Användarverktyg

Webbverktyg


laran-om-gud

Skillnader

Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.

Länk till den här jämförelsesidan

Börjar medFöregående version.
Nästa version.
Föregående version.
laran-om-gud [2020/01/24 19:27] – [8. Den kyrkliga terminologin i den kristna<br>gudskunskapens tjänst] jabbinlaran-om-gud [2021/08/17 10:32] (aktuell) – [8. Den kyrkliga terminologin i den kristna gudskunskapens tjänst] jabbin
Rad 73: Rad 73:
 3. Slutligen tillskriver Skriften de tre personerna också samma gudomliga tillbedjan och dyrkan (Joh. 5:23, Matt. 28:19, 2 Kor. 13:13). I och med att vi låter döpa oss i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn eller låter oss välsignas med Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och Den Helige Andes gemenskap, så tillber vi Den Helige Ande med samma gudomliga dyrkan som tillkommer Fadern och Sonen. Så lyder också med rätta Athanasianums ord: ”vi dyrka en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom.”((SKB, s. 48.))  3. Slutligen tillskriver Skriften de tre personerna också samma gudomliga tillbedjan och dyrkan (Joh. 5:23, Matt. 28:19, 2 Kor. 13:13). I och med att vi låter döpa oss i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn eller låter oss välsignas med Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och Den Helige Andes gemenskap, så tillber vi Den Helige Ande med samma gudomliga dyrkan som tillkommer Fadern och Sonen. Så lyder också med rätta Athanasianums ord: ”vi dyrka en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom.”((SKB, s. 48.)) 
  
-===== 5. Invändningar mot homoousin eller<br>mot Guds enhet =====+===== 5. Invändningar mot homoousin eller mot Guds enhet =====
  
 1. Första invändningen: Då Kristus i Joh. 17:3 kallar Fadern den ende sanne Guden, så innebär detta att väsensenheten eller homoousin med Fadern inte kan tillkomma honom. Svar: Det är just homoousin med Fadern som Kristus så klart och tydligt gör anspråk på att äga (Joh. 10:30; 1 Joh. 5:20). Väsensenheten med Fadern är klart uttalad i Joh. 17:2. Det egentliga ärendet i Joh. 17 är att ge svar på den stora praktiska frågan, hur människorna på ett frälsningsbringande sätt skall lära känna den ende sanne Guden, förutom vilken det inte finns någon annan Gud. Och detta sker endast i den som Gud har sänt, i Guds Son som blivit människa. Detta är anledningen till att Kristus i Joh. 17:3 nämner sig själv som kunskapsobjekt vid sidan om den ende sanne Guden (17:4, 6, 14). Så säger också Luther: ”Detta betyder, att den som vill möta den ende sanne Guden, måste söka honom endast i Herren Kristus, ty i sanning finns ingen annan Gud än han som sänt Kristus.” ((WA 28, 94.))  1. Första invändningen: Då Kristus i Joh. 17:3 kallar Fadern den ende sanne Guden, så innebär detta att väsensenheten eller homoousin med Fadern inte kan tillkomma honom. Svar: Det är just homoousin med Fadern som Kristus så klart och tydligt gör anspråk på att äga (Joh. 10:30; 1 Joh. 5:20). Väsensenheten med Fadern är klart uttalad i Joh. 17:2. Det egentliga ärendet i Joh. 17 är att ge svar på den stora praktiska frågan, hur människorna på ett frälsningsbringande sätt skall lära känna den ende sanne Guden, förutom vilken det inte finns någon annan Gud. Och detta sker endast i den som Gud har sänt, i Guds Son som blivit människa. Detta är anledningen till att Kristus i Joh. 17:3 nämner sig själv som kunskapsobjekt vid sidan om den ende sanne Guden (17:4, 6, 14). Så säger också Luther: ”Detta betyder, att den som vill möta den ende sanne Guden, måste söka honom endast i Herren Kristus, ty i sanning finns ingen annan Gud än han som sänt Kristus.” ((WA 28, 94.)) 
Rad 93: Rad 93:
 Om detta ställe skriver Luther: ”Detta att Kristus säger ’Fadern är större än jag’, det säger han inte om det personliga gudomliga väsendet, vare sig om sitt eller Faderns väsen, såsom arianerna på ett felaktigt sätt vänt på denna text och inte velat inse, vad Kristus här talar om, nämligen om skillnaden när det gäller det rike som han skall ha hos Fadern och den tjänst eller tjänarskepnad som han var i före sin uppståndelse.” ((WA 21, 474.)) I sin predikan över Joh. 14:28-29 säger Luther om detta ställe: (Jesus säger:) ”Fadern är större än jag, därför att jag är en tjänare, men när jag åter kommer till min Fader, då blir jag större, nämligen lika stor som Fadern är, dvs. jag skall härska med honom i samma kraft och majestät.” ((WA 29, 368.)) Kristi ord om att Sonen är ringare i förnedringens tillstånd, som avslutas i och med att han går till Fadern, har tolkats riktigt av en del nyare teologer som Philippi, Hengstenberg, Keil m.fl. Varje annan uppfattning strider mot texten.  Om detta ställe skriver Luther: ”Detta att Kristus säger ’Fadern är större än jag’, det säger han inte om det personliga gudomliga väsendet, vare sig om sitt eller Faderns väsen, såsom arianerna på ett felaktigt sätt vänt på denna text och inte velat inse, vad Kristus här talar om, nämligen om skillnaden när det gäller det rike som han skall ha hos Fadern och den tjänst eller tjänarskepnad som han var i före sin uppståndelse.” ((WA 21, 474.)) I sin predikan över Joh. 14:28-29 säger Luther om detta ställe: (Jesus säger:) ”Fadern är större än jag, därför att jag är en tjänare, men när jag åter kommer till min Fader, då blir jag större, nämligen lika stor som Fadern är, dvs. jag skall härska med honom i samma kraft och majestät.” ((WA 29, 368.)) Kristi ord om att Sonen är ringare i förnedringens tillstånd, som avslutas i och med att han går till Fadern, har tolkats riktigt av en del nyare teologer som Philippi, Hengstenberg, Keil m.fl. Varje annan uppfattning strider mot texten. 
  
-===== 6. Läran om Den Heliga Treenigheten<br>i Gamla testamentet =====+===== 6. Läran om Den Heliga Treenigheten i Gamla testamentet =====
  
 Luthers ställningstagande till denna mycket omstridda punkt kan sammanfattas på följande sätt. Även om Den Heliga Treenigheten inte är lika klart uppenbarad i Gamla testamentet som i Nya testamentet, innehåller dock Gamla testamentet tillräckligt många klara belägg för denna lära.((Jfr WA 42, 166 f.)) Som svar på frågan, om han (Luther) var av den åsikten, att alla judar kände till den treenige Guden, säger Luther, att ”större delen av dem inte trodde på denna lära”, liksom att även ”många finns bland dem som hör vår predikan (i Nya testamentet) som inte ger akt på eller tror på denna lära”.((WA 44, 186.)) I likhet med Luther finner 1500- och 1600-talets och även senare århundradens lutherska teologer, att läran om Den Heliga Treenigheten varit uppenbarad i Gamla testamentet i så måtto att de trogna känt till den och trott på den. Däremot talar teologerna i Helmstedt i anslutning till Calixtus om att Gamla testamentet innehåller spår (//vestigia//) av eller rättare sagt antydningar (//indicia//) om Treenigheten, men inga klara, övertygande uttalanden om den.((Jfr Quenstedt, Syst, I, 510.)) Moderna teologer fäller liknande omdömen.  Luthers ställningstagande till denna mycket omstridda punkt kan sammanfattas på följande sätt. Även om Den Heliga Treenigheten inte är lika klart uppenbarad i Gamla testamentet som i Nya testamentet, innehåller dock Gamla testamentet tillräckligt många klara belägg för denna lära.((Jfr WA 42, 166 f.)) Som svar på frågan, om han (Luther) var av den åsikten, att alla judar kände till den treenige Guden, säger Luther, att ”större delen av dem inte trodde på denna lära”, liksom att även ”många finns bland dem som hör vår predikan (i Nya testamentet) som inte ger akt på eller tror på denna lära”.((WA 44, 186.)) I likhet med Luther finner 1500- och 1600-talets och även senare århundradens lutherska teologer, att läran om Den Heliga Treenigheten varit uppenbarad i Gamla testamentet i så måtto att de trogna känt till den och trott på den. Däremot talar teologerna i Helmstedt i anslutning till Calixtus om att Gamla testamentet innehåller spår (//vestigia//) av eller rättare sagt antydningar (//indicia//) om Treenigheten, men inga klara, övertygande uttalanden om den.((Jfr Quenstedt, Syst, I, 510.)) Moderna teologer fäller liknande omdömen. 
Rad 101: Rad 101:
 Hit hör även sådana skriftställen, a. där Gud talar om sig själv i pluralis (1 Mos. 1:26, 11:7), b. där Gud åkallas och lovprisas trefaldigt (4 Mos. 6:24-26, Jes. 6:3), c. där Herrens ängel som angelus increatus (oskapad ängel) identifieras med Jehova (2 Mos. 3:1-15; 1 Mos. 48:15-16 m.fl.).((Jfr. Gerhard, Loci, De Nat. Dei, 36, 37.)) Om 1 Mos. 48:15-16 säger Luther: ”De två namnen, Gud och ängel, ger alltså två olika personer, och ändå är väsendet helt och hållet ett och odelat. Ty ängeln är också evig, naturlig Gud, i annat fall skulle Jakob inte åkalla honom, men han kallas ängel för sitt ämbetes och sin befallnings skull, som han såsom Sonen har fått från Fadern.” ((WA 52, 339.)) Bland dem som i vår tid företrätt den rätta uppfattningen om Maleach Jehova som angelus increatus kan nämnas Hengstenberg, Keil, Thomasius, Rohnert och Philippi.  Hit hör även sådana skriftställen, a. där Gud talar om sig själv i pluralis (1 Mos. 1:26, 11:7), b. där Gud åkallas och lovprisas trefaldigt (4 Mos. 6:24-26, Jes. 6:3), c. där Herrens ängel som angelus increatus (oskapad ängel) identifieras med Jehova (2 Mos. 3:1-15; 1 Mos. 48:15-16 m.fl.).((Jfr. Gerhard, Loci, De Nat. Dei, 36, 37.)) Om 1 Mos. 48:15-16 säger Luther: ”De två namnen, Gud och ängel, ger alltså två olika personer, och ändå är väsendet helt och hållet ett och odelat. Ty ängeln är också evig, naturlig Gud, i annat fall skulle Jakob inte åkalla honom, men han kallas ängel för sitt ämbetes och sin befallnings skull, som han såsom Sonen har fått från Fadern.” ((WA 52, 339.)) Bland dem som i vår tid företrätt den rätta uppfattningen om Maleach Jehova som angelus increatus kan nämnas Hengstenberg, Keil, Thomasius, Rohnert och Philippi. 
  
-===== 7. Den Heliga Treenighetens obegriplighet<br>för det mänskliga förnuftet =====+===== 7. Den Heliga Treenighetens obegriplighet för det mänskliga förnuftet =====
  
 Å ena sidan vågar vi inte göra någon skillnad mellan gudomlig person och gudomligt väsen, därför att Skriften tillskriver varje person, inte bara Fadern utan också Sonen och Den Helige Ande, inte bara en del av gudomen utan hela gudomen (Kol. 2:9, Apg. 5:4). Luther uttrycker detta på följande sätt: ”Hur personen åtskiljs från själva gudomen, tillkommer ej förnuftet att fråga och är ej förståeligt för änglarna. Ja, det är farligt och inte tillrådligt att mena att någon skillnad finns, eftersom varje person för sig är Gud själv och hela gudomen.” ((WA 39 II, 254.))  Å ena sidan vågar vi inte göra någon skillnad mellan gudomlig person och gudomligt väsen, därför att Skriften tillskriver varje person, inte bara Fadern utan också Sonen och Den Helige Ande, inte bara en del av gudomen utan hela gudomen (Kol. 2:9, Apg. 5:4). Luther uttrycker detta på följande sätt: ”Hur personen åtskiljs från själva gudomen, tillkommer ej förnuftet att fråga och är ej förståeligt för änglarna. Ja, det är farligt och inte tillrådligt att mena att någon skillnad finns, eftersom varje person för sig är Gud själv och hela gudomen.” ((WA 39 II, 254.)) 
Rad 113: Rad 113:
 Den reformerte teologen Keckermann försökte vederlägga antitrinitarierna genom att säga, att personernas trefald skulle framgå av Guds väsen självt i den meningen att Gud inte skulle kunna vara Gud, om det inte fanns tre olika existenssätt eller personer. Nyare teologer har liknande spekulationer. Med rätta påminner det gamla dogmatikerna gång på gång om att kunskap om och belägg för Den Heliga Treenigheten inte finns någon annanstans än i den heliga Skrift.((Jfr Quenstedt, Syst. I, 559.))  Den reformerte teologen Keckermann försökte vederlägga antitrinitarierna genom att säga, att personernas trefald skulle framgå av Guds väsen självt i den meningen att Gud inte skulle kunna vara Gud, om det inte fanns tre olika existenssätt eller personer. Nyare teologer har liknande spekulationer. Med rätta påminner det gamla dogmatikerna gång på gång om att kunskap om och belägg för Den Heliga Treenigheten inte finns någon annanstans än i den heliga Skrift.((Jfr Quenstedt, Syst. I, 559.)) 
  
-På invändningen, att sådana förklaringar är nyttiga och nödvändiga, har våra lutherska dogmatiker svarat, att de inte alls är nyttiga utan bara skadar.((Jfr ibid.)) Den som tillåter sig hysa egna tankar angående den gudomliga Treenigheten, tar sig nämligen friheten att spela Den Helige Andes roll, eftersom det är endast denne som utrannsakar och känner Guds djuphet (1 Kor. 2:10). Det är en förmätenhet som ligger på gränsen till vansinne, när en människa, som inte ens vet vad som är i hans like, i människan (1 Kor. 2:11), inbillar sig kunna veta vad som är i den majestätiske Guden, som bor i ett ljus dit ingen människa kan komma (1 Tim. 6:16, Joh. 1:18). +På invändningen, att sådana förklaringar är nyttiga och nödvändiga, har våra lutherska dogmatiker svarat, att de inte alls är nyttiga utan bara skadar.((Jfr Quenstedt, Syst. I, 559.)) Den som tillåter sig hysa egna tankar angående den gudomliga Treenigheten, tar sig nämligen friheten att spela Den Helige Andes roll, eftersom det är endast denne som utrannsakar och känner Guds djuphet (1 Kor. 2:10). Det är en förmätenhet som ligger på gränsen till vansinne, när en människa, som inte ens vet vad som är i hans like, i människan (1 Kor. 2:11), inbillar sig kunna veta vad som är i den majestätiske Guden, som bor i ett ljus dit ingen människa kan komma (1 Tim. 6:16, Joh. 1:18). 
  
 Eftersom den moderna teologin förnekar att Skriften är Guds Ord, och följaktligen uppgivit Skriften till förmån för det egna jaget som teologiserande subjekt, kan den naturligtvis inte framställa någonting annat än mänskliga tankar om Treenigheten. Vi kan dela upp de olika jag-produkterna i två grupper. Den ena gruppen består av dem som låter en helt öppen unitarism stiga upp ur sitt jag. De förklarar uttryckligen att de inte anser vare sig Sonen eller Den Helige Ande vara en gudomlig person. Om de fortfarande använder uttrycken Fader, Son och Helig Ande, säger de rent ut, att de menar tre olika potenser, viljor eller sätt att verka hos den enda gudomspersonen. Här har vi att göra med ett återuppväckande av den gamla monarkianismen resp. socinianismen. Dess företrädare bildar den moderna teologins liberala flygel.  Eftersom den moderna teologin förnekar att Skriften är Guds Ord, och följaktligen uppgivit Skriften till förmån för det egna jaget som teologiserande subjekt, kan den naturligtvis inte framställa någonting annat än mänskliga tankar om Treenigheten. Vi kan dela upp de olika jag-produkterna i två grupper. Den ena gruppen består av dem som låter en helt öppen unitarism stiga upp ur sitt jag. De förklarar uttryckligen att de inte anser vare sig Sonen eller Den Helige Ande vara en gudomlig person. Om de fortfarande använder uttrycken Fader, Son och Helig Ande, säger de rent ut, att de menar tre olika potenser, viljor eller sätt att verka hos den enda gudomspersonen. Här har vi att göra med ett återuppväckande av den gamla monarkianismen resp. socinianismen. Dess företrädare bildar den moderna teologins liberala flygel. 
Rad 151: Rad 151:
 Uttrycket person används dock samtidigt i en unik mening i läran om Den Heliga Treenigheten. Talar vi om tre mänskliga personer, har varje person sitt särskilda väsen, sin särskilda vilja och sina särskilda verk. Så förhåller det sig inte, när det gäller de tre personerna i det gudomliga majestätet. De tre personerna i Gud har ett och samma väsen, samma gudomliga egenskaper och samma gudomliga verk. Tre människor har ett väsen enligt sin art (//secundum speciem//). De tre personerna i Gud har emellertid ett väsen till antalet (//secundum numerum, eandem numero essentiam//). Därför är läran om Den Heliga Treenigheten en hemlighet som är helt outgrundlig för det mänskliga förnuftet. Vi kan således med det mänskliga förnuftet inte förklara hur det kan vara så, att enbart Guds Son blev människa, utan att Fadern och Den Helige Ande samtidigt blev människa. Men faktum kvarstår (Joh. 1:14, Gal. 4:4, Kol. 2:9), även om det överstiger mänskligt förnuft.  Uttrycket person används dock samtidigt i en unik mening i läran om Den Heliga Treenigheten. Talar vi om tre mänskliga personer, har varje person sitt särskilda väsen, sin särskilda vilja och sina särskilda verk. Så förhåller det sig inte, när det gäller de tre personerna i det gudomliga majestätet. De tre personerna i Gud har ett och samma väsen, samma gudomliga egenskaper och samma gudomliga verk. Tre människor har ett väsen enligt sin art (//secundum speciem//). De tre personerna i Gud har emellertid ett väsen till antalet (//secundum numerum, eandem numero essentiam//). Därför är läran om Den Heliga Treenigheten en hemlighet som är helt outgrundlig för det mänskliga förnuftet. Vi kan således med det mänskliga förnuftet inte förklara hur det kan vara så, att enbart Guds Son blev människa, utan att Fadern och Den Helige Ande samtidigt blev människa. Men faktum kvarstår (Joh. 1:14, Gal. 4:4, Kol. 2:9), även om det överstiger mänskligt förnuft. 
  
-3. //Essentia, osia, fysis//, väsen. Men väsen förstår vi i läran om Treenigheten det ena, dvs. det blott en gång förekommande, gudomliga väsendet (//eandem numero essentia//) i det gudomliga majestätet. Även ordet väsen används således i en unik mening i läran om Treenigheten. Då vi t.ex. säger att tre människor har //ett// väsen, så föreligger det som verkligen (//in concreto//) existerar tre gånger eller i tre exemplar. Det ena och enda väsendet hos tre mänskliga personer är endast en tankens skapelse, något abstrakt (//nomen universale//). Däremot är de tre personernas enda gudomliga väsen i Gud något konkret, dvs. något verkligt existerande, därför att det väsendet bara är förhanden en enda gång och helt och odelat tillkommer varje person i det gudomliga majestätet eller är hela gudomen själv.((Jfr Chemnitz, Loci I, s. 38 f, Gerhard, Loci De Nat. Dei 49.)) +3. //Essentia, osia, fysis//, väsen. Men väsen förstår vi i läran om Treenigheten det ena, dvs. det blott en gång förekommande, gudomliga väsendet (//eadem numero essentia//) i det gudomliga majestätet. Även ordet väsen används således i en unik mening i läran om Treenigheten. Då vi t.ex. säger att tre människor har //ett// väsen, så föreligger det som verkligen (//in concreto//) existerar tre gånger eller i tre exemplar. Det ena och enda väsendet hos tre mänskliga personer är endast en tankens skapelse, något abstrakt (//nomen universale//). Däremot är de tre personernas enda gudomliga väsen i Gud något konkret, dvs. något verkligt existerande, därför att det väsendet bara är förhanden en enda gång och helt och odelat tillkommer varje person i det gudomliga majestätet eller är hela gudomen själv.((Jfr Chemnitz, Loci I, s. 38 f, Gerhard, Loci De Nat. Dei 49.)) 
  
 Att man måste hålla fast vid det gudomliga väsendets numeriska enhet hos de tre verkligt åtskilda personerna, förklarar Luther så här: ”En människa, född av andra, blir inte bara en särskild, egen person av sin fader utan också ett särskilt, eget väsen. Sonen förblir inte i sin faders väsen, inte heller förblir fadern i sonens väsen. Men här (i det gudomliga majestätet) föds Sonen av en annan person och förblir ändå i sin Faders väsen och Fadern förblir i Sonens väsen. De är alltså åtskilda efter personerna men förblir i ett enda, odelat och oskiljaktigt väsen. ... Hur det går till, måste vi tro, ty det är inte möjligt att utforska ens för änglarna, och ändå betraktar de det oavlåtligt med glädje.” ((WA 50, 274.))  Att man måste hålla fast vid det gudomliga väsendets numeriska enhet hos de tre verkligt åtskilda personerna, förklarar Luther så här: ”En människa, född av andra, blir inte bara en särskild, egen person av sin fader utan också ett särskilt, eget väsen. Sonen förblir inte i sin faders väsen, inte heller förblir fadern i sonens väsen. Men här (i det gudomliga majestätet) föds Sonen av en annan person och förblir ändå i sin Faders väsen och Fadern förblir i Sonens väsen. De är alltså åtskilda efter personerna men förblir i ett enda, odelat och oskiljaktigt väsen. ... Hur det går till, måste vi tro, ty det är inte möjligt att utforska ens för änglarna, och ändå betraktar de det oavlåtligt med glädje.” ((WA 50, 274.)) 
Rad 185: Rad 185:
 När det gäller det förstnämnda uttalandet medger Luther, att dessa ord inte ”låter särskilt vackra”, men han tillägger att vi inte har några bättre ord i denna artikel som är upphöjd över allt mänskligt förstånd och tal.((WA 21, 509.)) När det gäller //homoousios//, skriver Luther: ”Om nu min själ hatade ordet //homoousios// och jag inte ville använda det, skulle jag inte vara någon kättare. Ty vem skulle kunna tvinga mig att använda detta ord, om jag blott håller fast vid saken som fastställdes på konciliet utifrån Skriften?” ((WA 8, 117 f.)) Dessa ord kan inte anföras som bevis för att hans inställning inte skulle överensstämma med den gamla kyrkans. F.ö. tillskrev i likhet med Luther också våra lutherska dogmatiker de kyrkliga uttrycken endast en betingad och inte någon absolut nödvändighet.((Philippi, Glaubensl.2 II, 156 f.)) Luthers avvisande av arianismen i alla former har han förvisso skarpt nog gett uttryck för.((WA 54, 58.))  När det gäller det förstnämnda uttalandet medger Luther, att dessa ord inte ”låter särskilt vackra”, men han tillägger att vi inte har några bättre ord i denna artikel som är upphöjd över allt mänskligt förstånd och tal.((WA 21, 509.)) När det gäller //homoousios//, skriver Luther: ”Om nu min själ hatade ordet //homoousios// och jag inte ville använda det, skulle jag inte vara någon kättare. Ty vem skulle kunna tvinga mig att använda detta ord, om jag blott håller fast vid saken som fastställdes på konciliet utifrån Skriften?” ((WA 8, 117 f.)) Dessa ord kan inte anföras som bevis för att hans inställning inte skulle överensstämma med den gamla kyrkans. F.ö. tillskrev i likhet med Luther också våra lutherska dogmatiker de kyrkliga uttrycken endast en betingad och inte någon absolut nödvändighet.((Philippi, Glaubensl.2 II, 156 f.)) Luthers avvisande av arianismen i alla former har han förvisso skarpt nog gett uttryck för.((WA 54, 58.)) 
  
-===== 9. Närmare framställning av Skriftens lära om<br>Guds väsen och egenskaper =====+===== 9. Närmare framställning av Skriftens lära om Guds väsen och egenskaper =====
  
 //(De essentia et attributis divinis)//  //(De essentia et attributis divinis)// 
Rad 209: Rad 209:
 Till de predikat som Gud använder sig av i Skriften hör även hans namn (El, Elohim, Elohe, Eljon osv.). Medan de namn som vi människor bär för det mesta är av ringare betydelse, beskriver Guds namn honom till hans väsen och egenskaper, särskilt med avseende på hans outsägliga barmhärtighet mot oss syndiga människor (jfr Jesus, Kristus, Frälsaren, osv.). Guds väsentliga och obestridliga namn Jehova beskriver honom inte endast som den evigt varande (Luther: ”det blotta ’är’ ”) utan också som den nådige förbundsguden som i sin frälsande kärlek tar sig an sitt folk. Roms, hedningarnas och turkarnas rabblande, när det gäller Guds namn (jfr de mer än 500 olika namnen på Allah i Koranen, den romerska rosenkransens pärlrad av böner och buddhisternas mekaniska böneteknik) har sin grund i att dessa inte känner till Jesu Kristi namn, i vilket vi har förlossningen genom hans blod, nämligen syndernas förlåtelse. Hit hör också Luthers ständigt återkommande påminnelser om att Guds namn äras genom den rätta läran som utgår från Skriften allena, och att kyrkan byggs upp genom den, medan den falska läran vanhelgar Guds namn och bryter ner kyrkan.((WA 16, 472 f.))  Till de predikat som Gud använder sig av i Skriften hör även hans namn (El, Elohim, Elohe, Eljon osv.). Medan de namn som vi människor bär för det mesta är av ringare betydelse, beskriver Guds namn honom till hans väsen och egenskaper, särskilt med avseende på hans outsägliga barmhärtighet mot oss syndiga människor (jfr Jesus, Kristus, Frälsaren, osv.). Guds väsentliga och obestridliga namn Jehova beskriver honom inte endast som den evigt varande (Luther: ”det blotta ’är’ ”) utan också som den nådige förbundsguden som i sin frälsande kärlek tar sig an sitt folk. Roms, hedningarnas och turkarnas rabblande, när det gäller Guds namn (jfr de mer än 500 olika namnen på Allah i Koranen, den romerska rosenkransens pärlrad av böner och buddhisternas mekaniska böneteknik) har sin grund i att dessa inte känner till Jesu Kristi namn, i vilket vi har förlossningen genom hans blod, nämligen syndernas förlåtelse. Hit hör också Luthers ständigt återkommande påminnelser om att Guds namn äras genom den rätta läran som utgår från Skriften allena, och att kyrkan byggs upp genom den, medan den falska läran vanhelgar Guds namn och bryter ner kyrkan.((WA 16, 472 f.)) 
  
-==== B. OLIKA UPPDELNINGAR AV GUDS EGENSKAPER ====+==== B. Olika uppdelningar av guds egenskaper ====
  
 Av pedagogiska skäl, //docendi causa//, har de gudomliga egenskaperna uppdelats på olika sätt. Hos de gamla lutherska dogmatikerna finner vi bl.a. någon av följande två uppdelningar: 1. uppdelningen i vilande och verkande egenskaper och 2. uppdelningen i negativa och positiva egenskaper.  Av pedagogiska skäl, //docendi causa//, har de gudomliga egenskaperna uppdelats på olika sätt. Hos de gamla lutherska dogmatikerna finner vi bl.a. någon av följande två uppdelningar: 1. uppdelningen i vilande och verkande egenskaper och 2. uppdelningen i negativa och positiva egenskaper. 
laran-om-gud.1579890463.txt.gz · Senast uppdaterad: 2020/01/24 19:27 av jabbin

Donate Powered by PHP Valid HTML5 Valid CSS Driven by DokuWiki