Skillnader

Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.

--- nademedlen [2020/03/09 05:36] – jabbin
+++ nademedlen [2020/03/09 05:39] – jabbin
@@ Rad 559: / Rad 559: @@
 Först måste vi gå in på frågan om vad det är för sorts talesätt Kristus använder, när han räcker fram brödet till att äta och om detta bröd säger: ”Detta är min lekamen”. Som bekant har klassificeringen av själva detta talesätt gett upphov till mycket diskussion. Före alla lärda och olärda undersökningar står det emellertid fast, att de av Kristus använda orden är lätt förståeliga. Det kan inte råda någon tvekan om dem, eftersom Kristus vid nattvardens instiftelse och första firande inte tillfogade någon som helst kommentar till sina ord. Om någon som helst svårighet att förstå, eller ens en möjlighet till ett missförstånd, hade funnits i hans ord, så skulle Kristus ha lagt till den nödvändiga utläggningen. Frånvaron av varje utläggning visar klart och tydligt, att vi i instiftelseorden har att göra med ett talesätt som utan kommentarer är lätt begripligt när man hör eller läser det. I nattvarden använder Jesus ett talesätt, som terminologiskt kort och passande betecknats som //locutio exhibitiva//, ett uppvisande talesätt.
-Detta är det talesätt enligt vilket vi vid framräckandet av ett föremål – även om det är förbundet med ett annat ting (dvs. då subjektet är sammansatt, //complexum//) – endast betecknar det föremål som är aktuellt för oss och till vilket vi vill dra uppmärksamheten. Detta uppvisande talesätt, //locutio exhibitiva//, används allmänt både i dagligt tal och i den heliga Skrift. Räcker vi någon t.ex. ett glas vatten, så säger vi helt enkelt: ”Det här är vatten.” Så drar Kristus med orden: ”Tag, ät; detta är min lekamen” uppmärksamheten inte så mycket till brödet som till det som räcks fram med eller under brödet, nämligen hans lekamen.((Pieper-Mueller återger här inte helt klart Luthers mening, som är att brödet verkligen står i centrum som uppbärande predikatet. Den senare ortodoxien, t.ex. Hollazius, direkt förkastade satsen, att brödet är Kristi lekamen, och Pieper-Mueller torde ej vara varse skillnaden mellan den tidigare och senare utläggningen. (Jfr not 244) (T. Hardts anm.))) När nyare teologer säger, att denna Luthers ”utläggning” är ”konstlad” eller rentav ”omöjlig”, så visar det bara att de förlorat ur sikte det språkbruk som är vanligt bland alla normala människor.
+Detta är det talesätt enligt vilket vi vid framräckandet av ett föremål – även om det är förbundet med ett annat ting (dvs. då subjektet är sammansatt, //complexum//) – endast betecknar det föremål som är aktuellt för oss och till vilket vi vill dra uppmärksamheten. Detta uppvisande talesätt, //locutio exhibitiva//, används allmänt både i dagligt tal och i den heliga Skrift. Räcker vi någon t.ex. ett glas vatten, så säger vi helt enkelt: ”Det här är vatten.” Så drar Kristus med orden: ”Tag, ät; detta är min lekamen” uppmärksamheten inte så mycket till brödet som till det som räcks fram med eller under brödet, nämligen hans lekamen.((Pieper-Mueller återger här inte helt klart Luthers mening, som är att brödet verkligen står i centrum som uppbärande predikatet. Den senare ortodoxien, t.ex. Hollazius, direkt förkastade satsen, att brödet är Kristi lekamen, och Pieper-Mueller torde ej vara varse skillnaden mellan den tidigare och senare utläggningen. (Jfr not 244) (T. Hardts anm.) )) När nyare teologer säger, att denna Luthers ”utläggning” är ”konstlad” eller rentav ”omöjlig”, så visar det bara att de förlorat ur sikte det språkbruk som är vanligt bland alla normala människor.
 Vad Luthers synekdoke eller //locutio exhibitiva// uttrycker är detta: brödet och Kristi lekamen i nattvarden förblir åtskilda till sitt väsen eller till sin egen substans. Men brödet och Kristi lekamen förbinds i nattvarden genom Kristi ord och ordning med varandra till en enhet (//unio sacramentalis//). På grund av denna enhet eller förening säger vi om det nattvardsbröd som räcks fram till att ätas: ”Detta är Kristi lekamen.” Därmed förnekar vi inte brödets existens i nattvarden, men vi nämner bara den ena delen, Kristi lekamen, den som det främst kommer an på. Luther säger: ”Det är som när jag visar och sträcker fram en påse eller penningpung och säger: ’Detta är hundra gulden.’ Då syftar mitt visande och ordet ’detta’ på penningpungen, men eftersom penningpungen och gulden i viss utsträckning är ett väsen, liksom en massa, så syftar ’detta’ samtidigt på gulden.”((WA 26, 444.)) När Luther på detta sätt talar om ”ett väsen”, så vill han därmed säga att brödet och Kristi lekamen i nattvarden är genom Kristi ord och ordning förbundna till en enhet. Därför inför han inskränkningen: ”i viss utsträckning (//aliquo modo//) är ett väsen”.
@@ Rad 661: / Rad 661: @@
 De olikheter som föreligger i nattvardsberättelserna bereder nyare teologer stora svårigheter. De känner sig nödgade att utreda vilken av de fyra (Matteus, Markus, Lukas, Paulus) som återger originalversionen, dvs. de exakta ord, //ipsissima verba//, som Kristus använde vid instiftelsen och firandet av den första nattvarden. Om resultatet av dessa strävanden säger Cremer: ”Det kan inte fastställas vilka ord som är //ipsissima verba Jesu Christi.//”((RE. 3:e uppl., I, 35.)) Somliga ser i dessa olikheter i nattvardsberättelsernas ordalydelse rentav ett bevis mot Skriftens inspiration.
-Den frågeställningen existerar inte för de gamla teologerna, som hävdar Skriftens inspiration. Några av dem förklarar olikheterna med Den Helige Andes avsikt: Han redigerade originalorden alltefter sitt behag, såsom fallet är med gammaltestamentliga citat i Nya testamentet.((Jfr Luther, WA 8, 508.)) Andra anser att alla fyra berättelserna återger originalord. De smärre avvikelserna i ordalydelsen förklaras med antagandet att Kristus vid utdelningen av den första nattvarden inte upprepar precis samma ord då han talat till de tolv utan varierade dem något under utdelningens gång (så säger även några nyare teologer).((Noesgen, Neutest. Offenb. I, 545, Thomasius, Dogm. III, 2, 62.
+Den frågeställningen existerar inte för de gamla teologerna, som hävdar Skriftens inspiration. Några av dem förklarar olikheterna med Den Helige Andes avsikt: Han redigerade originalorden alltefter sitt behag, såsom fallet är med gammaltestamentliga citat i Nya testamentet.((Jfr Luther, WA 8, 508.)) Andra anser att alla fyra berättelserna återger originalord. De smärre avvikelserna i ordalydelsen förklaras med antagandet att Kristus vid utdelningen av den första nattvarden inte upprepar precis samma ord då han talat till de tolv utan varierade dem något under utdelningens gång (så säger även några nyare teologer).((Noesgen, Neutest. Offenb. I, 545, Thomasius, Dogm. III, 2, 62. Denna uppfattning är oförenlig med Luthers och bekännelseskrifternas syn på Kristi ord som skapande maktord, som konsekrerar hela brödet och hela kalken. Den strider mot orden ”er”, som avser alla och icke enskilda kommunikanter, och mot instiftelseordens konsekventa bruk av pluralis (”Tagen”, ”Gören” etc.) Tydningen återgår på ett anakronistiskt sätt på bruket av s.k. distributionsord, som kommentatorerna upplevt i sina egna kyrkor, men som är en fri kyrklig ceremoni, som vissa tider icke alls brukats, helt olikt den gudomligt instiftade konsekrationen som uttalas på Kristi befallning. Se följande noter nr 266, 270, 280, 297. (T. Hardts anm.)) )
-Denna uppfattning är oförenlig med Luthers och bekännelseskrifternas syn på Kristi ord som skapande maktord, som konsekrerar hela brödet och hela kalken. Den strider mot orden ”er”, som avser alla och icke enskilda kommunikanter, och mot instiftelseordens konsekventa bruk av pluralis (”Tagen”, ”Gören” etc.) Tydningen återgår på ett anakronistiskt sätt på bruket av s.k. distributionsord, som kommentatorerna upplevt i sina egna kyrkor, men som är en fri kyrklig ceremoni, som vissa tider icke alls brukats, helt olikt den gudomligt instiftade konsekrationen som uttalas på Kristi befallning. Se följande noter((nr 136, 140, 150, 166)). (T. Hardts anm.)))
 Om vi nu jämför berättelsernas ordalydelse när det gäller de ord som rör brödet, visar det sig att samtliga berättelser direkt uttrycker nattvardens väsen. Alla betecknar Kristi lekamen som nattvardens gåva (jfr ”detta är min lekamen” hos Matteus och Markus och ”Detta är min lekamen, som blir utgiven för er” hos Lukas och Paulus). Vad gäller kalken handlar utsagorna hos Matteus och Markus likaså direkt om nattvardens väsen, dvs. de betecknar Kristi blod som nattvardens gåva. Däremot syftar kalkorden hos Lukas och Paulus mer direkt på huvudändamålet med nattvarden som nådemedel, nämligen på det testamentet eller syndernas förlåtelse.
@@ Rad 777: / Rad 775: @@
 . Till nattvarden skall endast sådana kristna admitteras som redan är döpta, på samma sätt som i Gamla testamentet endast sådana admitterades till påskmåltiden som redan upptagits i nådens förbund genom omskärelsen (2 Mos. 12:48).
-. Till nattvarden skall endast sådana kristna admitteras som kan rannsaka sig själva (1 Kor. 11:28). Detta utesluter från sakramentets bruk barn,((Jfr härtill dock Chemnitz’ Examen Concilii Tridentini, som blott menar, att barnens kommunion icke är nödvändig. Pieper-Muellers sats låter sig icke upprätthållas strängt dogmatiskt utan äger sin riktighet närmast på det pastorala planet. Barn som vilar i dopnåden har inget behov av nattvarden, varför barnkommunion aldrig praktiserats i lutherdomen. (T. Hardts anm.))) medvetslösa, döende som inte längre är vid medvetande, sinnessjuka osv.
+. Till nattvarden skall endast sådana kristna admitteras som kan rannsaka sig själva (1 Kor. 11:28). Detta utesluter från sakramentets bruk barn,((Jfr härtill dock Chemnitz’ Examen Concilii Tridentini, som blott menar, att barnens kommunion icke är nödvändig. Pieper-Muellers sats låter sig icke upprätthållas strängt dogmatiskt utan äger sin riktighet närmast på det pastorala planet. Barn som vilar i dopnåden har inget behov av nattvarden, varför barnkommunion aldrig praktiserats i lutherdomen. (T. Hardts anm.) )) medvetslösa, döende som inte längre är vid medvetande, sinnessjuka osv.
 . Till nattvarden skall endast sådana kristna admitteras som tror på nattvardsorden, alltså sådana som tror, såväl att de i nattvarden tar emot Kristi lekamen och blod, som att Kristus räcker dem denna underbara gåva till deras synders förlåtelse. Detta utesluter från sakramentets bruk kristna som tillhör reformerta samfund. Säkert finns det sanna Guds barn inom sådana reformerta samfund där Kristi //satisfactio vicaria// fortfarande predikas, men eftersom de av svaghet i kunskapen inte tror på nattvardsorden, är de inte i stånd att bruka nattvarden på ett hälsosamt sätt. När det gäller bruket av nattvarden, diskvalificerar aposteln Paulus alla som inte tror på realpresensen, därför att det nödvändiga åtskiljandet mellan Kristi lekamen och annan föda inte kan äga rum hos dem (1 Kor. 11:29). I och med deras förnekelse av realpresensen bortfaller för dem även nattvardens //finis cuius//, nämligen att Kristi lekamen och blod tas emot i nattvarden till syndernas förlåtelse. Detta finner naturligtvis även sin tillämpning på sådana lutheraner som betvivlar realpresensen((Jfr WA 18, 135.)) och även på sådana lutheraner som bekänner realpresensen, men som inte söker syndernas förlåtelse i nattvarden utan tillskriver sakramentet en hälsosam verkan //ex opere operato//.((Jfr Luther WA 19, 501 ff.))