Skillnader

Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.

--- laran-om-manniskan [2020/01/27 09:33] – [7. Kvinnan och gudsbilden] jabbin
+++ laran-om-manniskan [2020/03/09 05:45] – jabbin
@@ Rad 129: / Rad 129: @@
 Människornas invändningar har i särskilt hög grad riktat sig mot arvskulden. Pelagianer, socinianer, arminianer och moderna teologer påstår att endast det som människan själv gör kan tillräknas henne som synd.((Jfr Quenstedt, Syst. I, 995)) Visst måste vi medge att den mänskliga känslan, på grund av den blindhet som råder i våra hjärtan (Ef. 4:18), upprörs av läran om arvsynden, men detta ändrar inte det minsta i vad Skriften lär om arvskuldens faktum (Rom. 5:18-19). Skriftens lära är: Genom //en enda// människas synd har det kommit en fördömelsedom över //alla// människor. Som ett bevis för tillräknandet av Adams synd skall man likaså se arvfördärvet (//corruptio hereditaria//), i vilket alla människor som efter Adams fall avlas och föds befinner sig. Slutligen drar Skriften en parallell mellan tillräknandet av Adams synd och tillräknandet av Kristi rättfärdighet, som sker för hela människosläktet (Rom. 5:18-19). Därför måste den som avvisar tillräknandet av Adams synd också avvisa tillräknandet av Kristi rättfärdighet och därmed förkasta evangeliets hjärta.
-Vad gäller bevisningen av arvskulden, är det kanske lämpligt att här påminna om en sak. För att styrka rättvisan i tillräknandet av Adams synd brukar man påpeka, att Adam varit människosläktets både moraliska och fysiska överhuvud, och att det därför är rätt att hans syndiga gärning tillräknas alla hans efterkommande.((Jfr ibid.)) Mot detta ställs frågan om det är rätt att sonen skall bära på sin faders synd (Hes. 18:20). På det skulle man kunna svara, att Gud förutsett att under liknande förhållanden alla människor skulle ha handlat på samma sätt som Adam.
+Vad gäller bevisningen av arvskulden, är det kanske lämpligt att här påminna om en sak. För att styrka rättvisan i tillräknandet av Adams synd brukar man påpeka, att Adam varit människosläktets både moraliska och fysiska överhuvud, och att det därför är rätt att hans syndiga gärning tillräknas alla hans efterkommande.((Jfr Quenstedt, Syst. I, 995)) Mot detta ställs frågan om det är rätt att sonen skall bära på sin faders synd (Hes. 18:20). På det skulle man kunna svara, att Gud förutsett att under liknande förhållanden alla människor skulle ha handlat på samma sätt som Adam.
 Men när allt kommer omkring är all apologetik här till föga nytta. Vi måste nämligen hålla oss till Skriftens lära, att Gud nu en gång för alla som domare i enlighet med sin högsta domsrätt straffar även Adams efterkommande för dennes brott mot det gudomliga majestätet. Det faktiska tillräknandet av Adams synd är ett av de fakta som Skriften klart intygar, och det är meningslöst, dåraktigt och ogudaktigt att bestrida det. Guds rättfärdighet låter sig inte mätas med mänsklig måttstock. Detta är vad Skriften i Lagen lär ifråga om arvsynden. Vid sidan om det får vi dock inte glömma bort Skriftens lära i evangelium, att Gud för Kristi rättfärdighets skull frikänt och rättfärdiggjort alla människor (Rom. 5:12-21). Eller som det står i en psalm: ”Det som jag genom Adam och Eva i döden förlorat, har du, o Jesu, genom ditt liv och lidande utkorat mig till.”
@@ Rad 153: / Rad 153: @@
 === 3. Arvfördärvets negativa och positiva sida ===
-Den heliga Skrift beskriver arvfördärvet å ena sidan som en defekt (//carentia conformitatis cum lege//, bristande överensstämmelse med Lagen) och å andra sidan också som ont begär (//concupiscentia//), dvs. ett tillstånd av att invärtes vara hängiven det onda (Gal. 5:17, Rom. 7:23, jfr Augsburgska bekännelsen, art. II: //sine metu et fiducia erga Deum et cum concupiscentia//, ”utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse.” ((Ibid.)) I den mån arvsyndens fördärv är //concupiscientia//, kan vi kalla det något positivt (positivt ont).((Jfr Apologin, SKB, s. 98 ff.)) Arvsynden är dock inte något positivt i betydelsen av substans, om vi med ordet substans menar ett ting som består för sig själv eller har en egen särexistens. Arvfördärvet skall förvisso betecknas som en accidens (en avskiljbar egenskap i något annat),((Jfr SKB, s. 557.)) därför att den mänskliga naturen även efter fallet är en Guds skapelse och som sådan god i sig själv. Detta skall fasthållas gentemot varje form av manikeism.((Jfr Konkordieformeln, SKB, s. 500 ff.))
+Den heliga Skrift beskriver arvfördärvet å ena sidan som en defekt (//carentia conformitatis cum lege//, bristande överensstämmelse med Lagen) och å andra sidan också som ont begär (//concupiscentia//), dvs. ett tillstånd av att invärtes vara hängiven det onda (Gal. 5:17, Rom. 7:23, jfr Augsburgska bekännelsen, art. II: //sine metu et fiducia erga Deum et cum concupiscentia//, ”utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse.” ((Jfr Augsb. bek. art. II, SKB s. 57.)) I den mån arvsyndens fördärv är //concupiscientia//, kan vi kalla det något positivt (positivt ont).((Jfr Apologin, SKB, s. 98 ff.)) Arvsynden är dock inte något positivt i betydelsen av substans, om vi med ordet substans menar ett ting som består för sig själv eller har en egen särexistens. Arvfördärvet skall förvisso betecknas som en accidens (en avskiljbar egenskap i något annat),((Jfr SKB, s. 557.)) därför att den mänskliga naturen även efter fallet är en Guds skapelse och som sådan god i sig själv. Detta skall fasthållas gentemot varje form av manikeism.((Jfr Konkordieformeln, SKB, s. 500 ff.))
 Å andra sidan måste man gentemot pelagianismen och synergismen fasthålla, att arvfördärvet är en sådan accidens som gjort mänskliga naturen helt fördärvad, dvs. oduglig till allt andligt gott och böjd till allt ont (Rom. 7:18). Även här måste det fasthållas, att arvsyndens fördärv häftar så hårt vid den mänskliga naturen, att det inte kan skiljas från den genom någon mänsklig kraft eller ansträngning. Ingen annan än Gud själv kan göra det genom sin nåd och allmakt för Kristi skull (Rom. 8:3).((Jfr Konkordieformeln, SKB, s. 502.)) Konkordieformelns första artikel är visserligen föranledd av Flacius felaktiga uttryck, att arvsynden är den fallna människans substans. Men denna artikel är också riktad mot pelagianismen, semipelagianismen och mot Strigels och alla filippisters synergism.((SKB, s. 501 f.))
@@ Rad 291: / Rad 291: @@
 De flesta lutherska teologer antar att endast pånyttfödda kan begå synden mot Den Helige Ande.((Jfr Quenstedt, Syst., I, 1060.)) Likväl är andra (Baier m.fl.) av den åsikten att även sådana som inte är pånyttfödda kan begå denna synd, nämligen i det ögonblick i vilket Den Helige Ande ville omvända dem. Under alla omständigheter måste Den Helige Andes övertygande verkan på själen tänkas ha föregått synden, något som klart framgår av de ovannämnda //sedes doctrinae//.
-Hebr. 6:4-8 och 10:26-27 kan endast genom antagandet att de handlar om //peccatum in Spiritum Sanctum// harmoniseras med Matt. 12 osv., därför att de klart och tydligt fråntar var och en som villigt syndar och som en gång undfått sanningens kunskap och smakat den himmelska gåvan möjligheten till bättring. Beträffande Hebr. 12:17 är här inte tal om Esaus bättring, utan om hans faders Isaaks sinnesändring angående förstfödslovälsignelsen.((Pieper-Mueller förenklar här Piepers mer differentierade ställningstagande. Pieper, I, s. 688, säger om denna tolkning, att den har ”mer för än mot sig” och visar på ställets problematiska natur. Om Hebreerbrevet jfr avsnittet om kanon. (T. Hardts anm.))) Om hans försök att med tårar få till stånd en ändring i //faderns// sinne berättas i 1 Mos. 27:34 ff.
+Hebr. 6:4-8 och 10:26-27 kan endast genom antagandet att de handlar om //peccatum in Spiritum Sanctum// harmoniseras med Matt. 12 osv., därför att de klart och tydligt fråntar var och en som villigt syndar och som en gång undfått sanningens kunskap och smakat den himmelska gåvan möjligheten till bättring. Beträffande Hebr. 12:17 är här inte tal om Esaus bättring, utan om hans faders Isaaks sinnesändring angående förstfödslovälsignelsen.((Pieper-Mueller förenklar här Piepers mer differentierade ställningstagande. Pieper, I, s. 688, säger om denna tolkning, att den har ”mer för än mot sig” och visar på ställets problematiska natur. Om Hebreerbrevet jfr avsnittet om kanon. (T. Hardts anm.) )) Om hans försök att med tårar få till stånd en ändring i //faderns// sinne berättas i 1 Mos. 27:34 ff.
 Att synden mot Den Helige Ande enligt Skriften inte förlåts, står inte i strid med de skriftställen som klart säger, att Kristus förvärvat förlåtelse för alla synder. Skriftvidriga lösningar på denna fråga finns såväl hos kalvinisterna som hos papisterna och synergisterna. Kalvinisterna landar slutligen i lösningen att Guds nådevilja och Kristi förtjänst inte sträcker sig till alla människor, utan endast till en del av dem. Till de människor som Gud över huvud taget inte vill göra saliga hör enligt kalvinisk uppfattning även de som begår synden mot Den Helige Ande. Men denna lösning står i strid med 1 Joh. 2:2.