Skillnader

Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.

--- laran-om-kristus [2020/01/26 21:17] – [I. LÄRAN OM KRISTI PERSON] jabbin
+++ laran-om-kristus [2020/03/09 05:45] (aktuell) – jabbin
@@ Rad 311: / Rad 311: @@
 //Meddelad ära//
-Slutligen tillskriver Skriften Kristi mänskliga natur även meddelad ära. Denna gudomliga ära vill några reformerta tillerkänna Kristi mänskliga natur på grund av dess förening med Guds Sons person, medan andra kallar tillbedjandet av Kristus enligt den mänskliga naturen för en förskräcklig avgudadyrkan (//horrendae idolatriae crimen//).((Så Beza, Opp. Vol. 2, Apolog. 3 ad Selnecc. s. 462, enligt Quenstedt, Syst. II, 287.)) Romarna vill tillerkänna Kristus enligt den mänskliga naturen samma ära som jungfrun Maria, nämligen //hyperdulia//. De låter //latreia// (tillbedjan) tillkomma Gud allena, medan änglarna och helgonen är föremål för //duleia// (vördnad).((Pieper-Mueller hänvisar här till Cathol. Encyclop. art. Incarnation, Vol. VII, 716, vilken hänvisning är tagen från Piepers stora Christliche Dogmatik, II s. 238, not 500. Mueller har dock här felläst Pieper, som klart säger, att denna artikel tillerkänner Kristi mänskliga natur gudomlig ära. Däremot säger Pieper strax därefter, att andra romerska skribenter delar den reformerta uppfattningen. I den påvliga bullan ”Auctorem fidei” av 1794, Denzinger: Enchiridon, 2661, uttalas klart Kristi mänskliga naturs gudomliga tillbedjan till försvar för Jesu-hjärta-kulten. (T. Hardts anm.))) Enligt Skrifter tillkommer emellertid Kristi mänskliga natur gudomliga ära (//cultus vere divinus//, Joh. 3:14 ff, Joh. 6:53, Upp. 5:8 ff, Rom. 10:14, Joh. 3:16). Och än mer: Den ringare ära som de reformerta vill visa Kristus enligt den mänskliga naturen förbjuds uttryckligen i Skriften (Joh. 5:22-23, Fil. 2:9-11). En upplösning av //unio personalis// sker även då man bara vill tillerkänna Kristi mänskliga natur gudomlig ära //ex accidenti//, dvs. på samma sätt som konungens purpurdräkt blir delaktig av konungens ära. Socinianerna kräver inkonsekvent att den upphöjde Kristus skall åkallas, ty de frånkänner honom den väsentliga gudomen och därmed även gudomlig tillbedjan.
+Slutligen tillskriver Skriften Kristi mänskliga natur även meddelad ära. Denna gudomliga ära vill några reformerta tillerkänna Kristi mänskliga natur på grund av dess förening med Guds Sons person, medan andra kallar tillbedjandet av Kristus enligt den mänskliga naturen för en förskräcklig avgudadyrkan (//horrendae idolatriae crimen//).((Så Beza, Opp. Vol. 2, Apolog. 3 ad Selnecc. s. 462, enligt Quenstedt, Syst. II, 287.)) Romarna vill tillerkänna Kristus enligt den mänskliga naturen samma ära som jungfrun Maria, nämligen //hyperdulia//. De låter //latreia// (tillbedjan) tillkomma Gud allena, medan änglarna och helgonen är föremål för //duleia// (vördnad).((Pieper-Mueller hänvisar här till Cathol. Encyclop. art. Incarnation, Vol. VII, 716, vilken hänvisning är tagen från Piepers stora Christliche Dogmatik, II s. 238, not 500. Mueller har dock här felläst Pieper, som klart säger, att denna artikel tillerkänner Kristi mänskliga natur gudomlig ära. Däremot säger Pieper strax därefter, att andra romerska skribenter delar den reformerta uppfattningen. I den påvliga bullan ”Auctorem fidei” av 1794, Denzinger: Enchiridon, 2661, uttalas klart Kristi mänskliga naturs gudomliga tillbedjan till försvar för Jesu-hjärta-kulten. (T. Hardts anm.) )) Enligt Skrifter tillkommer emellertid Kristi mänskliga natur gudomliga ära (//cultus vere divinus//, Joh. 3:14 ff, Joh. 6:53, Upp. 5:8 ff, Rom. 10:14, Joh. 3:16). Och än mer: Den ringare ära som de reformerta vill visa Kristus enligt den mänskliga naturen förbjuds uttryckligen i Skriften (Joh. 5:22-23, Fil. 2:9-11). En upplösning av //unio personalis// sker även då man bara vill tillerkänna Kristi mänskliga natur gudomlig ära //ex accidenti//, dvs. på samma sätt som konungens purpurdräkt blir delaktig av konungens ära. Socinianerna kräver inkonsekvent att den upphöjde Kristus skall åkallas, ty de frånkänner honom den väsentliga gudomen och därmed även gudomlig tillbedjan.
 //Sammanfattning//
@@ Rad 459: / Rad 459: @@
 Båda sidor hade goda avsikter. Giessenteologerna strävade efter att skydda Kristi ringhet eller tjänareskepnad, men de tappade bort att det är endast på grund av Skriftens utsagor som vi människor kan bestämma hur mycket bruk av det gudomliga majestätet som förlikar sig med självutblottelsen eller tjänareskepnaden. Å andra sidan strävade Tübingenteologerna efter att skydda //unio personalis// – men de hade ju ingen rätt att utifrån //unio personalis// dra slutsatsen att //sessio ad dextram// tillkommer Kristus redan i förnedringens tillstånd, eftersom Skriften tillskriver Kristus sittandet på Guds högra sida först i upphöjelsens tillstånd.
-I det stora hela måste man ge Giessenskolan rätt, även om det också där förekom urspårningar, t.ex. då de inte ville låta Joh. 5:17 syfta på den allmänna världsstyrelsen eller ville utesluta Kristi mänskliga natur från den.((Mueller återger här icke helt riktigt Pieper, vilken i sitt verk, II, s. 349, ansluter sig till dem, som ger Giessenteologerna skulden till stridens öppnande genom formuleringar om allestädesnärvaron, och i den av Mueller riktigt återgivna kritiken mot Decisio Saxonica försvarar Tübingenteologerna. (T. Hardts anm.))) För övrigt förnekades inte det som //Decisio Saxonica((Avgörande lärouttalande 1623 i Dresden. (T. Hardts anm.)))// uppställde som kontroversens huvudpunkt av Tübingenskolan, vilket också Calovius med rätta anmärker.((Jfr Calovius, Syst. VII, 624 f.)) Och om //Decisio Saxonica// argumenterar mot Tübingenskolan, att Kristi delaktighet i styrelsen av världen enligt hans mänskliga natur skulle reducera Kristi hela jordeliv – särskilt att han på korset var övergiven av Gud, led och dog – till ett blott sken, så föreligger det en betänklig inkonsekvens.((Syst. VII, 627.)) När det gäller den anstöt som väcks av striden mellan Tübingen- och Giessenteologerna, får man inte glömma att anstöt hört till den kristna lärans om Kristi person historia, något som bekräftas av de anstötliga händelserna vid kyrkomötena på 300- och 400-talet. Men här gäller Kristi ord: ”Och salig är den för vilken jag icke blir en stötesten.” (Matt. 11:6).
+I det stora hela måste man ge Giessenskolan rätt, även om det också där förekom urspårningar, t.ex. då de inte ville låta Joh. 5:17 syfta på den allmänna världsstyrelsen eller ville utesluta Kristi mänskliga natur från den.((Mueller återger här icke helt riktigt Pieper, vilken i sitt verk, II, s. 349, ansluter sig till dem, som ger Giessenteologerna skulden till stridens öppnande genom formuleringar om allestädesnärvaron, och i den av Mueller riktigt återgivna kritiken mot Decisio Saxonica försvarar Tübingenteologerna. (T. Hardts anm.) )) För övrigt förnekades inte det som //Decisio Saxonica((Avgörande lärouttalande 1623 i Dresden. (T. Hardts anm.) ))// uppställde som kontroversens huvudpunkt av Tübingenskolan, vilket också Calovius med rätta anmärker.((Jfr Calovius, Syst. VII, 624 f.)) Och om //Decisio Saxonica// argumenterar mot Tübingenskolan, att Kristi delaktighet i styrelsen av världen enligt hans mänskliga natur skulle reducera Kristi hela jordeliv – särskilt att han på korset var övergiven av Gud, led och dog – till ett blott sken, så föreligger det en betänklig inkonsekvens.((Syst. VII, 627.)) När det gäller den anstöt som väcks av striden mellan Tübingen- och Giessenteologerna, får man inte glömma att anstöt hört till den kristna lärans om Kristi person historia, något som bekräftas av de anstötliga händelserna vid kyrkomötena på 300- och 400-talet. Men här gäller Kristi ord: ”Och salig är den för vilken jag icke blir en stötesten.” (Matt. 11:6).
 Angående terminologin i samband med förnedringen och upphöjelsen skall följande sägas:
@@ Rad 589: / Rad 589: @@
 === 3. Den objektiva och den subjektiva försoningen ===
-På grund av de många villolärorna på denna punkt är det nödvändigt att närmare granska den objektiva försoningen, i synnerhet i dess relation till den subjektiva försoningen.((Pieper-Mueller har här orden ”objektiv rättfärdiggörelse” resp. ”subjektiv rättfärdiggörelse”, medan Pieper skriver ”försoning”, vilket också bibehålls i Pieper-Muellers rubrik. (T. Hardts anm.)))
+På grund av de många villolärorna på denna punkt är det nödvändigt att närmare granska den objektiva försoningen, i synnerhet i dess relation till den subjektiva försoningen.((Pieper-Mueller har här orden ”objektiv rättfärdiggörelse” resp. ”subjektiv rättfärdiggörelse”, medan Pieper skriver ”försoning”, vilket också bibehålls i Pieper-Muellers rubrik. (T. Hardts anm.) ))
-Enligt Skriften finns det en objektiv försoning av alla människor med Gud, dvs. en försoning som inte först skall utföras av människor, utan som har utförts av Kristus för snart 2000 år sedan. Försoningen finns där. Den är förhanden redan innan människorna gör någonting alls och helt oberoende av dem. Den är i likhet med världens skapelse ett fullbordat faktum. Paulus betygar i Rom. 5:10: ”Vi ... blev försonade med honom genom hans Sons död.” Vår försoning med Gud kom således till stånd då Jesus dog. Liksom Kristi död ligger i det förflutna, så ligger även verkställandet av vår försoning i det förflutna (2 Kor. 5:19). Försona (//katallássein//) i Rom. 5:10 och 2 Kor. 5:19 betecknar inte en sinnesändring hos människan utan ett skeende i Guds hjärta. Då Kristus frambar sitt soningsoffer, lät Gud sin vrede mot människorna fara. Detta är inte en dogmatisk konstruktion, utan apostelns egen förklaring (”Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv; han tillräknar inte människorna deras synder” 2 Kor. 5:19). Redan då förlät han i sitt hjärta (//in foro divino//) hela världen dess synd och förklarade den rättfärdig, ty ”att inte tillräkna synden” är enligt Skriftens språkbruk samma sak som att förlåta synden eller att rättfärdigförklara syndaren.((Den äldre missouriska teologin bemödade sig att skilja på försoning och objektiv rättfärdiggörelse, vilken identifierades med Kristi uppståndelse som verkad av Fadern. ”Hans lidande, död och uppståndelse var ingen absolution men väl hans uppväckelse från de döda”, (Synodalbericht ... 1860, s. 46). (T. Hardts anm.)))
+Enligt Skriften finns det en objektiv försoning av alla människor med Gud, dvs. en försoning som inte först skall utföras av människor, utan som har utförts av Kristus för snart 2000 år sedan. Försoningen finns där. Den är förhanden redan innan människorna gör någonting alls och helt oberoende av dem. Den är i likhet med världens skapelse ett fullbordat faktum. Paulus betygar i Rom. 5:10: ”Vi ... blev försonade med honom genom hans Sons död.” Vår försoning med Gud kom således till stånd då Jesus dog. Liksom Kristi död ligger i det förflutna, så ligger även verkställandet av vår försoning i det förflutna (2 Kor. 5:19). Försona (//katallássein//) i Rom. 5:10 och 2 Kor. 5:19 betecknar inte en sinnesändring hos människan utan ett skeende i Guds hjärta. Då Kristus frambar sitt soningsoffer, lät Gud sin vrede mot människorna fara. Detta är inte en dogmatisk konstruktion, utan apostelns egen förklaring (”Ty det var Gud som i Kristus försonade världen med sig själv; han tillräknar inte människorna deras synder” 2 Kor. 5:19). Redan då förlät han i sitt hjärta (//in foro divino//) hela världen dess synd och förklarade den rättfärdig, ty ”att inte tillräkna synden” är enligt Skriftens språkbruk samma sak som att förlåta synden eller att rättfärdigförklara syndaren.((Den äldre missouriska teologin bemödade sig att skilja på försoning och objektiv rättfärdiggörelse, vilken identifierades med Kristi uppståndelse som verkad av Fadern. ”Hans lidande, död och uppståndelse var ingen absolution men väl hans uppväckelse från de döda”, (Synodalbericht ... 1860, s. 46). (T. Hardts anm.) ))
 Enligt Skriften är vidare det faktum att Kristus uppväcktes från de döda en verklig avlösning, dvs. en objektiv rättfärdiggörelse av hela den syndiga världen (Rom. 4:25). Så tydligt betygar Skriften den objektiva, genom Kristus en gång för alla verkställda försoningen av alla människor med Gud (jfr Meyer till 2 Kor. 5:18-19: ”På grund av sina oförsonade synder var människorna under Guds heliga vrede, ’Guds ovänner’, //Deo invisi,// Rom. 5:10, men genom att Gud lät Kristus dö utplånade han deras synder, varigenom alltså Guds vrede upphörde. ... Samma tanke finns i Rom. 5:10 fast med den skillnaden att den uttrycks i passivum”).