laran-om-manniskan
Skillnader
Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.
Nästa version. | Föregående version. | ||
laran-om-manniskan [2020/01/18 22:57] – skapad jabbin | laran-om-manniskan [2022/10/09 10:17] (aktuell) – [b. Arvsynden] jabbin | ||
---|---|---|---|
Rad 1: | Rad 1: | ||
====== Läran om människan ====== | ====== Läran om människan ====== | ||
- | //(ANTHROPOLOGIA)// | + | **(ANTHROPOLOGIA)** |
+ | I enlighet med Skriftens lära betraktar vi människan a. före syndafallet (//in statu integritatis// | ||
- | I enlighet med Skriftens lära betraktar vi människan a. före syndafallet (in statu integritatis) och b. efter syndafallet (in statu peccati). | + | ===== A. MÄNNISKAN FÖRE SYNDAFALLET ===== |
- | A. MÄNNISKAN FÖRE SYNDAFALLET | + | //(De statu hominis ante lapsum)// |
- | (De statu hominis ante lapsum) | + | ==== 1. Skapelsen till Guds avbild ==== |
- | ===== 1. Skapelsen | + | Skriften lär oss att människan ursprungligen inte bara skapats ”mycket god” (1 Mos. 1:31) utan också, till skillnad mot alla andra varelser, skapats |
- | Skriften lär oss att människan | + | Naturligtvis skapades |
- | Naturligtvis skapades människan inte till Kristi mänskliga naturs avbild (Origenes, Andreas Osiander) eller till Kristi gudomliga naturs avbild (nyare teologer), utan till den treenige Gudens avbild (”till vår avbild”, ”till att vara oss lika”). Enligt Hebr. 2:14 har Kristus antagit människornas kött och blod, men människorna har inte antagit Kristi kött och blod.1 | + | ==== 2. Innehållet i gudsbilden ==== |
- | ===== 2. Innehållet i gudsbilden ===== | + | Gudsbilden i människan består inte bara i att hon äger förnuft och vilja, eller i att människan är en person, utan framför allt i förnuftets och viljans rätta beskaffenhet, |
- | + | ||
- | Gudsbilden i människan består inte bara i att hon äger förnuft och vilja, eller i att människan är en person, utan framför allt i förnuftets och viljans rätta beskaffenhet, | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | Jfr Quenstedt, Syst., I, 861 ff. | + | |
- | + | ||
- | 229 | + | |
- | + | ||
- | innerligaste umgänge med Gud och i ostörd gemenskap med honom (1 Mos. 2:19 ff, 3:2-3). Innehållet i gudsbilden bestod alltså, såsom det närmare beskrivs i Nya testamentet, | + | |
Skriftvidriga och således förkastliga är alla uppfattningar som beskriver människans ursprungliga tillstånd som att hon var djurisk och utan språkförmåga, | Skriftvidriga och således förkastliga är alla uppfattningar som beskriver människans ursprungliga tillstånd som att hon var djurisk och utan språkförmåga, | ||
- | Luther säger att Adam var ”en glänsande filosof.” | + | Luther säger att Adam var ”en glänsande filosof.” ((WA 42, 48.)) När han kallar människans ursprungliga tillstånd för ”mellanstadiet”, |
- | + | ||
- | ===== 3. Gudsbilden i vidare och egentlig mening ===== | + | |
- | + | ||
- | Enligt Kol. 3:10 och Ef. 4:24 börjar gudsbilden återställas först i den nya födelsen genom tron på Kristus. Den naturliga människan har saknat den alltsedan syndafallet. Om detta är alla lutherska teologer överens. De har emellertid olika uppfattningar, | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | 2 | + | |
- | + | ||
- | 3 | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | WA 42, 48. | + | |
- | + | ||
- | Jfr WA 42, 83 ff. | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | 230 | + | |
- | + | ||
- | Kristus åter skall bli.4 Andra menar att människan i de omnämnda ställena beskrivs enligt vad hon även efter syndafallet fortfarande är, nämligen en varelse som är begåvad med förnuft och vilja, vilket fortfarande ger henne en viss likhet med Gud (bl.a. Baier och Quenstedt). De senare skiljer då mellan gudsbilden i ordets vidare bemärkelse, | + | |
- | + | ||
- | Någon saklig skillnad mellan de lutherska teologernas förklaringar föreligger inte. Å ena sidan talar mycket för Luthers uppfattning, | + | |
- | + | ||
- | ===== 4. Gudsbildens förhållande till den mänskliga naturen ===== | + | |
- | + | ||
- | Gudsbilden (kunskap, helighet och rättfärdighet) är inte något som i efterhand och på ett yttre sätt påhängts människan i skapelsen, som papisterna lär (donum superadditum), | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | 4 | + | |
- | + | ||
- | 5 | + | |
- | + | ||
- | 6 | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | Så bl.a. Luther, WA 42, 361 f. | + | |
- | + | ||
- | Jfr Catech. Roman. I, 2, 18. | + | |
- | Jfr WA 42, 123 f. | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | 231 | + | |
- | + | ||
- | fortfarande människa (Rom. 5:12), och såtillvida är den ursprungliga rättfärdigheten inte substans utan accidens, en inte väsensbestämd egenskap. Men iustitia originalis hör till den oskadda människans karaktär, dvs. till människan som hon skall vara, som Gud skapat henne, och som hon genom Kristus skall bli på nytt. | + | |
- | + | ||
- | Gudsbildens egentliga säte är inte kroppen utan själen. Gudsbilden gav sig visserligen tillkänna även i kroppen, därför att kroppen är ett själens organ och en väsentlig beståndsdel av människan (jfr Apologin: Den innebar bl.a. ”en jämn avvägning mellan kroppens egenskaper”).7 | + | |
- | + | ||
- | ===== 5. Gudsbildens omedelbara följder för människan ===== | + | |
- | + | ||
- | Gudsbildens omedelbara följder för människan var: 1. Oödlighet, därför att döden och dess förebud (sjukdom, svaghet, m.m.) enligt Skriftens lära inte kom in i världen förrän genom synden (1 Mos. 2:17, Rom. 5:12, 6:23). Åsikten att människans död har sin förklaring i att kroppen är materia är hednisk. 2. Herravälde över de övriga varelserna, vilket i 1 Mos. 1:26, 28 framställs som en direkt följd av gudsbilden. Människans herravälde över de oförnuftiga varelserna före syndafallet var ett verkligt herravälde, | + | |
- | + | ||
- | ===== 6. Gudsbildens ändamål ===== | + | |
- | + | ||
- | Gudsbildens ändamål framgår av dess innehåll. Gud skapade männi-skan till sin egen avbild, därför att han ville ha en skapelse bland de övriga som a. skulle känna honom, leva enligt hans vilja och i gemenskap med honom njuta av lycksalighet, | + | |
- | SKB, s. 98. | + | ==== 3. Gudsbilden i vidare och egentlig mening ==== |
- | 232 | + | Enligt |
- | + | ||
- | trädande härskare på jorden. Sedan det ursprungliga ändamålet bortfallit på grund av människans synd, upptar Gud människan igen i Kristus och återställer i de troende gudskunskapen, | + | |
- | Huruvida, när och hur Gud skulle ha låtit en ändring av människans tillstånd före fallet inträda, om hon inte fallit i synd, kan endast bli föremål för spekulation. Säkert finner begreppet | + | Någon saklig skillnad mellan de lutherska teologernas förklaringar föreligger |
- | ===== 7. Kvinnan och gudsbilden ===== | + | ==== 4. Gudsbildens förhållande till den mänskliga naturen |
- | En gnostisk sekt på 200 -talet, enkratiterna | + | Gudsbilden (kunskap, helighet och rättfärdighet) är inte något som i efterhand och på ett yttre sätt påhängts människan i skapelsen, som papisterna lär (//donum superadditum// |
- | andra sidan fastslår Skriften, att kvinnan även före fallet hade en underordnad position i förhållande till mannen | + | Gudsbildens egentliga säte är inte kroppen utan själen. Gudsbilden gav sig visserligen tillkänna även i kroppen, därför |
- | + | ==== 5. Gudsbildens omedelbara följder för människan ==== | |
+ | Gudsbildens omedelbara följder för människan var: 1. Oödlighet, därför att döden och dess förebud (sjukdom, svaghet, m.m.) enligt Skriftens lära inte kom in i världen förrän genom synden (1 Mos. 2:17, Rom. 5:12, 6:23). Åsikten att människans död har sin förklaring i att kroppen är materia är hednisk. 2. Herravälde över de övriga varelserna, vilket i 1 Mos. 1:26, 28 framställs som en direkt följd av gudsbilden. Människans herravälde över de oförnuftiga varelserna före syndafallet var ett verkligt herravälde, | ||
- | 8 | + | ==== 6. Gudsbildens ändamål ==== |
- | 9 | + | Gudsbildens ändamål framgår av dess innehåll. Gud skapade människan till sin egen avbild, därför att han ville ha en skapelse bland de övriga som a. skulle känna honom, leva enligt hans vilja och i gemenskap med honom njuta av lycksalighet, |
- | + | ||
+ | Huruvida, när och hur Gud skulle ha låtit en ändring av människans tillstånd före fallet inträda, om hon inte fallit i synd, kan endast bli föremål för spekulation. Säkert finner begreppet ”saliggörande” ingen tillämpning på människan före fallet, eftersom den av Kristus förvärvade saligheten förutsätter syndafallet (Luk. 19:10). | ||
- | Eusebius, Kyrkohistoria 4, 29 | + | ==== 7. Kvinnan och gudsbilden ==== |
- | Comp., II, 658. | + | En gnostisk sekt på 200-talet, enkratiterna (severianerna) frånkände kvinnan gudsbilden.((Eusebius, |
- | 233 | + | Å andra sidan fastslår Skriften, att kvinnan även före fallet hade en underordnad position i förhållande till mannen (en hjälp, 1 Mos. 2:18). Detta underordnade förhållande betonas starkt även i Nya testamentet (1 Kor. 11:9, 1 Tim. 2:12), där det är kvinnan förbjudet att härska över mannen. Det ges två skäl till detta: a. att Adam skapades först och Eva sedan, och b. att kvinnan införde en ny och mycket skadlig företeelse, |
- | + | ||
- | ”Den Helige Ande har uteslutit kvinnan från regerandet i kyrkan .” 10 Å andra sidan inskärper Luther kraftigt, att det kvinnliga könet skall åtnjuta en särskild vördnad från det manliga könets sida, därför att kvinnan är människosläktets moder och uppfostrare.11 Luther håller genomgående fast vid att liksom Gud skapat man och kvinnan med en skillnad i fråga om kön, så har han också bestämt olika verksamhetssfärer för de två.12 | + | |
- | Detta är den skriftenliga inställningen, | + | Detta är den skriftenliga inställningen, |
Slutligen måste man komma ihåg, att den i hemmet verksamma kvinnan är människosläktets mest inflytelserika lärare (Titus 2:3), och som sådan utövar hon större inflytande på den uppväxande generationen än alla män tillsammans, | Slutligen måste man komma ihåg, att den i hemmet verksamma kvinnan är människosläktets mest inflytelserika lärare (Titus 2:3), och som sådan utövar hon större inflytande på den uppväxande generationen än alla män tillsammans, | ||
- | ===== B. MÄNNISKAN EFTER SYNDAFALLET ===== | + | ===== B. MÄNNISKAN EFTER SYNDAFALLET |
- | (De statu peccati) | + | //(De statu peccati)// |
- | Efter syndafallet finns hos den fördärvade människan en satanisk syn på synden (1 Mos. 3:5). Enligt den ansåg t.ex. de gnostiska ofiterna (ormbröderna), | + | Efter syndafallet finns hos den fördärvade människan en satanisk syn på synden (1 Mos. 3:5). Enligt den ansåg t.ex. de gnostiska ofiterna (ormbröderna), |
+ | Enligt den heliga Skrift är dock synden människans djupaste förnedring och hennes största olycka, medan annat ont bara är syndens följder. Och den mänskliga erfarenheten bekräftar detta. Alla humanistiskt-panteistiska talesätt om synden som den nödvändiga övergångsfasen till moralisk frihet och till människans sanna utveckling motsägs av det faktum att människan har ett samvete. Till följd av synden har hon nämligen dåligt samvete och känner en fruktan för Guds dom som hon inte kan besegra (1 Mos. 3:8, Hebr. 2:14-15). Den lyckligaste händelsen i människosläktets historia efter syndafallet är Guds Sons människoblivande, | ||
+ | ==== a. Synden i allmänhet ==== | ||
- | Jfr WA 44, 44 och WA 56, 33. | + | //(De peccato in genere)// |
- | Jfr WA 20:1, 137. | + | |
- | Ibid. | + | |
- | Jfr Luther, WA 43, 656. | + | |
- | 234 | + | === 1. Syndens begrepp === |
- | + | ||
- | Schiller såg den som den största och lyckligaste händelsen i mänsklighetens historia; Hegel såg den som den eviga myt, varigenom människan blir just människa; Thomas Paine såg den som tillhörande världens fullkomlighet. | + | |
- | Enligt | + | Enligt |
- | a. Synden | + | Att bristen på överensstämmelse med Guds Lag innebär något positivt ont, framgår av att människan som moralisk varelse, till vars väsen hör förnuft och vilja, är skyldig att i varje ögonblick leva sig i överensstämmelse med Guds vilja (Matt. 22:37-40). Finns inte denna överensstämmelse, |
- | (De peccato in genere) | + | Det hör således inte till syndens begrepp, att synden begås medvetet och uppsåtligt mot Guds vilja. Enligt Skriften är även det onda tillstånd som människan är född med, och som hon inte kan ändra på, synd (Ef. 2:3). Inte ens det onda tillstånd, som människan inte vill sedan hon blivit kristen, förlorar karaktären av synd (Rom. 7:19, 24). Därför betecknar Apologin med rätta det som en hednisk villfarelse, |
- | ===== 1. Syndens begrepp ===== | + | === 2. Lagen och synden |
- | Enligt Skriften | + | Eftersom synden |
- | Att bristen på överensstämmelse med Guds Lag innebär något positivt ont, framgår av att människan som moralisk varelse, till vars väsen hör förnuft och vilja, är skyldig att i varje ögonblick leva sig i överensstämmelse med Guds vilja (Matt. | + | De s.k. ”kyrkans bud” är ingen samvetsbindande norm, därför |
- | 235 | + | Å andra sidan måste Guds Lag inte bara delvis utan till hela sitt omfång göra sig gällande. I sin Lag kräver |
- | + | ||
- | framgår också av att det är psykologiskt omöjligt för människan, | + | |
- | Det hör således inte till syndens begrepp, | + | Framför allt har man velat förneka |
- | ===== 2. Lagen och synden ===== | + | === 3. Kunskapen om Guds för alla människor bindande Lag === |
- | Eftersom synden är överträdelse av Lagen, så måste man i läran | + | Efter syndafallet vittnar människans samvete (// |
- | De s.k. ” kyrkans bud” är ingen samvetsbindande norm, därför att Kristus inte gett utan tvärtom förbjudit sin kyrka lagstiftande makt (Matt. 23:8). Vad Kristus inte befallt i Skriften, skall inom kyrkan inte ordnas genom påbud utan genom ömsesidig överenskommelse de kristna emellan. Så är endast Guds Lag den norm, genom vars överträdelse synden uppkommer. Luther säger: ”Påven har fyllt världen med satanisk lydnad. Ty påven har inte befallt vad Gud befallt, utan vad han själv tänkt ut. Därav kommer det sig att hela hans religion inte är rättskaffens utan av honom själv gjord och utvald, in summa varit idel skrymteri.” 16 | + | Den heliga Skrift ger oss även säker kunskap om vilka lagar, som bara haft tidsbunden eller lokal giltighet (t.ex. sådana som endast gällde för judarna under det gamla lagförbundet), |
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | Jfr SKB, s. 101 f. | + | |
- | Jfr SKB, s. 600 f. | + | |
- | Jfr WA 42, 457. | + | |
- | + | ||
- | 236 | + | |
- | + | ||
- | andra sidan måste Guds Lag inte bara delvis utan till hela sitt omfång göra sig gällande. I sin Lag kräver Gud renhet i den mänskliga naturen (Ef. 2:3) och därmed renhet i alla de inre och yttre handlingar, som kännetecknar en rättfärdig och ren natur, alltså renhet i tankar (Matt. 5:22, 28), renhet i ord (Matt. 12:36), och renhet i gärningar (Ef. 5:5). Under alla tider har såväl offentligt som i hemlighet invändningar gjorts mot att den gudomliga Lagen skulle ha ett sådant omfång och omfatta alla människans inre och yttre handlingar (Ps. 10:11). | + | |
- | + | ||
- | Framför allt har man velat förneka att människans medfödda, naturliga fördärvstillstånd verkligen är synd och har karaktär av skuld. Men vad vi människor än tar bort ifrån Guds Lag, äger det dock bestånd som ett Guds krav, och alla försök att skilja skulden från vår ickeöverensstämmelse med Guds Lag misslyckas helt, vilket bekräftas av det onda samvetets faktum. Efter syndafallet har det bara funnits en enda syndfri människa, nämligen Guds enastående, | + | |
- | + | ||
- | ===== 3. Kunskapen om Guds för alla människor bindande Lag ===== | + | |
- | + | ||
- | Efter syndafallet vittnar människans samvete (syneidesis, | + | |
- | + | ||
- | Den heliga Skrift ger oss även säker kunskap om vilka lagar, som bara haft tidsbunden eller lokal giltighet (t.ex. sådana som endast gällde för judarna under det gamla lagförbundet), | + | |
- | + | ||
- | 237 | + | |
- | + | ||
- | framställas som gudomlig norm för alla människor i alla tider. Stor och skadlig samvetsförvirring åstadkoms, när tidsbundna eller lokala lagar ges allmän giltighet (2 Mos. 31:14-15, 3 Mos. 26: | + | |
- | + | ||
- | ===== 4. Syndens orsak ===== | + | |
+ | === 4. Syndens orsak === | ||
Hos den fallna människan finns den kraftigt framträdande benägenheten att göra Gud och skapelsen ansvariga för synden och att så helt eller delvis avvända syndaskulden från sin egen person (1 Mos. 3:12-13). Detta tänkesätt är typiskt för hela det fallna människosläktet. I lära och praxis framkastas ständigt frågor som t.ex. ”Varför har Gud skapat människan med möjligheten att falla?” och ”Varför låter Gud alltjämt människor frestas, när han ju enligt sin allt regerande försyn med lätthet skulle kunna hålla alla frestelser borta ifrån dem?” Dessa och andra liknande frågor har en benägenhet att skapa förvirring i frågan om syndens orsak. | Hos den fallna människan finns den kraftigt framträdande benägenheten att göra Gud och skapelsen ansvariga för synden och att så helt eller delvis avvända syndaskulden från sin egen person (1 Mos. 3:12-13). Detta tänkesätt är typiskt för hela det fallna människosläktet. I lära och praxis framkastas ständigt frågor som t.ex. ”Varför har Gud skapat människan med möjligheten att falla?” och ”Varför låter Gud alltjämt människor frestas, när han ju enligt sin allt regerande försyn med lätthet skulle kunna hålla alla frestelser borta ifrån dem?” Dessa och andra liknande frågor har en benägenhet att skapa förvirring i frågan om syndens orsak. | ||
Rad 200: | Rad 97: | ||
Enligt Skriften är orsaken till människans synd a) djävulen, som först syndade och därefter förförde människan, och som ännu alltjämt hos de otroende är den drivande kraften och hos de troende är frestaren till det onda (Joh. 8:44, 2 Kor. 11:3). Eftersom djävulen är syndens första orsak, syndens uppfinnare, talar vi med rätta om synden som djävulens verk, även ifråga om redan troende människors synd (Matt. 16:23). Ormens förhållande till djävulen (1 Mos. 3:1 ff) beskriver de lutherska teologerna med orden: en verklig orm men ett djävulens verktyg (1 Mos. 3:1, 14, 1 Joh. 3:8, 2 Kor. 11:3, Upp. 12:9). | Enligt Skriften är orsaken till människans synd a) djävulen, som först syndade och därefter förförde människan, och som ännu alltjämt hos de otroende är den drivande kraften och hos de troende är frestaren till det onda (Joh. 8:44, 2 Kor. 11:3). Eftersom djävulen är syndens första orsak, syndens uppfinnare, talar vi med rätta om synden som djävulens verk, även ifråga om redan troende människors synd (Matt. 16:23). Ormens förhållande till djävulen (1 Mos. 3:1 ff) beskriver de lutherska teologerna med orden: en verklig orm men ett djävulens verktyg (1 Mos. 3:1, 14, 1 Joh. 3:8, 2 Kor. 11:3, Upp. 12:9). | ||
- | + | Orsaken till människans synd är b) den syndande människan själv, därför att förhållandet att vara förledd till synd inte upphäver den syndiga människans faktiska gärning och ansvar (1 Mos. 3:16-18, 2 Tess. 2:9 ff), vilket även människans onda samvete vittnar om (1 Mos. 3:8). Om orsaken till synden säger art. XIX i Augsburgska bekännelsen: | |
- | Jfr WA 18, 76 ff. | + | |
- | SKB, s. 299 f. | + | |
- | + | ||
- | 238 | + | |
- | + | ||
- | Orsaken till människans synd är b) den syndande människan själv, därför att förhållandet att vara förledd till synd inte upphäver den syndiga människans faktiska gärning och ansvar (1 Mos. 3:16-18, 2 Tess. 2:9 ff), vilket även människans onda samvete vittnar om (1 Mos. 3:8). Om orsaken till synden säger art. XIX i Augsburgska bekännelsen: | + | |
Syndens egentliga säte hos människan är själen; kroppen är syndens säte, i den mån den är organ för själen. Den motsatta uppfattningen, | Syndens egentliga säte hos människan är själen; kroppen är syndens säte, i den mån den är organ för själen. Den motsatta uppfattningen, | ||
- | ===== 5. Syndens följder | + | === 5. Syndens följder === |
- | Eftersom Gud förbjudit varje avvikelse från sin Lag, gör synden människan skyldig inför Gud (Rom. 3:19) och ställer henne under det straff som Gud låter följa på synden (Gal. 3:10). Därför talar våra dogmatiker om den syndiga människans reatus culpae (skuldbörda) och reatus | + | Eftersom Gud förbjudit varje avvikelse från sin Lag, gör synden människan skyldig inför Gud (Rom. 3:19) och ställer henne under det straff som Gud låter följa på synden (Gal. 3:10). Därför talar våra dogmatiker om den syndiga människans |
Skriften betecknar döden som trefaldig enligt följande: | Skriften betecknar döden som trefaldig enligt följande: | ||
- | Den är själens död eller den andliga döden, dvs. upphävandet av själens gemenskap med Gud. Med synden kommer det onda samvetet och därmed den inre flykten undan Gud, dvs. skiljandet av själen ifrån Gud. Adam var genom den begångna synden skild ifrån Gud till den grad, att han även i yttre måtto flydde undan Gud när han i trädgården hörde Guds röst (1 Mos. 3:8). Luther säger till detta, att Adam, när han flydde undan Gud, var mitt i döden och helvetet. Han återvände inte till | + | 1. Den är själens död eller den andliga döden, dvs. upphävandet av själens gemenskap med Gud. Med synden kommer det onda samvetet och därmed den inre flykten undan Gud, dvs. skiljandet av själen ifrån Gud. Adam var genom den begångna synden skild ifrån Gud till den grad, att han även i yttre måtto flydde undan Gud när han i trädgården hörde Guds röst (1 Mos. 3:8). Luther säger till detta, att Adam, när han flydde undan Gud, var mitt i döden och helvetet. Han återvände inte till det andliga livet, förrän han hörde och trodde evangelium om kvinnans säd (1 Mos. 3:15). Till 1 Mos. 3:15 skriver Luther: ”Detta är den text som levandegjorde Adam och Eva, och som återuppväckte dem ifrån döden till det liv som de genom synden gått miste om”,((WA 42, 146.)) |
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | SKB, s. 63. | + | |
- | + | ||
- | 239 | + | |
- | + | ||
- | det andliga livet, förrän han hörde och trodde evangelium om kvinnans säd (1 Mos. 3:15). Till 1 Mos. 3:15 skriver Luther: ”Detta är den text som levandegjorde Adam och Eva, och som återuppväckte dem ifrån döden till det liv som de genom synden gått miste om”,20 och han skriver vidare: ”detta ord är den absolution varigenom han förklarar honom och oss fria.” | + | |
- | + | ||
- | Med den andliga döden är för den syndiga människan den kroppsliga döden förknippad. Den är en katastrof vars fruktansvärda natur vi inte uppfattar i hela sitt omfång, eftersom den är en daglig företeelse. I den kroppsliga döden slits människan itu, kropp och själ skiljs från varandra fast de skapats till att vara ett. För de kristnas del förlorar denna i sig så förfärliga händelse sin ångestfyllda karaktär, därför att de genom tron har uppväckts till det andliga livet. Döden för deras själar till paradiset (Luk. 23:43) och till att vara hos Kristus (Fil. 1:23). | + | |
- | + | ||
- | Om syndaskulden inte har borttagits genom tron på Kristus, följer på den andliga och den kroppsliga döden den eviga döden, som inte är ett förintande av människans existens utan en evig tillvaro i helvetets kval (2 Tess. 1:9). | + | |
- | Syndens skuld och straff skall på Skriftens grundval ständigt läras, därför att människan i enlighet med sin fördärvade natur alltid försöker resonera bort frågan om skuld och straff på samma sätt som djävulen och de först fallna människorna gjorde (1 Mos. 3:4-5, 12-13). De timliga straffen som drabbar | + | 2. Med den andliga döden är för den syndiga |
- | Även de kristna står för sitt kvarvarande köttsliga sinnes skull ständigt i fara att glömma syndens skuld och straff (Ps. 90:12). När Kristus | + | 3. Om syndaskulden inte har borttagits genom tron på Kristus, följer på den andliga och den kroppsliga döden |
+ | Syndens skuld och straff skall på Skriftens grundval ständigt läras, därför att människan i enlighet med sin fördärvade natur alltid försöker resonera bort frågan om skuld och straff på samma sätt som djävulen och de först fallna människorna gjorde (1 Mos. 3:4-5, 12-13). De timliga straffen som drabbar människan på grund av synden uppfattas, trots att de bevisligen är straff (Ps. 90:7), inte som Guds straffdom över synden utan som naturfenomen.((Jfr Luther, WA 42, 152 ff. )) Och de eviga straffen ifrågasätts, | ||
- | WA 42, 146. | + | Även de kristna står för sitt kvarvarande köttsliga sinnes skull ständigt i fara att glömma syndens skuld och straff (Ps. 90:12). När Kristus varnar för den eviga elden, så ser vi av sammanhanget att det är just till de troende han talar (Mark. 9:43-48). Detta behövs för att de ständigt skall komma ihåg vad som oundvikligen skulle bli följden även av deras synder, om inte de genom daglig bot förblir i det andliga livet och korsfäster köttet med dess lustar och begär. |
- | WA 14, 124. | + | |
- | Jfr Luther, WA 42, 152 ff. | + | |
- | 240 | + | Även över de troende kommer i detta livet straff (Ps. 73:14). Deras synder tillräknas dem emellertid inte (Rom. 4:8), och eftersom syndens skuld och straff tagits ifrån dem har de frid med Gud (Rom. 5:1 ff). Därför kallar Skriften sådana straff å ena sidan för Guds dom (1 Petr. 4:17) men å andra sidan säger den lika klart, att dessa straff har karaktären av faderlig tuktan, vars avsikt är att bevara oss från att avfalla (1 Kor. 11:32). Luther kallar de troendes straff för nådiga, glädjerika straff.((Jfr WA 42, 148.)) |
- | + | ||
- | skall komma ihåg vad som oundvikligen skulle bli följden även av deras synder, om inte de genom daglig bot förblir i det andliga livet och korsfäster köttet med dess lustar och begär. | + | |
- | Även över de troende kommer i detta livet straff (Ps. 73:14). Deras synder tillräknas dem emellertid inte (Rom. 4:8), och eftersom syndens skuld och straff tagits ifrån dem har de frid med Gud (Rom. 5:1 ff). Därför kallar Skriften sådana straff å ena sidan för Guds dom (1 Petr. 4:17) men å andra sidan säger den lika klart, att dessa straff har karaktären av faderlig tuktan, vars avsikt är att bevara oss från att avfalla (1 Kor. 11:32). Luther kallar de troendes straff för nådiga, glädjerika straff.23 | + | |
===== b. Arvsynden ===== | ===== b. Arvsynden ===== | ||
- | (De peccato originali) | + | //(De peccato originali)// |
- | ===== 1. Begreppet arvsynd | + | === 1. Begreppet arvsynd === |
- | Arvsynden, dvs. den synd som inte begås utan är varje människa medfödd sedan Adams fall, omfattar två ting: a. arvskulden (culpa | + | Arvsynden, dvs. den synd som inte begås utan är varje människa medfödd sedan Adams fall, omfattar två ting: a. arvskulden (//culpa hereditaria// |
- | Människornas invändningar har i särskilt hög grad riktat sig mot arvskulden. Pelagianer, socinianer, arminianer och moderna teologer påstår att endast det som människan själv gör kan tillräknas henne som synd.24 Visst måste vi medge att den mänskliga känslan, på grund av den blindhet som råder i våra hjärtan (Ef. 4:18), upprörs av läran om arvsynden, men detta ändrar inte det minsta i vad Skriften lär om arvskuldens faktum (Rom. 5:18-19). Skriftens lära är: Genom en enda människas synd har det kommit en fördömelsedom över alla människor. Som ett bevis för tillräknandet av Adams synd skall man likaså se | + | Människornas invändningar har i särskilt hög grad riktat sig mot arvskulden. Pelagianer, socinianer, arminianer och moderna teologer påstår att endast det som människan själv gör kan tillräknas henne som synd.((Jfr Quenstedt, Syst. I, 995)) Visst måste vi medge att den mänskliga känslan, på grund av den blindhet som råder i våra hjärtan (Ef. 4:18), upprörs av läran om arvsynden, men detta ändrar inte det minsta i vad Skriften lär om arvskuldens faktum (Rom. 5:18-19). Skriftens lära är: Genom //en enda// människas synd har det kommit en fördömelsedom över //alla// människor. Som ett bevis för tillräknandet av Adams synd skall man likaså se arvfördärvet (// |
- | + | Vad gäller bevisningen av arvskulden, är det kanske lämpligt att här påminna om en sak. För att styrka rättvisan i tillräknandet av Adams synd brukar man påpeka, att Adam varit människosläktets både moraliska och fysiska överhuvud, och att det därför är rätt att hans syndiga gärning tillräknas alla hans efterkommande.((Jfr Quenstedt, Syst. I, 995)) Mot detta ställs frågan om det är rätt att sonen skall bära på sin faders synd (Hes. 18:20). På det skulle man kunna svara, att Gud förutsett att under liknande förhållanden alla människor skulle ha handlat på samma sätt som Adam. | |
- | Jfr WA 42, 148. | + | |
- | Jfr Quenstedt, Syst. I, 995 | + | |
- | + | ||
- | 241 | + | |
- | + | ||
- | arvfördärvet (corruptio hereditaria ), i vilket alla människor som efter Adams fall avlas och föds befinner sig. Slutligen drar Skriften en parallell mellan tillräknandet av Adams synd och tillräknandet av Kristi rättfärdighet, | + | |
- | + | ||
- | Vad gäller bevisningen av arvskulden, är det kanske lämpligt att här påminna om en sak. För att styrka rättvisan i tillräknandet av Adams synd brukar man påpeka, att Adam varit människosläktets både moraliska och fysiska överhuvud, och att det därför är rätt att hans syndiga gärning tillräknas alla hans efterkommande.25 Mot detta ställs frågan om det är rätt att sonen skall bära på sin faders synd (Hes. 18:20). På det skulle man kunna svara, att Gud förutsett att under liknande förhållanden alla människor skulle ha handlat på samma sätt som Adam. | + | |
Men när allt kommer omkring är all apologetik här till föga nytta. Vi måste nämligen hålla oss till Skriftens lära, att Gud nu en gång för alla som domare i enlighet med sin högsta domsrätt straffar även Adams efterkommande för dennes brott mot det gudomliga majestätet. Det faktiska tillräknandet av Adams synd är ett av de fakta som Skriften klart intygar, och det är meningslöst, | Men när allt kommer omkring är all apologetik här till föga nytta. Vi måste nämligen hålla oss till Skriftens lära, att Gud nu en gång för alla som domare i enlighet med sin högsta domsrätt straffar även Adams efterkommande för dennes brott mot det gudomliga majestätet. Det faktiska tillräknandet av Adams synd är ett av de fakta som Skriften klart intygar, och det är meningslöst, | ||
- | I viss utsträckning inser även det mänskliga förnuftet arvfördärvets faktum, som då hedniska författare talar om en böjelse till det onda som präglar människan från hennes födelse (jfr Horatius: ”Ingen föds utan brister; den är bäst som tyngs minst”, och Cicero: ”Så snart vi framfötts och mottagits i ljuset, vistas vi ständigt i den högsta förvridenhet och i meningarnas högsta förvrängdhet, | + | I viss utsträckning inser även det mänskliga förnuftet arvfördärvets faktum, som då hedniska författare talar om en böjelse till det onda som präglar människan från hennes födelse (jfr Horatius: ”Ingen föds utan brister; den är bäst som tyngs minst”, och Cicero: ”Så snart vi framfötts och mottagits i ljuset, vistas vi ständigt i den högsta förvridenhet och i meningarnas högsta förvrängdhet, |
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | Jfr ibid. | + | |
- | Horatius: Nam vitiis nemo sine nascitur; optimus ille est, qui minimis urgetur. Satir. | + | |
- | I, 3, 67 f., Cicero: Simulatque editi in lucem et suscepti sumus in omni continuo | + | |
- | + | ||
- | 242 | + | |
- | + | ||
- | omfattning och dess ursprung kan inte förstås annat än genom Skriftens uppenbarelse.27 Med rätta säger Konkordieformeln, | + | |
- | + | ||
- | Villfarande ifråga om arvfördärvet är a) alla som helt förnekar arvfördärvet med påståendet, | + | |
- | + | ||
- | Varje förringande av arvfördärvet på grovt romerskt-arminianskt eller på finare eller fulaste synergistiskt sätt, något som senare också smugit sig in i den lutherska kyrkan, medför med nödvändighet att sola gratia överges och därmed hela den kristna läran i sin huvudpunkt. Därför följer här ett särskilt avsnitt om arvfördärvets inverkan på män-niskans förstånd och vilja. | + | |
- | + | ||
- | ===== 2. Arvfördärvets inverkan på människans förstånd och vilja ===== | + | |
- | + | ||
- | Den naturliga människan, dvs. människan sådan hon av naturen är beskaffad efter syndafallet, | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | pravitate et in summa opinionum perversitate versamur, ut paene cum lacte nutricis errorem suxisse videamur. Tuscul. Disp. III, 1. | + | |
- | Jfr Schmalk. art., SKB, s. 322 f. | + | |
- | SKB, s. 557. | + | |
- | Citerad i Baier-Walther II, 281. | + | |
- | Jfr Zwingli, Fidei Ratio, Niemeyer, s. 20, Trident., Sessio V. | + | |
- | + | ||
- | 243 | + | |
- | + | ||
- | ter syndafallet, | + | |
- | + | ||
- | Beträffande den naturliga människans vilja i relation till Guds Lag slår Skriften fast, a. att denna faktiskt är motsatt Guds Lag, och b. att den omöjligen kan annat än vara motsatt Guds Lag (non potest non peccare, är oförmögen att inte synda, Rom. 8:7). Även när den naturliga människan vill göra och gör det som till det yttre är gott (t.ex. mätta de hungrande, kläda de nakna), är hon inte i stånd att vilja och göra detta av sann kärlek till Gud och motiveras i bästa fall av naturlig medkänsla. | + | |
- | + | ||
- | Visserligen är detta något som på det naturliga området, dvs. på det borgerliga livets område, är gott och ädelt och också får sin lön här i tiden liksom iustitia civilis (borgerlig rättfärdighet) över huvud taget. Men inför Gud förblir det syndigt, därför att det inte uppfyller det krav som Gud i sin Lag ställer på varje människa (Rom. 7:14, Matt. 22:37), kort sagt, därför att det inte flyter fram ur kärleken till Gud. På grund av sin överträdelse av Guds Lag och till följd av sitt onda samvete flyr den naturliga människan Gud och lever utan Gud och utan hopp här i världen (Ef. 2:12). Hon hatar Gud (Rom. 8:7) och är fientligt inställd till det frälsande evangeliet (1 Kor. 1:23). Detta är arvfördärvets verkan på människans förnuft och vilja. | + | |
- | + | ||
- | Hur djupgående den skadegörelse är som syndafallet tillfogat den mänskliga naturen, visar Luther genom att peka på Adams och Evas beteende efter att ha överträtt Guds bud.31 Genom synden blev Adam en helt annan människa. Hans förnuft sjönk under nollpunkten. Hans vilja förändrades och blev helt och hållet ond. Luther varnar särskilt för Roms falska lära om gudsbilden som ett donum superadditum (en tilläggsgåva), | + | |
- | + | ||
- | Jfr WA 42, 123 ff. | + | Villfarande ifråga om arvfördärvet är a) alla som helt förnekar arvfördärvet med påståendet, |
- | 244 | + | Varje förringande av arvfördärvet på grovt romerskt-arminianskt eller på finare eller fulaste synergistiskt sätt, något som senare också smugit sig in i den lutherska kyrkan, medför |
- | + | ||
- | Luther säger, rädd för Guds röst, vilken han tidigare hört med stor glädje. Nu vill han emellertid skydda | + | |
- | I sin förklaring av de första människornas fall beskriver Luther det genom syndafallet förorsakade fördärvet av människans | + | === 2. Arvfördärvets inverkan på människans |
- | ===== 3. Arvfördärvets negativa | + | Den naturliga människan, dvs. människan sådan hon av naturen är beskaffad efter syndafallet, |
- | Den heliga Skrift beskriver arvfördärvet å ena sidan som en defekt (ca-rentia conformitatis cum lege, bristande överensstämmelse med Lagen) | + | Beträffande den naturliga människans vilja i relation till Guds Lag slår Skriften fast, a. att denna faktiskt är motsatt Guds Lag, och b. att den omöjligen kan annat än vara motsatt Guds Lag (//non potest non peccare//, är oförmögen att inte synda, Rom. 8:7). Även när den naturliga människan vill göra och gör det som till det yttre är gott (t.ex. mätta de hungrande, kläda de nakna), är hon inte i stånd |
- | andra sidan måste man gentemot pelagianismen | + | Visserligen är detta något som på det naturliga området, dvs. på det borgerliga livets område, är gott och ädelt och också får sin lön här i tiden liksom //iustitia civilis// (borgerlig rättfärdighet) över huvud taget. Men inför Gud förblir det syndigt, därför |
+ | Hur djupgående den skadegörelse är som syndafallet tillfogat den mänskliga naturen, visar Luther genom att peka på Adams och Evas beteende efter att ha överträtt Guds bud.((Jfr WA 42, 123 ff.)) Genom synden blev Adam en helt annan människa. Hans förnuft sjönk under nollpunkten. Hans vilja förändrades och blev helt och hållet ond. Luther varnar särskilt för Roms falska lära om gudsbilden som ett //donum superadditum// | ||
+ | I sin förklaring av de första människornas fall beskriver Luther det genom syndafallet förorsakade fördärvet av människans förnuft och vilja. Han bygger det han säger helt på Guds Ord (1 Mos. 3:7-13), och därför är det alldeles rätt och riktigt. Genom den naturliga fortplantningen har detta fördärv, såsom vi redan sett, överförts från de första stamföräldrarna till hela människosläktet, | ||
- | Jfr Augsb. bek. art. II, SKB s. 57. | + | === 3. Arvfördärvets negativa och positiva sida === |
- | Ibid. | + | Den heliga Skrift beskriver arvfördärvet å ena sidan som en defekt (//carentia conformitatis cum lege//, bristande överensstämmelse med Lagen) och å andra sidan också som ont begär (// |
- | Jfr Apologin, SKB, s. 98 ff. | + | |
- | Jfr SKB, s. 557. | + | |
- | Jfr Konkordieformeln, | + | |
- | 245 | + | Å andra sidan måste man gentemot pelagianismen och synergismen fasthålla, att arvfördärvet är en sådan accidens som gjort mänskliga naturen helt fördärvad, |
- | + | ||
- | ont (Rom. 7:18). Även här måste det fasthållas, | + | |
- | ===== 4. Arvfördärvets subjekt | + | === 4. Arvfördärvets subjekt === |
Arvfördärvets subjekt är alla människor som på ett naturligt sätt härstammar från Adam. Kristus, som i egenskap av Människosonen antagit den mänskliga naturen inte på ett naturligt sätt utan genom Den Helige Andes verkan (Matt. 1:20), är undantagen arvfördärvet (Luk. 1:35). Vad gäller Jungfrun Maria, är hon enligt den heliga Skrift inte undantagen arvfördärvet, | Arvfördärvets subjekt är alla människor som på ett naturligt sätt härstammar från Adam. Kristus, som i egenskap av Människosonen antagit den mänskliga naturen inte på ett naturligt sätt utan genom Den Helige Andes verkan (Matt. 1:20), är undantagen arvfördärvet (Luk. 1:35). Vad gäller Jungfrun Maria, är hon enligt den heliga Skrift inte undantagen arvfördärvet, | ||
- | Corruptio hereditaria, | + | //Corruptio hereditaria//, arvfördärvet, |
- | ===== 5. Följderna av arvsyndens fördärv | + | === 5. Följderna av arvsyndens fördärv === |
- | Arvsyndens fördärv innesluter i sig att vara död i sina synder (Ef. 2:1, | + | Arvsyndens fördärv innesluter i sig att vara död i sina synder (Ef. 2:1, 5) eller bortkommen från det liv som är av Gud (Ef. 4:18), alltså den andliga döden. Upphävs inte den andliga döden genom tron på Kristus, syndens utplånare, så följer på den kroppsliga döden den eviga döden eller den eviga förtappelsen. I frågan om den kroppsliga döden har man diskuterat, huruvida orden 1 Mos. 2:17 skall tolkas som syftande på en visserligen säkert men dock först senare inträdande händelse eller på en död, som genast inträder i och med synden. Den senare tolkning är att föredra, eftersom tidsbestämmelsen ”när du äter därav” knyter döden så starkt till syndandets akt. Det senare inträffande fullständiga skiljandet av kropp och själ utgör endast slutet på den upplösningsprocess som börjat med överträdelsen. Så dör ännu alla, därför att de är Adams barn, i det att de ständigt är underkastade skröpligheter och sjukdomar. |
- | eller bortkommen från det liv som är av Gud (Ef. 4:18), alltså den andliga | + | Viktigare |
+ | I samband med syndafallet har man även ställt frågan, varför //lex paradisiaca//, | ||
- | Jfr Konkordieformeln, | + | Luther framhäver denna punkt särskilt starkt. Huruvida vi intar och bevarar den för oss människor tillbörliga inställningen till Gud, visar sig på ett avgörande sätt genom att vi av hjärtat underkastar oss hans Ord, även om och när vi inte förstår, varför Gud talar, befaller och handlar, som han gör, och inte på något annat sätt. Luther säger, att Adam skulle så att säga öva sin gudstjänst inför kunskapens träd på gott och ont. Så skall även vi betrakta Guds Ord, oberoende av huruvida vi förstår varför Gud har gett oss det eller inte, såsom en övning i att tjäna Gud, och vi skall ta emot det och följa det, så att vi i allting rättar oss endast efter det som Gud säger i Skriften (1 Petr. 4:11). |
- | SKB, s. 501 f. | + | |
- | SKB, s. 549. | + | |
- | + | ||
- | 246 | + | |
- | + | ||
- | diskuterat, huruvida orden 1 Mos. 2:17 skall tolkas som syftande på en visserligen säkert men dock först senare inträdande händelse eller på en död, som genast inträder i och med synden. Den senare tolkning är att föredra, eftersom tidsbestämmelsen ” när du äter därav” knyter döden så starkt till syndandets akt. Det senare inträffande fullständiga skiljandet av kropp och själ utgör endast slutet på den upplösningsprocess som börjat med överträdelsen. Så dör ännu alla, därför att de är Adams barn, i det att de ständigt är underkastade skröpligheter och sjukdomar. | + | |
- | + | ||
- | Viktigare är frågan varför ätandet av det förbjudna trädet medförde döden för Adam och Eva. Några teologer (även Delitzsch) har gett uttryck för åsikten, att döden inte förorsakats genom själva överträdelsen av Guds Lag (1 Mos 2:17), utan snarare genom att djävulen tagit trädet i sin besittning. Bakom detta märkliga påstående ligger en strävan att beröva synden dess karaktär av en direkt försyndelse emot Guds Ord (jfr Delitzsch i Genesiskommentaren). Frukten från det förbjudna trädet dödade, därför att ätandet av detta träd förbjudits av Gud, såsom Skriften utvecklar i hela sin framställning (jfr Luther till stället: ”Detta är den rätta och egentliga orsaken till detta elände, nämligen att han [Adam] syndar mot Gud och föraktar hans bud och följer djävulen”).40 Såsom djävulen förlett Adam och Eva till att synda, så förleder han människorna ännu i dag till att inte anse den heliga Skrift vara Guds Ord och till att åsidosätta Guds vilja och bud. | + | |
- | + | ||
- | I samband med syndafallet har man även ställt frågan, varför lex pa-radisiaca, | + | |
- | + | ||
- | Luther framhäver denna punkt särskilt starkt. Huruvida vi intar och bevarar den för oss människor tillbörliga inställningen till Gud, visar sig på ett avgörande sätt genom att vi av hjärtat underkastar oss hans Ord, även om och när vi inte förstår, varför Gud talar, befaller och handlar, som han gör, och inte på något annat sätt. Luther säger, att | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | WA 42, 73. | + | |
- | + | ||
- | 247 | + | |
- | + | ||
- | Adam skulle så att säga öva sin gudstjänst inför kunskapens träd på gott och ont. Så skall även vi betrakta Guds Ord, oberoende av huruvida vi förstår varför Gud har gett oss det eller inte, såsom en övning i att tjäna Gud, och vi skall ta emot det och följa det, så att vi i allting rättar oss endast efter det som Gud säger i Skriften (1 Petr. 4:11). | + | |
Till följderna av arvsyndens fördärv hör dessutom förlusten av den fria viljan i andliga ting. Egentligen utgör inte detta något nytt ämne, ty allt, som i saken kan sägas, ingår redan däri att Skriften tillskriver den naturliga människan den andliga döden. En särskild behandling är föranledd därigenom, att uttrycket fri vilja är mångtydigt, | Till följderna av arvsyndens fördärv hör dessutom förlusten av den fria viljan i andliga ting. Egentligen utgör inte detta något nytt ämne, ty allt, som i saken kan sägas, ingår redan däri att Skriften tillskriver den naturliga människan den andliga döden. En särskild behandling är föranledd därigenom, att uttrycket fri vilja är mångtydigt, | ||
- | a. Om vi med den fria viljan (liberum arbitrium) förstår det faktum, att människan till skillnad från de förnuftslösa varelserna över huvud taget har en vilja och vill någonting, skall det fasthållas, | + | a. Om vi med den fria viljan (//liberum arbitrium//) förstår det faktum, att människan till skillnad från de förnuftslösa varelserna över huvud taget har en vilja och vill någonting, skall det fasthållas, |
- | b. Om vi med den fria viljan förstår förmågan att vilja det andligen goda, dvs. att tro på evangelium om Kristus och att uppfylla Guds Lag av kärlek till Gud, så har människan efter fallet inte någon fri vilja, därför att hon inte förmår inse evangeliums sanning utan anser det vara en dårskap (1 Kor. 2:14; 1:23). Inte heller kan hon vara Guds Lag underdånig utan är i sitt hjärta fientlig mot den (Rom. 8:7). Det rör sig enbart om den fria viljan i denna mening, när vi säger att människan efter fallet och före sin pånyttfödelse inte äger någon fri vilja: hon kan inte välja utan bara förkasta evangelium. Kontroversen handlar inte om viljandet i och för sig utan om viljandets föremål.42 | + | b. Om vi med den fria viljan förstår förmågan att vilja det andligen goda, dvs. att tro på evangelium om Kristus och att uppfylla Guds Lag av kärlek till Gud, så har människan efter fallet inte någon fri vilja, därför att hon inte förmår inse evangeliums sanning utan anser det vara en dårskap (1 Kor. 2:14; 1:23). Inte heller kan hon vara Guds Lag underdånig utan är i sitt hjärta fientlig mot den (Rom. 8:7). Det rör sig enbart om den fria viljan i denna mening, när vi säger att människan efter fallet och före sin pånyttfödelse inte äger någon fri vilja: hon kan inte välja utan bara förkasta evangelium. Kontroversen handlar inte om viljandet i och för sig utan om viljandets föremål.((Jfr Gerhard, Loci, De Lib. Arbitr., 32.)) |
- | c. Men vi skall hålla fast vid att den fallna människan fortfarande i viss utsträckning (aliquo modo) har förmågan att prestera en yttre eller borgerlig rättfärdighet (iustitia civilis, carnalis, operum, carnis, borgerlig, köttslig, gärningarnas, | + | c. Men vi skall hålla fast vid att den fallna människan fortfarande i viss utsträckning (//aliquo modo//) har förmågan att prestera en yttre eller borgerlig rättfärdighet (//iustitia civilis, carnalis, operum, carnis//, borgerlig, köttslig, gärningarnas, |
+ | Ett ansenligt antal skengrunder har framförts för den naturliga människans fria vilja i andliga ting: 1. Tron på Kristus eller omvändelsen och hållandet av Guds bud fordras av människan. Därvid säger dock Skriften, att den naturliga människan varken kan tro på Kristus eller hålla Guds bud. 2. Utan människans medverkan (//facultas se applicandi ad gratiam//, förmågan att förbereda sig för nåden) skulle omvändelsen ske genom tvång. Här föreligger en missuppfattning av omvändelsen, | ||
+ | Alla dessa argument är bara skenargument. De har sin grund i den egenrättfärdighet och själens klokhet som flyter ur arvfördärvet.((Jfr Luther, De Servo Arbitr., WA 18, 600 ff.)) Följder av arvsyndens fördärv är slutligen även de enskilda verksynderna (//peccata actualia// | ||
- | Jfr Gerhard, Loci, De Lib. Arbitr., 29 ff. | + | ==== c. Verksynderna ==== |
- | Jfr Gerhard, Loci, De Lib. Arbitr., 32. | + | |
- | 248 | + | //(De peccatis actualibus)// |
- | + | ||
- | måste tilläggas, därför att denna borgerliga rättfärdighet står på mycket svaga fötter, ty den medfödda naturen och djävulens lockande, i vars rike alla otroende befinner sig (Ef. 2:2; Kol. 1:13; Apg. 26:18), visar sig så mäktiga, att den naturliga rättskaffenheten och borgerliga rättfärdigheten mestadels uteblir (jfr Apologin, ”Detta är grunden till att även den borgerliga rätt färdigheten är sällsynt bland människorna”).43 | + | |
- | Ett ansenligt antal skengrunder har framförts för den naturliga män-niskans fria vilja i andliga ting: 1. Tron på Kristus eller omvändelsen | + | === 1. Verksyndernas namn och begrepp |
- | Eftersom orsaken till människans icke-omvändelse ligger i människan, måste av ovedersäglig, | + | Såsom verksynd betecknar vi den // |
+ | Verksynder är dock inte bara sådana synder som begås genom att det som är förbjudet görs (// | ||
+ | === 2. Verksyndernas orsaker === | ||
+ | På Skriftens grundval kan vi tala om orsaker till verksynderna inom och utom människan. Den egentliga orsaken inom människan är den fördärvade naturen eller arvfördärvet (Rom. 7:17). Speciellt omnämner Skriften **a.** den i arvfördärvet rotade okunnigheten (1 Tim. 1:13). Men därigenom förlorar synden varken helt eller delvis sin karaktär av synd (v. 15). Skriften hänvisar på flera ställen till okunnigheten som en orsak till synden (Luk. 23:34, Apg. 3:17). Orsak till verksynderna är även **b.** häftiga sinnesrörelser och lidelser, som fruktan, vredesutbrott osv. (Matt. 14:30, Mark. 14:66 ff, Gal. 2:12 m.fl.). Att inte heller sinnesrörelser och lidelser berövar handlingen karaktären av synd framgår av Luk. 22:62. Orsak till verksynder är slutligen även **c.** den varaktiga onda böjelse som framkallas genom de enskilda föregående syndiga handlingarna (// | ||
- | SKB, s. 238. | + | Som orsak till verksynderna utom människan nämner Skriften för det första djävulen, och därmed ger oss Skriften en rätt inblick i syndens rike, ty Skriften lär en djävulens verksamhet inte bara i de otroende (Ef. 2:2, 1 Kor. 10:20) utan också vid Guds barns synder (1 Krön. 21:1, Luk. 22:31, Matt. 16:23). Orsaksförhållandet mellan djävulen och Guds barns verksynder illustreras särskilt av Kristi frestelse, även om den diaboliska orsaken i detta fall förblev utan verkan. Frågan om djävulens inverkan bara är moralisk eller om den också är av fysisk natur, besvaras på så sätt att det sistnämnda inte helt bör förnekas (Matt. 4:5, 2 Kor. 12:7). |
- | 249 | + | Orsak till verksynder blir även andra människor, när de genom sina ord (falsk lära, Rom 16: |
- | + | ||
- | Alla dessa argument är bara skenargument. De har sin grund i den egenrättfärdighet och själens klokhet som flyter ur arvfördärvet.44 Följder av arvsyndens fördärv är slutligen även de enskilda verksynderna (peccata actualia), som Skriften mycket bestämt återför på människans medfödda, onda tillstånd (Ps. 51:7; Joh. 3:6; Gal. 5:19-21). | + | |
- | + | ||
- | ===== c. Verksynderna ===== | + | |
- | + | ||
- | (De peccatis actualibus) | + | |
- | + | ||
- | ===== 1. Verksyndernas namn och begrepp ===== | + | |
- | + | ||
- | Såsom verksynd betecknar vi den anomia (orätt) som begås av människan till skillnad från den anomia som är förhanden före allt handlande, därför att den är människan medfödd, nämligen såsom tillräknande av Adams synd och såsom arvfördärvet. Luther kallar arvsynden också för natursynd eller personsynd, såtillvida som den vidlåder den fördärvade mänskliga naturen; ja, han betecknar den som den rätta huvudsynden, | + | |
- | + | ||
- | Verksynder är dock inte bara sådana synder som begås genom att det som är förbjudet görs (agendo, genom att göra), utan också sådana som begås genom att det som är påbjudet inte görs (non agendo, omittendo , genom att inte göra, underlåtenhet). Verksynd är således handlande eller underlåtenhet som står i motsats till Guds vilja. I Skriften framhävs särskilt underlåtenhetssynderna, | + | |
- | + | ||
- | vara försiktiga, | + | |
- | + | ||
- | ===== 2. Verksyndernas orsaker ===== | + | |
- | + | ||
- | På Skriftens grundval kan vi tala om orsaker till verksynderna inom och utom människan. Den egentliga orsaken inom människan är den för | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | Jfr Luther, De Servo Arbitr., WA 18, 600 ff. | + | |
- | Jfr WA 10, 508 f, WA 40:2, 419 f. | + | |
- | + | ||
- | 250 | + | |
- | + | ||
- | därvade naturen eller arvfördärvet (Rom. 7:17). Speciellt omnämner Skriften a. den i arvfördärvet rotade okunnigheten (1 Tim. 1:13). Men därigenom förlorar synden varken helt eller delvis sin karaktär av synd (v. 15). Skriften hänvisar på flera ställen till okunnigheten som en orsak till synden (Luk. 23:34, Apg. 3:17). Orsak till verksynderna är även b. häftiga sinnesrörelser och lidelser, som fruktan, vredesutbrott osv. (Matt. 14:30, Mark. 14:66 ff, Gal. 2:12 m.fl.). Att inte heller sinnesrörelser och lidelser berövar handlingen karaktären av synd framgår av Luk. 22:62. Orsak till verksynder är slutligen även c. den varaktiga onda böjelse som framkallas genom de enskilda föregående syndiga handlingarna (inclinatio ad malum acquisita, peccatum habituale ac-quisitum, | + | |
- | + | ||
- | Som orsak till verksynderna utom människan nämner Skriften för det första djävulen, och därmed ger oss Skriften en rätt inblick i syndens rike, ty Skriften lär en djävulens verksamhet inte bara i de otroende (Ef. 2:2, 1 Kor. 10:20) utan också vid Guds barns synder (1 Krön. 21:1, Luk. 22:31, Matt. 16:23). Orsaksförhållandet mellan djävulen och Guds barns verksynder illustreras särskilt av Kristi frestelse, även om den diaboliska orsaken i detta fall förblev utan verkan. Frågan om djä-vulens inverkan bara är moralisk eller om den också är av fysisk natur, besvaras på så sätt att det sistnämnda inte helt bör förnekas (Matt. 4:5, 2 Kor. 12:7). | + | |
- | + | ||
- | Orsak till verksynder blir även andra människor, när de genom sina ord (falsk lära, Rom 16: | + | |
Att Gud inte på grund av sin allmakt bär någon skuld för de synder som faktiskt begås, har redan visats (se avsnittet om den gudomliga försynen). Det är emellertid Skriftens klara lära att det onda i bemärkelse av lidande och olycka härrör från Gud, därför att Gud råder i allt som sker (Jes. 45:7). Detta måste fasthållas gentemot manikeismen och är mycket trösterikt för Guds barn. | Att Gud inte på grund av sin allmakt bär någon skuld för de synder som faktiskt begås, har redan visats (se avsnittet om den gudomliga försynen). Det är emellertid Skriftens klara lära att det onda i bemärkelse av lidande och olycka härrör från Gud, därför att Gud råder i allt som sker (Jes. 45:7). Detta måste fasthållas gentemot manikeismen och är mycket trösterikt för Guds barn. | ||
- | När bedrövelsen kommer, behöver vi inte förhandla med djävulen, som ju inte känner till någon barmhärtighet, | + | När bedrövelsen kommer, behöver vi inte förhandla med djävulen, som ju inte känner till någon barmhärtighet, |
- | 251 | + | === 3. Skriftens lära om anstöt === |
- | + | ||
- | och tro till den sanne Gud som har allt i sin hand och som för Kristi skull är oss en nådig och kärleksfull Fader.46 | + | |
- | ===== 3. Skriftens lära om anstöt ===== | + | Förförelse till synd kallar Skriften också att väcka anstöt |
- | + | ||
- | Förförelse till synd kallar Skriften också att väcka anstöt (skandalon poiein, Rom. 16:17). Att väcka anstöt betyder att lära eller göra något varigenom man ger andra människor anledning till otro, vantro eller gudlöst liv, så att dessa i vad oss beror går evigt förlorade. Därför innehåller också Skriften kraftiga varningar för att väcka anstöt (Matt. 18:6 ff, Mark. 9:42 ff, Luk. 17:1-2 osv.) | + | |
Skriften lär också att vi kan väcka anstöt inte bara genom att göra det onda (falsk lära, gudlöst liv), utan också genom oförsiktig användning av tillåtna ting (t.ex. ätandet av kött, drickandet av vin, 1 Kor. 8, Rom. 14), så att vi genom vårt exempel ger kristna som är svaga i kunskapen anledning att göra något som de i sitt felaktiga samvete anser vara synd. Därigenom skulle vi sätta deras tro i fara (Rom. 14:20, 23, 15). Teologiskt sett ger aposteln i Rom. 14 dem rätt som inte gör sig något samvete med avseende på mat, dryck och dagar (v. 14, 22). Men denna riktiga teologiska kunskap är genom kärleken inskränkt i sin praktiska tillämpning, | Skriften lär också att vi kan väcka anstöt inte bara genom att göra det onda (falsk lära, gudlöst liv), utan också genom oförsiktig användning av tillåtna ting (t.ex. ätandet av kött, drickandet av vin, 1 Kor. 8, Rom. 14), så att vi genom vårt exempel ger kristna som är svaga i kunskapen anledning att göra något som de i sitt felaktiga samvete anser vara synd. Därigenom skulle vi sätta deras tro i fara (Rom. 14:20, 23, 15). Teologiskt sett ger aposteln i Rom. 14 dem rätt som inte gör sig något samvete med avseende på mat, dryck och dagar (v. 14, 22). Men denna riktiga teologiska kunskap är genom kärleken inskränkt i sin praktiska tillämpning, | ||
Rad 442: | Rad 215: | ||
Som allmän regel gäller således: Man skall avstå från att använda den kristna friheten, så länge man inte därigenom förnekar evangeliets sanning. Det senare blir fallet, när en som är svag i kunskapen försöker få sin villfarelse erkänd som rätt lära, vilket blir uppenbart genom att han dömer den som har den rätta kunskapen, dvs. genom att han förklarar att denne handlar mot Gud. I detta fall blir den svage en falsk lärare, mot vilken sådana skriftställen som Kol. 2:16 och Gal. 5:1 blir tillämpliga. Det kan hända att den kristna frihetens påbjudna användning väcker anstöt hos de svaga, dvs. att dessa få anledning att handla mot sitt samvete, men då är de ansvariga för anstöten som genom sitt dömande har tvingat oss att använda vår frihet (jfr aposteln Paulus olika handlingssätt i Apg. 16:3 och i Gal. 2:4-5). | Som allmän regel gäller således: Man skall avstå från att använda den kristna friheten, så länge man inte därigenom förnekar evangeliets sanning. Det senare blir fallet, när en som är svag i kunskapen försöker få sin villfarelse erkänd som rätt lära, vilket blir uppenbart genom att han dömer den som har den rätta kunskapen, dvs. genom att han förklarar att denne handlar mot Gud. I detta fall blir den svage en falsk lärare, mot vilken sådana skriftställen som Kol. 2:16 och Gal. 5:1 blir tillämpliga. Det kan hända att den kristna frihetens påbjudna användning väcker anstöt hos de svaga, dvs. att dessa få anledning att handla mot sitt samvete, men då är de ansvariga för anstöten som genom sitt dömande har tvingat oss att använda vår frihet (jfr aposteln Paulus olika handlingssätt i Apg. 16:3 och i Gal. 2:4-5). | ||
- | Anstöt som väcks skall skiljas från anstöt som tas. Med anstöt som tas förstår vi en anledning till synd som man tar vara på under hänvis | + | Anstöt som väcks skall skiljas från anstöt som tas. Med anstöt som tas förstår vi en anledning till synd som man tar vara på under hänvisning |
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | Jfr Luther, WA 40:2, 418. | + | |
- | + | ||
- | 252 | + | |
- | + | ||
- | ning till en annans ord eller handlingar utan dennes skuld, därför att man själv är andligt blind och ond. Skriften talar ofta om anstöt som tas. Kristus, den korsfäste, blir en klippa till fall och en stötesten för de egenrättfärdiga judarna (Rom. 9:30-33) och en dårskap för hedningarna som begär vishet (1 Kor. 1:22-23) genom att båda gör sin felaktiga mening om vägen till frälsningen gällande och håller fast vid den gentemot Kristi sätt att föra människorna till salighet. Denna anstöt av Kristus och hans kyrka fortsätter ända till den yttersta dagen (avvisande av Skriftens gudomliga inspiration, | + | |
- | + | ||
- | ===== 4. Skriftens lära om frestelsen ===== | + | |
- | + | ||
- | Det finns en frestelse till ondo och en frestelse till godo. Frestelsen till det onda utgår från djävulen, från andra människor och från vår fördärvade natur och har till syfte att förföra till synd (tentatio seductionis). Frestelsen till godo utgår från Gud och har till syfte att pröva och styrka tron (tentatio probationis). Exempel på tentatio seductionis har vi i Matt. 4:1 ff. och Jak. 1:14. Exempel på tentatio probationis finner vi i 1 Mos. 22:1-8, 5 Mos. 13:1 ff, och i Nya testamentet i 2 Kor. 8:8. | + | |
- | + | ||
- | Den mänskliga kritiken av Guds tentatio probationis tillbakavisas av att Skriften uttryckligen säger, att Gud inte låter någon frestas över sin förmåga utan gör de kristnas frestelse uthärdlig (1 Kor. 10:13). Den som faller i frestelsen, faller genom sin egen skuld, nämligen genom självförtröstan eller avfall från nåden (Matt. 26:33-36, 1 Kor. 10:12). Den som består i frestelsen består inte genom egen förtjänst eller egen kraft utan endast genom Guds nåd (Rom. 11:20-22, 2 Kor. 12:9). | + | |
- | ===== 5. Indelningar av och olika beteckningar för verksynderna ===== | + | === 4. Skriftens lära om frestelsen |
- | De många indelningarna av verksynderna är inte att betrakta som onyttiga, när de ha sin grund i Skriften. Istället tjänar de till att avvärja | + | Det finns en frestelse till ondo och en frestelse till godo. Frestelsen |
+ | Den mänskliga kritiken av Guds //tentatio probationis// | ||
- | Chemnitz, Loci, I, 259. | + | === 5. Indelningar av och olika beteckningar för verksynderna === |
- | 253 | + | De många indelningarna av verksynderna är inte att betrakta som onyttiga, när de ha sin grund i Skriften. Istället tjänar de till att avvärja (som Chemnitz formulerar saken) den köttsliga säkerheten genom att de kristna får se hur många vilddjur som slumrar i deras kött och måste bekämpas av dem.((Chemnitz, |
- | + | ||
- | skall inse sina synder, allvarligt ångra dem och söka förlåtelse för alla sina synder endast i den ende Frälsaren Jesus Kristus. Genom honom allena når vi det eviga livet. | + | |
- | ==== a. Åtskiljandet av verksynder alltefter den mänskliga viljans andel ==== | + | //a. Åtskiljandet av verksynder alltefter den mänskliga viljans andel// |
- | Vid varje synd är människans vilja inkopplad, även om detta ofta sker omedvetet, och i den meningen skulle vi kunna kalla alla synder viljesynder. Graden av den mänskliga viljans andel är emellertid inte alltid konstant. Den kan t.ex. träda så kraftigt i förgrunden, | + | Vid varje synd är människans vilja inkopplad, även om detta ofta sker omedvetet, och i den meningen skulle vi kunna kalla alla synder viljesynder. Graden av den mänskliga viljans andel är emellertid inte alltid konstant. Den kan t.ex. träda så kraftigt i förgrunden, |
- | framkallar synden (2 Sam. 15:11, Luk. 22:55 ff, Gal. 2:12 ff). I denna bemärkelse tala vi om ofrivilliga synder, synder av okunnighet och överilning. Beteckningen ”svaghetssynder” bör inskränkas till att gälla de troendes synder, därför att de otroende inte bara är svaga utan döda i synden och befinner sig helt och hållet i djävulens våld (Ef. 2:1 ff) och således syndar villigt (Joh. 8:44). Till de troendes | + | |
Beträffande småbarnens synder måste man hålla fast vid följande: Hos spädbarn och mycket små barn finns det visserligen inte några överlagda synder (5 Mos. 1:39, Jona 4:11), men väl verksynder (jfr dopritualet: | Beträffande småbarnens synder måste man hålla fast vid följande: Hos spädbarn och mycket små barn finns det visserligen inte några överlagda synder (5 Mos. 1:39, Jona 4:11), men väl verksynder (jfr dopritualet: | ||
- | ==== b. Verksynderna i förhållande till samvetet | + | //b. Verksynderna i förhållande till samvetet// |
- | Indelningen av verksynderna i synder mot ett samvete som är a. rätt, b. vilsefört, c. baserat på sannolikhet och d. tvekande motsvarar det | + | Indelningen av verksynderna i synder mot ett samvete som är a. rätt, b. vilsefört, |
+ | Om sannolikhetssamvetet skriver Hollazius: ”Mot sannolikhetssamvetet syndar den som underlåter att ta den säkrare vägen.” ((Examen, | ||
- | Jfr WA 12, 325. | + | //c. Indelning av synderna enligt deras objekt// |
- | + | ||
- | 254 | + | |
- | + | ||
- | praktiska behovet. Den som handlar mot sitt rätt upplysta samvete, syndar svårast. Han handlar som en som dömt sig själv (Tit. 3:10) och närmar sig det tillstånd, i vilket viljan att fara vilse inträder och fara föreligger att begå synden mot Den Helige Ande. Den som har ett vilsefarande samvete, dvs. den som t.ex. anser att han måste åkalla helgonen befinner sig i den olyckliga situationen, | + | |
- | + | ||
- | Om sannolikhetssamvetet skriver Hollazius: ”Mot sannolikhetssamvetet syndar den som underlåter att ta den säkrare vägen.” 49 Saken som uttrycket betecknar är riktig och viktig. Vi handlar inte samvetsgrant utan lättfärdigt och syndigt, när vi inte gör oss mödan att tänka efter, vilket bland flera möjliga eller föreslagna handlingssätt som (sannolikt) är bäst och säkrast. Detta finner sin tillämpning såväl på det naturliga som på det kyrkliga området. I allt som är lämnat åt deras överväganden och val är kristna så angelägna att välja det bästa, att de åkallar Gud i bön och ber honom att alltid låta dem förstå och välja vad som är bäst och säkrast. Vid ett tvekande samvete skall de kristna avstå från att handla (Rom. 14, 1 Kor. 8). | + | |
- | + | ||
- | ==== c. Indelning av synderna enligt deras objekt | + | |
Med hänsyn till objektet omnämner Skriften synder mot Gud (1 Mos. 33:9), mot nästan (3 Mos. 19:17) och mot oss själva (1 Kor. 6:18). Synderna mot nästan och mot oss själva är emellertid endast synd, därför att de samtidigt riktar sig mot Gud, och därför att de är överträdelser av den gudomliga Lagen. Detta kommer till uttryck i Ps. 51:6, där David inte förnekar sin synd mot Uria och Batseba utan vill lyfta fram dess storlek och förkastlighet i det rätta ljuset. | Med hänsyn till objektet omnämner Skriften synder mot Gud (1 Mos. 33:9), mot nästan (3 Mos. 19:17) och mot oss själva (1 Kor. 6:18). Synderna mot nästan och mot oss själva är emellertid endast synd, därför att de samtidigt riktar sig mot Gud, och därför att de är överträdelser av den gudomliga Lagen. Detta kommer till uttryck i Ps. 51:6, där David inte förnekar sin synd mot Uria och Batseba utan vill lyfta fram dess storlek och förkastlighet i det rätta ljuset. | ||
- | ==== d. Indelning av synderna enligt deras grader | + | //d. Indelning av synderna enligt deras grader// |
- | + | ||
- | Med avseende på grader av synd skiljer Skriften mellan svårare och mindre svåra synder. Å ena sidan lär Skriften nämligen att varje synd ställer syndaren under fördömelsen, | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | Examen, ”De peccatis actualibus”, | + | |
- | + | ||
- | 255 | + | |
- | + | ||
- | säger t.ex. Kristus om judarna, att de har större synd än Pilatus (Joh. 19:11). Före ”anni discretionis”, | + | |
- | + | ||
- | Den svåraste synden är förakt för evangeliet eller nåden allena, med andra ord otron (Joh. 3:18). Det är utpräglad fientlighet mot evangeliet och leder in på samma bana som det köttsliga Israels nationalsynd, | + | |
- | + | ||
- | i likhet med farisén tillskriver oss själva större rättfärdighet eller ringare skuld iför Gud i jämförelse med andra människor. Därmed förnekas Guds nådevilja (jfr den omvände apostelns botfärdiga bekännelse, | + | |
- | + | ||
- | ==== e. Dödssynder och förlåtliga synder ==== | + | |
- | + | ||
- | Med tanke på följderna indelas synderna i dödssynder, | + | |
- | Förlåtliga synder är sådana synder som visserligen i sig förtjänar döden, men som i själva verket ständigt förlåts dem som tror på Kristus (jfr femte bönen i Fader vår med Luthers förklaring). Hit hör de troendes samtliga svaghetssynder, | + | Med avseende |
+ | Den svåraste synden är förakt för evangeliet eller nåden allena, med andra ord otron (Joh. 3:18). Det är utpräglad fientlighet mot evangeliet och leder in på samma bana som det köttsliga Israels nationalsynd, | ||
+ | //e. Dödssynder och förlåtliga synder// | ||
- | WA 11, 13 f. | + | Med tanke på följderna indelas synderna i dödssynder, //peccata mortalia//, och förlåtliga synder, //peccata venalia//. Dödssynder är sådana synder som faktiskt tillräknas syndaren till döds, som t.ex. de otroendes samtliga synder. Hos dem som redan kommit till tro kallar vi de synder som driver ut Den Helige Ande ur hjärtat för dödssynder. Det är synder vid vilka tron på Kristus inte kan bestå. |
- | Catech. Rom. II, 5 fråga 46, likaledes arminianerna, Confessio, VII, 6, jfr Quen-stedt, Syst., I, 1048. | + | |
- | 256 | + | Förlåtliga synder är sådana synder som visserligen i sig förtjänar döden, men som i själva verket ständigt förlåts dem som tror på Kristus (jfr femte bönen i Fader vår med Luthers förklaring). Hit hör de troendes samtliga svaghetssynder, |
- | + | ||
- | Ord hör med rätta till dödssynderna, | + | |
- | ==== f. Härskande och inte härskande synder | + | //f. Härskande och inte härskande synder// |
Denna indelning sammanfaller sakligt sett med indelningen i dödssynder och förlåtliga synder. Hos de otroende är synderna alltid härskande, t.o.m. när enskilda synder inte följs av yttre handlingar, därför att alla otroende är döda i synder och djävulen hos dem är den härskande makten (Ef. 2:1-3, Kol. 1:13, Apg. 26:18). Det tillstånd i vilket synden inte är härskande återfinns endast hos de troende (Rom. 6:14). När hos de troende Andens kamp mot köttet upphör och synderna således blir härskande, avfaller de från tron (Rom. 6:12). | Denna indelning sammanfaller sakligt sett med indelningen i dödssynder och förlåtliga synder. Hos de otroende är synderna alltid härskande, t.o.m. när enskilda synder inte följs av yttre handlingar, därför att alla otroende är döda i synder och djävulen hos dem är den härskande makten (Ef. 2:1-3, Kol. 1:13, Apg. 26:18). Det tillstånd i vilket synden inte är härskande återfinns endast hos de troende (Rom. 6:14). När hos de troende Andens kamp mot köttet upphör och synderna således blir härskande, avfaller de från tron (Rom. 6:12). | ||
- | ==== g. Delaktighet i främmandes synder | + | //g. Delaktighet i främmandes synder// |
Ett slags verkssynd är också den orätt, varigenom vi gör oss delaktiga i främmandes synder (1 Tim. 5:32). Den som t.ex. övar trosbroderlig eller kyrklig gemenskap med dem som för en från Guds Ord avvikande, falsk lära gör sig delaktig i deras synder (2 Joh. 11). För att bevara de kristna från denna synd ger Paulus alla troende anvisningen att undvika alla som förkastar den apostoliska läran (Rom. 16:17). Vi gör oss delaktiga i främmandes synder även genom att finna behag i det onda som andra gör (Rom. 1:32). Behag i andras synder väcks särskilt a. genom läsning av sådana skrifter som har omoraliskt innehåll, och b. genom läsning av sådana skrifter som förhärligar falska läror och falska lärare. I följande rader sammanfattas de olika sätt genom vilka vi kan göra oss delaktiga i främmandes synder: | Ett slags verkssynd är också den orätt, varigenom vi gör oss delaktiga i främmandes synder (1 Tim. 5:32). Den som t.ex. övar trosbroderlig eller kyrklig gemenskap med dem som för en från Guds Ord avvikande, falsk lära gör sig delaktig i deras synder (2 Joh. 11). För att bevara de kristna från denna synd ger Paulus alla troende anvisningen att undvika alla som förkastar den apostoliska läran (Rom. 16:17). Vi gör oss delaktiga i främmandes synder även genom att finna behag i det onda som andra gör (Rom. 1:32). Behag i andras synder väcks särskilt a. genom läsning av sådana skrifter som har omoraliskt innehåll, och b. genom läsning av sådana skrifter som förhärligar falska läror och falska lärare. I följande rader sammanfattas de olika sätt genom vilka vi kan göra oss delaktiga i främmandes synder: | ||
- | Consulo, praecipio, consentio, provoco, laudo, | + | //Consulo, praecipio, consentio, provoco, laudo,// //Non retego culpam, non punio, non reprehendo,// |
- | Non retego culpam, non punio, non reprehendo, | + | Befordra, lära, samtycka, egga, berömma, |
- | Non obsto, sed praecipio et defendo aliena. | + | //h. Himmelsskriande synder// |
- | Befordra, lära, samtycka, egga, berömma, icke avslöja skulden, icke straffa, icke förebrå, | + | Detta uttryck (//peccata clamantia// |
- | icke stå emot, utan lära och försvara andras | + | Vid allt detta skall vi emellertid inte förlora ur sikte, att otron är och förblir den största och svåraste synden (Joh. 16:9, 15:22). Vi kan kalla den för den mest himmelsskriande synden, //peccatum clamantissimum// |
- | Detta uttryck (peccata clamantia) betecknar vissa synder som sådana som driver Gud till uppenbara straff, t.ex. mord (1 Mos. 4:10), särskilt | + | //i. Synden mot Den Helige Ande// |
- | + | ||
- | + | ||
- | SKB, s. 404. | + | |
- | Jfr Chemnitz, Loci, I, 258. | + | |
- | + | ||
- | 257 | + | |
- | + | ||
- | mord på de kristna (Upp. 6:9-10), undanhållandet av lönen som tillkommer arbetarna (Jak. 5:4), över huvud taget förtryck av sådana som är hjälplösa, | + | |
- | + | ||
- | Vid allt detta skall vi emellertid inte förlora ur sikte, att otron är och förblir den största och svåraste synden (Joh. 16:9, 15:22). Vi kan kalla den för den mest himmelsskriande synden, peccatum clamantissimum (jfr Kristi bestraffande av fariseernas otro, Luk. 19:39 ff, och Hebr. 12:22-25). När våra dogmatiker vid sidan av peccata clamantia ställer icke -himmelsskriande synder, peccata non clamantia, vill de med det inte lära en klass av skuldlösa synder utan bara visa på att Gud i sin nåd och långmodighet dröjer med sin dom över synden, därför att han vill lämna rum för bättring, eller därför att syndernas mått enligt Guds räkenskapsböcker ännu inte är fyllt (1 Mos. 15:16). De kristna i synnerhet tackar Gud för att det finns peccata non clamantia, dvs. att deras förlåtliga synder är dem för Kristi skull förlåtna (Ps. 51:11). | + | |
- | + | ||
- | ==== i. Synden mot Den Helige Ande ==== | + | |
Om vi indelar synderna i sådana vid vilken bättring är möjlig, och sådana vid vilka bättring är utesluten, så finns det för den senare klassen endast en synd: synden mot Den Helige Ande. De skriftställen som handlar om denna synd är Matt. 12:22-32 och parallellerna Mark. 3:22-30 och Luk. 12:10, väl även 1 Joh. 5:16. På dessa ställen skiljs synden mot Den Helige Ande från alla andra synder och den betecknas som den som inte förlåts (Matt. 12:31). Denna synds enastående karaktär framhävs ännu mera genom att den skiljs även från synden mot Guds Son (Matt. 12:32, Mark. 3:28-29, Luk. 12:10). | Om vi indelar synderna i sådana vid vilken bättring är möjlig, och sådana vid vilka bättring är utesluten, så finns det för den senare klassen endast en synd: synden mot Den Helige Ande. De skriftställen som handlar om denna synd är Matt. 12:22-32 och parallellerna Mark. 3:22-30 och Luk. 12:10, väl även 1 Joh. 5:16. På dessa ställen skiljs synden mot Den Helige Ande från alla andra synder och den betecknas som den som inte förlåts (Matt. 12:31). Denna synds enastående karaktär framhävs ännu mera genom att den skiljs även från synden mot Guds Son (Matt. 12:32, Mark. 3:28-29, Luk. 12:10). | ||
- | I det visserligen omstridda stället 1 Joh. 5:16 skiljs mellan synden som inte är en ”synd till döds” och den som är ”synd till döds”, och det på det viset att vid synden till döds ingen förbön skall frambäras, vilket annars befalls de kristna. Vid synden ”till döds” har vi således inte att tänka på de otroende, för vilka det är de kristnas plikt att bedja (1 Tim. | + | I det visserligen omstridda stället 1 Joh. 5:16 skiljs mellan synden som inte är en ”synd till döds” och den som är ”synd till döds”, och det på det viset att vid synden till döds ingen förbön skall frambäras, vilket annars befalls de kristna. Vid synden ”till döds” har vi således inte att tänka på de otroende, för vilka det är de kristnas plikt att bedja (1 Tim. 2:1, 4). Här åsyftas inte heller sådana personer inom den kristna församlingen som uppenbart avfallit och därför måst bannlysas från församlingen. För dessa skall förbön äga rum, därför att bannlysningen ju är ett sista strängt medel för att föra de avfallna till bättring (1 Kor. 5:5, 2 Kor. 2:6-11). De flesta dogmatiker, liksom även Luther, |
- | + | Det väsentliga i synden mot Den Helige Ande består inte i den obotfärdighet som varar ända till slutet (//impoenitentia finalis//), ty de flesta människor dör i otro och ändå anklagar Skriften dem inte för att ha begått synden mot Den Helige Ande. Det väsentliga i synden mot Den Helige Ande består inte heller i varje motstånd mot Den Helige Andes verksamhet. I så fall skulle alla människor som hör eller läser | |
- | + | ||
- | Clamitat ad coelum vox sanguinis et Sodomorum, Vox oppressorum mercesque re-tenta laborum. | + | |
- | + | ||
- | 258 | + | |
- | + | ||
- | 2:1, 4). Här åsyftas inte heller sådana personer inom den kristna församlingen som uppenbart avfallit och därför måst bannlysas från församlingen. För dessa skall förbön äga rum, därför att bannlysningen ju är ett sista strängt medel för att föra de avfallna till bättring (1 Kor. 5:5, | + | |
- | + | ||
- | Kor. 2:6-11). De flesta dogmatiker, liksom även Luther,55 finner således i 1 Joh. 5:16 en beteckning för synden mot Den Helige Ande, även om detta ifrågasätts av andra teologer, därför att de egentliga huvudställena, | + | |
- | + | ||
- | Det väsentliga i synden mot Den Helige Ande består inte i den obotfärdighet som varar ända till slutet (impoenitentia finalis ), ty de flesta människor dör i otro och ändå anklagar Skriften dem inte för att ha begått synden mot Den Helige Ande. Det väsentliga i synden mot Den Helige Ande består inte heller i varje motstånd mot Den Helige Andes verksamhet. I så fall skulle alla människor som hör eller läser | + | |
Slutligen består det väsentliga i synden mot Den Helige Ande inte i hädelse av sanningen till följd av andlig blindhet. Annars skulle Paulus inte ha kunnat bli omvänd (1 Tim. 1:13), och inte heller skulle Petrus, som av rädsla förnekade Kristus (Luk. 22:61-62), ha förts tillbaka till tron. | Slutligen består det väsentliga i synden mot Den Helige Ande inte i hädelse av sanningen till följd av andlig blindhet. Annars skulle Paulus inte ha kunnat bli omvänd (1 Tim. 1:13), och inte heller skulle Petrus, som av rädsla förnekade Kristus (Luk. 22:61-62), ha förts tillbaka till tron. | ||
- | Helt annorlunda förhöll det sig med fariséerna när Herren varnade dem för synden mot Den Helige Ande (Matt. 12:22 ff). Fast de innerst inne var övertygade om undrets gudomlighet (v. 23), hädade de ändå med den grövsta hädelse, när de förklarade undret vara ett verk av djävulen (v. 24). Till detta anknöt Kristus sin allvarliga varning för den enda synd som inte förlåts. I enlighet med detta måste vi säga: Synden mot Den Helige Ande begås, när Den Helige Ande övertygat en människa i hennes inre om den gudomliga sanningen och människan ändå inte bara förkastar den insedda sanningen utan också hädar den.56 Det är således riktigt när vi i beskrivningen av synden mot Den Helige Ande säger att den är synd mot Den Helige Andes ämbete, dvs. ett villigt, bestämt och varaktigt angrepp mot den av Den Helige Ande verkade inre | + | Helt annorlunda förhöll det sig med fariséerna när Herren varnade dem för synden mot Den Helige Ande (Matt. 12:22 ff). Fast de innerst inne var övertygade om undrets gudomlighet (v. 23), hädade de ändå med den grövsta hädelse, när de förklarade undret vara ett verk av djävulen (v. 24). Till detta anknöt Kristus sin allvarliga varning för den //enda// synd som inte förlåts. I enlighet med detta måste vi säga: Synden mot Den Helige Ande begås, när Den Helige Ande övertygat en människa i hennes inre om den gudomliga sanningen och människan ändå inte bara förkastar den insedda sanningen utan också hädar den.((Jfr Hollazius, Exam., II, Cap. IV. qu. 38.)) Det är således riktigt när vi i beskrivningen av synden mot Den Helige Ande säger att den är synd mot Den Helige Andes ämbete, dvs. ett villigt, bestämt och varaktigt angrepp mot den av Den Helige Ande verkade inre övertygelsen. Därför skiljs den till sin art från motsägelsen av Guds Son, dvs. av Guds Sons person. |
+ | Frågan huruvida denna synd förekommer ännu i dag, måste bejakas, och dess förekomst får inte, som arminianerna velat göra, inskränkas till den apostoliska tiden.((Jfr Quenstedt, Syst. I, 1072.)) //Sedes doctrinae// för denna synd är helt allmänt formulerade och gäller således för alla tider. Ännu viktigare är frågan om denna synd kan kännas igen //in concreto//, dvs. med hänsyn till den enskilda personen. Den praktiska betydelsen av svaret på denna fråga såväl för den enskilde kristne som också för pastoral praxis är uppenbar. | ||
- | WA. 28, 16. | + | Två ting måste vi ha för ögonen i fråga om möjligheten att känna igen synden mot Den Helige Ande i det konkreta fallet: a) Man får inte alltför snabbt tillskriva någon denna synd.((Jfr Luther, |
- | Jfr Hollazius, Exam., II, Cap. IV. qu. 38. | + | |
- | 259 | + | De flesta lutherska teologer antar att endast pånyttfödda kan begå synden mot Den Helige Ande.((Jfr Quenstedt, Syst., I, 1060.)) Likväl är andra (Baier m.fl.) |
- | + | ||
- | övertygelsen. Därför skiljs den till sin art från motsägelsen | + | |
- | Frågan huruvida denna synd förekommer ännu i dag, måste bejakas, | + | Hebr. 6:4-8 och 10:26-27 kan endast genom antagandet att de handlar om //peccatum in Spiritum Sanctum// harmoniseras med Matt. 12 osv., därför att de klart och tydligt fråntar var och en som villigt syndar och som en gång undfått sanningens kunskap och smakat |
- | Två ting måste vi ha för ögonen i fråga om möjligheten att känna igen synden mot Den Helige Ande i det konkreta fallet: a) Man får inte alltför snabbt tillskriva någon denna synd.58 b) Å andra sidan går de som påstår att synden mot Den Helige Ande inte kan kännas igen alltför långt, ty 1 Joh. 5:16 antyder klart att den kan igenkännas. Sådana kristna som står under trycket av att de har begått denna synd, skall tröstas å ena sidan med att de som befinner sig i samvetsnöd på grund av denna synd med säkerhet inte har begått synden mot Den Helige Ande, och å andra sidan med evangeliets nådelöften som är allvarligt menade av Gud och sträcker sig till alla syndare. | ||
- | |||
- | De flesta lutherska teologer antar att endast pånyttfödda kan begå synden mot Den Helige Ande.59 Likväl är andra (Baier m.fl.) av den åsikten att även sådana som inte är pånyttfödda kan begå denna synd, nämligen i det ögonblick i vilket Den Helige Ande ville omvända dem. Under alla omständigheter måste Den Helige Andes övertygande verkan på själen tänkas ha föregått synden, något som klart framgår av de ovannämnda sedes doctrinae. | ||
- | |||
- | Hebr. 6:4-8 och 10:26-27 kan endast genom antagandet att de handlar om peccatum in Spiritum Sanctum harmoniseras med Matt. 12 osv., därför att de klart och tydligt fråntar var och en som villigt syndar och som en gång undfått sanningens kunskap och smakat den himmelska gåvan möjligheten till bättring. Beträffande Hebr. 12:17 är här inte tal om Esaus bättring, utan om hans faders Isaaks sinnesändring angående | ||
- | |||
- | |||
- | |||
- | |||
- | Jfr Quenstedt, Syst. I, 1072. | ||
- | Jfr Luther, WA 28, 19 f. | ||
- | Jfr Quenstedt, Syst., I, 1060. | ||
- | |||
- | 260 | ||
- | |||
- | förstfödslovälsignelsen.60 Om hans försök att med tårar få till stånd en ändring i faderns sinne berättas i 1 Mos. 27:34 ff. | ||
Att synden mot Den Helige Ande enligt Skriften inte förlåts, står inte i strid med de skriftställen som klart säger, att Kristus förvärvat förlåtelse för alla synder. Skriftvidriga lösningar på denna fråga finns såväl hos kalvinisterna som hos papisterna och synergisterna. Kalvinisterna landar slutligen i lösningen att Guds nådevilja och Kristi förtjänst inte sträcker sig till alla människor, utan endast till en del av dem. Till de människor som Gud över huvud taget inte vill göra saliga hör enligt kalvinisk uppfattning även de som begår synden mot Den Helige Ande. Men denna lösning står i strid med 1 Joh. 2:2. | Att synden mot Den Helige Ande enligt Skriften inte förlåts, står inte i strid med de skriftställen som klart säger, att Kristus förvärvat förlåtelse för alla synder. Skriftvidriga lösningar på denna fråga finns såväl hos kalvinisterna som hos papisterna och synergisterna. Kalvinisterna landar slutligen i lösningen att Guds nådevilja och Kristi förtjänst inte sträcker sig till alla människor, utan endast till en del av dem. Till de människor som Gud över huvud taget inte vill göra saliga hör enligt kalvinisk uppfattning även de som begår synden mot Den Helige Ande. Men denna lösning står i strid med 1 Joh. 2:2. | ||
Romerska teologer löser svårigheten från andra hållet. De menar att de som försyndar sig mot Den Helige Ande hör till dem som har försummat att förvärva den för saligheten nödvändiga förtjänsten. Hos synergister av alla slag går lösningen ut på att de som begår synden mot Den Helige Ande, liksom de otroende och de förstockade, | Romerska teologer löser svårigheten från andra hållet. De menar att de som försyndar sig mot Den Helige Ande hör till dem som har försummat att förvärva den för saligheten nödvändiga förtjänsten. Hos synergister av alla slag går lösningen ut på att de som begår synden mot Den Helige Ande, liksom de otroende och de förstockade, | ||
- | Men att denna medverkan till omvändelsen och till att nå saligheten är en inbillning, lär Kristus just i sin varning för synden mot Den Helige Ande. Om det hos oss inte leder till synden mot Den Helige Ande, så är detta att tillskriva Guds nåd allena och inte någon s.k. god beskaffenhet eller prestation hos människan. Leder det emellertid till synden mot Den Helige Ande, så är detta enbart människans skuld och har inte sin grund i någon brist på Den Helige Andes verksamhet. Även här kommer vi inte utöver nåden allena å ena sidan och utöver människans skuld allena å andra sidan. Till detta resultat kommer vi redan när vi stannar vid förstockelsens synd.61 | + | Men att denna medverkan till omvändelsen och till att nå saligheten är en inbillning, lär Kristus just i sin varning för synden mot Den Helige Ande. Om det hos oss inte leder till synden mot Den Helige Ande, så är detta att tillskriva Guds nåd allena och inte någon s.k. god beskaffenhet eller prestation hos människan. Leder det emellertid till synden mot Den Helige Ande, så är detta enbart människans skuld och har inte sin grund i någon brist på Den Helige Andes verksamhet. Även här kommer vi inte utöver nåden allena å ena sidan och utöver människans skuld allena å andra sidan. Till detta resultat kommer vi redan när vi stannar vid förstockelsens synd.((Jfr SKB, s. 667.)) |
- | + | ||
- | Vilken kristen skulle, när han besinnar sig, våga säga: ”Den avgörande orsaken till att det hos mig inte leder till synden mot Den Helige Ande ligger inom mig själv”? Helt visst ingen! I hans hjärta heter det istället: Soli Deo gloria! I anfäktelsen att ha begått synden mot Den He-lige Ande räddar bara en sak: hjärta, sinne och tankar måste riktas mot | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | Pieper-Mueller förenklar här Piepers mer differentierade ställningstagande. Pieper, I, s. 688, säger om denna tolkning, att den har ”mer för än mot sig” och visar på ställets problematiska natur. Om Hebreerbrevet jfr avsnittet om kanon. | + | |
- | + | ||
- | Jfr SKB, s. 667. | + | |
- | + | ||
- | 261 | + | |
- | + | ||
- | Guds fullständigt fria nåd i Kristus som ju finns uppenbarad i Skriften. Papisterna och kalvinisterna kan inte ge något riktigt råd här. Varken gärningarnas rättfärdighet eller känslan av inre upplysning kan ge någon tröst i detta stycke. Den rätta trösten ger endast sola gratia och uni-versalis gratia. Gud gör allt, men han vill också göra allt i oss till vår salighet (1 Tim. 2:4). Därför säger aposteln med tacksägelse och till-bedjan: | + | |
+ | Vilken kristen skulle, när han besinnar sig, våga säga: ”Den avgörande orsaken till att det hos mig inte leder till synden mot Den Helige Ande ligger inom mig själv”? Helt visst ingen! I hans hjärta heter det istället: //Soli Deo gloria!// I anfäktelsen att ha begått synden mot Den Helige Ande räddar bara en sak: hjärta, sinne och tankar måste riktas mot Guds fullständigt fria nåd i Kristus som ju finns uppenbarad i Skriften. Papisterna och kalvinisterna kan inte ge något riktigt råd här. Varken gärningarnas rättfärdighet eller känslan av inre upplysning kan ge någon tröst i detta stycke. Den rätta trösten ger endast //sola gratia// och // |
laran-om-manniskan.1579384657.txt.gz · Senast uppdaterad: 2020/01/18 22:57 av jabbin