelwort” felaktigt. Luther menar med ”Tätelwort” ord som endast beskriver ett gånget skeende; genom ”Heisselwort” blir vårt nattvardsord ”icke mer blotta ”Tätelwort”, jfr Hardt, Venerabilis & adorabilis eucharistia, s. 162 f. (T. Hardts anm.) )) Så även Konkordieformeln: ”Ty Jesu Kristi sanna och allsmäktiga ord, som han uttalade vid nattvardens instiftande, voro icke blott verksamma vid den första nattvarden, utan gälla, verka och ha sin kraft alltfort, så att i kraft av samma ord, som Kristus uttalade vid den första nattvarden, Kristi lekamen och blod komma att vara i sanning närvarande, utdelas och mottagas överallt, där nattvarden firas enligt Kristi instiftelse och hans ord brukas.”((SKB, s. 623.))
 För varje enstaka nattvardsgång kommer det således an på att församlingen klart och tydligt förklarar, att den vill fira den av Kristus insatta nattvarden eller vill upprepa den av Kristus förordnade handlingen. Denna förklaring avger församlingen genom att den konsekrerar de av Kristus förordnade elementen, alltså bröd och vin, till nattvardsbruket. Konsekrationen beskrivs med rätta som den handling, genom vilken brödet och vinet avskiljs från vanligt bruk och bestäms till bruk i nattvarden, dvs. bestäms till att Kristi lekamen enligt hans löfte tas emot med brödet och Kristi blod enligt hans löfte tas emot med vinet.
@@ Rad 725: / Rad 725: @@
 Vi måste ansluta oss till den senare uppfattningen, ty den reformerta läran om nattvarden är i själva verket ett avståndstagande från Kristi nattvardsord. De har inte något Guds Ord till stöd för sin nattvard, ty någon nattvard där brödet och vinet tas emot som symboler för Kristi frånvarande lekamen och blod har inte Kristus instiftat. Även om unitarierna bibehåller dopformelns ord, meddelar de inte det kristna dopet, därför att de offentligt avsäger sig Fadern, Sonen och Den Helige Ande som den ene, sanne Guden. De reformerta förvaltar den kristna nattvarden lika litet som unitarierna dopet, därför att de avsäger sig innehållet i Kristi nattvardsord, även om de använder sig av ordens yttre lydelse. Luther: ”... såsom de nuvarande sakramentsfienderna göra. Dessa ha förvisso blott och bart bröd och vin, ty de ha varken Guds Ord eller instiftelse, utan ha förvrängt och förändrat dessa efter sin egen inbilskhet.”((SKB, s. 614.)) Invändningen att vi i så fall även måste förneka det reformerta dopets giltighet håller inte streck, därför att de reformerta frigör sig från nattvardsordens men inte från dopordens mening. Den reformerta villoläran ifråga om dopet berör dopets frukt, inte dopets väsen.
-Det bör här tilläggas att Konkordieformeln avvisar åsikten att nattvarden förverkligas redan genom konsekrationen. Johann Saliger hade envist förfäktat, att //unio sacramentalis// äger rum redan //ante usum//, alltså före utdelandet och mottagandet.((Jfr Frank, Theol. d. Konkordienf., III, 146 ff.)) Mot detta förklarar Konkordieformeln med rätta,((Pieper-Muellers framställning är på denna punkt helt felaktig och beror av otillförlitliga källor. Luther och Konkordieformelns ledande teologer delade helt Saligers lära, att sakramentet existerar från konsekrationen på altaret till dess slutliga förtärande inom nattvardsmåltidens ram. Så snart Kristus genom sitt Ord förklarat bröd och vin vara hans lekamen och blod, föreligger den verkliga närvaron, vilket också är den lutherska läran. Jfr härtill H.Sasse, This is my body, s. 175 ff, J. Schöne, Um Christi sakramentale Gegenwart. Der Saligersche Abendmahlsstreit 1568/69, Hardt, Venerabilis & adorabilis eucharistia, s. 214 ff. (T. Hardts anm.))) att konsekrationen ensam inte skapar något sakrament, utan att sakramentets hela handling eller förrättning inklusive utdelandet, mottagandet, ätandet, drickandet och förkunnandet av Herrens död måste hållas samman, odelad och okränkt.((Jfr SKB, s. 624.)) Mot Bellarmins påstående att Kristus redan före ätandets akt uttalat orden: ”Detta är min lekamen”, och att sakramentet därför genom konsekrationen redan är fullständigt, säger Quenstedt med rätta: ”Kristus säger inte absolut om det konsekrerade brödet, att det är hans lekamen, utan han talar om det bröd som bryts och ges till att ätas. Ty först sade han ’Tag och ät’, därpå sade han ’Detta är min lekamen’.”((Syst. II, 1268.))
+Det bör här tilläggas att Konkordieformeln avvisar åsikten att nattvarden förverkligas redan genom konsekrationen. Johann Saliger hade envist förfäktat, att //unio sacramentalis// äger rum redan //ante usum//, alltså före utdelandet och mottagandet.((Jfr Frank, Theol. d. Konkordienf., III, 146 ff.)) Mot detta förklarar Konkordieformeln med rätta,((Pieper-Muellers framställning är på denna punkt helt felaktig och beror av otillförlitliga källor. Luther och Konkordieformelns ledande teologer delade helt Saligers lära, att sakramentet existerar från konsekrationen på altaret till dess slutliga förtärande inom nattvardsmåltidens ram. Så snart Kristus genom sitt Ord förklarat bröd och vin vara hans lekamen och blod, föreligger den verkliga närvaron, vilket också är den lutherska läran. Jfr härtill H.Sasse, This is my body, s. 175 ff, J. Schöne, Um Christi sakramentale Gegenwart. Der Saligersche Abendmahlsstreit 1568/69, Hardt, Venerabilis & adorabilis eucharistia, s. 214 ff. (T. Hardts anm.) )) att konsekrationen ensam inte skapar något sakrament, utan att sakramentets hela handling eller förrättning inklusive utdelandet, mottagandet, ätandet, drickandet och förkunnandet av Herrens död måste hållas samman, odelad och okränkt.((Jfr SKB, s. 624.)) Mot Bellarmins påstående att Kristus redan före ätandets akt uttalat orden: ”Detta är min lekamen”, och att sakramentet därför genom konsekrationen redan är fullständigt, säger Quenstedt med rätta: ”Kristus säger inte absolut om det konsekrerade brödet, att det är hans lekamen, utan han talar om det bröd som bryts och ges till att ätas. Ty först sade han ’Tag och ät’, därpå sade han ’Detta är min lekamen’.”((Syst. II, 1268.))
 ==== 8. Nattvardens syfte ====
@@ Rad 803: / Rad 803: @@
 Fastän den heliga nattvarden inte är något adiaforon utan en gudomlig ordning som skall råda i kyrkan till den yttersta dagen, skall någon nattvardens absoluta frälsningsnödvändighet inte läras, därför att syndernas förlåtelse inte är uppdelad på de olika nådemedlen, utan vart och ett av dem erbjuder hela den syndaförlåtelse som finns genom Kristi //satisfactio vicaria// och verkar respektive styrker tron. Det förhåller sig alltså så, att en människa som kommit till tro på evangeliets lästa eller predikade Ord, därigenom äger syndernas förlåtelse och saligheten.
-Med rätta avvisar Luther både dopets och nattvardens absoluta nödvändighet. Han skriver: ”Du är inte fördömd, om du förblir utan sakrament”, ”öva dig för övrigt i Guds Ord, i tron och kärleken; låt dem som är vissa i sitt samvete umgås med sakramentet.”((WA 18, 35. Luthers ord gäller dem som kommit i tvivelsmål om sakramentet och därför av själavårdsmässiga skäl måste avrådas från kommunion. (T. Hardts anm.))) Åberopar man Joh. 6:53, ”Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, så har ni inte liv i er”, som belägg för nattvardens absoluta nödvändighet, så skall vi komma ihåg att det på detta ställe inte alls är tal om nattvarden. Kort sagt: med rätta tillämpar Luther och de lutherska teologerna Augustinus ord på nattvarden: ”Föraktet för sakramentet fördömer, inte frånvaron av det.”((Contemptus sacramenti damnat, non privatio.))
+Med rätta avvisar Luther både dopets och nattvardens absoluta nödvändighet. Han skriver: ”Du är inte fördömd, om du förblir utan sakrament”, ”öva dig för övrigt i Guds Ord, i tron och kärleken; låt dem som är vissa i sitt samvete umgås med sakramentet.”((WA 18, 35. Luthers ord gäller dem som kommit i tvivelsmål om sakramentet och därför av själavårdsmässiga skäl måste avrådas från kommunion. (T. Hardts anm.) )) Åberopar man Joh. 6:53, ”Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, så har ni inte liv i er”, som belägg för nattvardens absoluta nödvändighet, så skall vi komma ihåg att det på detta ställe inte alls är tal om nattvarden. Kort sagt: med rätta tillämpar Luther och de lutherska teologerna Augustinus ord på nattvarden: ”Föraktet för sakramentet fördömer, inte frånvaron av det.”((Contemptus sacramenti damnat, non privatio.))
 När och hur ofta den heliga nattvarden skall brukas, föreskriver inte Skriften. Men att den skall brukas flitigt antyds inte bara genom förbindelsen av ”Så ofta” med imperativformen ”Gör detta”, utan är något som även framgår av nattvardens väsen och syfte samt av de kristnas behov. Med rätta kan frekvensen av nattvardsgångar tas som en barometer på det andliga livet i en kristen församling. Om ett flitigt bruk av nattvarden torde det knappast finnas någon bättre och i alla avseenden mer fullständigt täckande framställning än den som Luther erbjuder i Stora katekesen.((Jfr SKB, s. 489-495.))