laran-om-gud
Skillnader
Här visas skillnader mellan den valda versionen och den nuvarande versionen av sidan.
Börjar medFöregående version.Nästa version. | Föregående version. | ||
laran-om-gud [2020/01/18 23:03] – [1. Den naturliga gudskunskapen] jabbin | laran-om-gud [2021/08/17 10:32] (aktuell) – [8. Den kyrkliga terminologin i den kristna gudskunskapens tjänst] jabbin | ||
---|---|---|---|
Rad 1: | Rad 1: | ||
====== Läran om Gud ====== | ====== Läran om Gud ====== | ||
- | //(DE DEO)// | + | **(DE DEO)** |
- | All mänsklig kunskap om Gud är beroende av Guds självuppenbarelse. Det kan inte finnas någon s.k. absolut gudskunskap, | + | All mänsklig kunskap om Gud är beroende av Guds självuppenbarelse. Det kan inte finnas någon s.k. absolut gudskunskap, |
===== 1. Den naturliga gudskunskapen ===== | ===== 1. Den naturliga gudskunskapen ===== | ||
- | //(Notitia Dei naturalis)// | + | //(Notitia Dei naturalis)// |
- | Vad gäller innehållet i den naturliga gudskunskapen omfattar denna inte bara insikten om att det finns en personlig, evig och allsmäktig Gud som skapat världen och som upprätthåller och regerar den, utan också kunskapen om att Gud är en helig och rättfärdig Gud som bjuder och belönar det goda, och som förbjuder och straffar det onda. Denna guds-kunskap | + | Vad gäller innehållet i den naturliga gudskunskapen omfattar denna inte bara insikten om att det finns en personlig, evig och allsmäktig Gud som skapat världen och som upprätthåller och regerar den, utan också kunskapen om att Gud är en helig och rättfärdig Gud som bjuder och belönar det goda, och som förbjuder och straffar det onda. Denna gudskunskap |
- | a. genom de skapade tingen (creaturae Dei), vilka själva bär vitt-nesbörd | + | a. genom de skapade tingen (//creaturae Dei//), vilka själva bär vittnesbörd |
- | b. genom Guds fortsatta verksamhet såväl i naturen som i folkens historia (Apg. 14:15-17; 17:26-28). Gud har visserligen tillåtit | + | b. genom Guds fortsatta verksamhet såväl i naturen som i folkens historia (Apg. 14:15-17; 17:26-28). Gud har visserligen tillåtit |
- | c. genom den Lag som Gud inskrivit i människans hjärta. Genom denna nalkas Gud människan inte bara utifrån, som fallet är när det gäller skapelsens verk och historia, utan även inifrån, från människans eget inre och betygar sig som den helige och rättfärdige Guden som bjuder och belönar det goda samt förbjuder och straffar det onda (Rom. 1:32, 2:14-15). Enligt dessa skriftställen utgör människans samvete Guds domstol i människan och uppfattas också av människan som så-dan. Det är en förklaring till hedningarnas försök att blidka Gud genom gudstjänster, | + | c. genom den Lag som Gud inskrivit i människans hjärta. Genom denna nalkas Gud människan inte bara //utifrån//, som fallet är när det gäller skapelsens verk och historia, utan även //inifrån//, från människans eget inre och betygar sig som den helige och rättfärdige Guden som bjuder och belönar det goda samt förbjuder och straffar det onda (Rom. 1:32, 2:14-15). Enligt dessa skriftställen utgör människans samvete Guds domstol i människan och uppfattas också av människan som sådan. Det är en förklaring till hedningarnas försök att blidka Gud genom gudstjänster, |
- | Ateismen i alla dess former (öppen ateism, panteism, polyteism, | + | Ateismen i alla dess former (öppen ateism, panteism, polyteism, |
- | Så långt den sträcker sig är den naturliga gudskunskap en sann kun-skap | + | Så långt den sträcker sig är den naturliga gudskunskap en sann kunskap |
- | Vad beträffar den naturliga gudskunskapens praktiska resultat | + | Vad beträffar den naturliga gudskunskapens praktiska resultat |
- | Av denna anledning framhäver Apologin värdet av förnuftets | + | Av denna anledning framhäver Apologin värdet av förnuftets |
- | De lutherska teologernas utsagor om den naturliga gudskunskapen är väl övervägda. Å ena sidan ger de en utförlig framställning av dess stora värde.((Jfr Chemnitz, Loci II, 103 f, ed. Viteb. 1623.)) Å andra sidan uppvisar de dess brister och dess fullständi-ga | + | De lutherska teologernas utsagor om den naturliga gudskunskapen är väl övervägda. Å ena sidan ger de en utförlig framställning av dess stora värde.((Jfr Chemnitz, Loci II, 103 f, ed. Viteb. 1623.)) Å andra sidan uppvisar de dess brister och dess fullständiga |
===== 2. Den kristna gudskunskapen ===== | ===== 2. Den kristna gudskunskapen ===== | ||
- | Den kristna gudskunskap som har den heliga Skrift som kunskapsgrund är trinitarisk, | + | Den kristna gudskunskap som har den heliga Skrift som kunskapsgrund är trinitarisk, |
- | Lika entydigt lär Skriften emellertid också att den ende Guden är Fadern, Sonen och Den Helige Ande, alltså tre personer i en gudom, ty Fader, Son och Helig Ande är personbeteckningar (Matt. 28: | + | Lika entydigt lär Skriften emellertid också att den ende Guden är Fadern, Sonen och Den Helige Ande, alltså tre personer i en gudom, ty Fader, Son och Helig Ande är personbeteckningar (Matt. 28: |
- | Det är endast genom Guds uppenbarelse i den heliga Skrift som den kristna gudskunskapen förmedlas och verkas. Ty Gud gör sitt innersta väsen och sitt hjärta tillgängligt för oss människor i den heliga Skrift som ju är hans Ord. Genom den kristna gudskunskapen känner vi Gud – | + | Det är endast genom Guds uppenbarelse i den heliga Skrift som den kristna gudskunskapen förmedlas och verkas. Ty Gud gör sitt innersta väsen och sitt hjärta tillgängligt för oss människor i den heliga Skrift som ju är hans Ord. Genom den kristna gudskunskapen känner vi Gud – för att tala med Luther – ”inifrån”, |
+ | Under alla tider och särskilt i våra dagar har man stött sig på den långa och med mycken anstöt förbundna kampen som den kristna kyrkan fört om läran om Den Heliga Treenigheten. Men den kristna kyrkan har haft klart för sig att den kamp hon förde gällde hennes kristna gudskunskap och därmed själva saligheten. Även reformationens kyrka bekänner läran om Treenigheten i Augustanas första artikel och tar avstånd från alla som förnekar den. Apologin slår fast att alla förnekare av Treenigheten som uppträtt inom den yttre kristenheten står utanför den kristna kyrkan.((SKB, | ||
+ | Oavlåtligt och med stor bestämdhet har särskilt Luther hållit fast vid läran om Den Heliga Treenigheten inte bara i skarpt hållna teologiska teser som han skrivit i sin egenskap av professor i teologi, utan i samtliga skrifter, i synnerhet i predikningarna för det kristna lekfolket.((Jfr WA 54, 31.)) Man bör läsa t.ex. två av hans predikningar för Trefaldighetssöndagen, | ||
- | Jfr Gerhard, Loci, De Nat. Dei, 63, 81. | ||
- | 10 WA 39 II, 253. | ||
- | |||
- | 160 | ||
- | |||
- | för att tala med Luther – ”inifrån ”, och vi känner till ”vad han har i sitt sinne gentemot människorna på det att de må bli saliga”.11 Förblir vi alltså vid Skriften och lyssnar vi på det som Gud säger om sig själv, in-ser vi att den ene Guden är Fadern, Sonen och Den Helige Ande, och vi får också reda på vad för slag tankar som Gud från evighet haft om oss i synd fallna människor. Därmed kommer vi till den kristna gudskunska-pens praktiska resultat. Den låter oss inte förbli i ett dåligt samvete utan ger oss ett gott samvete. Den är vår salighet. Skriften uppenbarar näm-ligen för oss inte bara att Gud är treenig, utan också att denne treenige Gud är vår saliggörare (Joh. 3:16, 2 Kor. 5:18-21). Den som säger ”Jag tror på Gud, Fader, Son och Helig Ande” i den betydelse som Skriften ger dessa ord, säger därmed samtidigt ”Jag tror på den Gud som är nå-digt inställd mot mig syndare.” | ||
- | |||
- | Under alla tider och särskilt i våra dagar har man stött sig på den långa och med mycken anstöt förbundna kampen som den kristna kyr-kan fört om läran om Den Heliga Treenigheten. Men den kristna kyrkan har haft klart för sig att den kamp hon förde gällde hennes kristna guds-kunskap och därmed själva saligheten. Även reformationens kyrka be-känner läran om Treenigheten i Augustanas första artikel och tar av-stånd från alla som förnekar den. Apologin slår fast att alla förnekare av Treenigheten som uppträtt inom den yttre kristenheten står utanför den kristna kyrkan.12 | ||
- | |||
- | Oavlåtligt och med stor bestämdhet har särskilt Luther hållit fast vid läran om Den Heliga Treenigheten inte bara i skarpt hållna teologiska teser som han skrivit i sin egenskap av professor i teologi, utan i samt-liga skrifter, i synnerhet i predikningarna för det kristna lekfolket.13 Man bör läsa t.ex. två av hans predikningar för Trefaldighetssöndagen, | ||
- | |||
- | |||
- | |||
- | |||
- | |||
- | Jfr WA 21, 509 f. | ||
- | SKB, s. 95. | ||
- | Jfr WA 54, 31. | ||
- | Jfr WA 21, 508 f, WA 41, 270 ff. | ||
- | |||
- | 161 | ||
- | |||
===== 3. Kyrkans kamp för den kristna gudskunskapen ===== | ===== 3. Kyrkans kamp för den kristna gudskunskapen ===== | ||
- | Den kristna gudskunskapen blev inte kyrklig lära genom koncilier som t.ex. konciliet i Nicea eller i Konstantinopel, | + | Den kristna gudskunskapen blev inte kyrklig lära genom koncilier som t.ex. konciliet i Nicea eller i Konstantinopel, |
==== Kampen mot förnekare av de tre personerna ==== | ==== Kampen mot förnekare av de tre personerna ==== | ||
- | Man brukar sammanfatta förnekarna av de tre personerna under sam-lingsbeteckningarna | + | Man brukar sammanfatta förnekarna av de tre personerna under samlingsbeteckningarna |
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | Jfr WA 50, 605. | + | |
- | + | ||
- | 162 | + | |
- | + | ||
- | Till förnekarna av de tre personerna hörde också de gamla photinia-nerna, | + | |
- | + | ||
- | Skriftens bevisföring, | + | |
- | + | ||
- | a. genom namnen Fader, Son och Helig Ande som inte innebär en persons tre uppenbarelseformer, | + | |
- | b. genom de predikat | + | Till förnekarna av de tre personerna hörde också de gamla photinianerna, |
- | c. genom de skriftutsagor som uttryckligen betecknar förhållandet mellan Fadern och Sonen och Den Helige Ande som av olikartat slag (Joh. 5:32, 37, 14:16). Därför heter det i Athanasianum: | + | Skriftens bevisföring, med vilken den kristna kyrkan övervinner unitarianismen, är fullt klar. Den sker: |
+ | a. genom namnen Fader, Son och Helig Ande som inte innebär en persons tre uppenbarelseformer, | ||
- | Jfr Grundwahrheiten5, s. 115. | + | b. genom de predikat som i Skriften förbinds med Fadern, Sonen och Den Helige Ande, som t.ex. ”känna”, ”vilja”, ”lära”, |
- | Jfr Barth, Dogmatik 1/2, s. 404. | + | |
- | SKB, s. 48. | + | |
- | 163 | + | c. genom de skriftutsagor som uttryckligen betecknar förhållandet mellan Fadern och Sonen och Den Helige Ande som av olikartat slag (Joh. 5:32, 37, 14:16). Därför heter det i Athanasianum: |
- | + | ||
- | ”De använda här ordet person i samma betydelse som det har hos kyr-kans | + | |
===== 4. Kampen mot förnekare av den ende Guden ===== | ===== 4. Kampen mot förnekare av den ende Guden ===== | ||
- | Guds enhet förnekas när tre gudomliga väsen (tres essentiae divinae) eller tre gudomliga naturer (tres naturae divinae) tillskrivs de tre perso-nerna | + | Guds enhet förnekas när tre gudomliga väsen (//tres essentiae divinae//) eller tre gudomliga naturer (//tres naturae divinae//) tillskrivs de tre personerna |
- | Gentemot tritheiterna och subordinatianerna fasthåller den kristna kyrkan att det inte kan vara tal vare sig om ett mångfaldigande eller om en gradskillnad, | + | Gentemot tritheiterna och subordinatianerna fasthåller den kristna kyrkan att det inte kan vara tal vare sig om ett mångfaldigande eller om en gradskillnad, |
- | Viktigt i detta sammanhang är användningen av det gudomliga | + | Viktigt i detta sammanhang är användningen av det gudomliga |
+ | Eftersom det inte finns någon uppdelning eller gradskillnad i det gudomliga väsendet, och eftersom således hela det gudomliga väsendet odelat tillkommer varje person, finns det enligt Skriften inte heller några delar eller någon gradskillnad, | ||
+ | 1. När det gäller de gudomliga egenskaperna, | ||
+ | 2. När det gäller de gudomliga gärningarna, | ||
- | SKB, s. 56. | + | 3. Slutligen tillskriver Skriften de tre personerna också samma gudomliga tillbedjan och dyrkan (Joh. 5:23, Matt. 28:19, 2 Kor. 13:13). I och med att vi låter döpa oss i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn eller låter oss välsignas med Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och Den Helige Andes gemenskap, så tillber vi Den Helige Ande med samma gudomliga dyrkan som tillkommer Fadern och Sonen. Så lyder också med rätta Athanasianums ord: ”vi dyrka en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom.”((SKB, s. 48.)) |
- | 164 | + | ===== 5. Invändningar mot homoousin |
- | + | ||
- | ’Är’ eller ’Varande’.” 20 Medan namnet Elohim även används som be-teckning för skapade varelser, i den mån dessa har verkliga | + | |
- | Eftersom det inte finns någon uppdelning eller gradskillnad | + | 1. Första invändningen: |
- | När det gäller de gudomliga egenskaperna, | + | 2. Andra invändningen: |
- | När det gäller de gudomliga gärningarna, | + | Enligt Guds självuppenbarelse i Skriften |
- | Slutligen tillskriver Skriften de tre personerna | + | Ett uppgivande av den kristna gudskunskapen föreligger |
+ | Det kyrkliga talesättet: | ||
+ | 3. Tredje invändningen: | ||
- | WA 53, 606 f. | + | Men denna verksamhet blir därigenom inte uppdelad, utan den förblir en till antalet (//una numero actio//) och tillkommer helt och hållet såväl Fadern som Sonen och Den Helige Ande (Joh. 5:19). Därför säger de gamla teologerna i en kommentar till Joh. 5:19 detta: ”Orden påvisar inte vanmakt((hos Sonen)) utan samma gudomliga majestät((som hos Fadern)), emedan de äger samma makt och verkan”. Just därför att verkandet odelat tillkommer Fadern och Sonen och Den Helige Ande, blir hela den gudomliga gärningen i en rad skriftställen tillskriven bara en person utan omnämnande av de andra personerna. Så blir t.ex. skapelseverket tillskrivet Sonen (Hebr. 1:10) och utdelandet av nådegåvorna i kyrkan blir tillskrivet Den Helige Ande (1 Kor. 12:11). |
- | 165 | + | 4. Fjärde invändningen: Eftersom Kristus säger om sig själv i Joh. 14:28, att Fadern är större än Sonen, förnekar han därmed homoousin. Här förbiser man att när Kristus på detta ställe talar om att vara ringare än Fadern, handlar det om en relation som upphör |
- | + | ||
- | också med rätta Athanasianums ord: ”vi dyrka en enda Gud i tre perso-ner | + | |
- | ===== Invändningar mot homoousin | + | Om detta ställe skriver Luther: ”Detta att Kristus säger ’Fadern är större än jag’, det säger han inte om det personliga gudomliga väsendet, vare sig om sitt eller Faderns väsen, såsom arianerna på ett felaktigt sätt vänt på denna text och inte velat inse, vad Kristus här talar om, nämligen om skillnaden när det gäller det rike som han skall ha hos Fadern och den tjänst |
+ | ===== 6. Läran om Den Heliga Treenigheten i Gamla testamentet ===== | ||
- | Första invändningen: | + | Luthers ställningstagande till denna mycket omstridda punkt kan sammanfattas på följande sätt. Även om Den Heliga Treenigheten inte är lika klart uppenbarad |
- | 17:2. Det egentliga ärendet | + | Det som inom den kristna kyrkan gör slut på alla stridigheter om huruvida Den Heliga Treenigheten uppenbarats |
- | Andra invändningen: | + | Hit hör även sådana skriftställen, |
- | + | ||
- | Enligt Guds självuppenbarelse i Skriften är det omöjligt att Sonen skulle vara ringare än Fadern och Den Helige Ande ringare än Fadern och Sonen, därför att var och en av de tre personerna äger helt och hål-let och utan uppdelning det endast en gång förekommande gudomliga väsendet och de endast en gång förekommande gudomliga egenskaper-na och gärningarna. Med andra ord: Varje person i gudomen är inte en tredjedel av Gud utan hela Gud (totus Deus). I sina teologiska teser ” De | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | SKB, s. 48. | + | |
- | WA 28, 94. | + | |
- | + | ||
- | 166 | + | |
- | + | ||
- | unitate essentiae divinae et de distinctione personarum in divinitate” säger Luther: ”Av dessa personer är varje person hela Gud, utanför vil-ken ingen annan Gud finns.” 23 Och med Luther sjunger kyrkan: ”Frågar du vad namn han bär? Jesus Krist det är. Han är den Herren Gud, Som, klädd i segerskrud, Sin tron för evigt grundat.” 24 | + | |
- | + | ||
- | Ett uppgivande av den kristna gudskunskapen föreligger också, när man som motiv för Sonens eller Den Helige Andes ringare ställning an-för tanken, att Sonen som varande av Fadern skulle vara yngre än Fa-dern, och Den Helige Ande som varande av Fadern och Sonen skulle vara yngre än Fadern och Sonen. I detta fall överförs tiden med dess ef-ter vartannat på evigheten, och därmed förnekas evigheten och den evi-ge Guden, vilket t.o.m. står i motsats till den naturliga gudskunskapen (Rom. 1:20). Rätt lär den athanasianska bekännelsen: | + | |
- | + | ||
- | Det kyrkliga talesättet: | + | |
- | + | ||
- | Tredje invändningen: | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | WA 39 II, 254. | + | |
- | Sv. ps. (1937) 124:2. | + | |
- | SKB, s. 49. | + | |
- | + | ||
- | 167 | + | |
- | + | ||
- | verkande av Fadern (Joh. 5:19), och liksom Den Helige Ande är av Fa-dern och Sonen, så är också den Helige Andens verkande av Fadern och Sonen (Joh. 16: | + | |
- | + | ||
- | Men denna verksamhet blir därigenom inte uppdelad, utan den för-blir en till antalet (una numero actio) och tillkommer helt och hållet så-väl Fadern som Sonen och Den Helige Ande (Joh. 5:19). Därför säger de gamla teologerna i en kommentar till Joh. 5:19 detta: ”Orden påvisar inte vanmakt [hos Sonen] utan samma gudomliga majestät [som hos Fadern], emedan de äger samma makt och verkan”. Just därför att ver-kandet odelat tillkommer Fadern och Sonen och Den Helige Ande, blir hela den gudomliga gärningen i en rad skriftställen tillskriven bara en person utan omnämnande av de andra personerna. Så blir t.ex. skapel-severket tillskrivet Sonen (Hebr. 1:10) och utdelandet av nådegåvorna i kyrkan blir tillskrivet Den Helige Ande (1 Kor. 12:11). | + | |
- | + | ||
- | Fjärde invändningen: | + | |
- | + | ||
- | 14:28, att Fadern är större än Sonen, förnekar han därmed homoousin. Här förbiser man att när Kristus på detta ställe talar om att vara ringare än Fadern, handlar det om en relation som upphör i och med att han går till Fadern. Han talar således här om sig själv enligt den mänskliga na-turen i förnedringstillståndet. Detta är anledningen till att lärjungarna inte heller skall vara sorgsna över att han går till Fadern, utan tvärtom glädja sig, eftersom nu det ringare når sitt slut. När Kristus går till Fa-dern, träder han in i upphöjelsetillståndet enligt den mänskliga naturen, såsom han själv förklarar i sin översteprästerliga bön (Joh. 17:5). | + | |
- | + | ||
- | Om detta ställe skriver Luther: ”Detta att Kristus säger ’Fadern är större än jag’, det säger han inte om det personliga gudomliga väsendet, vare sig om sitt eller Faderns väsen, såsom arianerna på ett felaktigt sätt vänt på denna text och inte velat inse, vad Kristus här talar om, nämli-gen om skillnaden när det gäller det rike som han skall ha hos Fadern och den tjänst eller tjänarskepnad som han var i före sin uppståndel-se.” 26 I sin predikan över Joh. 14:28-29 säger Luther om detta ställe: (Jesus säger:) ”Fadern är större än jag, därför att jag är en tjänare, men när jag åter kommer till min Fader, då blir jag större, nämligen lika stor som Fadern är, dvs. jag skall härska med honom i samma kraft och ma-jestät.” 27 Kristi ord om att Sonen är ringare i förnedringens tillstånd, som avslutas i och med att han går till Fadern, har tolkats riktigt av en | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | WA 21, 474. | + | |
- | WA 29, 368. | + | |
- | + | ||
- | 168 | + | |
- | + | ||
- | del nyare teologer som Philippi, Hengstenberg, | + | |
- | + | ||
- | ===== Läran om Den Heliga Treenigheten Gamla testamentet ===== | + | |
- | + | ||
- | Luthers ställningstagande till denna mycket omstridda punkt kan sam-manfattas på följande sätt. Även om Den Heliga Treenigheten inte är lika klart uppenbarad i Gamla testamentet som i Nya testamentet, | + | |
- | + | ||
- | Det som inom den kristna kyrkan gör slut på alla stridigheter om hu-ruvida Den Heliga Treenigheten uppenbarats i Gamla testamentet, | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | Jfr WA 42, 166 f. | + | |
- | WA 44, 186. | + | |
- | Jfr Quenstedt, Syst, I, 510. | + | |
- | + | ||
- | 169 | + | |
- | + | ||
- | talade genom David (2 Sam. 23:1-3), att han bedrövades och förbittra-des av Israels barn (Jes. 63:10), så lärs klart Den Helige Andes gudom-liga personlighet i dessa aktiva och passiva handlingar. Slutligen fattas det inte heller ställen i Gamla testamentet, | + | |
- | + | ||
- | Hit hör även sådana skriftställen, | + | |
- | + | ||
- | m.fl.).31 Om 1 Mos. 48:15-16 säger Luther: ”De två namnen, Gud och ängel, ger alltså två olika personer, och ändå är väsendet helt och hållet ett och odelat. Ty ängeln är också evig, naturlig Gud, i annat fall skulle Jakob inte åkalla honom, men han kallas ängel för sitt ämbetes och sin befallnings skull, som han såsom Sonen har fått från Fadern.” | + | |
===== 7. Den Heliga Treenighetens obegriplighet för det mänskliga förnuftet ===== | ===== 7. Den Heliga Treenighetens obegriplighet för det mänskliga förnuftet ===== | ||
- | Å ena sidan vågar vi inte göra någon skillnad mellan gudomlig person och gudomligt väsen, därför att Skriften tillskriver varje person, inte bara Fadern utan också Sonen och Den Helige Ande, inte bara en del av gudomen utan hela gudomen (Kol. 2:9, Apg. 5:4). Luther uttrycker | + | Å ena sidan vågar vi inte göra någon skillnad mellan gudomlig person och gudomligt väsen, därför att Skriften tillskriver varje person, inte bara Fadern utan också Sonen och Den Helige Ande, inte bara en del av gudomen utan hela gudomen (Kol. 2:9, Apg. 5:4). Luther uttrycker |
- | Luther vänder sig mot de skolastiker som velat göra en skillnad | + | Luther vänder sig mot de skolastiker som velat göra en skillnad |
+ | Beträffande de förklaringsförsök som har gjorts kan följande sägas: Den kristne kan visserligen låta ting som han ser i naturens rike påminna honom om gudomens tre personer, men han skall inte anföra dessa ting som bevis för eller bekräftelser på Treenigheten. Att det är omöjligt att läsa ut och bevisa Treenigheten ur naturen, framgår av att de gudomliga gärningarna som har att göra med de skapade tingen (världens skapelse och uppehållande) är gemensamma för alla tre personer (//opera Dei ad extra//). De avlägger således visserligen vittnesbörd om Gud, men inte om den treenige Gud som den heliga Skrift (och endast den heliga Skrift) uppenbarar. Därför skall man lämna alla bevis för Treenigheten som hämtats ur naturens område utan avseende. | ||
+ | Vi måste emellertid också ta avstånd från försöket att genom mänskligt tänkande (spekulation) härleda Den Heliga Treenigheten ur själva det gudomliga väsendet (t.ex. ur det gudomliga förståndet och viljan) eller ur de gudomliga egenskaperna (som t.ex. ur kärleken, jfr Augustinus kärlekstrinitet, | ||
- | Jfr. Gerhard, Loci, De Nat. Dei, 36, 37. | + | Den reformerte teologen Keckermann försökte vederlägga antitrinitarierna genom att säga, att personernas trefald skulle framgå av Guds väsen självt i den meningen att Gud inte skulle kunna vara Gud, om det inte fanns tre olika existenssätt eller personer. Nyare teologer har liknande spekulationer. Med rätta påminner det gamla dogmatikerna gång på gång om att kunskap om och belägg för Den Heliga Treenigheten inte finns någon annanstans än i den heliga Skrift.((Jfr Quenstedt, Syst. I, 559.)) |
- | WA 52, 339. | + | |
- | WA 39 II, 254. | + | |
- | 170 | + | På invändningen, |
- | + | ||
- | beskriver Fadern och Sonen och Den Helige Ande som varande var-andra olika och det bara är Sonen (inte Fadern | + | |
- | Beträffande de förklaringsförsök | + | Eftersom den moderna teologin förnekar att Skriften är Guds Ord, och följaktligen uppgivit Skriften till förmån för det egna jaget som teologiserande subjekt, |
- | Vi måste emellertid också ta avstånd från försöket att genom mänsk-ligt tänkande (spekulation) härleda Den Heliga | + | Till den andra gruppen kan vi räkna de teologer som sammanfattningsvis betecknas som de konservativt-moderna teologerna. Även dessa vill, eftersom även de uppgivit den heliga Skrift till förmån för det egna teologiserande jaget, i första hand utveckla |
- | Den reformerte teologen Keckermann försökte vederlägga antitrini-tarierna genom att säga, att personernas trefald skulle framgå av Guds väsen självt i den meningen att Gud inte skulle | + | På frågan om den kristna läran om Treenigheten motsäger det mänskliga förnuftet svarar Karl Hase mycket riktigt, då han säger: ”Kyrkoläran skall inte inlåta sig på att bestrida |
+ | Vid framställningen av läran om Den Heliga Treenigheten påpekar Luther ständigt vilket oförnuft som visar sig, då vi arma människor, som inte ens förstår vår omgivande naturs väsen, ja, inte ens vårt eget väsen, med våra mänskliga tankar vill döma om Guds väsen och vill bestrida just Skriftens lära om Treenigheten. Luther skriver: ”När vi nu inte kan veta det ringaste om oss själva, är det då inte en stor dårskap och förmätenhet att vilja med våra tankar klättra upp och i egentlig mening med vårt förnuft fatta Gud i hans majestät och vilja utgrunda vad han är? | ||
+ | I anslutning till detta skall vi peka på några anklagelser, | ||
+ | Sådana talesätt som vänder upp och ner på den historiska sanningen får sin verkan genom den dristighet med vilken de uttalas. Men den historiska sanningen är, att de gamla dogmatikerna inte bara principiellt eller i teorin fördömer varje filosofisk konstruktion ifråga om Treenigheten, | ||
- | De Trin. VIII, 8-10. | + | Ett annat påstående från unitariskt håll går ut på att den ortodoxa läran belastar den mänskliga anden med döda formler, och att den rentav utgör ett hinder för den kristna fromheten. Det påstås vara tillräckligt att uppfatta Guds Son som den som uppenbarat Guds kärlek. Mot detta skall det sägas, att just vad som lärs bland unitarierna om Kristus som Guds kärleks uppenbarare vilar som döda formler i människoanden och är helt värdelöst i religiöst och dogmatiskt avseende. Visst är Sonen den som uppenbarat Guds kärlek till det syndiga människosläktet, |
- | 171 | + | Det som unitarierna däremot har att säga om Guds kärlek utan Kristi // |
- | + | ||
- | på gång om att kunskap | + | |
- | På invändningen, | + | Slutligen har man mot den ortodoxa läran om Treenigheten gjort den invändningen, |
- | Eftersom den moderna teologin förnekar att Skriften är Guds Ord, och följaktligen uppgivit Skriften till förmån för det egna jaget som teo-logiserande subjekt, kan den naturligtvis inte framställa någonting annat än mänskliga tankar om Treenigheten. Vi kan dela upp de olika jag-produkterna i två grupper. Den ena gruppen består av dem som låter en helt öppen unitarism stiga upp ur sitt jag. De förklarar uttryckligen att de inte anser vare sig Sonen eller Den Helige Ande vara en gudomlig person. Om de fortfarande använder uttrycken Fader, Son och Helig Ande, säger de rent ut, att de menar tre olika potenser, viljor eller sätt att verka hos den enda gudomspersonen. Här har vi att göra med ett återuppväckande av den gamla monarkianismen resp. socinianismen. Dess företrädare bildar den moderna teologins liberala flygel. | + | Den gamla kyrkans |
- | + | ||
- | Till den andra gruppen kan vi räkna de teologer som sammanfatt-ningsvis betecknas som de konservativt-moderna teologerna. Även des-sa vill, eftersom även de uppgivit den heliga Skrift till förmån för det egna teologiserande jaget, i första hand utveckla Treenigheten ur sitt eget jag. Sedan försöker de dock utifrån jaget söka vägen tillbaka från den trefaldiga ekonomin i gudomen till den essentiella Treenigheten. De vill nämligen bevisa att det trefaldiga gudomliga sättet att verka, som det kristna jaget upplever inom sig, motsvarar ett preexistent, | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | Jfr Quenstedt, Syst. I, 559. | + | |
- | Jfr ibid. | + | |
- | + | ||
- | 172 | + | |
- | + | ||
- | kristna kyrkans tro, att den heliga Skrift är Guds ofelbara Ord och den enda källan och normen för den lära som bör framställas av alla teolo-ger. | + | |
- | + | ||
- | På frågan om den kristna läran om Treenigheten motsäger det mänskliga förnuftet svarar Karl Hase mycket riktigt, då han säger: ”Kyrkoläran skall inte inlåta sig på att bestrida den utifrån förnuftsprin-ciper, | + | |
- | + | ||
- | Vid framställningen av läran om Den Heliga Treenigheten påpekar Luther ständigt vilket oförnuft som visar sig, då vi arma människor, som inte ens förstår vår omgivande naturs väsen, ja, inte ens vårt eget väsen, med våra mänskliga tankar vill döma om Guds väsen och vill bestrida just Skriftens lära om Treenigheten. Luther skriver: ”När vi nu inte kan veta det ringaste om oss själva, är det då inte en stor dårskap och förmätenhet att vilja med våra tankar klättra upp och i egentlig me-ning med vårt förnuft fatta Gud i hans majestät och vilja utgrunda vad han är?” 38 På ett annat ställe säger han: ”Här är vi alltför grova sällar, då vi i så höga ting aktar vårt blinda, arma förnuft högre än Skriftens utsagor.” 39 | + | |
- | + | ||
- | I anslutning till detta skall vi peka på några anklagelser, | + | |
- | + | ||
- | Sådana talesätt som vänder upp och ner på den historiska sanningen får sin verkan genom den dristighet med vilken de uttalas. Men den hi-storiska sanningen är, att de gamla dogmatikerna inte bara principiellt eller i teorin fördömer varje filosofisk konstruktion ifråga om Treenig-heten, | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | Hutterus Rediviv.10, s. 180. | + | |
- | WA 52, 342. | + | |
- | WA 50, 281 f. | + | |
- | + | ||
- | 173 | + | |
- | + | ||
- | somnium Philippi, Filips dröm), utan de har själva faktiskt och bevisli-gen tagit allt som de säger om det inomtrinitariska förhållandet i Gud ifrån Guds självuppenbarelse i Skriften. De gamla dogmatikerna kan säga med Luther: ”Att vi kan känna en sådan ende Gud och tro på att han inom sin gudom är tre olika personer, det skall de förstå om de till-sammans med oss ser på Skriften. Ty vi har inte diktat det själva, skulle inte heller kunna dikta ihop det, om inte Skriften bevekt oss till att tro på det.” 40 Det som Luther och dogmatikerna lär om Den Heliga Tre-enigheten, | + | |
- | + | ||
- | Ett annat påstående från unitariskt håll går ut på att den ortodoxa lä-ran belastar den mänskliga anden med döda formler, och att den rentav utgör ett hinder för den kristna fromheten. Det påstås vara tillräckligt att uppfatta Guds Son som den som uppenbarat Guds kärlek. Mot detta skall det sägas, att just vad som lärs bland unitarierna om Kristus som Guds kärleks uppenbarare vilar som döda formler i människoanden och är helt värdelöst i religiöst och dogmatiskt avseende. Visst är Sonen den som uppenbarat Guds kärlek till det syndiga människosläktet, | + | |
- | + | ||
- | Det som unitarierna däremot har att säga om Guds kärlek utan Kristi satisfactio vicaria är osanning, och eftersom Den Helige Ande är san-ningens ande, befattar han sig inte med att förklara och bekräfta osan-ningar. Därför hamnar alla skönt klingande unitariska vändningar om Guds faderskap på den mänskliga inbillningens och självbedrägeriets plan, när Kristi väsentliga gudom och hans ställföreträdande tillfyllest-görelse förnekas. De upplevs som döda formler, så snart den med våld förträngda insikten om den personliga syndfullheten och fördömlighe-ten gör sig gällande i anfäktelse och i dödsnöd. Unitariern Horace Bushnell t.ex. fann ingen tröst på sin dödsbädd, förrän han tagit sin till-flykt till den korsfäste Kristus och Kristi även för honom utgjutna blod. Så berättas även om Ritschl, som låtit Gerhards ”O huvud blodigt, så- | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | WA 50, 281. | + | |
- | + | ||
- | 174 | + | |
- | + | ||
- | rat” föreläsas vid sin dödsbädd. Grotius dog inte troende på Kristus som exempel utan på Kristus som sin försonare med Gud och under den lut-herske teologen Johann Quistorps själavård. | + | |
- | + | ||
- | Slutligen har man mot den ortodoxa läran om Treenigheten gjort den invändningen, | + | |
- | + | ||
- | Den gamla kyrkans dictum är skriftenligt: | + | |
===== 8. Den kyrkliga terminologin i den kristna gudskunskapens tjänst ===== | ===== 8. Den kyrkliga terminologin i den kristna gudskunskapens tjänst ===== | ||
- | Endast den gudskunskap som hämtas ur Guds uppenbarelse i hans Ord eller den heliga Skrift, är för oss människor en frälsande kunskap (Joh. 3:16). Den nicenska trosbekännelsen har därför upptagit i bekännelsen till Treenigheten också bekännelsen till Sonens och Den Helige Andes frälsningsverk, | + | Endast den gudskunskap som hämtas ur Guds uppenbarelse i hans Ord eller den heliga Skrift, är för oss människor en frälsande kunskap (Joh. 3:16). Den nicenska trosbekännelsen har därför upptagit i bekännelsen till Treenigheten också bekännelsen till Sonens och Den Helige Andes frälsningsverk, |
+ | Den kristna kyrkans kamp för att bevara Skriftens lära om Den Heliga Treenigheten har därför också varit en kamp för att bevara det saliggörandet evangeliet i dess fulla klarhet och renhet (jfr t.ex. Nicea år 325, Konstantinopel år 381 osv.). Men den kristna kyrkans kamp för att bevara treenighetsläran fortsätter alltjämt, ty den moderna teologin har frigjort sig från den heliga Skrift som Guds Ord, från Guds Sons // | ||
+ | Någon absolut nödvändighet skall dock inte tillskrivas dessa kyrkliga termer. Många kristna känner t.ex. inte till den athanasianska trosbekännelsen, | ||
- | WA 39:2, 254. | + | 1. // |
- | WA 21, 511. | + | |
- | 175 | + | 2. //Persona, prosopon, hypostasis//, |
- | + | ||
- | utan i eminent mening praktiskt. Syftet är inte att ge människoanden underlag | + | |
- | Den kristna kyrkans kamp för att bevara Skriftens lära om Den He-liga Treenigheten har därför också varit en kamp för att bevara det sa-liggörandet evangeliet | + | Nyare teologer påstår, |
- | Någon absolut nödvändighet skall dock inte tillskrivas dessa kyrkli-ga termer. Många kristna känner t.ex. inte till den athanasianska trosbe-kännelsen, och ändå | + | Uttrycket person används |
- | andra sidan är det absolut inte skadligt för vanliga kristna att sätta sig in i de kyrkliga uttryck med vilka läran om Treenigheten | + | 3. //Essentia, osia, fysis//, väsen. Men väsen förstår vi i läran om Treenigheten |
- | Trinitas, Treenighet, Trefaldighet. Ordet trinitas (för det mesta tillskriver man Tertullianus uttrycket) förekommer | + | Att man måste hålla fast vid det gudomliga väsendets numeriska enhet hos de tre verkligt åtskilda personerna, förklarar Luther så här: ”En människa, född av andra, blir inte bara en särskild, egen person av sin fader utan också ett särskilt, eget väsen. Sonen förblir |
+ | 4. // | ||
+ | Orsaken till den arianska striden har man egendomligt nog trott sig finna i Arius historisk-exegetiska bildning i antiokenaren Lucianus skola, medan Luther konstaterar, | ||
- | SKB, s. 56. | + | Man har angett orsaken till att Luther och Melanchton inte vågat företa en nykonstruktion av den gammalkyrkliga läran om Treenigheten på detta sätt: ”De var alldeles för vana vid att betrakta Bibeln som kunskapskälla och de gammalkyrkliga trosbekännelserna som en sammanfattning av den bibliska läran.” ((Horst Stephan, Glaubenslehre, |
- | 176 | + | 5. // |
- | + | ||
- | bruk av Luthers anseende som när samma teologer åberopar honom till stöd för sitt förnekande | + | |
- | Persona, prosopon, hypostasis, person. Detta ord har använts av den kristna kyrkan för att avvisa unitariernas felaktiga föreställning, | + | 6. // |
- | Nyare teologer påstår, att begreppet person under tidens gång un-dergått en förskjutning | + | 7. //Opera divina ad intra; opera divina ad extra//, gudomliga verket inåt, gudomliga verk utåt. Man har sagt att dessa termer är höjden av spetsfundigheten, |
- | Uttrycket person används dock samtidigt | + | Genom uppenbarelsen av //opera divina ad intra// uppenbarar Skriften för oss, att det i det //ena och enda// gudomliga majestätet finns tre distinkta gudomliga |
+ | I syfte att gentemot den unitariska villoläran hålla fast vid distinktionen mellan personerna och att avvisa varje sammanblandning av personerna (Eutyches) har det dessutom tillagts, att egenskapen av att vara Fader (// | ||
+ | Man har kallat dessa kyrkliga uttryck för artificiell teori, skolastisk spekulation, | ||
- | WA 21, 508 f. | + | Mot axiomen //Opera ad intra sunt divisa// och //Opera ad extra sunt indivisa// har man framfört den invändningen, att //opera ad extra// redan i den apostoliska trosbekännelsen fördelats på de tre personerna. Där tillskrivs nämligen Fadern skapelsen, Sonen återlösningen och Den Helige Ande helgelsen eller kyrkans samlande och upprätthållande. Genom denna fördelning skulle tritheismen främjas. Denna invändning saknar fog, ty visserligen talar den kristna kyrkan om ett tilldelande (// |
- | WA 52, 358. | + | |
- | WA 52, 341. | + | |
- | Grundwahrheiten5, s. 115. | + | |
- | 177 | + | Båda dessa sanningar skall fasthållas och båda har sin förklaring i den gudomliga Treenigheten. Ty fastän Fadern, Sonen och Den Helige Ande är tre olika personer som tillskrivs bestämda verk (//opera attributiva sive appropriativa// |
- | + | ||
- | domliga majestätet. De tre personerna i Gud har ett och samma väsen, samma gudomliga | + | |
- | Essentia, osia, fysis, väsen. Men väsen förstår vi i läran om Tre-enigheten det ena, dvs. det blott en gång förekommande, | + | Här kan några detaljanmärkningar tillfogas: |
- | Att man måste hålla fast vid det gudomliga väsendets numeriska en-het hos de tre verkligt åtskilda personerna, förklarar Luther så här: ”En människa, född av andra, blir inte bara en särskild, egen person av sin fader utan också ett särskilt, eget väsen. Sonen förblir inte i sin faders väsen, inte heller förblir fadern i sonens väsen. Men här (i det gudomli-ga majestätet) föds Sonen av en annan person och förblir ändå | + | 1. // |
- | Homoousios to patri, Patri coessentialis eller consubstantialis, | + | 2. Liksom moderna teologer åberopar Luther då de bestrider Skriftens inspiration, sker samma sak när de avvisar den terminologi |
- | + | När det gäller det förstnämnda uttalandet medger Luther, att dessa ord inte ”låter särskilt vackra”, men han tillägger att vi inte har några bättre ord i denna artikel som är upphöjd över allt mänskligt förstånd och tal.((WA 21, 509.)) | |
- | Jfr Chemnitz, Loci I, s. 38 f, Gerhard, Loci De Nat. Dei 49. | + | |
- | WA 50, 274. | + | |
- | + | ||
- | 178 | + | |
- | + | ||
- | Med homoousios lärde konciliet, som Luther så bestämt betonar, ingen-ting nytt utan blott Skriftens lära i motsättning till den arianska villolä-ran. Luther säger: ”Konciliet har inte uppfunnit eller uppställt denna lära såsom något nytt, som om den inte tidigare funnits i kyrkan, utan försvarat den mot Arius nya kätteri.” 50 Det står fast, att Athanasius för-stod homoousin som väsendets numeriska enhet, därför att han avvisar varje delning av det gudomliga väsendet och i sina positiva utsagor starkt framhäver den numeriska enheten.51 | + | |
- | + | ||
- | Orsaken till den arianska striden har man egendomligt nog trott sig finna i Arius historisk-exegetiska bildning i antiokenaren Lucianus sko-la, medan Luther konstaterar, | + | |
- | + | ||
- | Man har angett orsaken till att Luther och Melanchton inte vågat fö-reta en nykonstruktion av den gammalkyrkliga läran om Treenigheten på detta sätt: ”De var alldeles för vana vid att betrakta Bibeln som kun-skapskälla och de gammalkyrkliga trosbekännelserna som en samman-fattning av den bibliska läran.” 53 Man hänvisar till Luthers ord: ”Denna tro har vi ärvt, och Gud har med sin makt mot alla kätterier och djävlar upprätthållit den i sin kyrka ända till den dag som är. Därför skall vi också enfaldigt förbli i den och inte vara kloka.” 54 | + | |
- | + | ||
- | Filioque, även av Sonen. Denna term ger uttryck åt att Den Heli-ge Ande inte bara utgår ifrån Fadern utan också ifrån Sonen. Filioque blev, som det allmänt antas, inskjutet i den nicenska trosbekännelsen sedan det antagits av konciliet i Toledo (589). Men även här är formule-ringen av senare datum än de kristnas tro. Filioque har de kristna sak-ligt sett alltid trott på, när de läst eller hört att Skriften kallar Den Heli-ge Ande både för Faderns Ande (Matt. 10:20) och för Sonens Ande | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | WA 50, 551. | + | |
- | + | ||
- | Jfr Contra arianos III, 4; Seeberg, Dogmengesch.2, | + | |
- | WA 56, 549. | + | |
- | Horst Stephan, Glaubenslehre, | + | |
- | WA 41, 277. | + | |
- | + | ||
- | 179 | + | |
- | + | ||
- | (Gal. 4:6) samt tillskriver Fadern (Joh. 14:16) och även Sonen (Joh. 15:26, 16:7) sändandet av Anden, varvid den närmare förklaringen till-fogas, att Den Helige Ande inte talar det som han talar av sig själv, utan han tar det han talar ifrån Sonen (Joh. 16:13-14). Till Den Helige Andes utgående från Sonen hänvisar även sådana ställen som Jes. 11:4, 2 Tess. 2:8, Joh. 20:22. Som bekant uppstod mellan den österländska och den västerländska kyrkan en strid om Filioque.55 Men Filioque bekänns re-dan i den athanasianska trosbekännelsen. ”Den Helige Ande är av Fa-dern och Sonen – icke gjord eller skapad eller född – utan utgående.” 56 | + | |
- | + | ||
- | Perichoräsis, | + | |
- | + | ||
- | Opera divina ad intra; opera divina ad extra, gudomliga verket inåt, gudomliga verk utåt. Man har sagt att dessa termer är höjden av spetsfundigheten, | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | Conf. Orthod. 1643, s.142. | + | |
- | SKB, s. 49 | + | |
- | + | ||
- | 180 | + | |
- | + | ||
- | derns och Sonens Ande, uppenbarar den därmed för oss ett gudomligt verk inom det gudomliga majestätet som utgår ifrån Fadern och Sonen och träffar Den Helige Ande. | + | |
- | + | ||
- | Genom uppenbarelsen av opera divina ad intra uppenbarar Skriften för oss, att det i det ena och enda gudomliga majestätet finns tre di-stinkta gudomliga personer: Fadern, Sonen och Den Helige Ande. Om de gudomliga verk som förblir inom gudomen gäller det gammalkyrkli-ga axiomet: Gärningarna inåt är delade (Opera ad intra divisa sunt). Sonens födelse tillskrivs endast Fadern i den heliga Skrift, och Den He-lige Andes utandning eller utgång tillskrivs Fadern och Sonen. Dessa verk kallas fördenskull personliga akter (actus personales). Opera ad intra uppenbarar således för oss Fadern, Sonen och Den Helige Ande som tre distinkta personer. | + | |
- | + | ||
- | I syfte att gentemot den unitariska villoläran hålla fast vid distink-tionen mellan personerna och att avvisa varje sammanblandning av per-sonerna (Eutyches) har det dessutom tillagts, att egenskapen av att vara Fader (paternitas) tillkommer Fadern som en personlig beskaffenhet (proprietas personalis), | + | |
- | + | ||
- | Man har kallat dessa kyrkliga uttryck för artificiell teori, skolastisk spekulation, | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | SKB, s. 49. | + | |
- | + | ||
- | 181 | + | |
- | + | ||
- | Den moderna teologin vill inte hämta läran om Treenigheten ur Skriften utan utveckla den ur sitt eget jag, vilket när allt kommer omkring leder till att Skriftens lära om Treenigheten och inte bara den gammalkyrkli-ga terminologin förnekas. Redan Luther varnar enträget för försöket att vilja med förnuftets inbillade vishet döma om läran om Den Heliga Treenigheten. Han skriver: ” Här stöter sig Fru Klokhet, förnuftet som är tio gånger visare än Gud själv. … Tvi dig, djävul, med judar och Mohammed och alla som är det blinda, dåraktiga, eländiga förnuftets lärjungar i dessa så höga ting, vilka ingen annan förstår än Gud allena och som vi kan förstå bara så långt som Den Helige Ande uppenbarat dem för oss genom profeterna.” 58 Man må härtill läsa Luthers utlägg-ning av Davids ord i 2 Sam. 23:1-7, där han avvisar den s.k. ekonomis-ka Triniteten (successiv uppenbarelse av Gud i tre olika personer), som ju egentligen bara är ett annat namn för unitarismen. I likhet med Lut-her skriver även Chemnitz till försvar för den gammalkyrkliga termino-login.59 | + | |
- | + | ||
- | Mot axiomen Opera ad intra sunt divisa och Opera ad extra sunt indivisa har man framfört den invändningen, | + | |
- | + | ||
- | Båda dessa sanningar skall fasthållas och båda har sin förklaring i den gudomliga Treenigheten. Ty fastän Fadern, Sonen och Den Helige | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | WA 54, 31 ff. | + | |
- | Loci I, 40 ff. | + | |
- | + | ||
- | 182 | + | |
- | + | ||
- | Ande är tre olika personer som tillskrivs bestämda verk (opera attribu-tiva sive appropriativa), | + | |
- | + | ||
- | Här kan några detaljanmärkningar tillfogas: | + | |
- | + | ||
- | Ekporeuetai, | + | |
- | + | ||
- | Liksom moderna teologer åberopar Luther då de bestrider Skrif-tens inspiration, | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | WA 54, 61. | + | |
- | SKB, s. 49. | + | |
- | Quenstedt, Syst. I, 577. | + | |
- | + | ||
- | 183 | + | |
- | + | ||
- | Treenigheten som varande väl belagda i Skriften. Å andra sidan tror man sig kunna påstå att Luthers egentliga inställning till läran om Tre-enigheten inte överensstämmer med den gamla kyrkans. Luther ogillade t.ex. ordet Trefaldighet och latinets trinitas och sade ibland, att han inte skulle låta någon tvinga på honom homoousios. | + | |
- | När det gäller det förstnämnda uttalandet medger Luther, att dessa ord inte ”låter särskilt vackra”, men han tillägger att vi inte har några bättre ord i denna artikel som är upphöjd över allt mänskligt förstånd och tal.63 När det gäller homoousios, skriver Luther: ”Om nu min själ hatade ordet homoousios och jag inte ville använda det, skulle jag inte vara någon kättare. Ty vem skulle kunna tvinga mig att använda detta ord, om jag blott håller fast vid saken som fastställdes på konciliet | + | |
===== 9. Närmare framställning av Skriftens lära om Guds väsen och egenskaper ===== | ===== 9. Närmare framställning av Skriftens lära om Guds väsen och egenskaper ===== | ||
- | //(De essentia et attributis divinis)// | + | //(De essentia et attributis divinis)// |
- | Läran om Gud brukar framställas i två avsnitt: ”Om Guds väsen och egenskaper” och ”Om Den Heliga Treenigheten”. Om man vid fram-ställningen | + | Läran om Gud brukar framställas i två avsnitt: ”Om Guds väsen och egenskaper” och ”Om Den Heliga Treenigheten”. Om man vid framställningen |
+ | ==== A. Det gudomliga väsendets förhållande till de gudomliga egenskaperna och egenskapernas förhållande sinsemellan ==== | ||
+ | När det gäller denna punkt skall man enligt Skriften hålla fast vid två ting: | ||
+ | 1. I Gud är väsen och egenskaper inte stycken eller delar utan helt och hållet en enhet, därför att Gud är oändlig och upphöjd över tid och rum (1 Kon. 8:27, Ps. 90:2, 4). Om vi antog förekomsten av stycken eller delar i Gud, skulle vi göra den oändlige Guden ändlig och således upphäva skillnaden mellan Gud och de skapade tingen.((Jfr Augsb. bek. SKB, s. 56: ”odelbar”.)) | ||
- | WA 21, 509. | + | 2. Vi människor måste emellertid åtskilja Guds väsen och egenskaper och sedan egenskaperna sinsemellan, därför att vi inte är i stånd att föreställa oss ett ting som är helt och hållet ett. Och detta åtskiljande lärs i själva Skriften. Skriften skiljer nämligen mellan Gud och Guds egenskaper, när den talar t.ex. om Guds kärlek (Rom. 5:8), Guds vrede (Rom. 1:18), Guds långmodighet (Rom. 2:4) osv. Då vi hör om Guds kärlek, vrede, långmodighet, |
- | WA 8, 117 f. | + | |
- | Philippi, Glaubensl.2 II, 156 f. | + | |
- | WA 54, 58. | + | |
- | 184 | + | Så åtskiljer Skriften också de gudomliga egenskaperna sinsemellan genom att den låter enstaka gudomliga handlingarna motiveras av olika gudomliga egenskaper (// |
- | + | ||
- | framställa Skriftens lära om Guds väsen | + | |
- | DET GUDOMLIGA VÄSENDETS FÖRHÅLLANDE TILL DE GUDOMLIGA EGENSKAPERNA OCH EGENSKAPERNAS FÖRHÅLLANDE SINSEMELLAN | + | Varningen för ett utbytande av de gudomliga egenskaperna innesluter ytterligare en varning. Vi människor skall inte tillåta oss att om de enstaka gudomliga egenskaperna uttala mer eller annat än det som faktiskt står i den heliga Skrift. Som bekant förnekar unitarierna och moderna teologer Skriftens läror om den eviga förtappelsen och om Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse genom att påstå, att dessa båda läror står i strid med Guds kärlek och hans rättfärdighet. Men detta är ett dåraktigt och blasfemiskt företag som förutsätter, |
- | När det gäller denna punkt skall man enligt | + | I samband med beskrivningen av den gudskunskap som är oss given i Guds Ord har frågan diskuterats på vad sätt samma predikat kan användas i Skriften |
- | I Gud är väsen och egenskaper | + | Om vi däremot i likhet med bl.a. scotisterna skulle tillskriva |
- | Vi människor måste emellertid åtskilja Guds väsen och egenska-per och sedan egenskaperna sinsemellan, | + | Till de predikat |
- | Så åtskiljer Skriften också de gudomliga egenskaperna sinsemellan genom att den låter enstaka gudomliga handlingarna motiveras av olika gudomliga egenskaper (affectiones). Skriften tillskriver t.ex. Guds kär-lek sändandet | + | ==== B. Olika uppdelningar |
+ | Av pedagogiska skäl, //docendi causa//, har de gudomliga egenskaperna uppdelats på olika sätt. Hos de gamla lutherska dogmatikerna finner vi bl.a. någon av följande två uppdelningar: | ||
+ | Såsom vilande betecknas de attribut som inte innebär någon inverkan på världen eller någon relation till den, utan tänks som i Gud vilande, så att säga skilda ifrån världen, som t.ex. evighet, enkelhet, oändlighet, | ||
- | Jfr Augsb. bek. SKB, s. 56: ”odelbar”. | + | När attributen uppdelas i negativa och positiva, betecknas som negativa sådana attribut som vid beskrivningen av Gud negerar eller utesluter ofullkomligheter som förekommer hos skapade varelser, t.ex. enhet, enkelhet, oföränderlighet, |
- | 185 | + | När nyare teologer tar avstånd från uppdelningen i vilande och verkande egenskaper resp. i negativa och positiva egenskaper hos Gud, är anledningen till detta att de gör avkall på skriftprincipen och ersätter den med jag-principen. De är nämligen ovilliga att hämta sina beskrivningar ur Skriften och beskriva Gud i enlighet med den. Istället söker de leta fram hans egenskaper ur teologens självmedvetande. Det är därför de nyare teologerna har så olika uppdelningar. Men även när nyare teologer begagnar uppdelningar |
- | + | ||
- | Guds nåd som finns genom Kristi satisfactio vicaria får inte syndernas förlåtelse utan ställs under förbannelse (Gal. 3:10) . Genom att byta ut nåden mot lagrättfärdighet gick det köttsliga Israel miste om sin tillhö-righet till Guds rike (Rom. 9:31-33, 10:1-3), och på samma sätt förblev farisén i templet orättfärdig inför Gud (Luk. 18:9 ff). Därför skall man med yttersta noggrannhet undvika varje utbytande av de gudomliga | + | |
- | Varningen för ett utbytande | + | Slutligen bör det här anmärkas, att alla uppdelningar |
- | I samband med beskrivningen | + | När det gäller den praktiska tillämpningen |
- | 186 | + | ==== Guds negativa egenskaper ==== |
- | + | ||
- | hos Gud (fullkomligt vara, fullkomligt liv, fullkomlig kärlek osv.). Denna analoga uppfattning är skriftenlig (Jes. 49:15, Luk 11:13). Med andra ord: Gud älskar på ett fullkomligt sätt (Joh. 3:16) och människan älskar på ett ofullkomligt sätt (1 Kon. 5:1) . Gud är fullkomligt rättvis (Rom. 3:26), men människan är rättvis på ett ofullkomligt sätt (Matt. 1:19) osv. På så sätt kan vi, om än bara på ett inadekvat, fragmentariskt sätt (1 Kor. 13:9), känna Gud på ett i det väsentliga rätt sätt och i en ut-sträckning som är tillräcklig för vår frälsning. | + | |
- | Om vi däremot i likhet med bl.a. scotisterna skulle tillskriva Gud och de skapade varelserna samma väsen och egenskaper univoce, skulle | + | //1. Guds enhet (Unitas Dei)// |
- | därmed upphäva skillnaden mellan Gud och de skapade | + | Alla skapade |
- | Till de predikat som Gud använder sig av i Skriften hör även hans namn (El, Elohim, Elohe, Eljon osv.). Medan de namn som vi männi-skor bär för det mesta är av ringare betydelse, beskriver Guds namn ho-nom till hans väsen | + | Guds enhet har en viktig praktisk innebörd. I //unitas Dei// ligger 1. den väldiga förmaningen att klamra sig fast vid denne ene Guden allena |
+ | Frågan om Gud kan eller inte kan definieras, besvaras på följande sätt. Om man med ordet definition menar angivandet av ett visst //genus// (ordning) som den sak som skall definieras tillhör, samt angivandet av de speciella skillnader som skiljer saken från andra saker som tillhör samma //genus//, så är en definition omöjlig, därför att det inte finns någon annan Gud eller några andra gudar. Det finns ju inte något släktord begreppet Gud skulle kunna falla under. I avsaknad av ett dylikt släktord bortfaller även möjligheten att ange speciella skillnader.((Gerhard, | ||
+ | I Ordet beskrivs Gud som den ene, ende, oföränderlige, | ||
+ | //2. Guds enkelhet (Simplicitas Dei)// | ||
- | Jfr. Quenstedt, Syst. I, 422 ff. | + | Guds enkelhet förstår vi som den egenskap till följd av vilken man måste avvisa varje slags sammansättning eller antagandet att det finns delar i Gud, därför att den absoluta oändligheten tillkommer Gud, och oändligheten utesluter förekomsten av några delar i Gud. |
- | WA 16, 472 f. | + | |
- | 187 | + | Mot Guds enkelhet har man invänt, att Skriften tillskriver Gud lemmar (ögon, mun, händer, fötter, osv. Ps. 139:16, Jes. 55:11, Ps. 119:73, Matt. 5:35). Men Skriften själv tvingar oss att förstå dessa uttryck bildligt, som en anpassning till vår mänskliga föreställning, |
- | + | ||
- | B. OLIKA UPPDELNINGAR AV GUDS EGENSKAPER | + | |
- | Av pedagogiska skäl, docendi causa, har de gudomliga egenskaperna uppdelats på olika sätt. Hos de gamla lutherska dogmatikerna finner vi bl.a. någon av följande två uppdelningar: 1. uppdelningen | + | Inte heller strider personernas tretal mot Guds enkelhet (enhet), som unitarierna påstår, ty enligt Skriften delar Guds väsen sig inte efter de tre personerna, utan hela gudomen är utan någon delning och utan något mångfaldigande i Fadern, i Sonen (Kol. 2:9) och i Den Helige Ande (Apg. 5:3-4). Om man invänder, att Guds enkelhet (enhet) förefaller vara upphävd genom den inte bara begreppsliga utan verkliga skillnaden mellan personerna |
- | Såsom vilande betecknas de attribut som inte innebär någon inver-kan på världen eller någon relation till den, utan tänks som i Gud vilan-de, så att säga skilda ifrån världen, som t.ex. evighet, enkelhet, oändlig-het, | + | //3. Guds oföränderlighet (Immutabilitas Dei)// |
- | När attributen uppdelas i negativa och positiva, betecknas som nega-tiva sådana attribut som vid beskrivningen av Gud negerar eller uteslu-ter ofullkomligheter som förekommer hos skapade varelser, t.ex. enhet, enkelhet, | + | Medan allt skapat förgås (Ps. 102:26-27), är Gud till väsen och egenskaper den evigt oföränderlige (Jes. 54:10, Joh. 3:36, Ords. 19:21). Guds oföränderlighet |
- | När nyare teologer tar avstånd från uppdelningen i vilande och ver-kande egenskaper resp. i negativa och positiva egenskaper hos Gud, är anledningen | + | Då Skriften tillskriver |
+ | Man kan inte göra vare sig världens skapelse eller Guds Sons människoblivande gällande mot Guds oföränderlighet, | ||
- | Jfr Chemnitz, Loci I, 28. | + | //4. Guds oändlighet (Infinitas Dei)// |
- | 188 | + | Allt skapat är ändligt, dvs. underkastat bestämda gränser när det gäller dess existens och verksamhet. Gud är emellertid den oändlige, dvs. han är upphöjd över alla varandets och verksamhetens gränser i tid och rum såväl till existens som till egenskaper |
- | + | ||
- | immanentia (absoluta) | + | |
- | Slutligen bör det här anmärkas, att alla uppdelningar av de gudomli-ga attributen bara är bisaker | + | Unitarierna bortser från detta när de t.ex. utövar sin otillbörliga kritik av Skriftens lära om Treenigheten |
- | När det gäller den praktiska tillämpningen av Guds egenskaper, måste man tänka på att alla gudomliga attribut som allmakt, allvetande, rättfärdighet o.d. skulle vara förskräckande för oss syndiga människor, om inte Skriften också uppenbarat en annan Guds egenskap: hans nåd i Kristus | + | //5. Guds allestädesnärvaro |
- | ==== Guds negativa egenskaper 1. Guds enhet (Unitas Dei) ==== | + | Allt skapat är begränsat i lokalt avseende, t.o.m. änglarna som ju inte är allestädesnärvarande.((Chemnitz, Loci I, 39: ”En ängel är i Persien, en annan i Grekland, Dan. 10:13.”)) Gud är emellertid den allestädesnärvarande. Vad Skriften säger om Guds allestädesnärvaro kan gentemot den mångfacetterade villfarelsen sammanfattas så här: |
- | Alla skapade varelser och ting kan förekomma i åtminstone några ex-emplar. Bredvid | + | a. Gud är till sitt väsen närvarande i allt skapat och inte bara närvarande till sin verksamhet, som reformerta och nyare teologer lär för att främja sin falska kristologi. Gud verkar aldrig |
- | 189 | + | b. Gud är närvarande i allt skapat så, att han samtidigt förblir utanför |
- | + | ||
- | (1 Tim. 6:15 -16). Gud är ens summum, det högsta varat, som inte delar sin existens, sin verksamhet, sitt herravälde eller sitt anseende med nå-gon. Hedningarnas gudar förmår intet (Jes. 41:23-24). Den världsliga överheten förmår en del, men endast med och under Gud, aldrig | + | |
- | Guds enhet har en viktig | + | c. Gud är närvarande överallt utan utsträckning (// |
- | den väldiga förmaningen att klamra | + | Behandlingen av vissa specialfrågor brukar tas upp i anslutning till framställningen av Guds allestädesnärvaro. 1. Finns det ett rum utanför världen? Denna fråga skall besvaras nekande, ty rumsligheten hör till världen; |
- | den stora trösten | + | När det gäller |
- | Frågan om Gud kan eller inte kan definieras, besvaras på följande sätt. Om man med ordet definition menar angivandet av ett visst genus (ordning) som den sak som skall definieras tillhör, samt angivandet av de speciella skillnader som skiljer saken från andra saker som tillhör samma genus, så är en definition omöjlig, därför att det inte finns någon annan Gud eller några andra gudar. Det finns ju inte något släktord be-greppet Gud skulle kunna falla under. I avsaknad av ett dylikt släktord bortfaller även möjligheten att ange speciella skillnader.71 Om vi emel-lertid inte använder ordet definition i dess mera inskränkta betydelse utan menar en beskrivning (descriptio), | + | //6. Guds evighet |
- | I Ordet beskrivs Gud som den ene, ende, oföränderlige, allsmäktige, allestädesnärvarande, rättfärdige, i Kristus oss nådige Guden osv. I denna mening | + | Ordet evighet används i Skriften i två bemärkelser. I en mer inskränkt mening betecknar det en längre varaktighet |
- | + | I ordets egentliga och oinskränkta betydelse betecknar evighet den obegränsade varaktigheten utan början och utan slut och därmed även utan något efter vartannat följande (tidlöshet, | |
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | Gerhard, Loci, De Nat. Dei, 89. | + | |
- | + | ||
- | 190 | + | |
- | + | ||
- | 2. Guds enkelhet (Simplicitas Dei) | + | |
- | + | ||
- | Guds enkelhet förstår vi som den egenskap till följd av vilken man mås-te avvisa varje slags sammansättning eller antagandet att det finns delar i Gud, därför att den absoluta oändligheten tillkommer Gud, och oänd-ligheten utesluter förekomsten av några delar i Gud. | + | |
- | + | ||
- | Mot Guds enkelhet har man invänt, att Skriften tillskriver Gud lem-mar (ögon, mun, händer, fötter, osv. Ps. 139:16, Jes. 55:11, Ps. 119:73, Matt. 5:35). Men Skriften själv tvingar oss att förstå dessa uttryck bild-ligt, som en anpassning till vår mänskliga föreställning, | + | |
- | + | ||
- | Inte heller strider personernas tretal mot Guds enkelhet (enhet), som unitarierna påstår, ty enligt Skriften delar Guds väsen sig inte efter de tre personerna, utan hela gudomen är utan någon delning och utan nå-got mångfaldigande i Fadern, i Sonen (Kol. 2:9) och i Den Helige Ande (Apg. 5:3-4). Om man invänder, att Guds enkelhet (enhet) förefaller vara upphävd genom den inte bara begreppsliga utan verkliga skillna-den mellan personerna i gudomen, måste det beaktas, att vi här står in-för hemligheten i Den Heliga Treenigheten. Denna hemlighet kan inte utrannsakas av människans förnuft. Människan skall istället tillbedja den. På grund av Guds självuppenbarelse i Skriften tror den kristna kyrkan både på Guds enhet och på personernas tretal (1 Kor. 8:4-6, Matt. 28:19). Subordinatianerna upphäver som bekant det gudomliga väsendets enkelhet och hemfaller åt polyteism. | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | WA 42, 293 f. | + | |
- | + | ||
- | 191 | + | |
- | + | ||
- | 3. Guds oföränderlighet (Immutabilitas Dei) | + | |
- | + | ||
- | Medan allt skapat förgås (Ps. 102:26-27), är Gud till väsen och egen-skaper den evigt oföränderlige (Jes. 54:10, Joh. 3:36, Ords. 19:21). Guds oföränderlighet använder sig Skriften av både för att varna de ogudaktiga (Mark. 9:44) och för att trösta de fromma (Jes. 54:10). | + | |
- | + | ||
- | Då Skriften tillskriver Gud sinnesändring (Gud ångrar att han skapat människorna, | + | |
- | + | ||
- | Man kan inte göra vare sig världens skapelse eller Guds Sons män-niskoblivande gällande mot Guds oföränderlighet, | + | |
- | + | ||
- | 4. Guds oändlighet (Infinitas Dei) | + | |
- | + | ||
- | Allt skapat är ändligt, dvs. underkastat bestämda gränser när det gäller dess existens och verksamhet. Gud är emellertid den oändlige, dvs. han | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | Gerhard, Loci De Nat. Dei 154. | + | |
- | + | ||
- | 192 | + | |
- | + | ||
- | är upphöjd över alla varandets och verksamhetens gränser i tid och rum såväl till existens som till egenskaper (Ps. 145:3, 147:5). Till väsen och egenskaper är Gud den evige, den tidlöse som skapat tiden och inte är underkastad den. Han är den oändlige Guden som till sitt väsen aldrig kan bli timlig, även om han tar hänsyn till tiden och beger sig in i tiden. Och liksom Gud är den tidlöse, så är han också den rumslöse eller den omätlige, som till sitt väsen är upphöjd över existensens alla gränser i tid och rum. Genom Guds omätlighet påminner Skriften oss om att vi människor inte skall göra vår mänskliga tanke- och uppfattningsförmå-ga till ett mått för Guds existens och verksamhet. | + | |
- | + | ||
- | Unitarierna bortser från detta när de t.ex. utövar sin otillbörliga kri-tik av Skriftens lära om Treenigheten (1 Tim. 6:16, Ps. 145:3) . Genom att betona Guds omätlighet pekar Skriften på avståndet mellan Gud och allt skapat, vilket vi alltför ofta glömmer, benägna som vi är att se oss själva som ”stora”. Särskilt Jes. 40:15-17 riktar sig mot detta mänskliga storhetsvansinne. Genom att dessutom betona Guds upphöjdhet över varje slags rumslighet avvärjer Skriften varje tanke på att över huvud taget någonting i denna världen skulle kunna rymma Gud (1 Kon. 8:27). I allt vårt teologiserande måste vi ha detta axiom i minne: ”Gud beger sig in i rummet och i tiden, men han förblir alltid upphöjd över dessa.” Annars förfaller vi till en panteism som utsläcker all sann skrift-teologi. | + | |
- | + | ||
- | 5. Guds allestädesnärvaro (Omnipraesentia Dei) | + | |
- | + | ||
- | Allt skapat är begränsat i lokalt avseende, t.o.m. änglarna som ju inte är allestädesnärvarande.74 Gud är emellertid den allestädesnärvarande. Vad Skriften säger om Guds allestädesnärvaro kan gentemot den mång-facetterade villfarelsen sammanfattas så här: | + | |
- | + | ||
- | a. Gud är till sitt väsen närvarande i allt skapat och inte bara närva-rande till sin verksamhet, som reformerta och nyare teologer lär för att främja sin falska kristologi. Gud verkar aldrig i sin frånvaro. Var Gud än verkar, där är han också.75 Särskilt tydligt lär Skriften Guds allestä-desnärvaro i ställen som Jer. 23:24, Ps. 139:8, Ef. 1:20-21, 4:10). | + | |
- | + | ||
- | b. Gud är närvarande i allt skapat så, att han samtidigt förblir utanför det skapade, dvs. han blir aldrig en skapelse eller en del av skapelsen. Gud är i allt skapat så nära, att det skapade endast i honom har sin exi- | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | Chemnitz, Loci I, 39: ”En ängel är i Persien, en annan i Grekland, Dan. 10:13.” | + | |
- | WA 23, 132 f. | + | |
- | + | ||
- | 193 | + | |
- | + | ||
- | stens och verksamhet (Apg. 17:28, Kol. 1:17). Men samtidigt förblir Gud utanför det skapade och skild från det skapade, liksom det oändli-ga är skilt från det ändliga. Riktigt skriver Gerhard: ”Gud är närvarande överallt, icke så att han omfattas, utan så att han omfattar och innehåller allt.” 76 Mot Erasmus (Diatrib) försvarar Luther Guds allestädesnärvaro på varje ort. Luther påpekar som en praktisk tillämpning, | + | |
- | + | ||
- | Gud är närvarande överallt utan utsträckning (extensio), samman-dragning (rarefactio), | + | |
- | + | ||
- | Behandlingen av vissa specialfrågor brukar tas upp i anslutning till framställningen av Guds allestädesnärvaro. 1. Finns det ett rum utanför världen? Denna fråga skall besvaras nekande, ty rumsligheten hör till världen; den är liksom själva världen en Guds skapelse och sträcker sig inte utanför världen. Antagandet av en rumslighet utanför världen skul-le slutligen identifiera Gud och världen på ett panteistiskt sätt. Där | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | Loci, De Nat. Dei, 172. | + | |
- | WA 18, 622 f. | + | |
- | WA 26, 339. | + | |
- | + | ||
- | 194 | + | |
- | + | ||
- | världsalltet upphör, där är Gud (Kol. 1:17). Gerhard säger: ”Gud ger åt rum och ting, som är i rummet, dess vara.” 79 2. Skall man anta före-komsten av ett särskilt närmande av det gudomliga väsendet (specialis approximatio essentiae divinae) vid särskilda nådes- och vredeshand-lingar? | + | |
- | + | ||
- | När det gäller den praktiska tillämpningen av Guds allestädesnärva-ro använder Skriften denna Guds egenskap a. för att varna oss (Jer. 23:24, Ps. 139:7 ff), b. för att trösta oss (Ps. 23:4, Matt. 28:20). | + | |
- | + | ||
- | 6. Guds evighet (Aeternitas Dei) | + | |
- | + | ||
- | Ordet evighet används i Skriften i två bemärkelser. I en mer inskränkt mening betecknar det en längre varaktighet som människan inte förmår översblicka, | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | Deus dat loco et rebus, quae sunt in loco, suum esse. Loci, De Nat. Dei, 172. | + | |
- | Quenstedt, Syst. II, 902. Baier: Compend. ed. Walther II, 24 ff. | + | |
- | Jfr SKB, s. 590. | + | |
- | + | ||
- | 195 | + | |
- | + | ||
- | I ordets egentliga och oinskränkta betydelse betecknar evighet den obegränsade varaktigheten utan början och utan slut och därmed även utan något efter vartannat följande (tidlöshet, | + | |
==== Guds positiva egenskaper ==== | ==== Guds positiva egenskaper ==== | ||
- | 1. Liv (Vita) | + | //1. Liv (Vita)// |
- | + | ||
- | Medan alla skapade varelser har betingat liv (Apg. 17:28), tillkommer Gud obetingat eller absolut liv (Joh. 5:26). Gud är det urliv, i vilket allt liv har sitt upphov och av vilket allt liv framgår. Skriften framhäver sär-skilt den i Ordet uppenbarade Guden som den ”levande” (Jos. 3:10, Apg. 14:15) till skillnad från hedningarnas livlösa gudar (Jer. 10:10-11, Apg. 17:25). Den varning som ligger i det faktum att Gud är den abso-lut levande, är mycket allvarlig för oss syndiga människor (Hebr. 10:31). Likaså finns en stor tröst för Guds barn i denna Guds egenskap (Jos. 3:10, 1 Tim. 3:15, 4:10). I egenskap av den levande Gudens kyrka äger den kristna kyrkan sitt eviga bestånd (Matt. 16:18). Som den le-vande Gudens barn har de troende evigt liv (Joh. 14:19). | + | |
- | + | ||
- | 2. Guds vetande (Scientia Dei) | + | |
- | + | ||
- | Medan det endast är ett begränsat vetande som tillkommer människorna och de onda och goda änglarna (Rom. 1:32, 2:15, Gal. 2:16, 1 Kor. 13: 12, Jak. 2:19, 1 Petr. 1:12, Matt. 8:29), skiljer Guds absoluta vetande sig från de skapade varelsernas på följande två sätt: a. genom vetandets omfång (allvetande: | + | |
- | + | ||
- | Gud vet även om ting som skulle kunna vara möjliga, 1 Sam. 23:12, Matt. 11:23) och b. genom vetandets art och sätt, eftersom Gud vet all-ting i en enkel akt som har relation till alla ting. Gud känner på ett omedelbart sätt till alltings väsen. Därför säger Skriften att Gud känner människornas tankar, även när de inte avslöjar dem genom yttre tecken (ord, gärningar, åthävor, 1 Kon. 8:39, Apg. 15:8, Matt. 9:4, Joh. 2:25). | + | |
- | + | ||
- | 196 | + | |
- | + | ||
- | Även Guds vetande använder Skriften a. för att varna alla människor (Jes. 41:22-23, 3 Mos. 20:6, 27, 5 Mos. 18:9 ff, Jer. 23:16, Ps. 139:12 osv.) och b. för att trösta de troende (Jes. 66:2, 57:15, Ps. 34:19, 51:19, Matt. 6:32, Ps. 17:1 -3 osv.). De varningar och den tröst som ges oss ge-nom uppenbarelsen av Guds allvetande, skall man om och omigen be-tona i predikan och i undervisningen (1 Mos. 22:14), eftersom vi män-niskor har så lätt att förlora Gud ur sikte. | + | |
- | + | ||
- | Vid behandlingen av Guds vetande skall vi även ta upp frågan, hur Guds ofelbara förutvetande förhåller sig till det faktum att människans vilja inte tvingas. Man argumenterar så här: Finns det ett Guds ofelbara förutvetande, | + | |
- | + | ||
- | Guds förutvetande omfattar alla ting och är ofelbart, dvs. allting sker, såsom Gud i förväg vetat att det skulle ske. Det motsatta antagan-det upphäver gudsbegreppet. | + | |
- | + | ||
- | Skriften framställer emellertid Guds allvetande, som utan undan-tag sträcker sig över alla ting, inte som om den verkade eller framkalla-de alla ting som det vet. Istället ser allvetandet per definitionem de ting som det iakttar som redan existerande (Ps. 139:1-4, Upp. 3:15). Kon-kordieformelns formulering är riktig: ”Guds förutvetande (praescientia) känner och vet på förhand även det onda, men icke så, att det skulle vara Guds nådiga vilja, att detta sker. ... Gud skapar och verkar icke det onda eller hjälper och befordrar det, utan djävulens och människornas onda och förvända vilja.” 82 Begreppsligt annorlunda än Guds allvetan-de, | + | |
- | + | ||
- | Men även när vi håller fast vid begreppet om Guds blotta förutve-tande, | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | SKB, 658 f. | + | |
- | + | ||
- | 197 | + | |
- | + | ||
- | uppfattning en svårighet som vi inte kan undanröja. Guds ofelbara fö-rutvetande å ena sidan och å andra sidan det faktum att människans vil-ja inte tvingas och har ansvar för sina handlingar, är två sanningar som | + | |
- | + | ||
- | på grund av Skriften måste hålla fast vid, trots att vi i detta livet omöjligen kan inse hur de kan stå bredvid varandra. | + | |
- | + | ||
- | Här är Konkordieformelns betraktelsesätt det enda möjliga. Den be-tonar å ena sidan, att allting visst sker såsom Gud på förhand känt till att det skulle ske, men den varnar å andra sidan för allt grubblande om vad Gud i sitt allvetande kan ha förutsett rörande oss själva eller andra, eftersom vi därmed träder in på området för det icke uppenbarade och för Guds outrannsakliga hemligheter.83 Detta är förvisso inte någon ve-tenskaplig lösning av svårigheten, | + | |
- | + | ||
- | Fastän det för den eviga, allvetande Guden inte finns vare sig någon förfluten tid eller någon framtid, måste vi följa Skriften och tala om ett Guds förutvetande (praescientia), | + | |
- | + | ||
- | Människorna eller änglarna (andarna) kan inte tillskrivas något fö-rutvetande (Matt. 24:36). Har människor och änglar i enstaka fall kun-skap om framtida ting, så är det tack vare en gudomlig uppenbarelse som i dessa särskilda fall kommit dem till del (Luk. 1:19, Dan. 2:27 ff). Det som människor säger om framtiden, hör alltid hemma inom giss-ningarnas eller beräkningarnas sfär. Detsamma gäller om de onda an-darna, då dessa påstår sig avslöja framtiden genom spåmän. De goda änglarna ägnar sig givetvis inte åt sådana hädiska ingripanden i Guds företrädesrättigheter. | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | + | ||
- | SKB, s. 667 f. | + | |
- | WA 12, 368 f., Gerhard, Loci, De Nat. Dei, s. 243. | + | |
- | + | ||
- | 198 | + | |
- | + | ||
- | 3. Guds vishet (Sapientia Dei) | + | |
- | + | ||
- | Skriften skiljer noga mellan Guds vetande (gnosis) och hans vishet (so-fia) (Rom. 11:33, 1 Kor. 12:8). Vid ordet vishet tänker vi på en sakkun-nig kännedom och sakkunnigt handlande (2 Krön. 2:11 ff), och i den meningen använder Skriften ordet vishet om Gud. Skriften tillskriver Gud vishet a. med avseende på Guds handlande i naturens rike, när det gäller skapelseverken (Ps. 104:24), b. med avseende på Guds rådslut och hans handlande i nådens rike (1 Kor. 2:6 ff). Då Skriften dessutom framhäver att Gud allena är vis (1 Tim. 1:17, Rom. 16:27), och att han äger en vishet, vars djup är outgrundligt för oss människor, är denna gudomliga egenskaps praktiska tillämpning ytterst viktig för oss: Vi människor skall nämligen beundra och lovprisa Guds vishet men inga-lunda kritisera den. I överensstämmelse med vårt naturliga främ-lingskap för Gud, är vi människor bara alltför böjda att kritisera Gud och hans verk och således sätta vår mänskliga vishet över Guds vishet. | + | |
- | + | ||
- | Moderna teologer kritiserar Gud framför allt på två sätt: a. genom att påstå att Guds Ord, den heliga Skrift, inte är helt och hållet och i alla delar den gudomliga och obrutna sanningen, och b. genom att beteckna Guds frälsningssätt, | + | |
- | + | ||
- | Skriften talar emellertid både i Gamla och i Nya testamentet uttryck-ligen även om en Guds vilja (Ps. 40:9, 1 Tim. 2:4, Joh. 6:40, 1 Tess 4:3). Men innan vi beskriver den gudomliga viljans enskilda attribut, skall vi ta upp en dubbel fråga angående den gudomliga viljan. 1. Hur förhåller det sig med den gudomliga viljans orsaker? 2. Vad skall man anse om olika uppdelningar av Guds vilja? | + | |
- | + | ||
- | Det som skall sägas om Guds viljas orsaker kan sammanfattas så här: a. Skriften beskriver Gud i hans majestät, dvs. som oberoende av alla ting som är utanför honom, alltså som obetingad eller absolut | + | |
- | + | ||
- | 199 | + | |
- | + | ||
- | (Rom. 11:36). I detta avseende finns det i Gud och beträffande Gud inte orsak och verkan som två olika ting. Med andra ord: Gud bestäms inte av några orsaker. b. Eftersom emellertid Gud som absolut Gud är helt och hållet obegriplig för oss människor, uppmanar Skriften oss att skilja mellan orsak och verkan hos Gud. Enligt Skriften måste vi människor alltså tänka oss Gud på ett sådant sätt, att t.ex. Guds vrede förorsakas genom människans synd (Jer. 2:19), medan Guds nåd grundar sig på Kristi förtjänst (Rom. 3:24). Beträffande uppdelningarna av den gu-domliga viljan har dessa har sin grund i att den mänskliga uppfattnings-förmågan är begränsad. I Gud är viljan en, och den är identisk med Guds väsen. Men i enlighet med Guds uppenbarelse i Skriften skiljer vi dock mellan: | + | |
- | + | ||
- | Guds första och andra vilja (voluntas prima eller antecedens och voluntas secunda eller consequens). Denna åtskillnad beror på Joh. 3:17-18. Enligt vers 17 måste vi först klart och tydligt tänka oss Gud så, att han inte vill fördöma någon enda människa (gratia universalis). Men enligt vers 18 vill Gud döma alla som inte tar emot Kristus, synda-res frälsare (Guds domsvilja). Trots att skiljandet mellan voluntas ante-cedens och voluntas consequens ända sedan Chrysostomus tid och fram till våra dagar har missbrukats för att befordra synergismen, | + | |
- | + | ||
- | Guds oemotståndliga vilja och hans vilja möjlig att motstå (volun-tas irresistibilis och voluntas resistibilis). Den vilja enligt vilken Kris-tus på den yttersta dagen församlar alla folk inför sig, kan ingen stå emot, ty bakom den finns det ett ”måste” (Joh. 5:28, Matt. 25:31 ff, 2 Kor. 5:10). Däremot kan man stå emot den vilja, enligt vilken Kristus här i världen vill dra människor till sig genom evangeliets förkunnelse och genom att föra dem till tro (Matt. 23:37). Även denna åtskillnad är skriftenlig, | + | |
- | + | ||
- | Guds vilja utan medel och genom medel (voluntas absoluta och voluntas ordinata). Vid bröllopet i Kana gjorde Kristus vin utan de sedvanliga medlen att göra vin på (Joh. 2:1-11). I undantagsfall verkar Gud utan medel även inom nådens rike (Luk. 1:15). Däremot är det Guds vilja, att vi skall hålla oss till de medel som han förordnat till vår timliga och till vår eviga välfärd både i naturens rike (mat, dryck osv.) | + | |
- | + | ||
- | 200 | + | |
- | + | ||
- | och i nådens rike (Ord och sakrament) (Mark. 8:1 ff, Rom. 10:17, Tit. 3:5, Matt. 28:19-20, 26:26 ff). Entusiasmen (föraktandet av de av Gud förordnade medlen) är en förvrängning av Guds ordning, och entusias-ternas åberopande av Luk. 1:15 är ett missbruk av detta skriftställe. | + | |
- | + | ||
- | Guds vilja obetingad av mänsklig prestation och betingad av mänsklig prestation (voluntas gratiae och voluntas conditionata). Män-niskans salighet vill Gud oberoende av någon mänsklig prestation (Rom. 3:28, Ef. 2:8-9). Alla som här vill skjuta in en mänsklig presta-tion drabbas av förbannelse (Gal. 3:10). Vill någon nå saligheten på Lagens väg, skall han inte glömma att Guds lagvilja är betingad av en fullkomlig uppfyllelse av Lagen: den människa som gör den kommer att leva genom den (Luk. 10:28, Gal. 3:10, 12). | + | |
- | Guds vilja som uppenbarad i Guds Ord och icke uppenbarad (vo-luntas revelata och voluntas abscondita eller voluntas signi och volun-tas beneplaciti). Till voluntas revelata eller signi hör allt som Gud up-penbarat för oss människor i Skriften; till voluntas abscondita eller be-neplaciti hör allt om Gud och de gudomliga tingen som Skriften tiger om (Rom. 11:33-34). Den heliga Skrift vänder vår blick bort ifrån Guds fördolda vilja redan genom att den betecknar denna som för oss out-grundlig (Rom. 11:33). Skrifttrogna kristna håller sig till Guds i Skrif-ten uppenbarade vilja och söker inte utrannsaka Guds outgrundliga vil-ja. Deras teologiska tänkande går aldrig utöver Guds uppenbarelse (Joh. 8:31-32, Ps. 119:104 ff). | + | |
- | + | ||
- | Som attribut till Guds vilja uppfattas Guds helighet, rättfärdighet, | + | |
- | + | ||
- | a. Guds helighet (Sanctitas Dei) | + | |
- | + | ||
- | Guds helighet betecknar närmast Guds majestät, enligt vilket Gud är upphöjd över allt skapat (Jes. 6:3, Joh. 12:41). I denna bemärkelse om-fattar Guds helighet alla andra Guds egenskaper, och Israels Helige står i saklig parallellism till Israels Gud som den ende sanne Guden, förut-om vilken ingen annan finns (Ps. 71:22). Sedan omfattar också Guds helighet speciellt motsatsen till människans synd (1 Petr. 1:16, 3 Mos. 11:44-45, 19:2, 20:7). Denna motsats till synden kommer till uttryck även i Jes. 6, när profeten påminns om sin egen och om folkets synd, då han skådar Guds härlighet (v. 5) . Guds för oss uppenbarade helighets praktiska tillämpning består i att vi å ena sidan skall träda inför Gud med stor vördnad, eftersom Gud som den över allting upphöjde hatar | + | |
- | + | ||
- | 201 | + | |
- | + | ||
- | och straffar synden (1 Mos. 18:27 ff, 2 Mos. 3:5-6). Men å andra sidan skall vi också träda fram inför honom med stor glädje och tillförsikt, | + | |
- | + | ||
- | b. Guds rättfärdighet (Iustitia Dei) | + | |
- | + | ||
- | Skriften beskriver Gud uttryckligen som den rättfärdige (Ps. 92:16, 5 Mos. 32:4 m.fl.). När det gäller Guds rättfärdighet, | + | |
- | + | ||
- | I dess relation till människorna är Guds rättfärdighet a. iustitia lega-lis, den i Guds Lag uppenbarade rättfärdigheten, | + | |
- | + | ||
- | Iustitia evangelica är raka motsatsen till iustitia legalis. Den senare fordrar och fördömer, den förra utlovar och skänker, ty den består i att Gud bortser från sin iustitia legalis och utan Lagens gärningar förklarar syndare rättfärdiga genom att Gud, för den av Kristus åt världen förvär-vade rättfärdighetens skull, av nåd förlåter synderna (Rom. 3:21-22). Således är människornas frälsning beroende av iustitia evangelica, och kristendomens väsen består i tron på denna iustitia evangelica. Skrif-tens svarar jakande på frågan om Gud i enlighet med sin iustitia vindi-cativa straffar synden på ett adekvat sätt. Var och en som inte i tron tar emot den av Kristus erlagda lösepenningen måste själv i evighet betala vad han brutit (Matt. 10:28, 8:12). | + | |
- | + | ||
- | c. Guds sannfärdighet (Veracitas Dei) | + | |
- | + | ||
- | Medan enligt Skriften alla människor är lögnare (Ps. 116:11, Matt. 15:19, Tit. 1:12), är Gud den absolut sannfärdige (Tit. 1:2, Hebr. 6:18, | + | |
- | + | ||
- | 202 | + | |
- | + | ||
- | 1 Sam. 15:29, Matt. 24:35, Rom. 3:4) som inte kan vara osannfärdig en-ligt vare sig sitt väsen eller sina ord och handlingar. Skriften betonar kraftigt denna sanning, eftersom den syndiga människan varken tror på Guds hotelse i Lagen eller på hans löften i evangelium (Ps. 90:11, Jes. 53:1, Joh. 12:38). Denna egenskaps praktiska tillämpning är att Guds absoluta sannfärdighet i vrede och i nåd både skall väcka oss ur vår sä-kerhet (Gal. 6:7) och locka oss till tron på Guds nådelöften i Kristus (Rom. 10:11, Tit. 1:2). | + | |
- | + | ||
- | Guds makt (Potentia Dei) | + | |
- | + | ||
- | Guds makt skiljer sig från de skapade varelsernas både till sättet och till verkans omfång. Om sättet säger Skriften: Gud skapar genom att vilja (1 Mos. 1:3, Ps. 115:3). Beträffande Guds makts omfång gäller Matt. 19:26 och Luk. 1:37 (omnipotentia Dei). Vi får alltså inte tala om Gud som om han skulle ha förbrukat sin makt i det som redan skapats (så te-ologer som lutar åt panteismen). Å andra sidan får vi inte heller dra några slutsatser om Guds faktiska verksamhet, ty vad Gud verkligen vill göra i överensstämmelse med sin allmakt säger oss Skriften tydligt. Det vore skriftvidrigt att t.ex. argumentera: | + | |
- | + | ||
- | Vad Gud vill verkar han på två olika sätt: antingen genom medel som han själv förordnat (causae secundae) eller utan dem. I det förra fallet talar vi om en ordnad makt (potentia ordinata), i det senare om absolut makt (potentia absoluta). I båda fallen är samma Guds allsmäk-tiga makt verksam, ty det är den allsmäktige Guden som skapat, uppe-håller och styr allt (han uppehöll Mose i fyrtio dagar utan mat och dryck, 2 Mos. 34:28). Guds allmakt visar sig även i under som Skriften berättar om (Joh. 2:11, Apg. 2:43). Om under lär Skriften oss två ting: | + | |
- | + | ||
- | Gud kan verka under närsomhelst (även idag, Luk. 1:37, Ps 74:12 ff). För Gud finns det inte några oföränderliga naturlagar. 2. Vi människor skall emellertid hålla oss till de av Gud förordnade medlem och över-lämna undren åt Gud. För den s.k. ”undertron” (fides heroica) kan inga regler ställas upp.85 Invändningen, | + | |
- | + | ||
- | + | ||
- | WA 10:3, 145 f. | + | Medan alla skapade varelser har betingat liv (Apg. 17:28), tillkommer Gud obetingat eller absolut liv (Joh. 5:26). Gud är det urliv, i vilket allt liv har sitt upphov och av vilket allt liv framgår. Skriften framhäver särskilt den i Ordet uppenbarade Guden som den ”levande” (Jos. 3:10, Apg. 14:15) till skillnad från hedningarnas livlösa gudar (Jer. 10:10-11, Apg. 17:25). Den varning som ligger i det faktum att Gud är den absolut levande, är mycket allvarlig för oss syndiga människor (Hebr. 10:31). Likaså finns en stor tröst för Guds barn i denna Guds egenskap (Jos. 3:10, 1 Tim. 3:15, 4:10). I egenskap av den levande Gudens kyrka äger den kristna kyrkan sitt eviga bestånd (Matt. 16:18). Som den levande Gudens barn har de troende evigt liv (Joh. 14:19). |
- | 203 | + | //2. Guds vetande |
- | + | ||
- | e. Guds godhet, barmhärtighet, | + | |
- | Det är lämpligt att behandla dessa egenskaper gemensamt, därför att de innehållsligt sett hör nära ihop. Guds godhet betecknar objektivt sett hans egenskap att vara i absolut mening god (Matt. 19:17), till skillnad från de skapade varelserna som är goda i relativ mening både före och efter syndafallet, | + | |
- | Att Gud allena är god och att det är endast | + | Medan det endast |
- | Subjektivt sett är Guds godhet87 Guds nådiga förbarmande över sina skapade verk (Ps. 145:9, Jona 4:11, Ps. 36:7, Ps. 136, Ps. 148). I syn-nerhet är Gud människorna nådig med tanke på att de är syndare | + | Även Guds vetande använder Skriften a. för att varna alla människor |
+ | Vid behandlingen av Guds vetande skall vi även ta upp frågan, hur Guds ofelbara förutvetande förhåller sig till det faktum att människans vilja inte tvingas. Man argumenterar så här: Finns det ett Guds ofelbara förutvetande, | ||
- | Loci, De Nat. Dei, 215. | + | 1. Guds förutvetande omfattar alla ting och är ofelbart, dvs. allting sker, såsom Gud i förväg vetat att det skulle ske. Det motsatta antagandet upphäver gudsbegreppet. |
- | Quenstedt: bonitas relativa, Syst. I, 418. | + | |
- | 204 | + | 2. Skriften framställer emellertid |
- | + | ||
- | Invänder man mot Guds godhet, att vi konfronteras med stora kata-strofer i naturen och i människovärlden, | + | |
- | 3:19). Det starka framhävandet av Guds godhet i Skriften har sin för-klaring i att uppenbarelsen om Guds godhet i Kristus Jesus är det egent-liga evangeliet och därmed kärnan i hela Guds uppenbarelse i Skriften (Apg. 10:43). Saknades i Skriften uppenbarelsen | + | 3. Men även när vi håller fast vid begreppet om Guds blotta förutvetande, |
+ | Här är Konkordieformelns betraktelsesätt det enda möjliga. Den betonar å ena sidan, att allting visst sker såsom Gud på förhand känt till att det skulle ske, men den varnar å andra sidan för allt grubblande om vad Gud i sitt allvetande kan ha förutsett rörande oss själva eller andra, eftersom vi därmed träder in på området för det icke uppenbarade och för Guds outrannsakliga hemligheter.((SKB, | ||
+ | Fastän det för den eviga, allvetande Guden inte finns vare sig någon förfluten tid eller någon framtid, måste vi följa Skriften och tala om ett Guds förutvetande (// | ||
+ | Människorna eller änglarna (andarna) kan inte tillskrivas något förutvetande (Matt. 24:36). Har människor och änglar i enstaka fall kunskap om framtida ting, så är det tack vare en gudomlig uppenbarelse som i dessa särskilda fall kommit dem till del (Luk. 1:19, Dan. 2:27 ff). Det som människor säger om framtiden, hör alltid hemma inom gissningarnas eller beräkningarnas sfär. Detsamma gäller om de onda andarna, då dessa påstår sig avslöja framtiden genom spåmän. De goda änglarna ägnar sig givetvis inte åt sådana hädiska ingripanden i Guds företrädesrättigheter. | ||
+ | //3. Guds vishet (Sapientia Dei)// | ||
+ | Skriften skiljer noga mellan Guds vetande (// | ||
+ | Moderna teologer kritiserar Gud framför allt på två sätt: a. genom att påstå att Guds Ord, den heliga Skrift, inte är helt och hållet och i alla delar den gudomliga och obrutna sanningen, och b. genom att beteckna Guds frälsningssätt, | ||
+ | Skriften talar emellertid både i Gamla och i Nya testamentet uttryckligen även om en //Guds vilja// (Ps. 40:9, 1 Tim. 2:4, Joh. 6:40, 1 Tess 4:3). Men innan vi beskriver den gudomliga viljans enskilda attribut, skall vi ta upp en dubbel fråga angående den gudomliga viljan. 1. Hur förhåller det sig med den gudomliga viljans orsaker? 2. Vad skall man anse om olika uppdelningar av Guds vilja? | ||
+ | Det som skall sägas om Guds viljas orsaker kan sammanfattas så här: ////a.//// Skriften beskriver Gud i hans majestät, dvs. som oberoende av alla ting som är utanför honom, alltså som obetingad eller absolut (Rom. 11:36). I detta avseende finns det i Gud och beträffande Gud inte orsak och verkan som två olika ting. Med andra ord: Gud bestäms inte av några orsaker. ////b.//// Eftersom emellertid Gud som absolut Gud är helt och hållet obegriplig för oss människor, uppmanar Skriften oss att skilja mellan orsak och verkan hos Gud. Enligt Skriften måste vi människor alltså tänka oss Gud på ett sådant sätt, att t.ex. Guds vrede förorsakas genom människans synd (Jer. 2:19), medan Guds nåd grundar sig på Kristi förtjänst (Rom. 3:24). Beträffande uppdelningarna av den gudomliga viljan har dessa har sin grund i att den mänskliga uppfattningsförmågan är begränsad. I Gud är viljan //en//, och den är identisk med Guds väsen. Men i enlighet med Guds uppenbarelse i Skriften skiljer vi dock mellan: | ||
+ | 1. Guds första och andra vilja (//voluntas prima// eller // | ||
+ | 2. Guds oemotståndliga vilja och hans vilja möjlig att motstå (//voluntas irresistibilis// | ||
+ | 3. Guds vilja utan medel och genom medel (//voluntas absoluta// och //voluntas ordinata// | ||
+ | 4. Guds vilja obetingad av mänsklig prestation och betingad av mänsklig prestation (//voluntas gratiae// och //voluntas conditionata// | ||
+ | 5. Guds vilja som uppenbarad i Guds Ord och icke uppenbarad (//voluntas revelata// och //voluntas abscondita// | ||
+ | Som attribut till Guds vilja uppfattas Guds helighet, rättfärdighet, | ||
+ | a. Guds helighet (// | ||
+ | Guds helighet betecknar närmast Guds majestät, enligt vilket Gud är upphöjd över allt skapat (Jes. 6:3, Joh. 12:41). I denna bemärkelse omfattar Guds helighet alla andra Guds egenskaper, och Israels Helige står i saklig parallellism till Israels Gud som den ende sanne Guden, förutom vilken ingen annan finns (Ps. 71:22). Sedan omfattar också Guds helighet speciellt motsatsen till människans synd (1 Petr. 1:16, 3 Mos. 11:44-45, 19:2, 20:7). Denna motsats till synden kommer till uttryck även i Jes. 6, när profeten påminns om sin egen och om folkets synd, då han skådar Guds härlighet (v. 5). Guds för oss uppenbarade helighets praktiska tillämpning består i att vi å ena sidan skall träda inför Gud med stor vördnad, eftersom Gud som den över allting upphöjde hatar och straffar synden (1 Mos. 18:27 ff, 2 Mos. 3:5-6). Men å andra sidan skall vi också träda fram inför honom med stor glädje och tillförsikt, | ||
+ | b. Guds rättfärdighet (//Iustitia Dei// | ||
+ | Skriften beskriver Gud uttryckligen som den rättfärdige (Ps. 92:16, 5 Mos. 32:4 m.fl.). När det gäller Guds rättfärdighet, | ||
+ | I dess relation till människorna är Guds rättfärdighet a. //iustitia legalis//, den i Guds Lag uppenbarade rättfärdigheten, | ||
+ | //Iustitia evangelica// | ||
+ | c. Guds sannfärdighet (// | ||
+ | Medan enligt Skriften alla människor är lögnare (Ps. 116:11, Matt. 15:19, Tit. 1:12), är Gud den absolut sannfärdige (Tit. 1:2, Hebr. 6:18, 1 Sam. 15:29, Matt. 24:35, Rom. 3:4) som inte kan vara osannfärdig enligt vare sig sitt väsen eller sina ord och handlingar. Skriften betonar kraftigt denna sanning, eftersom den syndiga människan varken tror på Guds hotelse i Lagen eller på hans löften i evangelium (Ps. 90:11, Jes. 53:1, Joh. 12:38). Denna egenskaps praktiska tillämpning är att Guds absoluta sannfärdighet i vrede och i nåd både skall väcka oss ur vår säkerhet (Gal. 6:7) och locka oss till tron på Guds nådelöften i Kristus (Rom. 10:11, Tit. 1:2). | ||
+ | d. Guds makt (//Potentia Dei// | ||
+ | Guds makt skiljer sig från de skapade varelsernas både till sättet och till verkans omfång. Om sättet säger Skriften: Gud skapar genom att vilja (1 Mos. 1:3, Ps. 115:3). Beträffande Guds makts omfång gäller Matt. 19:26 och Luk. 1:37 (// | ||
+ | Vad Gud vill verkar han på två olika sätt: antingen genom medel som han själv förordnat (//causae secundae//) eller utan dem. I det förra fallet talar vi om en ordnad makt (//potentia ordinata// | ||
+ | e. Guds godhet, barmhärtighet, | ||
+ | Det är lämpligt att behandla dessa egenskaper gemensamt, därför att de innehållsligt sett hör nära ihop. Guds godhet betecknar objektivt sett hans egenskap att vara i absolut mening god (Matt. 19:17), till skillnad från de skapade varelserna som är goda i relativ mening både före och efter syndafallet, | ||
- | 205 | + | Att Gud allena är god och att det är endast i beroende av Gud som de skapade varelserna är goda, är en sanning som är av stor vikt för det kristna livet. Ty den bevarar oss för högmod, då vi konstaterar gåvor hos oss som inte andra har, men den bevarar också för avund, då vi hos andra lägger märke till gåvor som vi inte har fått. Högmod och avund är, som Skriften och erfarenheten lär, de stora orosstiftarna i kyrkan och i staten (1 Kor. 4:7, 1 Petr. 2:1). Med rätta kommenterar Gerhard: Genom avund blir människan en som bekämpar Gud.((Loci, De Nat. Dei, 215.)) |
- | + | ||
+ | Subjektivt sett är Guds godhet((Quenstedt: | ||
+ | Invänder man mot Guds godhet, att vi konfronteras med stora katastrofer i naturen och i människovärlden, |
laran-om-gud.1579384985.txt.gz · Senast uppdaterad: 2020/01/18 23:03 av jabbin