Kristen dogmatik

Pieper-Müller

Användarverktyg

Webbverktyg

laran-om-manniskan

Skillnader

Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.

Länk till den här jämförelsesidan

Börjar medFöregående version.
Nästa version.		Föregående version.
laran-om-manniskan [2020/01/24 20:28] – jabbinlaran-om-manniskan [2022/10/09 10:17] (aktuell) – [b. Arvsynden] jabbin
Rad 29: Rad 29:
 Någon saklig skillnad mellan de lutherska teologernas förklaringar föreligger inte. Å ena sidan talar mycket för Luthers uppfattning, å andra sidan kan det anses önskvärt att skilja mellan gudsbilden i ordets vidare och i ordets snävare betydelse. Det måste emellertid medges, att det mänskliga förnuftet och människans vilja sedan syndafallet är ”en motor på tomgång” på det sättet att den fallna människan med sitt förnuft inte ser sin frälsning utan rör sig helt och hållet i andligt mörker (1 Kor. 2:14, Rom. 8:7). Att Gud efter syndafallet fortfarande befattar sig med den syndiga människan, är inget som kan tillskrivas en gudsbild som delvis finns kvar, utan Guds hjärtliga förbarmande i Kristus (1 Mos. 3:15, Luk. 1:78-79). Någon saklig skillnad mellan de lutherska teologernas förklaringar föreligger inte. Å ena sidan talar mycket för Luthers uppfattning, å andra sidan kan det anses önskvärt att skilja mellan gudsbilden i ordets vidare och i ordets snävare betydelse. Det måste emellertid medges, att det mänskliga förnuftet och människans vilja sedan syndafallet är ”en motor på tomgång” på det sättet att den fallna människan med sitt förnuft inte ser sin frälsning utan rör sig helt och hållet i andligt mörker (1 Kor. 2:14, Rom. 8:7). Att Gud efter syndafallet fortfarande befattar sig med den syndiga människan, är inget som kan tillskrivas en gudsbild som delvis finns kvar, utan Guds hjärtliga förbarmande i Kristus (1 Mos. 3:15, Luk. 1:78-79).
  
-==== 4. Gudsbildens förhållande till<br>den mänskliga naturen ====+==== 4. Gudsbildens förhållande till den mänskliga naturen ====
  
 Gudsbilden (kunskap, helighet och rättfärdighet) är inte något som i efterhand och på ett yttre sätt påhängts människan i skapelsen, som papisterna lär (//donum superadditum//),((Jfr Catech. Roman. I, 2, 18.)) utan hörde till människan (1 Mos. 1:26, //donum concreatum, donum naturale, donum intrinsecum//). Den mänskliga naturen är således efter syndafallet inte längre oskadd, //natura integra//, eller har ett medfött rent tillstånd, //puris naturalibus//, som papisterna och nyare teologer lär, utan är i sitt innersta grundligt fördärvad (//natura corrupta, natura sauciata//).((Jfr WA 42, 123 f.)) //Iustitia originalis// utgör givetvis inte människans väsen, ty även efter syndafallet är människan fortfarande människa (Rom. 5:12), och såtillvida är den ursprungliga rättfärdigheten inte substans utan accidens, en inte väsensbestämd egenskap. Men //iustitia originalis// hör till den oskadda människans karaktär, dvs. till människan som hon skall vara, som Gud skapat henne, och som hon genom Kristus skall bli på nytt. Gudsbilden (kunskap, helighet och rättfärdighet) är inte något som i efterhand och på ett yttre sätt påhängts människan i skapelsen, som papisterna lär (//donum superadditum//),((Jfr Catech. Roman. I, 2, 18.)) utan hörde till människan (1 Mos. 1:26, //donum concreatum, donum naturale, donum intrinsecum//). Den mänskliga naturen är således efter syndafallet inte längre oskadd, //natura integra//, eller har ett medfött rent tillstånd, //puris naturalibus//, som papisterna och nyare teologer lär, utan är i sitt innersta grundligt fördärvad (//natura corrupta, natura sauciata//).((Jfr WA 42, 123 f.)) //Iustitia originalis// utgör givetvis inte människans väsen, ty även efter syndafallet är människan fortfarande människa (Rom. 5:12), och såtillvida är den ursprungliga rättfärdigheten inte substans utan accidens, en inte väsensbestämd egenskap. Men //iustitia originalis// hör till den oskadda människans karaktär, dvs. till människan som hon skall vara, som Gud skapat henne, och som hon genom Kristus skall bli på nytt.
Rad 49: Rad 49:
 En gnostisk sekt på 200-talet, enkratiterna (severianerna) frånkände kvinnan gudsbilden.((Eusebius, Kyrkohistoria 4, 29)) Att också kvinnan skapats till Guds avbild lär 1 Mos. 1:26-27 dock uttryckligen. Detsamma framgår av Kol. 3:10 och Ef. 4:24, där även kvinnan är delaktig av förnyelsen till likhet med Gud i Kristus. Vidare vittnar Skriften om att det inte finns någon skillnad mellan man och kvinna i fråga om delaktigheten i Kristi välgärningar (Gal. 3:28). Slutligen tillkom även kvinnan samma herravälde över de övriga varelserna som mannen (1 Mos. 1:28). Att Eva skulle ha haft en ringare naturkunskap, som Baier menar,((Comp., II, 658.)) lär inte Skriften. En gnostisk sekt på 200-talet, enkratiterna (severianerna) frånkände kvinnan gudsbilden.((Eusebius, Kyrkohistoria 4, 29)) Att också kvinnan skapats till Guds avbild lär 1 Mos. 1:26-27 dock uttryckligen. Detsamma framgår av Kol. 3:10 och Ef. 4:24, där även kvinnan är delaktig av förnyelsen till likhet med Gud i Kristus. Vidare vittnar Skriften om att det inte finns någon skillnad mellan man och kvinna i fråga om delaktigheten i Kristi välgärningar (Gal. 3:28). Slutligen tillkom även kvinnan samma herravälde över de övriga varelserna som mannen (1 Mos. 1:28). Att Eva skulle ha haft en ringare naturkunskap, som Baier menar,((Comp., II, 658.)) lär inte Skriften.
  
-Å andra sidan fastslår Skriften, att kvinnan även före fallet hade en underordnad position i förhållande till mannen (en hjälp, 1 Mos. 2:18). Detta underordnade förhållande betonas starkt även i Nya testamentet (1 Kor. 11:9, 1 Tim. 2:12), där det är kvinnan förbjudet att härska över mannen. Det ges två skäl till detta: a. att Adam skapades först och Eva sedan, och b. att kvinnan införde en ny och mycket skadlig företeelse, nämligen synden (1 Tim. 2:13-14). I förhållande till mannen tillkommer kvinnan således en subordination såväl enligt skapelseordningen som enligt den ordning som på grund av och efter syndafallet gäller i världen. Luther säger med rätta: ”Det kvinnliga könet är av Gud inte förordnat till att regera, vare sig i kyrkan eller i världsliga ämbeten” och: ”Den Helige Ande har uteslutit kvinnan från regerandet i kyrkan.” ((Jfr WA 44, 44 och WA 56, 33.)) Å andra sidan inskärper Luther kraftigt, att det kvinnliga könet skall åtnjuta en särskild vördnad från det manliga könets sida, därför att kvinnan är människosläktets moder och uppfostrare.((Jfr WA 20:1, 137.)) Luther håller genomgående fast vid att liksom Gud skapat man och kvinnan med en skillnad i fråga om kön, så har han också bestämt olika verksamhetssfärer för de två.((Ibid.))+Å andra sidan fastslår Skriften, att kvinnan även före fallet hade en underordnad position i förhållande till mannen (en hjälp, 1 Mos. 2:18). Detta underordnade förhållande betonas starkt även i Nya testamentet (1 Kor. 11:9, 1 Tim. 2:12), där det är kvinnan förbjudet att härska över mannen. Det ges två skäl till detta: a. att Adam skapades först och Eva sedan, och b. att kvinnan införde en ny och mycket skadlig företeelse, nämligen synden (1 Tim. 2:13-14). I förhållande till mannen tillkommer kvinnan således en subordination såväl enligt skapelseordningen som enligt den ordning som på grund av och efter syndafallet gäller i världen. Luther säger med rätta: ”Det kvinnliga könet är av Gud inte förordnat till att regera, vare sig i kyrkan eller i världsliga ämbeten” och: ”Den Helige Ande har uteslutit kvinnan från regerandet i kyrkan.” ((Jfr WA 44, 44 och WA 56, 33.)) Å andra sidan inskärper Luther kraftigt, att det kvinnliga könet skall åtnjuta en särskild vördnad från det manliga könets sida, därför att kvinnan är människosläktets moder och uppfostrare.((Jfr WA 20:1, 137.)) Luther håller genomgående fast vid att liksom Gud skapat man och kvinnan med en skillnad i fråga om kön, så har han också bestämt olika verksamhetssfärer för de två.((Jfr WA 20:1, 137.))
  
 Detta är den skriftenliga inställningen, ty Skriften förlägger kvinnans verksamhetsområde till hemmet genom att dra en skarp skiljelinje mellan den verksamhet som är kvinnan förbjuden, och den verksamhet i hemmet som är henne påbjuden (1 Tim. 5:14, Tit. 2:3). Skriften förbjuder kvinnan t.ex. det offentliga prediko- och läroämbetet.((Jfr Luther, WA 43, 656.)) Som bekant brukar den bibliska åskådning, enligt vilken kvinnan har sin verksamhet i hemmet, betecknas som orientalisk. Att 1 Kor. 14 och 1 Tim. 2 inte avser en tidsbunden orientalisk ordning utan en allmängiltig ordning, framgår av apostelns skäl för förbudet. Dessa omständigheter (skapelseordningen, förledandet till synden) förblir i alla tider oföränderliga i Öst som i Väst och därmed också den på dessa fakta grundade ordningen. Detta är den skriftenliga inställningen, ty Skriften förlägger kvinnans verksamhetsområde till hemmet genom att dra en skarp skiljelinje mellan den verksamhet som är kvinnan förbjuden, och den verksamhet i hemmet som är henne påbjuden (1 Tim. 5:14, Tit. 2:3). Skriften förbjuder kvinnan t.ex. det offentliga prediko- och läroämbetet.((Jfr Luther, WA 43, 656.)) Som bekant brukar den bibliska åskådning, enligt vilken kvinnan har sin verksamhet i hemmet, betecknas som orientalisk. Att 1 Kor. 14 och 1 Tim. 2 inte avser en tidsbunden orientalisk ordning utan en allmängiltig ordning, framgår av apostelns skäl för förbudet. Dessa omständigheter (skapelseordningen, förledandet till synden) förblir i alla tider oföränderliga i Öst som i Väst och därmed också den på dessa fakta grundade ordningen.
Rad 129: Rad 129:
 Människornas invändningar har i särskilt hög grad riktat sig mot arvskulden. Pelagianer, socinianer, arminianer och moderna teologer påstår att endast det som människan själv gör kan tillräknas henne som synd.((Jfr Quenstedt, Syst. I, 995)) Visst måste vi medge att den mänskliga känslan, på grund av den blindhet som råder i våra hjärtan (Ef. 4:18), upprörs av läran om arvsynden, men detta ändrar inte det minsta i vad Skriften lär om arvskuldens faktum (Rom. 5:18-19). Skriftens lära är: Genom //en enda// människas synd har det kommit en fördömelsedom över //alla// människor. Som ett bevis för tillräknandet av Adams synd skall man likaså se arvfördärvet (//corruptio hereditaria//), i vilket alla människor som efter Adams fall avlas och föds befinner sig. Slutligen drar Skriften en parallell mellan tillräknandet av Adams synd och tillräknandet av Kristi rättfärdighet, som sker för hela människosläktet (Rom. 5:18-19). Därför måste den som avvisar tillräknandet av Adams synd också avvisa tillräknandet av Kristi rättfärdighet och därmed förkasta evangeliets hjärta. Människornas invändningar har i särskilt hög grad riktat sig mot arvskulden. Pelagianer, socinianer, arminianer och moderna teologer påstår att endast det som människan själv gör kan tillräknas henne som synd.((Jfr Quenstedt, Syst. I, 995)) Visst måste vi medge att den mänskliga känslan, på grund av den blindhet som råder i våra hjärtan (Ef. 4:18), upprörs av läran om arvsynden, men detta ändrar inte det minsta i vad Skriften lär om arvskuldens faktum (Rom. 5:18-19). Skriftens lära är: Genom //en enda// människas synd har det kommit en fördömelsedom över //alla// människor. Som ett bevis för tillräknandet av Adams synd skall man likaså se arvfördärvet (//corruptio hereditaria//), i vilket alla människor som efter Adams fall avlas och föds befinner sig. Slutligen drar Skriften en parallell mellan tillräknandet av Adams synd och tillräknandet av Kristi rättfärdighet, som sker för hela människosläktet (Rom. 5:18-19). Därför måste den som avvisar tillräknandet av Adams synd också avvisa tillräknandet av Kristi rättfärdighet och därmed förkasta evangeliets hjärta.
  
-Vad gäller bevisningen av arvskulden, är det kanske lämpligt att här påminna om en sak. För att styrka rättvisan i tillräknandet av Adams synd brukar man påpeka, att Adam varit människosläktets både moraliska och fysiska överhuvud, och att det därför är rätt att hans syndiga gärning tillräknas alla hans efterkommande.((Jfr ibid.)) Mot detta ställs frågan om det är rätt att sonen skall bära på sin faders synd (Hes. 18:20). På det skulle man kunna svara, att Gud förutsett att under liknande förhållanden alla människor skulle ha handlat på samma sätt som Adam.+Vad gäller bevisningen av arvskulden, är det kanske lämpligt att här påminna om en sak. För att styrka rättvisan i tillräknandet av Adams synd brukar man påpeka, att Adam varit människosläktets både moraliska och fysiska överhuvud, och att det därför är rätt att hans syndiga gärning tillräknas alla hans efterkommande.((Jfr Quenstedt, Syst. I, 995)) Mot detta ställs frågan om det är rätt att sonen skall bära på sin faders synd (Hes. 18:20). På det skulle man kunna svara, att Gud förutsett att under liknande förhållanden alla människor skulle ha handlat på samma sätt som Adam.
  
 Men när allt kommer omkring är all apologetik här till föga nytta. Vi måste nämligen hålla oss till Skriftens lära, att Gud nu en gång för alla som domare i enlighet med sin högsta domsrätt straffar även Adams efterkommande för dennes brott mot det gudomliga majestätet. Det faktiska tillräknandet av Adams synd är ett av de fakta som Skriften klart intygar, och det är meningslöst, dåraktigt och ogudaktigt att bestrida det. Guds rättfärdighet låter sig inte mätas med mänsklig måttstock. Detta är vad Skriften i Lagen lär ifråga om arvsynden. Vid sidan om det får vi dock inte glömma bort Skriftens lära i evangelium, att Gud för Kristi rättfärdighets skull frikänt och rättfärdiggjort alla människor (Rom. 5:12-21). Eller som det står i en psalm: ”Det som jag genom Adam och Eva i döden förlorat, har du, o Jesu, genom ditt liv och lidande utkorat mig till.” Men när allt kommer omkring är all apologetik här till föga nytta. Vi måste nämligen hålla oss till Skriftens lära, att Gud nu en gång för alla som domare i enlighet med sin högsta domsrätt straffar även Adams efterkommande för dennes brott mot det gudomliga majestätet. Det faktiska tillräknandet av Adams synd är ett av de fakta som Skriften klart intygar, och det är meningslöst, dåraktigt och ogudaktigt att bestrida det. Guds rättfärdighet låter sig inte mätas med mänsklig måttstock. Detta är vad Skriften i Lagen lär ifråga om arvsynden. Vid sidan om det får vi dock inte glömma bort Skriftens lära i evangelium, att Gud för Kristi rättfärdighets skull frikänt och rättfärdiggjort alla människor (Rom. 5:12-21). Eller som det står i en psalm: ”Det som jag genom Adam och Eva i döden förlorat, har du, o Jesu, genom ditt liv och lidande utkorat mig till.”
Rad 153: Rad 153:
 === 3. Arvfördärvets negativa och positiva sida === === 3. Arvfördärvets negativa och positiva sida ===
  
-Den heliga Skrift beskriver arvfördärvet å ena sidan som en defekt (//carentia conformitatis cum lege//, bristande överensstämmelse med Lagen) och å andra sidan också som ont begär (//concupiscentia//), dvs. ett tillstånd av att invärtes vara hängiven det onda (Gal. 5:17, Rom. 7:23, jfr Augsburgska bekännelsen, art. II: //sine metu et fiducia erga Deum et cum concupiscentia//, ”utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse.” ((Ibid.)) I den mån arvsyndens fördärv är //concupiscientia//, kan vi kalla det något positivt (positivt ont).((Jfr Apologin, SKB, s. 98 ff.)) Arvsynden är dock inte något positivt i betydelsen av substans, om vi med ordet substans menar ett ting som består för sig själv eller har en egen särexistens. Arvfördärvet skall förvisso betecknas som en accidens (en avskiljbar egenskap i något annat),((Jfr SKB, s. 557.)) därför att den mänskliga naturen även efter fallet är en Guds skapelse och som sådan god i sig själv. Detta skall fasthållas gentemot varje form av manikeism.((Jfr Konkordieformeln, SKB, s. 500 ff.))+Den heliga Skrift beskriver arvfördärvet å ena sidan som en defekt (//carentia conformitatis cum lege//, bristande överensstämmelse med Lagen) och å andra sidan också som ont begär (//concupiscentia//), dvs. ett tillstånd av att invärtes vara hängiven det onda (Gal. 5:17, Rom. 7:23, jfr Augsburgska bekännelsen, art. II: //sine metu et fiducia erga Deum et cum concupiscentia//, ”utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse.” ((Jfr Augsb. bek. art. II, SKB s. 57.)) I den mån arvsyndens fördärv är //concupiscientia//, kan vi kalla det något positivt (positivt ont).((Jfr Apologin, SKB, s. 98 ff.)) Arvsynden är dock inte något positivt i betydelsen av substans, om vi med ordet substans menar ett ting som består för sig själv eller har en egen särexistens. Arvfördärvet skall förvisso betecknas som en accidens (en avskiljbar egenskap i något annat),((Jfr SKB, s. 557.)) därför att den mänskliga naturen även efter fallet är en Guds skapelse och som sådan god i sig själv. Detta skall fasthållas gentemot varje form av manikeism.((Jfr Konkordieformeln, SKB, s. 500 ff.))
  
 Å andra sidan måste man gentemot pelagianismen och synergismen fasthålla, att arvfördärvet är en sådan accidens som gjort mänskliga naturen helt fördärvad, dvs. oduglig till allt andligt gott och böjd till allt ont (Rom. 7:18). Även här måste det fasthållas, att arvsyndens fördärv häftar så hårt vid den mänskliga naturen, att det inte kan skiljas från den genom någon mänsklig kraft eller ansträngning. Ingen annan än Gud själv kan göra det genom sin nåd och allmakt för Kristi skull (Rom. 8:3).((Jfr Konkordieformeln, SKB, s. 502.)) Konkordieformelns första artikel är visserligen föranledd av Flacius felaktiga uttryck, att arvsynden är den fallna människans substans. Men denna artikel är också riktad mot pelagianismen, semipelagianismen och mot Strigels och alla filippisters synergism.((SKB, s. 501 f.)) Å andra sidan måste man gentemot pelagianismen och synergismen fasthålla, att arvfördärvet är en sådan accidens som gjort mänskliga naturen helt fördärvad, dvs. oduglig till allt andligt gott och böjd till allt ont (Rom. 7:18). Även här måste det fasthållas, att arvsyndens fördärv häftar så hårt vid den mänskliga naturen, att det inte kan skiljas från den genom någon mänsklig kraft eller ansträngning. Ingen annan än Gud själv kan göra det genom sin nåd och allmakt för Kristi skull (Rom. 8:3).((Jfr Konkordieformeln, SKB, s. 502.)) Konkordieformelns första artikel är visserligen föranledd av Flacius felaktiga uttryck, att arvsynden är den fallna människans substans. Men denna artikel är också riktad mot pelagianismen, semipelagianismen och mot Strigels och alla filippisters synergism.((SKB, s. 501 f.))
Rad 179: Rad 179:
 b. Om vi med den fria viljan förstår förmågan att vilja det andligen goda, dvs. att tro på evangelium om Kristus och att uppfylla Guds Lag av kärlek till Gud, så har människan efter fallet inte någon fri vilja, därför att hon inte förmår inse evangeliums sanning utan anser det vara en dårskap (1 Kor. 2:14; 1:23). Inte heller kan hon vara Guds Lag underdånig utan är i sitt hjärta fientlig mot den (Rom. 8:7). Det rör sig enbart om den fria viljan i denna mening, när vi säger att människan efter fallet och före sin pånyttfödelse inte äger någon fri vilja: hon kan inte välja utan bara förkasta evangelium. Kontroversen handlar inte om viljandet i och för sig utan om viljandets föremål.((Jfr Gerhard, Loci, De Lib. Arbitr., 32.)) b. Om vi med den fria viljan förstår förmågan att vilja det andligen goda, dvs. att tro på evangelium om Kristus och att uppfylla Guds Lag av kärlek till Gud, så har människan efter fallet inte någon fri vilja, därför att hon inte förmår inse evangeliums sanning utan anser det vara en dårskap (1 Kor. 2:14; 1:23). Inte heller kan hon vara Guds Lag underdånig utan är i sitt hjärta fientlig mot den (Rom. 8:7). Det rör sig enbart om den fria viljan i denna mening, när vi säger att människan efter fallet och före sin pånyttfödelse inte äger någon fri vilja: hon kan inte välja utan bara förkasta evangelium. Kontroversen handlar inte om viljandet i och för sig utan om viljandets föremål.((Jfr Gerhard, Loci, De Lib. Arbitr., 32.))
  
-c. Men vi skall hålla fast vid att den fallna människan fortfarande i viss utsträckning (//aliquo modo//) har förmågan att prestera en yttre eller borgerlig rättfärdighet (//iustitia civilis, carnalis, operum, carnis//, borgerlig, köttslig, gärningarnas, köttets rättfärdighet). ”I viss utsträckning” måste tilläggas, därför att denna borgerliga rättfärdighet står på mycket svaga fötter, ty den medfödda naturen och djävulens lockande, i vars rike alla otroende befinner sig (Ef. 2:2; Kol. 1:13; Apg. 26:18), visar sig så mäktiga, att den naturliga rättskaffenheten och borgerliga rättfärdigheten mestadels uteblir (jfr Apologin, ”Detta är grunden till att även den borgerliga rätt färdigheten är sällsynt bland människorna”).((SKB, s. 238.))+c. Men vi skall hålla fast vid att den fallna människan fortfarande i viss utsträckning (//aliquo modo//) har förmågan att prestera en yttre eller borgerlig rättfärdighet (//iustitia civilis, carnalis, operum, carnis//, borgerlig, köttslig, gärningarnas, köttets rättfärdighet). ”I viss utsträckning” måste tilläggas, därför att denna borgerliga rättfärdighet står på mycket svaga fötter, ty den medfödda naturen och djävulens lockande, i vars rike alla otroende befinner sig (Ef. 2:2; Kol. 1:13; Apg. 26:18), visar sig så mäktiga, att den naturliga rättskaffenheten och borgerliga rättfärdigheten mestadels uteblir (jfr Apologin, ”Detta är grunden till att även den borgerliga rättfärdigheten är sällsynt bland människorna”).((SKB, s. 238.))
  
 Ett ansenligt antal skengrunder har framförts för den naturliga människans fria vilja i andliga ting: 1. Tron på Kristus eller omvändelsen och hållandet av Guds bud fordras av människan. Därvid säger dock Skriften, att den naturliga människan varken kan tro på Kristus eller hålla Guds bud. 2. Utan människans medverkan (//facultas se applicandi ad gratiam//, förmågan att förbereda sig för nåden) skulle omvändelsen ske genom tvång. Här föreligger en missuppfattning av omvändelsen, ty omvändelsen består i att Gud (för att tala med Augustinus) gör //ex nolentibus volentes//, (av de icke-villiga villiga), och detta inte genom tvång utan genom att av tron uppväcks av Guds dragningskraft i evangelium (Joh. 6:44). 3. Gud verkar endast kraften till att tro, inte trosakten. Mot detta lär Skriften, att Gud verkar tron (Fil. 2:13; 1:29). 4. Utan människans medverkan skulle trons subjekt inte vara människan utan istället Den Helige Ande. Detta strider mot Skriften (2 Tim. 1:12). Den kristne tror, men endast genom Den Helige Andes verkan (Ef. 1:19). 5. Eftersom orsaken till människans icke-omvändelse ligger i människan, måste av ovedersäglig, logisk nödvändighet den avgörande orsaken till människans omvändelse också ligga i människan. Även detta står i strid mot Skriften (Hos. 13:9). 6. Omvändelsen måste förstås som en moralisk akt, vid vilken människan medverkar. Skriften lär raka motsatsen (Joh. 3:5-6, 1 Kor. 2:14). 7. Tron är frivillig lydnad. Tron är visserligen lydnad mot evangelium, med andra ord ett fritt mottagande av Guds nådelöften i evangelium. Men denna lydnad skapas bara av Gud allena. //Deus convertit hominem//, Gud omvänder människan (Joh. 6:44; 1 Kor. 2:14). 8. Den borgerliga rättfärdigheten, //iustitia civilis//, spelar en roll även vid människans omvändelse. Enligt Skriften förhåller det sig inte alls så (Rom. 2:14-15; jfr Ef. 2:12). 9. Den naturliga människan äger fortfarande kraften att begagna sig av nådemedlen, att gå i kyrkan, osv. Men genom dessa yttre handlingar omvänds inte människan (jfr Luk. 18:14). Ett ansenligt antal skengrunder har framförts för den naturliga människans fria vilja i andliga ting: 1. Tron på Kristus eller omvändelsen och hållandet av Guds bud fordras av människan. Därvid säger dock Skriften, att den naturliga människan varken kan tro på Kristus eller hålla Guds bud. 2. Utan människans medverkan (//facultas se applicandi ad gratiam//, förmågan att förbereda sig för nåden) skulle omvändelsen ske genom tvång. Här föreligger en missuppfattning av omvändelsen, ty omvändelsen består i att Gud (för att tala med Augustinus) gör //ex nolentibus volentes//, (av de icke-villiga villiga), och detta inte genom tvång utan genom att av tron uppväcks av Guds dragningskraft i evangelium (Joh. 6:44). 3. Gud verkar endast kraften till att tro, inte trosakten. Mot detta lär Skriften, att Gud verkar tron (Fil. 2:13; 1:29). 4. Utan människans medverkan skulle trons subjekt inte vara människan utan istället Den Helige Ande. Detta strider mot Skriften (2 Tim. 1:12). Den kristne tror, men endast genom Den Helige Andes verkan (Ef. 1:19). 5. Eftersom orsaken till människans icke-omvändelse ligger i människan, måste av ovedersäglig, logisk nödvändighet den avgörande orsaken till människans omvändelse också ligga i människan. Även detta står i strid mot Skriften (Hos. 13:9). 6. Omvändelsen måste förstås som en moralisk akt, vid vilken människan medverkar. Skriften lär raka motsatsen (Joh. 3:5-6, 1 Kor. 2:14). 7. Tron är frivillig lydnad. Tron är visserligen lydnad mot evangelium, med andra ord ett fritt mottagande av Guds nådelöften i evangelium. Men denna lydnad skapas bara av Gud allena. //Deus convertit hominem//, Gud omvänder människan (Joh. 6:44; 1 Kor. 2:14). 8. Den borgerliga rättfärdigheten, //iustitia civilis//, spelar en roll även vid människans omvändelse. Enligt Skriften förhåller det sig inte alls så (Rom. 2:14-15; jfr Ef. 2:12). 9. Den naturliga människan äger fortfarande kraften att begagna sig av nådemedlen, att gå i kyrkan, osv. Men genom dessa yttre handlingar omvänds inte människan (jfr Luk. 18:14).
Rad 291: Rad 291:
 De flesta lutherska teologer antar att endast pånyttfödda kan begå synden mot Den Helige Ande.((Jfr Quenstedt, Syst., I, 1060.)) Likväl är andra (Baier m.fl.) av den åsikten att även sådana som inte är pånyttfödda kan begå denna synd, nämligen i det ögonblick i vilket Den Helige Ande ville omvända dem. Under alla omständigheter måste Den Helige Andes övertygande verkan på själen tänkas ha föregått synden, något som klart framgår av de ovannämnda //sedes doctrinae//. De flesta lutherska teologer antar att endast pånyttfödda kan begå synden mot Den Helige Ande.((Jfr Quenstedt, Syst., I, 1060.)) Likväl är andra (Baier m.fl.) av den åsikten att även sådana som inte är pånyttfödda kan begå denna synd, nämligen i det ögonblick i vilket Den Helige Ande ville omvända dem. Under alla omständigheter måste Den Helige Andes övertygande verkan på själen tänkas ha föregått synden, något som klart framgår av de ovannämnda //sedes doctrinae//.
  
-Hebr. 6:4-8 och 10:26-27 kan endast genom antagandet att de handlar om //peccatum in Spiritum Sanctum// harmoniseras med Matt. 12 osv., därför att de klart och tydligt fråntar var och en som villigt syndar och som en gång undfått sanningens kunskap och smakat den himmelska gåvan möjligheten till bättring. Beträffande Hebr. 12:17 är här inte tal om Esaus bättring, utan om hans faders Isaaks sinnesändring angående förstfödslovälsignelsen.((Pieper-Mueller förenklar här Piepers mer differentierade ställningstagande. Pieper, I, s. 688, säger om denna tolkning, att den har ”mer för än mot sig” och visar på ställets problematiska natur. Om Hebreerbrevet jfr avsnittet om kanon. (T. Hardts anm.))) Om hans försök att med tårar få till stånd en ändring i //faderns// sinne berättas i 1 Mos. 27:34 ff.+Hebr. 6:4-8 och 10:26-27 kan endast genom antagandet att de handlar om //peccatum in Spiritum Sanctum// harmoniseras med Matt. 12 osv., därför att de klart och tydligt fråntar var och en som villigt syndar och som en gång undfått sanningens kunskap och smakat den himmelska gåvan möjligheten till bättring. Beträffande Hebr. 12:17 är här inte tal om Esaus bättring, utan om hans faders Isaaks sinnesändring angående förstfödslovälsignelsen.((Pieper-Mueller förenklar här Piepers mer differentierade ställningstagande. Pieper, I, s. 688, säger om denna tolkning, att den har ”mer för än mot sig” och visar på ställets problematiska natur. Om Hebreerbrevet jfr avsnittet om kanon. (T. Hardts anm.) )) Om hans försök att med tårar få till stånd en ändring i //faderns// sinne berättas i 1 Mos. 27:34 ff.
  
 Att synden mot Den Helige Ande enligt Skriften inte förlåts, står inte i strid med de skriftställen som klart säger, att Kristus förvärvat förlåtelse för alla synder. Skriftvidriga lösningar på denna fråga finns såväl hos kalvinisterna som hos papisterna och synergisterna. Kalvinisterna landar slutligen i lösningen att Guds nådevilja och Kristi förtjänst inte sträcker sig till alla människor, utan endast till en del av dem. Till de människor som Gud över huvud taget inte vill göra saliga hör enligt kalvinisk uppfattning även de som begår synden mot Den Helige Ande. Men denna lösning står i strid med 1 Joh. 2:2. Att synden mot Den Helige Ande enligt Skriften inte förlåts, står inte i strid med de skriftställen som klart säger, att Kristus förvärvat förlåtelse för alla synder. Skriftvidriga lösningar på denna fråga finns såväl hos kalvinisterna som hos papisterna och synergisterna. Kalvinisterna landar slutligen i lösningen att Guds nådevilja och Kristi förtjänst inte sträcker sig till alla människor, utan endast till en del av dem. Till de människor som Gud över huvud taget inte vill göra saliga hör enligt kalvinisk uppfattning även de som begår synden mot Den Helige Ande. Men denna lösning står i strid med 1 Joh. 2:2.
laran-om-manniskan.1579894136.txt.gz · Senast uppdaterad: 2020/01/24 20:28 av jabbin
Donate Powered by PHP Valid HTML5 Valid CSS Driven by DokuWiki