Kristen dogmatik

Pieper-Müller

Användarverktyg

Webbverktyg

laran-om-kristus

Skillnader

Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.

Länk till den här jämförelsesidan

Nästa version.		Föregående version.
laran-om-kristus [2020/01/26 21:15] – skapad jabbinlaran-om-kristus [2020/03/09 05:45] (aktuell) – jabbin
Rad 9: Rad 9:
 För att framställa alla sidor av den skriftenliga läran om Kristus i dess motsättning till de många och skiftande villfarelser som uppkommit under tidernas lopp, behandlar vi läran om Kristus i följande tre avsnitt: I. läran om Kristi gudamänskliga person, II. läran om Kristi tillstånd och III. läran om Kristi verk. Den onyttiga och farliga spekulationen om att Guds Son skulle ha blivit människa, även om människorna inte hade syndat, kommer att bedömas i samband med behandlingen av läran om Kristi verk. För att framställa alla sidor av den skriftenliga läran om Kristus i dess motsättning till de många och skiftande villfarelser som uppkommit under tidernas lopp, behandlar vi läran om Kristus i följande tre avsnitt: I. läran om Kristi gudamänskliga person, II. läran om Kristi tillstånd och III. läran om Kristi verk. Den onyttiga och farliga spekulationen om att Guds Son skulle ha blivit människa, även om människorna inte hade syndat, kommer att bedömas i samband med behandlingen av läran om Kristi verk.
  
-===== I. LÄRAN OM KRISTI PERSON =====+===== I. Läran om Kristi person =====
  
 //(DE PERSONA CHRISTI)// //(DE PERSONA CHRISTI)//
Rad 17: Rad 17:
 Det skulle också vara felaktigt att tro att den kristna kyrkan bara så småningom och genom att mynta de kyrkliga termerna kommit fram till en rätt kunskap om Kristi person. Luther har rätt när han klargör att den rätta läran om Kristi person, inklusive läran om //communicatio idiomatum// (egenskapernas meddelelse), varit känd och trodd inom kristen­heten alltifrån första början och före alla konciliernas beslut baserade av Skriftens klara utsagor.((WA 50, 591 f.)) Dogmatikens samtliga positiva utsagor om Kristi person och verk har Luther redan framställt på ett enkelt och ändå tydligt sätt för det kristna lekfolket i sin förklaring av den andra trosartikeln, och den tros också av det kristna lekfolket på grund av de klara skriftställen som de lärt sig i katekesundervisningen. Det skulle också vara felaktigt att tro att den kristna kyrkan bara så småningom och genom att mynta de kyrkliga termerna kommit fram till en rätt kunskap om Kristi person. Luther har rätt när han klargör att den rätta läran om Kristi person, inklusive läran om //communicatio idiomatum// (egenskapernas meddelelse), varit känd och trodd inom kristen­heten alltifrån första början och före alla konciliernas beslut baserade av Skriftens klara utsagor.((WA 50, 591 f.)) Dogmatikens samtliga positiva utsagor om Kristi person och verk har Luther redan framställt på ett enkelt och ändå tydligt sätt för det kristna lekfolket i sin förklaring av den andra trosartikeln, och den tros också av det kristna lekfolket på grund av de klara skriftställen som de lärt sig i katekesundervisningen.
  
-==== 1. Kristi sanna gudom+==== 1. Kristi sanna gudom ====
  
 Skriften lägger stor tonvikt på Kristi gudom. Påståendet att evangeliet inte förutsätter någon kristologisk bekännelse, och framför allt att Kristus inte gjort satsen ’Jag är Guds Son’ till en del av sitt evangelium,((Harnack, Wesen des Christentums, s. 92.)) är oriktigt. Det förhåller sig alldeles tvärtom. Kristus själv ställer den kris­tologiska bekännelsen till sin väsentliga gudomlighet så starkt i förgrunden, att han bara godkänner denna av Gud verkade tron på honom där denna bekännelse föreligger (Matt. 16:13 ff). Skriften lägger stor tonvikt på Kristi gudom. Påståendet att evangeliet inte förutsätter någon kristologisk bekännelse, och framför allt att Kristus inte gjort satsen ’Jag är Guds Son’ till en del av sitt evangelium,((Harnack, Wesen des Christentums, s. 92.)) är oriktigt. Det förhåller sig alldeles tvärtom. Kristus själv ställer den kris­tologiska bekännelsen till sin väsentliga gudomlighet så starkt i förgrunden, att han bara godkänner denna av Gud verkade tron på honom där denna bekännelse föreligger (Matt. 16:13 ff).
Rad 37: Rad 37:
 Men om Gud själv har uppenbarat sig i köttet i Kristus för att som gudamänniska frälsa människorna genom sina gärningar (Gal. 4:4-5) och genom sitt lidande (1 Joh. 1:7), står det orubbligt fast att mänskliga gärningar och hela den s.k. sedlighetsreligionen inte tjänar någonting till när det gäller frälsningen, och att människorna inte kan bestå inför Gud och bli saliga annat än genom att fullständigt förtvivla om sin egen moral och sina egna gärningar och istället förtrösta på Kristi gudamänskliga förtjänst. Kristi sanna gudom driver ut pelagianismen och varje form av gärningslära, som varje naturligt sinnad människa är insnärjd i.((Jfr Luther, WA 40:294 f.)) Luthers allvarliga varning bör beaktas: ”Då denna artikel förloras, är vi inte längre kristna.” ((WA 47, 540.)) Men om Gud själv har uppenbarat sig i köttet i Kristus för att som gudamänniska frälsa människorna genom sina gärningar (Gal. 4:4-5) och genom sitt lidande (1 Joh. 1:7), står det orubbligt fast att mänskliga gärningar och hela den s.k. sedlighetsreligionen inte tjänar någonting till när det gäller frälsningen, och att människorna inte kan bestå inför Gud och bli saliga annat än genom att fullständigt förtvivla om sin egen moral och sina egna gärningar och istället förtrösta på Kristi gudamänskliga förtjänst. Kristi sanna gudom driver ut pelagianismen och varje form av gärningslära, som varje naturligt sinnad människa är insnärjd i.((Jfr Luther, WA 40:294 f.)) Luthers allvarliga varning bör beaktas: ”Då denna artikel förloras, är vi inte längre kristna.” ((WA 47, 540.))
  
-==== 2. Kristi sanna mänsklighet+==== 2. Kristi sanna mänsklighet ====
  
 Anledningen till dogmatikens utförliga framställning av Kristi sanna och fullkomliga mänsklighet är att man inom den yttre kristenheten dels helt förnekat Kristi mänsklighet genom att tillskriva Kristus endas en skenkropp (doketerna), dels stympat den genom att tillskriva Kristus en kropp utan själ (arianerna), en kropp och en själ utan ande (Apollinaris), en kropp och själ utan en mänsklig vilja (monoteleterna) eller över huvud taget tillskriva honom ett högre, andligt kött av ett annat väsen än vårt (t.ex. gnostikerna). Anledningen till dogmatikens utförliga framställning av Kristi sanna och fullkomliga mänsklighet är att man inom den yttre kristenheten dels helt förnekat Kristi mänsklighet genom att tillskriva Kristus endas en skenkropp (doketerna), dels stympat den genom att tillskriva Kristus en kropp utan själ (arianerna), en kropp och en själ utan ande (Apollinaris), en kropp och själ utan en mänsklig vilja (monoteleterna) eller över huvud taget tillskriva honom ett högre, andligt kött av ett annat väsen än vårt (t.ex. gnostikerna).
Rad 99: Rad 99:
 Enhypostasins bekämpare är även inkonsekventa när de lär att människan Kristus visserligen bildat en egen person, men att hans mänskliga person helt och hållet har uppburits och bestämts genom den Guds verkan som bott i den.((Jfr Seeberg, Grundwahrheiten, s. 114 f.)) Hur det kunde vara så, att Kristi mänskliga person inte utsattes för något hinder i utvecklingen trots denna Guds verkan som uppburit och bestämt allt, är också det något ofattbart. Men i detta fall accepterar man som faktum det man inte kan förklara för den mänskliga tanken! Vi kan inte förklara mysteriet att en mänsklig personlighet hålls ansvarig för sina handlingar, fast vi vet Gud verkar allt (Apg. 17:28). Likväl håller vi mot hedningarnas panteism och determinism fast vid att den mänskliga personligheten är ett faktum. Det är därför en vetenskaplig inkonsekvens, när man argumenterar mot Kristi mänskliga naturs enhypostasi genom att hänvisa till att den är någonting som man inte kan tänka sig. Enhypostasins bekämpare är även inkonsekventa när de lär att människan Kristus visserligen bildat en egen person, men att hans mänskliga person helt och hållet har uppburits och bestämts genom den Guds verkan som bott i den.((Jfr Seeberg, Grundwahrheiten, s. 114 f.)) Hur det kunde vara så, att Kristi mänskliga person inte utsattes för något hinder i utvecklingen trots denna Guds verkan som uppburit och bestämt allt, är också det något ofattbart. Men i detta fall accepterar man som faktum det man inte kan förklara för den mänskliga tanken! Vi kan inte förklara mysteriet att en mänsklig personlighet hålls ansvarig för sina handlingar, fast vi vet Gud verkar allt (Apg. 17:28). Likväl håller vi mot hedningarnas panteism och determinism fast vid att den mänskliga personligheten är ett faktum. Det är därför en vetenskaplig inkonsekvens, när man argumenterar mot Kristi mänskliga naturs enhypostasi genom att hänvisa till att den är någonting som man inte kan tänka sig.
  
-==== 3. Den personliga föreningen+==== 3. Den personliga föreningen ====
  
 //(De unione personali)// //(De unione personali)//
Rad 169: Rad 169:
 Alla som här vill laborera med det kristna trosmedvetandet eller den kristna upplevelsen istället för att tro på Guds Ord bedrar sig själva och andra. T.o.m. Seeberg, som undandrar Kristus det gudomliga jaget och den gudomliga naturen för att bättre kunna åskådliggöra Jesu sanna mänsklighet, sträcker till slut sina vapen då han förklarar: ”När det gäller Jesu mänsklighets särskilda sätt att existera i psykiskt och fysiskt avseende, måste vi visa på de gränser som är satta för vårt vetande.” ((Seeberg, Grundwahrh. s. 124.)) Varför skall man då inte från första början tillämpa den av Kristus och hans apostlar föreskrivna teologiska metoden och i tron på Kristi Ord erkänna och lära Guds och människans //unio personalis//, denna hemlighet, som förvisso överstiger allt mänskligt tänkande? På så vis kommer man ifrån en ståndpunkt som är både skriftvidrig och ovetenskaplig. Alla som här vill laborera med det kristna trosmedvetandet eller den kristna upplevelsen istället för att tro på Guds Ord bedrar sig själva och andra. T.o.m. Seeberg, som undandrar Kristus det gudomliga jaget och den gudomliga naturen för att bättre kunna åskådliggöra Jesu sanna mänsklighet, sträcker till slut sina vapen då han förklarar: ”När det gäller Jesu mänsklighets särskilda sätt att existera i psykiskt och fysiskt avseende, måste vi visa på de gränser som är satta för vårt vetande.” ((Seeberg, Grundwahrh. s. 124.)) Varför skall man då inte från första början tillämpa den av Kristus och hans apostlar föreskrivna teologiska metoden och i tron på Kristi Ord erkänna och lära Guds och människans //unio personalis//, denna hemlighet, som förvisso överstiger allt mänskligt tänkande? På så vis kommer man ifrån en ståndpunkt som är både skriftvidrig och ovetenskaplig.
  
-==== 4. Naturernas gemenskap+==== 4. Naturernas gemenskap ====
  
 //(De communione naturarum)// //(De communione naturarum)//
Rad 175: Rad 175:
 Sedan den personliga föreningen mellan Gud och människa framställts, borde det inte vara nödvändigt att göra naturernas gemenskap till föremål för särskild behandling. Naturernas gemenskap är nämligen inte något som är utanför eller vid sidan om den personliga föreningen. Men en särskild behandling av //communio naturarum// är behövlig, därför att det finns teologer, i synnerhet bland de reformerta, som vill medge att Gud och människa bildar en person i Kristus, medan de avvisar varje real gemenskap (//realis communio//) mellan den mänskliga och den gudomliga naturen i Kristus. En sådan gemenskap förklarar de vara omöjlig, därför att enligt deras mening den begränsade mänskliga naturen inte är i stånd att ingå en verklig förbindelse med den gudomliga naturen (//Finitum non est capax infiniti//, det ändliga förmår ej rymma det oändliga).((Jfr Heidegger hos Heppe, Ref. Dogm., s. 303, Hodge, Syst. Theol. II, 410 f.)) Läran om naturernas gemenskap måste därför behandlas ingående på Skriftens grundval, så länge det finns teologer som vill medge //unio personalis// men bekämpar //communio naturarum// och //communicatio idiomatum// som en villolära. Sedan den personliga föreningen mellan Gud och människa framställts, borde det inte vara nödvändigt att göra naturernas gemenskap till föremål för särskild behandling. Naturernas gemenskap är nämligen inte något som är utanför eller vid sidan om den personliga föreningen. Men en särskild behandling av //communio naturarum// är behövlig, därför att det finns teologer, i synnerhet bland de reformerta, som vill medge att Gud och människa bildar en person i Kristus, medan de avvisar varje real gemenskap (//realis communio//) mellan den mänskliga och den gudomliga naturen i Kristus. En sådan gemenskap förklarar de vara omöjlig, därför att enligt deras mening den begränsade mänskliga naturen inte är i stånd att ingå en verklig förbindelse med den gudomliga naturen (//Finitum non est capax infiniti//, det ändliga förmår ej rymma det oändliga).((Jfr Heidegger hos Heppe, Ref. Dogm., s. 303, Hodge, Syst. Theol. II, 410 f.)) Läran om naturernas gemenskap måste därför behandlas ingående på Skriftens grundval, så länge det finns teologer som vill medge //unio personalis// men bekämpar //communio naturarum// och //communicatio idiomatum// som en villolära.
  
-Genom att förneka //communio naturarum// motsäger de reformerta teologerna både sig själva och Skriftens utsagor. Med rätta anmärker   Seeberg: ”Den som medger och tror på den personliga föreningen mellan Gud och människa i Kristus har förlorat rätten att föra någon talan mot naturernas gemenskap och egenskapernas meddelelse.” ((Jfr RE3 IV, 255 ff.)) Att alla unitarier förkastar //communio naturarum// i Kristus är från deras synpunkt sett konsekvent, därför att de frånkänner Kristus den gudomliga naturen.((Jfr Catech. Racov. qu. 97, 98.)) Men det förhåller sig annorlunda med de reformerta teologerna, ty de tillskriver ju uttryckligen Kristus gudomens väsen.((Jfr Conf. Helv. II, 11.)) Inte heller vill de – liksom nyare teologer – låta Kristi mänskliga natur existera som en person för sig, utan de hävdar sammanslutningen av den gudomliga och den mänskliga naturen till en person (alltså läran om de två naturerna). Då de nu trots detta förnekar den reala gemenskapen mellan den gudomliga och den mänskliga naturen i Kristus och talar om en blott nominell gemenskap (i den mån det rör sig om naturerna), så har vi ett klart exempel på en självmotsägelse. De förnekar naturernas reala gemenskap på grund av sitt axiom: //Finitum non est capax infiniti//, men ändå lär de en gemenskap mellan den mänskliga naturen och Guds person, vilken ju inte är mindre oändlig än den gudomliga naturen. Varje invändning som de reformerta teologerna har mot den lutherska läran om naturernas gemenskap riktar sig samtidigt mot dem själva, dvs. mot den av dem hävdade gemenskapen mellan den mänskliga naturen och Guds Sons person.((Jfr Apologie der F.C. fol. 62., hos Frank, Theologie der Konkordienformel III, 324.))+Genom att förneka //communio naturarum// motsäger de reformerta teologerna både sig själva och Skriftens utsagor. Med rätta anmärker  Seeberg: ”Den som medger och tror på den personliga föreningen mellan Gud och människa i Kristus har förlorat rätten att föra någon talan mot naturernas gemenskap och egenskapernas meddelelse.” ((Jfr RE3 IV, 255 ff.)) Att alla unitarier förkastar //communio naturarum// i Kristus är från deras synpunkt sett konsekvent, därför att de frånkänner Kristus den gudomliga naturen.((Jfr Catech. Racov. qu. 97, 98.)) Men det förhåller sig annorlunda med de reformerta teologerna, ty de tillskriver ju uttryckligen Kristus gudomens väsen.((Jfr Conf. Helv. II, 11.)) Inte heller vill de – liksom nyare teologer – låta Kristi mänskliga natur existera som en person för sig, utan de hävdar sammanslutningen av den gudomliga och den mänskliga naturen till en person (alltså läran om de två naturerna). Då de nu trots detta förnekar den reala gemenskapen mellan den gudomliga och den mänskliga naturen i Kristus och talar om en blott nominell gemenskap (i den mån det rör sig om naturerna), så har vi ett klart exempel på en självmotsägelse. De förnekar naturernas reala gemenskap på grund av sitt axiom: //Finitum non est capax infiniti//, men ändå lär de en gemenskap mellan den mänskliga naturen och Guds person, vilken ju inte är mindre oändlig än den gudomliga naturen. Varje invändning som de reformerta teologerna har mot den lutherska läran om naturernas gemenskap riktar sig samtidigt mot dem själva, dvs. mot den av dem hävdade gemenskapen mellan den mänskliga naturen och Guds Sons person.((Jfr Apologie der F.C. fol. 62., hos Frank, Theologie der Konkordienformel III, 324.))
  
 Framför allt ställer sig de reformerta teologerna här i motsättning till Skriften. //Communio naturarum// uttrycks direkt i alla skriftutsagor som handlar om Guds Sons människoblivande (Joh. 1:14, 1 Joh. 4:2-3, Hebr. 2:14 osv.). Om dessa utsagor alltså lär, att den evige, allsmäktige Guden, alltings skapare, med sin gudomliga natur blir människa inte genom förvandling utan genom att gå in i köttet, så utsägs genom själva denna ingåendets akt att den gudomliga naturen har gemenskap med den mänskliga natur som den ingått i. Även orden ”Vi såg hans härlighet” (Joh. 1:14) uttrycker naturernas gemenskap. Men framför allt Kol. 2:9 beskriver för oss naturernas gemenskap, ty här betygas det att hela fullheten av den gudomliga naturen ingått i Kristi mänskliga natur. När de reformerta blir upprörda över den lutherska läran om //communio naturarum//, är deras angrepp således riktade mot Skriften. Framför allt ställer sig de reformerta teologerna här i motsättning till Skriften. //Communio naturarum// uttrycks direkt i alla skriftutsagor som handlar om Guds Sons människoblivande (Joh. 1:14, 1 Joh. 4:2-3, Hebr. 2:14 osv.). Om dessa utsagor alltså lär, att den evige, allsmäktige Guden, alltings skapare, med sin gudomliga natur blir människa inte genom förvandling utan genom att gå in i köttet, så utsägs genom själva denna ingåendets akt att den gudomliga naturen har gemenskap med den mänskliga natur som den ingått i. Även orden ”Vi såg hans härlighet” (Joh. 1:14) uttrycker naturernas gemenskap. Men framför allt Kol. 2:9 beskriver för oss naturernas gemenskap, ty här betygas det att hela fullheten av den gudomliga naturen ingått i Kristi mänskliga natur. När de reformerta blir upprörda över den lutherska läran om //communio naturarum//, är deras angrepp således riktade mot Skriften.
Rad 195: Rad 195:
 Reformerta teologer tar själva tillbaka sitt bekämpande av //realis communio naturarum//, när de lär att Kristi gudomliga natur ger åt hans mänskliga natur ett oändligt, frälsande värde.((Jfr Admon. Neost, enligt Frank III, 326.)) Detta den gudomliga naturens förlänande av värde förutsätter naturligtvis den gudomliga naturens verkliga gemenskap, //realis communio//, med den mänskliga naturen. Den praktiska tillämpningen tvingar således till att den falska teorin tas tillbaka. Bekämpandet av de reala naturernas gemenskap med ett samtidigt erkännande av //unio personalis// är en högst sällsam villfarelse, framsprungen ur det mänskliga förnuftet och splittringens ande. Reformerta teologer tar själva tillbaka sitt bekämpande av //realis communio naturarum//, när de lär att Kristi gudomliga natur ger åt hans mänskliga natur ett oändligt, frälsande värde.((Jfr Admon. Neost, enligt Frank III, 326.)) Detta den gudomliga naturens förlänande av värde förutsätter naturligtvis den gudomliga naturens verkliga gemenskap, //realis communio//, med den mänskliga naturen. Den praktiska tillämpningen tvingar således till att den falska teorin tas tillbaka. Bekämpandet av de reala naturernas gemenskap med ett samtidigt erkännande av //unio personalis// är en högst sällsam villfarelse, framsprungen ur det mänskliga förnuftet och splittringens ande.
  
-==== 5. Egenskapernas meddelelse+==== 5. Egenskapernas meddelelse ====
  
 //(De communicatione idiomatum)// //(De communicatione idiomatum)//
Rad 311: Rad 311:
 //Meddelad ära// //Meddelad ära//
  
-Slutligen tillskriver Skriften Kristi mänskliga natur även meddelad ära. Denna gudomliga ära vill några reformerta tillerkänna Kristi mänskliga natur på grund av dess förening med Guds Sons person, medan andra kallar tillbedjandet av Kristus enligt den mänskliga naturen för en förskräcklig avgudadyrkan (//horrendae idolatriae crimen//).((Så Beza, Opp. Vol. 2, Apolog. 3 ad Selnecc. s. 462, enligt Quenstedt, Syst. II, 287.)) Romarna vill tillerkänna Kristus enligt den mänskliga naturen samma ära som jungfrun Maria, nämligen //hyperdulia//. De låter //latreia// (tillbedjan) tillkomma Gud allena, medan änglarna och helgonen är föremål för //duleia// (vördnad).((Pieper-Mueller hänvisar här till Cathol. Encyclop. art. Incarnation, Vol. VII, 716, vilken hänvisning är tagen från Piepers stora Christliche Dogmatik, II s. 238, not 500. Mueller har dock här felläst Pieper, som klart säger, att denna artikel tillerkänner Kristi mänskliga natur gudomlig ära. Däremot säger Pieper strax därefter, att andra romerska skribenter delar den reformerta uppfattningen. I den påvliga bullan ”Auctorem fidei” av 1794, Denzinger: Enchiridon, 2661, uttalas klart Kristi mänskliga naturs gudomliga tillbedjan till försvar för Jesu-hjärta-kulten. (T. Hardts anm.))) Enligt Skrifter tillkommer emellertid Kristi mänskliga natur gudomliga ära (//cultus vere divinus//, Joh. 3:14 ff, Joh. 6:53, Upp. 5:8 ff, Rom. 10:14, Joh. 3:16). Och än mer: Den ringare ära som de reformerta vill visa Kristus enligt den mänskliga naturen förbjuds uttryckligen i Skriften (Joh. 5:22-23, Fil. 2:9-11). En upplösning av //unio personalis// sker även då man bara vill tillerkänna Kristi mänskliga natur gudomlig ära //ex accidenti//, dvs. på samma sätt som konungens purpurdräkt blir delaktig av konungens ära. Socinianerna kräver inkonsekvent att den upphöjde Kristus skall åkallas, ty de frånkänner honom den väsentliga gudomen och därmed även gudomlig tillbedjan.+Slutligen tillskriver Skriften Kristi mänskliga natur även meddelad ära. Denna gudomliga ära vill några reformerta tillerkänna Kristi mänskliga natur på grund av dess förening med Guds Sons person, medan andra kallar tillbedjandet av Kristus enligt den mänskliga naturen för en förskräcklig avgudadyrkan (//horrendae idolatriae crimen//).((Så Beza, Opp. Vol. 2, Apolog. 3 ad Selnecc. s. 462, enligt Quenstedt, Syst. II, 287.)) Romarna vill tillerkänna Kristus enligt den mänskliga naturen samma ära som jungfrun Maria, nämligen //hyperdulia//. De låter //latreia// (tillbedjan) tillkomma Gud allena, medan änglarna och helgonen är föremål för //duleia// (vördnad).((Pieper-Mueller hänvisar här till Cathol. Encyclop. art. Incarnation, Vol. VII, 716, vilken hänvisning är tagen från Piepers stora Christliche Dogmatik, II s. 238, not 500. Mueller har dock här felläst Pieper, som klart säger, att denna artikel tillerkänner Kristi mänskliga natur gudomlig ära. Däremot säger Pieper strax därefter, att andra romerska skribenter delar den reformerta uppfattningen. I den påvliga bullan ”Auctorem fidei” av 1794, Denzinger: Enchiridon, 2661, uttalas klart Kristi mänskliga naturs gudomliga tillbedjan till försvar för Jesu-hjärta-kulten. (T. Hardts anm.) )) Enligt Skrifter tillkommer emellertid Kristi mänskliga natur gudomliga ära (//cultus vere divinus//, Joh. 3:14 ff, Joh. 6:53, Upp. 5:8 ff, Rom. 10:14, Joh. 3:16). Och än mer: Den ringare ära som de reformerta vill visa Kristus enligt den mänskliga naturen förbjuds uttryckligen i Skriften (Joh. 5:22-23, Fil. 2:9-11). En upplösning av //unio personalis// sker även då man bara vill tillerkänna Kristi mänskliga natur gudomlig ära //ex accidenti//, dvs. på samma sätt som konungens purpurdräkt blir delaktig av konungens ära. Socinianerna kräver inkonsekvent att den upphöjde Kristus skall åkallas, ty de frånkänner honom den väsentliga gudomen och därmed även gudomlig tillbedjan.
  
 //Sammanfattning// //Sammanfattning//
Rad 409: Rad 409:
 Att förnedringen består i att Kristus enligt den mänskliga naturen delvis inte begagnade den gudomliga härligheten, och att upphöjelsen består i den fulla användningen av den enligt den mänskliga naturen, var vi tvungna att framställa redan i samband med beskrivningen av //unio personalis//. Det är helt omöjligt att beskriva //unio personalis// och att hålla fast vid den mot de många olika villolärorna utan att hela tiden ta hänsyn till förnedringen och upphöjelsen. En utförligare behandling av denna lära är trots detta nödvändig och fruktbar. Att förnedringen består i att Kristus enligt den mänskliga naturen delvis inte begagnade den gudomliga härligheten, och att upphöjelsen består i den fulla användningen av den enligt den mänskliga naturen, var vi tvungna att framställa redan i samband med beskrivningen av //unio personalis//. Det är helt omöjligt att beskriva //unio personalis// och att hålla fast vid den mot de många olika villolärorna utan att hela tiden ta hänsyn till förnedringen och upphöjelsen. En utförligare behandling av denna lära är trots detta nödvändig och fruktbar.
  
-==== 1. Kristi förnedrings och upphöjelses<br>begrepp och väsen ====+==== 1. Kristi förnedrings och upphöjelses begrepp och väsen ====
  
 Eftersom Guds människoblivande består i att Guds Son gått in i den mänskliga naturen utan någon som helst reducering av det gudomliga jaget eller av sina gudomliga egenskaper, så var Kristus även enligt den mänskliga naturen från och med //unio personalis// första ögonblick och under hela sitt liv på jorden i besittning av den gudomliga härligheten. Därför består Kristi förnedring i att han under sitt jordeliv avstod från att begagna det åt hans mänskliga natur meddelade gudomliga herradömet, i den mån denna försakelse krävdes av hans ämbete som frälsare (Gal. 4:4-5, 3:13). Eftersom Guds människoblivande består i att Guds Son gått in i den mänskliga naturen utan någon som helst reducering av det gudomliga jaget eller av sina gudomliga egenskaper, så var Kristus även enligt den mänskliga naturen från och med //unio personalis// första ögonblick och under hela sitt liv på jorden i besittning av den gudomliga härligheten. Därför består Kristi förnedring i att han under sitt jordeliv avstod från att begagna det åt hans mänskliga natur meddelade gudomliga herradömet, i den mån denna försakelse krävdes av hans ämbete som frälsare (Gal. 4:4-5, 3:13).
Rad 459: Rad 459:
 Båda sidor hade goda avsikter. Giessenteologerna strävade efter att skydda Kristi ringhet eller tjänareskepnad, men de tappade bort att det är endast på grund av Skriftens utsagor som vi människor kan bestämma hur mycket bruk av det gudomliga majestätet som förlikar sig med självutblottelsen eller tjänareskepnaden. Å andra sidan strävade Tübingenteologerna efter att skydda //unio personalis// – men de hade ju ingen rätt att utifrån //unio personalis// dra slutsatsen att //sessio ad dextram// tillkommer Kristus redan i förnedringens tillstånd, eftersom Skriften tillskriver Kristus sittandet på Guds högra sida först i upphöjelsens tillstånd. Båda sidor hade goda avsikter. Giessenteologerna strävade efter att skydda Kristi ringhet eller tjänareskepnad, men de tappade bort att det är endast på grund av Skriftens utsagor som vi människor kan bestämma hur mycket bruk av det gudomliga majestätet som förlikar sig med självutblottelsen eller tjänareskepnaden. Å andra sidan strävade Tübingenteologerna efter att skydda //unio personalis// – men de hade ju ingen rätt att utifrån //unio personalis// dra slutsatsen att //sessio ad dextram// tillkommer Kristus redan i förnedringens tillstånd, eftersom Skriften tillskriver Kristus sittandet på Guds högra sida först i upphöjelsens tillstånd.
  
-I det stora hela måste man ge Giessenskolan rätt, även om det också där förekom urspårningar, t.ex. då de inte ville låta Joh. 5:17 syfta på den allmänna världsstyrelsen eller ville utesluta Kristi mänskliga natur från den.((Mueller återger här icke helt riktigt Pieper, vilken i sitt verk, II, s. 349, ansluter sig till dem, som ger Giessenteologerna skulden till stridens öppnande genom formuleringar om allestädesnärvaron, och i den av Mueller riktigt återgivna kritiken mot Decisio Saxonica försvarar Tübingenteologerna. (T. Hardts anm.))) För övrigt förnekades inte det som //Decisio Saxonica((Avgörande lärouttalande 1623 i Dresden. (T. Hardts anm.)))// uppställde som kontroversens huvudpunkt av Tübingenskolan, vilket också Calovius med rätta anmärker.((Jfr Calovius, Syst. VII, 624 f.)) Och om //Decisio Saxonica// argumenterar mot Tübingenskolan, att Kristi delaktighet i styrelsen av världen enligt hans mänskliga natur skulle reducera Kristi hela jordeliv – särskilt att han på korset var övergiven av Gud, led och dog – till ett blott sken, så föreligger det en betänklig inkonsekvens.((Syst. VII, 627.)) När det gäller den anstöt som väcks av striden mellan Tübingen- och Giessenteologerna, får man inte glömma att anstöt hört till den kristna lärans om Kristi person historia, något som bekräftas av de anstötliga händelserna vid kyrkomötena på 300- och 400-talet. Men här gäller Kristi ord: ”Och salig är den för vilken jag icke blir en stötesten.” (Matt. 11:6).+I det stora hela måste man ge Giessenskolan rätt, även om det också där förekom urspårningar, t.ex. då de inte ville låta Joh. 5:17 syfta på den allmänna världsstyrelsen eller ville utesluta Kristi mänskliga natur från den.((Mueller återger här icke helt riktigt Pieper, vilken i sitt verk, II, s. 349, ansluter sig till dem, som ger Giessenteologerna skulden till stridens öppnande genom formuleringar om allestädesnärvaron, och i den av Mueller riktigt återgivna kritiken mot Decisio Saxonica försvarar Tübingenteologerna. (T. Hardts anm.) )) För övrigt förnekades inte det som //Decisio Saxonica((Avgörande lärouttalande 1623 i Dresden. (T. Hardts anm.) ))// uppställde som kontroversens huvudpunkt av Tübingenskolan, vilket också Calovius med rätta anmärker.((Jfr Calovius, Syst. VII, 624 f.)) Och om //Decisio Saxonica// argumenterar mot Tübingenskolan, att Kristi delaktighet i styrelsen av världen enligt hans mänskliga natur skulle reducera Kristi hela jordeliv – särskilt att han på korset var övergiven av Gud, led och dog – till ett blott sken, så föreligger det en betänklig inkonsekvens.((Syst. VII, 627.)) När det gäller den anstöt som väcks av striden mellan Tübingen- och Giessenteologerna, får man inte glömma att anstöt hört till den kristna lärans om Kristi person historia, något som bekräftas av de anstötliga händelserna vid kyrkomötena på 300- och 400-talet. Men här gäller Kristi ord: ”Och salig är den för vilken jag icke blir en stötesten.” (Matt. 11:6).
  
 Angående terminologin i samband med förnedringen och upphöjelsen skall följande sägas: Angående terminologin i samband med förnedringen och upphöjelsen skall följande sägas:
Rad 481: Rad 481:
 Detsamma gäller om uttryckssättet att den blotta allestädesnärvaron, som tillkom Kristus enligt den mänskliga naturen redan i förnedringens tillstånd, blev en härskande eller allverksam allestädesnärvaro i upphöjelsens tillstånd. Även Skriften talar om den upphöjde Kristus verksamhet och herradöme på så sätt, att hans verksamhet och herradöme i förnedringens tillstånd lämnas utan avseende (Ef. 1:20 ff, Apg. 2:33 ff) – liksom även att Kristus i förnedringens tillstånd var en verklig konung (inte blott till titeln, Jes. 9:6, Luk. 2:11) som även i förnedringen haft en härskande och allverksam allestädesnärvaro (Joh. 5:17). Den biblisk-lutherska läran om bruket och icke-bruket av de meddelade gudomliga egenskaperna förklarar dessa skriftställen på ett tillfredsställande sätt. Detsamma gäller om uttryckssättet att den blotta allestädesnärvaron, som tillkom Kristus enligt den mänskliga naturen redan i förnedringens tillstånd, blev en härskande eller allverksam allestädesnärvaro i upphöjelsens tillstånd. Även Skriften talar om den upphöjde Kristus verksamhet och herradöme på så sätt, att hans verksamhet och herradöme i förnedringens tillstånd lämnas utan avseende (Ef. 1:20 ff, Apg. 2:33 ff) – liksom även att Kristus i förnedringens tillstånd var en verklig konung (inte blott till titeln, Jes. 9:6, Luk. 2:11) som även i förnedringen haft en härskande och allverksam allestädesnärvaro (Joh. 5:17). Den biblisk-lutherska läran om bruket och icke-bruket av de meddelade gudomliga egenskaperna förklarar dessa skriftställen på ett tillfredsställande sätt.
  
-==== 2. De enskilda delarna i förnedringen<br>och upphöjelsen ====+==== 2. De enskilda delarna i förnedringen och upphöjelsen ====
  
 Förnedringen omfattar alla tilldragelser i Kristi jordiska liv, från avlelsen till hans gravläggning (Hebr. 5:7 ”sitt kötts dagar”). Vad beträffar //avlelsen och Kristi födelse//, så ligger vid människoblivandet förnedringen //i sättet// att inkarneras, nämligen i att han genom fö­delsen av jungfru Maria ingått i mänsklig ringhet och svaghet. Detta förnedrande sätt att inkarneras har genomgående ämbetskaraktär, ty det skedde för att människorna som befann sig under Lagen skulle friköpas (Gal. 4:4-5, Luk. 1:42). Med rätta påminner Luther och de lutherska lärarna om att man inte skall tänka ut några under som inte omtalas i Skriften i samband med avlelsen och Kristi födelse (t.ex. att alla Kristi kroppsdelar skulle ha varit fullt utvecklade //ab initio//, såsom Basilius den store och en del romerska och reformerta teologer gör).((jfr Luther WA 10:I, 1, 66 f.)) Men man skall hålla fast vid Skriftens uttryckliga lära om avlelsen genom Den Helige Andes verkan och vid jungfrufödelsen (Luk. 1:35, Matt. 1:20-21).((Jfr Nicaenum, SKB, s. 47.)) Alla som förnekar dessa Skriftens läror måste ses som kättare. Förnedringen omfattar alla tilldragelser i Kristi jordiska liv, från avlelsen till hans gravläggning (Hebr. 5:7 ”sitt kötts dagar”). Vad beträffar //avlelsen och Kristi födelse//, så ligger vid människoblivandet förnedringen //i sättet// att inkarneras, nämligen i att han genom fö­delsen av jungfru Maria ingått i mänsklig ringhet och svaghet. Detta förnedrande sätt att inkarneras har genomgående ämbetskaraktär, ty det skedde för att människorna som befann sig under Lagen skulle friköpas (Gal. 4:4-5, Luk. 1:42). Med rätta påminner Luther och de lutherska lärarna om att man inte skall tänka ut några under som inte omtalas i Skriften i samband med avlelsen och Kristi födelse (t.ex. att alla Kristi kroppsdelar skulle ha varit fullt utvecklade //ab initio//, såsom Basilius den store och en del romerska och reformerta teologer gör).((jfr Luther WA 10:I, 1, 66 f.)) Men man skall hålla fast vid Skriftens uttryckliga lära om avlelsen genom Den Helige Andes verkan och vid jungfrufödelsen (Luk. 1:35, Matt. 1:20-21).((Jfr Nicaenum, SKB, s. 47.)) Alla som förnekar dessa Skriftens läror måste ses som kättare.
Rad 589: Rad 589:
 === 3. Den objektiva och den subjektiva försoningen === === 3. Den objektiva och den subjektiva försoningen ===
  
-På grund av de många villolärorna på denna punkt är det nödvändigt att närmare granska den objektiva försoningen, i synnerhet i dess relation till den subjektiva försoningen.((Pieper-Mueller har här orden ”objektiv rättfärdiggörelse” resp. ”subjektiv rättfärdig­görelse”, medan Pieper skriver ”försoning”, vilket också bibehålls i Pieper-Muellers rubrik. (T. Hardts anm.)))+På grund av de många villolärorna på denna punkt är det nödvändigt att närmare granska den objektiva försoningen, i synnerhet i dess relation till den subjektiva försoningen.((Pieper-Mueller har här orden ”objektiv rättfärdiggörelse” resp. ”subjektiv rättfärdig­görelse”, medan Pieper skriver ”försoning”, vilket också bibehålls i Pieper-Muellers rubrik. (T. Hardts anm.) ))
  
-Enligt Skriften finns det en objektiv försoning av alla människor med Gud, dvs. en försoning som inte först skall utföras av människor, utan som har utförts av Kristus för snart 2000 år sedan. Försoningen finns där. Den är förhanden redan innan människorna gör någonting alls och helt oberoende av dem. Den är i likhet med världens skapelse ett fullbordat faktum. Paulus betygar i Rom. 5:10: ”Vi ... blev försonade med honom genom hans Sons död.” Vår försoning med Gud kom således till stånd då Jesus dog. Liksom Kristi död ligger i det förflutna, så ligger även verkställandet av vår försoning i det förflutna (2 Kor. 5:19). Försona (//katallássein//) i Rom. 5:10 och 2 Kor. 5:19 betecknar inte en sinnesändring hos människan utan ett skeende i Guds hjärta. Då Kristus frambar sitt soningsoffer, lät Gud sin vrede mot människorna fara. Detta är inte en dogmatisk konstruktion, utan apostelns egen förklaring (”Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv; han tillräknar inte människorna deras synder” 2 Kor. 5:19). Redan då förlät han i sitt hjärta (//in foro divino//) hela världen dess synd och förklarade den rättfärdig, ty ”att inte tillräkna synden” är enligt Skriftens språkbruk samma sak som att förlåta synden eller att rättfärdigförklara syndaren.((Den äldre missouriska teologin bemödade sig att skilja på försoning och objektiv rättfärdiggörelse, vilken identifierades med Kristi uppståndelse som verkad av Fadern. ”Hans lidande, död och uppståndelse var ingen absolution men väl hans uppväckelse från de döda”, (Synodalbericht ... 1860, s. 46). (T. Hardts anm.)))+Enligt Skriften finns det en objektiv försoning av alla människor med Gud, dvs. en försoning som inte först skall utföras av människor, utan som har utförts av Kristus för snart 2000 år sedan. Försoningen finns där. Den är förhanden redan innan människorna gör någonting alls och helt oberoende av dem. Den är i likhet med världens skapelse ett fullbordat faktum. Paulus betygar i Rom. 5:10: ”Vi ... blev försonade med honom genom hans Sons död.” Vår försoning med Gud kom således till stånd då Jesus dog. Liksom Kristi död ligger i det förflutna, så ligger även verkställandet av vår försoning i det förflutna (2 Kor. 5:19). Försona (//katallássein//) i Rom. 5:10 och 2 Kor. 5:19 betecknar inte en sinnesändring hos människan utan ett skeende i Guds hjärta. Då Kristus frambar sitt soningsoffer, lät Gud sin vrede mot människorna fara. Detta är inte en dogmatisk konstruktion, utan apostelns egen förklaring (”Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv; han tillräknar inte människorna deras synder” 2 Kor. 5:19). Redan då förlät han i sitt hjärta (//in foro divino//) hela världen dess synd och förklarade den rättfärdig, ty ”att inte tillräkna synden” är enligt Skriftens språkbruk samma sak som att förlåta synden eller att rättfärdigförklara syndaren.((Den äldre missouriska teologin bemödade sig att skilja på försoning och objektiv rättfärdiggörelse, vilken identifierades med Kristi uppståndelse som verkad av Fadern. ”Hans lidande, död och uppståndelse var ingen absolution men väl hans uppväckelse från de döda”, (Synodalbericht ... 1860, s. 46). (T. Hardts anm.) ))
  
 Enligt Skriften är vidare det faktum att Kristus uppväcktes från de döda en verklig avlösning, dvs. en objektiv rättfärdiggörelse av hela den syndiga världen (Rom. 4:25). Så tydligt betygar Skriften den objektiva, genom Kristus en gång för alla verkställda försoningen av alla människor med Gud (jfr Meyer till 2 Kor. 5:18-19: ”På grund av sina oförsonade synder var människorna under Guds heliga vrede, ’Guds ovänner’, //Deo invisi,// Rom. 5:10, men genom att Gud lät Kristus dö utplånade han deras synder, varigenom alltså Guds vrede upphörde. ... Sam­ma tanke finns i Rom. 5:10 fast med den skillnaden att den uttrycks i passivum”). Enligt Skriften är vidare det faktum att Kristus uppväcktes från de döda en verklig avlösning, dvs. en objektiv rättfärdiggörelse av hela den syndiga världen (Rom. 4:25). Så tydligt betygar Skriften den objektiva, genom Kristus en gång för alla verkställda försoningen av alla människor med Gud (jfr Meyer till 2 Kor. 5:18-19: ”På grund av sina oförsonade synder var människorna under Guds heliga vrede, ’Guds ovänner’, //Deo invisi,// Rom. 5:10, men genom att Gud lät Kristus dö utplånade han deras synder, varigenom alltså Guds vrede upphörde. ... Sam­ma tanke finns i Rom. 5:10 fast med den skillnaden att den uttrycks i passivum”).
Rad 621: Rad 621:
 På dessa rent juridiska skeenden hänger nu enligt Skriften även all mänsklig etik, om vilken motståndarna till det juridiska föreställningssättet i världens försoning är så måna. Först efter att en människa blivit rättfärdiggjorda rent juridiskt, dvs. genom tron på den Gud som rättfärdiggör de ogudaktiga (Rom. 4:5), älskar hon Gud och nästan och börjar uppfylla Guds Lag. Alla som vill förvandla försoningens och rättfärdiggörelsens rent juridiska karaktär till etik omöjliggör rättfärdiggörelsen (Gal. 3:10) och drar undan helgelsens fundament (Rom. 6:14). Alla som med sin kritik vill avskaffa den juridiska karaktären i världens försoning och dess mottagande avskaffar – vare sig de vet om det eller inte – hela den kristna läran sådan den är uppenbarad i Skriften.((Jfr Theodosius Harnack: Das Bekenntnis d. luth. Kirche v. d. Versöhnung usw, s. 139 f.)) På dessa rent juridiska skeenden hänger nu enligt Skriften även all mänsklig etik, om vilken motståndarna till det juridiska föreställningssättet i världens försoning är så måna. Först efter att en människa blivit rättfärdiggjorda rent juridiskt, dvs. genom tron på den Gud som rättfärdiggör de ogudaktiga (Rom. 4:5), älskar hon Gud och nästan och börjar uppfylla Guds Lag. Alla som vill förvandla försoningens och rättfärdiggörelsens rent juridiska karaktär till etik omöjliggör rättfärdiggörelsen (Gal. 3:10) och drar undan helgelsens fundament (Rom. 6:14). Alla som med sin kritik vill avskaffa den juridiska karaktären i världens försoning och dess mottagande avskaffar – vare sig de vet om det eller inte – hela den kristna läran sådan den är uppenbarad i Skriften.((Jfr Theodosius Harnack: Das Bekenntnis d. luth. Kirche v. d. Versöhnung usw, s. 139 f.))
  
-=== 5. Historisk överblick av läran om den ställföreträdande<br>tillfyllestgörelsen ===+=== 5. Historisk överblick av läran om den ställföreträdande tillfyllestgörelsen ===
  
 Under tidernas lopp har den ställföreträdande tillfyllestgörelsen ibland helt förnekats, ibland begränsats och stympats. Äldre och nyare dogmhistoriska läroböcker beskriver detta mer i detalj. Här skall vi bara upp­märksamma några punkter som är viktiga för sammanhanget. Under tidernas lopp har den ställföreträdande tillfyllestgörelsen ibland helt förnekats, ibland begränsats och stympats. Äldre och nyare dogmhistoriska läroböcker beskriver detta mer i detalj. Här skall vi bara upp­märksamma några punkter som är viktiga för sammanhanget.
laran-om-kristus.1580069704.txt.gz · Senast uppdaterad: 2020/01/26 21:15 av jabbin
Donate Powered by PHP Valid HTML5 Valid CSS Driven by DokuWiki