Skillnader

Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.

--- laran-om-manniskan [2020/01/27 09:35] – [b. Arvsynden] jabbin
+++ laran-om-manniskan [2022/10/09 10:17] (aktuell) – [b. Arvsynden] jabbin
@@ Rad 179: / Rad 179: @@
 b. Om vi med den fria viljan förstår förmågan att vilja det andligen goda, dvs. att tro på evangelium om Kristus och att uppfylla Guds Lag av kärlek till Gud, så har människan efter fallet inte någon fri vilja, därför att hon inte förmår inse evangeliums sanning utan anser det vara en dårskap (1 Kor. 2:14; 1:23). Inte heller kan hon vara Guds Lag underdånig utan är i sitt hjärta fientlig mot den (Rom. 8:7). Det rör sig enbart om den fria viljan i denna mening, när vi säger att människan efter fallet och före sin pånyttfödelse inte äger någon fri vilja: hon kan inte välja utan bara förkasta evangelium. Kontroversen handlar inte om viljandet i och för sig utan om viljandets föremål.((Jfr Gerhard, Loci, De Lib. Arbitr., 32.))
-c. Men vi skall hålla fast vid att den fallna människan fortfarande i viss utsträckning (//aliquo modo//) har förmågan att prestera en yttre eller borgerlig rättfärdighet (//iustitia civilis, carnalis, operum, carnis//, borgerlig, köttslig, gärningarnas, köttets rättfärdighet). ”I viss utsträckning” måste tilläggas, därför att denna borgerliga rättfärdighet står på mycket svaga fötter, ty den medfödda naturen och djävulens lockande, i vars rike alla otroende befinner sig (Ef. 2:2; Kol. 1:13; Apg. 26:18), visar sig så mäktiga, att den naturliga rättskaffenheten och borgerliga rättfärdigheten mestadels uteblir (jfr Apologin, ”Detta är grunden till att även den borgerliga rätt färdigheten är sällsynt bland människorna”).((SKB, s. 238.))
+c. Men vi skall hålla fast vid att den fallna människan fortfarande i viss utsträckning (//aliquo modo//) har förmågan att prestera en yttre eller borgerlig rättfärdighet (//iustitia civilis, carnalis, operum, carnis//, borgerlig, köttslig, gärningarnas, köttets rättfärdighet). ”I viss utsträckning” måste tilläggas, därför att denna borgerliga rättfärdighet står på mycket svaga fötter, ty den medfödda naturen och djävulens lockande, i vars rike alla otroende befinner sig (Ef. 2:2; Kol. 1:13; Apg. 26:18), visar sig så mäktiga, att den naturliga rättskaffenheten och borgerliga rättfärdigheten mestadels uteblir (jfr Apologin, ”Detta är grunden till att även den borgerliga rättfärdigheten är sällsynt bland människorna”).((SKB, s. 238.))
 Ett ansenligt antal skengrunder har framförts för den naturliga människans fria vilja i andliga ting: 1. Tron på Kristus eller omvändelsen och hållandet av Guds bud fordras av människan. Därvid säger dock Skriften, att den naturliga människan varken kan tro på Kristus eller hålla Guds bud. 2. Utan människans medverkan (//facultas se applicandi ad gratiam//, förmågan att förbereda sig för nåden) skulle omvändelsen ske genom tvång. Här föreligger en missuppfattning av omvändelsen, ty omvändelsen består i att Gud (för att tala med Augustinus) gör //ex nolentibus volentes//, (av de icke-villiga villiga), och detta inte genom tvång utan genom att av tron uppväcks av Guds dragningskraft i evangelium (Joh. 6:44). 3. Gud verkar endast kraften till att tro, inte trosakten. Mot detta lär Skriften, att Gud verkar tron (Fil. 2:13; 1:29). 4. Utan människans medverkan skulle trons subjekt inte vara människan utan istället Den Helige Ande. Detta strider mot Skriften (2 Tim. 1:12). Den kristne tror, men endast genom Den Helige Andes verkan (Ef. 1:19). 5. Eftersom orsaken till människans icke-omvändelse ligger i människan, måste av ovedersäglig, logisk nödvändighet den avgörande orsaken till människans omvändelse också ligga i människan. Även detta står i strid mot Skriften (Hos. 13:9). 6. Omvändelsen måste förstås som en moralisk akt, vid vilken människan medverkar. Skriften lär raka motsatsen (Joh. 3:5-6, 1 Kor. 2:14). 7. Tron är frivillig lydnad. Tron är visserligen lydnad mot evangelium, med andra ord ett fritt mottagande av Guds nådelöften i evangelium. Men denna lydnad skapas bara av Gud allena. //Deus convertit hominem//, Gud omvänder människan (Joh. 6:44; 1 Kor. 2:14). 8. Den borgerliga rättfärdigheten, //iustitia civilis//, spelar en roll även vid människans omvändelse. Enligt Skriften förhåller det sig inte alls så (Rom. 2:14-15; jfr Ef. 2:12). 9. Den naturliga människan äger fortfarande kraften att begagna sig av nådemedlen, att gå i kyrkan, osv. Men genom dessa yttre handlingar omvänds inte människan (jfr Luk. 18:14).
@@ Rad 291: / Rad 291: @@
 De flesta lutherska teologer antar att endast pånyttfödda kan begå synden mot Den Helige Ande.((Jfr Quenstedt, Syst., I, 1060.)) Likväl är andra (Baier m.fl.) av den åsikten att även sådana som inte är pånyttfödda kan begå denna synd, nämligen i det ögonblick i vilket Den Helige Ande ville omvända dem. Under alla omständigheter måste Den Helige Andes övertygande verkan på själen tänkas ha föregått synden, något som klart framgår av de ovannämnda //sedes doctrinae//.
-Hebr. 6:4-8 och 10:26-27 kan endast genom antagandet att de handlar om //peccatum in Spiritum Sanctum// harmoniseras med Matt. 12 osv., därför att de klart och tydligt fråntar var och en som villigt syndar och som en gång undfått sanningens kunskap och smakat den himmelska gåvan möjligheten till bättring. Beträffande Hebr. 12:17 är här inte tal om Esaus bättring, utan om hans faders Isaaks sinnesändring angående förstfödslovälsignelsen.((Pieper-Mueller förenklar här Piepers mer differentierade ställningstagande. Pieper, I, s. 688, säger om denna tolkning, att den har ”mer för än mot sig” och visar på ställets problematiska natur. Om Hebreerbrevet jfr avsnittet om kanon. (T. Hardts anm.))) Om hans försök att med tårar få till stånd en ändring i //faderns// sinne berättas i 1 Mos. 27:34 ff.
+Hebr. 6:4-8 och 10:26-27 kan endast genom antagandet att de handlar om //peccatum in Spiritum Sanctum// harmoniseras med Matt. 12 osv., därför att de klart och tydligt fråntar var och en som villigt syndar och som en gång undfått sanningens kunskap och smakat den himmelska gåvan möjligheten till bättring. Beträffande Hebr. 12:17 är här inte tal om Esaus bättring, utan om hans faders Isaaks sinnesändring angående förstfödslovälsignelsen.((Pieper-Mueller förenklar här Piepers mer differentierade ställningstagande. Pieper, I, s. 688, säger om denna tolkning, att den har ”mer för än mot sig” och visar på ställets problematiska natur. Om Hebreerbrevet jfr avsnittet om kanon. (T. Hardts anm.) )) Om hans försök att med tårar få till stånd en ändring i //faderns// sinne berättas i 1 Mos. 27:34 ff.
 Att synden mot Den Helige Ande enligt Skriften inte förlåts, står inte i strid med de skriftställen som klart säger, att Kristus förvärvat förlåtelse för alla synder. Skriftvidriga lösningar på denna fråga finns såväl hos kalvinisterna som hos papisterna och synergisterna. Kalvinisterna landar slutligen i lösningen att Guds nådevilja och Kristi förtjänst inte sträcker sig till alla människor, utan endast till en del av dem. Till de människor som Gud över huvud taget inte vill göra saliga hör enligt kalvinisk uppfattning även de som begår synden mot Den Helige Ande. Men denna lösning står i strid med 1 Joh. 2:2.