Kristen dogmatik

Denna sida är skrivskyddad. Du kan titta på källkoden, men inte ändra den. Kontakta administratören om du anser att du bör kunna ändra sidan.
====== Den kristna kyrkan ======

**(DE ECCLESIA)**

Sedan Kristus genom sin ställföreträdande tillfyllestgörelse försonat hela människovärlden med Gud och uppstått från de döda, har han satt sig på Guds högra sida för att intill den yttersta dagen genom Ordet om den skedda försoningen (evangeliet) samla åt sig en kyrka på jorden.

===== Den allmänneliga kyrkan =====

//(De ecclesia universali)//

==== 1. Begreppet ”den kristna kyrkan” ====

Den kristna kyrkan består av alla människor som tror på Kristus – och endast av människor som tror på honom. Eftersom uttrycket ”att tro på Kristus” i vår tid ofta tömts på sitt innehåll på ett sätt som strider mot Skriften, måste bisatsen ”som tror på Kristus” bestämmas närmare. Den innebär nämligen: som genom Den Helige Andes inverkan tror att de genom Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse äger syndernas förlåtelse. Man blir inte medlem i kyrkan genom den yttre tillhörigheten till ett kyrkosamfund, inte heller genom det yttre bruket av nådemedlen, genom den yttre bekännelsen till den kristna tron, genom förvaltandet av ämbeten inom kyrkan, genom strävan efter ett ”moraliskt liv” efter Kristi föredöme eller genom omedelbar pånyttfödelse eller ett försjunkande i Gud (om vilket svärmarna av alla slag talar).

Endast den personliga tron på syndaförlåtelsen som förvärvats genom Kristi försoningsdöd och förkunnas och delas ut i evangelium skapar en medlem i den kristna kyrkan (Apg. 5:14). Det som gör att en människa kommer till Kristus, rättfärdiggörs inför Gud och blir ett Guds barn är detsamma som gör henne till en medlem i den kristna kyrkan: tron på förlossningen i Kristus Jesus (Rom. 3:24). ”Endast tron på Kristus skapar kyrkans medlemmar”((Sola fides in Christum membra ecclesiae constituit. )) är ett skriftenligt axiom. Det kan uttryckas ännu kortare: De kristna utgör kyrkan, //Christiani sunt ecclesia//.

Som följd och verkan är //unio mystica// och helgelsen nära förbundna med den personliga tro som verkats av Den Helige Ande. Kyrkans medlemmar karakteriseras också utifrån denna beskaffenhet och dessa gärningar (1 Kor. 6:15-20, 2 Kor. 6:14-18, 1 Petr. 2:5). Men det är tron som förblir det konstituerande. Om tron i rättfärdiggörelsen och dess relation till den kristna kyrkans uppkomst och fortbestånd säger Luther, att det är denna artikel ensam, som ”föder, livnär, bygger, bevarar, försvarar Guds kyrka, och utan den kan den kristna kyrkan inte bestå en enda timme.”((Jfr WA 30:2, 650.))

Av detta framgår att uppenbart onda och skrymtare (//mali et hypocritae//) som befinner sig inom kyrkans yttre gemenskap inte tillhör kyrkan. De utgör inte någon del av kyrkan (//non sunt pars ecclesiae//), utan är bara inblandade i kyrkans yttre gemenskap (//ecclesia admixti sunt secundum societatem externam//). Att det endast är de som verkligen tror som är medlemmar i den kristna kyrkan bekräftas av alla de skriftställen som talar om kyrkans medlemmars inre, andliga gemenskap med Gud, med Kristus och med Den Helige Ande (jfr Guds hus 1 Tim. 3:15, Guds byggnad/tempel, 1 Kor. 3:9, 2 Kor. 6:16, tempel åt Den Helige Ande 1 Kor. 6:19, Kristi kropp och fullhet Ef. 1:23, Guds barn Joh. 11:52). De otrogna är inte Guds hus, Kristi kropp, Guds barn osv., utan i dem är den onda andemakten verksam (Ef. 2:1-3). Även definitionen av kyrkan som summan av de utvalda (en definition hos Hus, som Luther godkänner och lovordar)((WA 31:1, 164 ff.)) är skriftenlig (1 Petr. 2:9).

Detta är Luthers och den lutherska kyrkans lära. För att kraftigt framhäva att det inte är någon yttre gemenskap med de kristna eller ett yttre bruk av nådemedlen, utan endast den personliga tron på evangelium som för in i himmelriket på jorden, dvs. in i den kristna kyrkan, säger Luther: ”I annat fall vore en människa i himmelriket på samma sätt som om jag kastade en kloss eller sten in bland de kristna, eller som djävulen är ibland dem.”((WA 17:2, 82.)) Apologin ger en allsidig definition av begreppet ”kyrkan” (art. VII och VIII).((SKB, s. 174 ff.)) Där sägs det: ”kyrkan är ... de över hela jorden spridda människor, vilka samtycka till evangeliet och hava samme Kristus.” Lika klart säger Apologin ifrån, att de onda och skrymtarna inte tillhör kyrkan.((SKB, s. 177.)) Kort sagt: enligt den lutherska läran är tron på evangelium den faktor som i varje enskilt fall avgör tillhörigheten till den kristna kyrkan. Medlemskap i den kristna kyrkan skall inte frånkännas någon som tror på evangelium. Medlemskap i den kristna kyrkan skall inte tillerkännas någon som inte tror på evangelium. De som med orätt bannlyses, förblir medlemmar i kyrkan. Likaså är sådana som far vilse på grund av svaghet medlemmar i kyrkan, vare sig de nu lever i ett ortodoxt eller kätterskt samfund, om de bara i hjärtat tror på Guds nåd i Kristus. De som tror innan de tar emot dopet är redan då medlemmar i den kristna kyrkan.((Jfr Gerhard, Loci, De eccl., 54.))

Eftersom människan av naturen är böjd att tro att hon redan genom den yttre förbindelsen med kyrkan har tryggat sin evighet, är det uppenbarligen av stor vikt att hävda det kristna begreppet om ”kyrkan” som de troendes eller heligas samfund och att avvisa tanken på kyrkan som en ”institution” (//externa politia//). Även Apologin hänvisar till det rätta kyrkobegreppets praktiska betydelse när den säger: ”Om vi bestämma kyrkan endast såsom ett yttre rike av gudfruktiga och ogudaktiga, så skulle man icke förstå, att Kristi rike består i hjärtats rättfärdighet och förlänandet av Den Helige Ande.”((SKB, s.176.))

Luther: ”Kristus är visserligen en herre över allting, över de fromma och de onda, över änglarna och djävlarna, men han är inte huvudet annat än för de fromma, trogna kristna, församlade i Anden ... liksom hans rike, kristenheten, inte är något utvärtes samfund eller rike.”((WA 6, 301 f.)) På ett annat ställe säger han: ”Ty ingen är eller kan vara i de kristnas samfund eller vara en lem i kristenheten, om han inte har den rätta tron, dvs. är rättfärdig och helig, såsom trosartikeln intygar: ’Jag tror på en helig kristen kyrka’.”((WA 31:1, 164.)) På liknande sätt säger Gerhard: ”Kyrkan kallas katolsk huvudsakligen och i första hand i avseende på de utvalda och heliga, såtillvida som hon i sin krets omfattar alla sant på Kristus troende, hela den mystiska kropp, vars huvud är Kristus”((Loci, De Eccl. 151.)) och Baier: ”Sålunda bevisas, att kyrkan i egentlig mening är just skaran av de sant troende och heliga.”((Compend. III, 617.)) Därmed sägs samma sak som den apostoliska trosbekännelsen uttrycker med orden: ”Jag tror på en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund.”

==== 2. Villoläror om kyrkan ====

Skriftens lära om kyrkan har samma förutsättningar som Skriftens lära om rättfärdiggörelsen genom tron. Den förutsätter den objektiva försoningen av hela den syndiga världen genom Kristi //satisfactio vicaria//, erbjudandet av syndaförlåtelsen genom nådemedlen, mottagandet av syndaförlåtelsen genom tron, vilken uppstår och erhålls genom Den Helige Andes verkan allena utan människans medverkan. Där dessa förutsättningar inte finns, blir följden att man tar avstånd från det skriftenliga kyrkobegreppet. Det är nyttigt och nödvändigt visa detta mer i detalj.

1. Det kristna begreppet ”kyrkan” förutsätter //satisfactio vicaria//. För förnekarna av //satisfactio vicaria// är den kristna kyrkan inte de troendes samfund utan en samling människor som inspirerade av Kristi föredöme (”den historiske Kristus”) drivs till Gud genom sitt eget moraliska liv (så unitarierna i alla tider och i nyare tid, Ritschl, Harnack m.fl.). När //satisfactio vicaria// förnekas, blir i alla framställningar definitionen av kyrkan ytterst sett denna: kyrkan är ”en fri förening av förnuftiga varelser, vars mål är att förverkliga en jordisk och en himmelsk lycksalighet som är betingad av religiös upplysning och dygd”.((Jfr Hase, Hutt. red., § 124).))

Vi skall inte heller mena((Jfr Nitzsch-Stephan, Ev. Dogm. s. 629 f.)) att nyare teologer har öppnat vägen för ett återvändande till det ursprungliga, lutherska kyrkobegreppet, därför att de frigjort kyrkobegreppet från det ”institutionsartade” och helst vill beteckna kyrkan som ”Guds folk” eller ”den sanna kristenheten”. I och med att dessa förnekar //satisfactio vicaria//, så är Guds folk och den sanna kristenheten för dem inget annat än en moralisk förening (jfr Ritschl: ”Guds rike är de som tror på Kristus, såtillvida som de … ömsesidigt handlar av kärlek” osv.).((Rechtf. u. Versöhn., ed. 3, III, 271.)) Moderna unitarier använder med förkärlek uttrycket ”Guds rike”. För dem är emellertid Guds rike ett rike i vilket Gud verkar som envåldshärskare för att förbättra mänskligheten moraliskt. Därmed har Kristus och hans försoningsverk kopplats bort från gudsriket.

Påvekyrkan vill visserligen låta Kristi gudom och förtjänst stå kvar.((Jfr Trident., Sess. VI, can. 10.)) Men bredvid Kristi förtjänst ställer de uppfyllandet av Guds och kyrkans bud och de egna gärningarnas förtjänst som nödvändiga för att vinna Guds nåd och saligheten. Eftersom detta att göra de egna gärningarna och den egna förtjänsten gällande i själva verket utesluter från delaktighet i Guds nåd och från medlemskap i den kristna kyrkan (Gal. 3:10), ställer sig påvekyrkan genom sin officiella lära utanför kristenheten, //extra ecclesiam//.((Jfr Luther, Stora katekesen, SKB, s. 450.)) Den t.o.m. bannlyser alla som vill bli rättfärdiggjorda inför Gud genom tron på syndernas förlåtelse för Kristi skull utan egna gärningar.((Jfr Trident., Sess. VI, can. 11, 12.)) Påvekyrkan måste således ta avstånd ifrån det skriftenliga kyrkobegreppet och i kampen för sitt eget herravälde låta kyrkan bestå av sådana människor som underkastar sig påvens överhöghet och hans läror och bud.((Ibid. can. 1.)) Att det i påvedömet fortfarande finns medlemmar i den kristna kyrkan beror på att de döpta barnen tror på Kristus och dessutom på att själar i samvetsångest och särskilt inför döden trots kyrkans förbud och fördömande låter sina egna gärningar och helgonens förtjänster fara och sätter sin tillit endast till Kristi förtjänst.((Jfr Apologin, SKB, s. 172-173.))

Det är inte bara utpräglade unitarier och liberaler som förkastar //satisfactio vicaria//. Det gör även moderat-konservativa teologer som Hofmann och Kirn. De har flitigt bekämpat Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse och vill låta förvandlingen eller ombildningen av människornas liv till dess gudalika gestalt bli en del av försoningen med Gud. Denna inblandning av helgelsen i rättfärdiggörelsen gör det omöjligt att komma till tro på den av Kristus förvärvade och i nådemedlen erbjudna syndaförlåtelsen och gör det således också omöjligt att bli medlem i den kristna kyrkan.

Alla protestantiska teologer som förkastar //satisfactio vicaria// som ”alltför juridisk”, och som i försoningen med Gud vill föra in människans religiöst-moraliska förvandling, har gått över på romerskt område. För dem är kyrkan inte de troendes samfund utan en sammanslutning av människor som kompletterar Kristi förtjänst genom helgelsen och goda gärningar. Enligt deras åsikt är det som gör en människa till en medlem i den kristna kyrkan inte tron på det som Kristus i människans ställe gjort och lidit för två årtusenden sedan, utan istället det som Kristi försoning verkar i människan. Kirn har uttryckt det så: ”Det som utvecklar sig under historiens gång, det är för Gud medtaget i det fullbordade försoningsverket, och denna dess verksamma kraft räknas som bidragande till dess värde inför Gud.”((Kirn, Dogm., s. 118.)) Kort sagt, för den som inte tror på den genom Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse verkade, fullkomliga försoningen av hela mänskligheten, eller med andra ord den objektiva försoningen, är följdriktigt inte heller kristna kyrkan de troendes samfund utan en sammanslutning av sådana som vill komplettera Kristi förtjänst.

Det kan också påpekas, att även alla som inskränker //satisfactio vicaria//s omfattning, dvs. som inte vill låta den sträcka sig till alla människor, ger upp det kristna kyrkobegreppet. Om inte alla människor utan åtskillnad är genom Kristus försonade med Gud, så är inte heller nådemedlen för dem som brukar dem en säker uppenbarelse och ett fast erbjudande av Guds nådiga vilja, alltså inte vittnesbörd och tecken, //testimonia, signa//, och ”sigill på den Guds nåd som för Kristi skull förlåter synder”.((Sigilla gratiae Dei propter Christum peccata remittentis. )) Då fattas trons objekt, varigenom tron uppkommer och består. Den kalvinistiska begränsningen av //satisfactio vicaria// till att gälla en del av människorna utesluter ett de troende samfund. Att det trots detta finns en kyrka bland kalvinisterna beror på att de i praktiken i anfäktelsesituationer hänvisar de samveten som drabbats av Guds Lag till de allmänna löftena om nåd och således låter den inskränkta nåden, //gratia particularis//, fara.

2. Det kristna begreppet kyrka förutsätter vidare den kristna läran om nådemedlen. A. Harnack klandrar Luther för att denne låtit sig invecklas i en strid om nådemedlen.((Jfr Wesen des Chr., ed. 3, s. 183 f., Grundriss. d. Dogmengesch., ed. 4, s. 431.)) Därmed skulle Luther ha lämnat efter sig ett ödesdigert arv och genom att urskilja bestämda handlingar som nådemedel ha återgått till de medeltidens trånga cirklar som han hade lämnat. Men Luther visste mycket väl varför han måste föra kampen om bestämda nådemedel. Vi människor behöver nådemedlen både för att komma in i och förbli i den kristna kyrkan. Alla som likt Zwingli och Calvin inte bara anser att Den Helige Ande inte behöver något transportmedel (//vehiculum, plaustrum//) för sin nådeuppenbarelse och nådeverkan, utan även positivt lär att den saliggörande nådens verkan sker utan nådemedel och vid sidan om dessa, ger därigenom upp den kristna kyrkan över huvud taget. Eftersom Den Helige Andes, av dem antagna, omedelbara verksamhet inte är någon realitet utan bara inbillning, är även den kyrka som grundar sig på detta antagande bara en fiktion. Att det fortfarande finns en kristen kyrka i de samfund som officiellt lär en Den Helige Andes omedelbara verksamhet beror på att de trots sin officiella lära inte tiger, utan alltjämt lär Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse och därigenom ger Den Helige Ande tillfälle att genom evangelium verka tron på evangelium. I direkt motsättning till sin officiella lära betecknar de i förbigående evangeliets Ord som trons grund och uppmanar till tro på Ordet.((Jfr Calvin, Inst., III, 2, 6.)) Det är förvisso en lycklig inkonsekvens. Men den som avviker från Guds Ord måste också räkna med en olycklig konsekvens, som gör att den villfarande avviker allt längre bort från Guds nåd och Kristi evangelium.

Till dem som gör avkall på nådemedlen och således även på det kristna kyrkobegreppet hör även de moderna upplevelseteologerna. De vill grunda tron på Kristus inte bara på Kristi Ord utan också vid sidan av det på ”Kristi persons historiska intryck” eller ”Kristus som historisk företeelse”. Men eftersom det enligt Skriften är klarlagt, att församlandet av kyrkan inte sker på något annat sätt än genom Ordet (Joh. 8:31-32, 17:20, 6:63-69), så är den kyrka som de moderna upplevelseteologerna tänker sig fiktiv. Ingen upplever Kristus annat än genom tron på Ordet om den genom Kristus skedda försoningen. Upplevelseteologin rör sig i tankebanor som hör hemma i det zwingiansk-kalvinistiska svärmeriet om en andeuppenbarelse och andeverkan utanför och vid sidan av evangeliets yttre Ord. Det är endast på grund av en lycklig inkonsekvens som uppenbarelseteologen kan hjälpa och hjälpas till tro.

3. Det kristna kyrkobegreppet åsidosätts även av dem som med Rom lär ett mottagande av nåden i sakramenten //ex opere operato// , dvs. utan att tron hos människan finns som gripmedel. Så gör en del nyare lutheraner som lär ett slags fysisk verkan av sakramenten. Franz Delitzsch t.ex. säger sig uttryckligen inte vara överens med de gamla lutherska lärarna som frånkänner alla otroende medlemskap i kyrkan, ”som är Kristi kropp”.((Jfr Vier Bücher von der Kirche, 1847). )) Men enligt Skriften tas den i nådemedlen betygade och erbjudna nåden emot endast genom tron. Där tron inte finns, finns inte något mottagande av nåden trots allt bruk av sakramenten, och således inte heller någon tillhörighet till kyrkan.((Jfr Augustana, art. XIII, SKB, s. 60-61).))

4. Den tro genom vilken en människa blir medlem i den kristna kyrkan är helt och hållet ett verk av Den Helige Ande och står inte i ”den naturliga fria viljans mänskliga krafter vare sig helt, till hälften eller till någon den ringaste del.”((Konkordieformeln, SKB, s. 564.)) Kyrkan som de troendes samfund överges därför av alla sådana som lär ut eller försöker få till stånd en tro som inte helt är en verkan av Den Helige ande utan även innesluter en mänsklig prestation. En kyrka som uppstår genom en akt av den mänskliga viljan är inte bara en annan kyrka än den som Skriften talar om, utan också en kyrka som inte kan stå emot helvetets portar. Eftersom Gud allena verkar och bevarar tron utan någon mänsklig medverkan (Ps. 100:3, Rom. 11:4 f), så skapar han också ensam den kristna kyrkan och bevarar den.

==== 3. Den kristna kyrkans egenskaper ====

1. Kyrkan är osynlig (//ecclesia invisibilis//) därför att kyrkans konstituerande faktor, hjärtats tro, är osynlig för människorna och endast känd av Gud (1 Kon. 8:39, Apg. 1:24). Så lyder även Kristi svar på frågan om gudsrikets synliga ankomst, Luk. 17:20-21. Att ”invärtes i er” är en riktig översättning betonar Luther och även Calvin och andra teologer, därför att tolkningen ”bland er” och ”mitt ibland er” strider mot sammanhanget. Alla som förklarar kyrkan vara helt synlig (romarna) eller åtminstone till hälften synlig (nyare lutheraner), förändrar det kristna kyrkobegreppet. De låter inte kyrkan vara de troendes samfund utan gör den helt eller delvis till en yttre institution (//externa politia//), i vilken troende människor spelar en mer eller mindre väsentlig respektive oväsentlig roll.

Nyare lutheraner talar om kyrkans två sidor, den synliga och den osynliga. Ord och sakrament sägs då utgöra kyrkans synliga sida. Men på detta sätt förväxlas kyrkans kännetecken (//notae ecclesiae//) med själva kyrkan. Visst finns det mellan kyrkan och nådemedlen ett nödvändigt sammanhang. Kyrkan framkallas genom nådemedlen och lever endast av nådemedlen. Men detta innebär inte att nådemedlen är själva kyrkan eller en del av kyrkan, lika litet som t.ex. luft och mat är själva människan eller en del av människan, även om människan inte kan leva utan luft och mat. Ord och sakrament kallas dock med rätta för //notae ecclesia//. Ty kyrkan är där och endast där Guds Ord förkunnas. Det är Guds Ord som har löftet, att det alltid skall bära frukt (Jes. 55:10-11).

Kyrkan blir emellertid inte synlig genom nådemedlen, därför att tron, den konstitutiva faktorn, förblir osynlig. Det är Guds vilja att vi å ena sidan i kärlek håller var och en som bekänner sig till evangelium och inte återtar sin muns bekännelse genom en gudlös vandel för att vara kristen. Å andra sidan skulle det vara ett ingripande i Guds prerogativ, om vi ville se in i vad den enskilde tror i sitt hjärta (1 Kor. 4:5). Även om vi vore istånd att identifiera kyrkans enskilda medlemmar som namngivna personer, så skulle vi ändå inte se kyrkan, därför att det är bara de kristnas gamla människa som vi kan se, medan den nya människan i detta livet förblir fördold i Gud (Kol. 3:3, 2 Kor. 5:4). Inte förrän på den yttersta dagen kommer medlemmar i den kristna kyrkan att till sitt utseende skilja sig från icke-medlemmar (Kol. 3:4, 1 Joh. 3:2). Luther säger: ”Därför bekänner vi i den heliga, kristna tron med rätta, att vi tror på en helig kyrka. Ty den är osynlig, bor i Anden på en ort, dit ingen kan komma. Därför kan dess helighet inte ses.”((WA 40:2, 106.))

Som bekant vill romarna ha en kyrka som är lika synlig som konungariket Frankrike och republiken Venedig.((Jfr Bellarmin, Lib. III, De eccl. c. 2, Quenstedt, Syst. II, 640.)) De hånar tanken på en osynlig, kristen kyrka som en platonsk idé eller något blott tänkt. Emot detta hån skall den sanningen ställas, att denna osynliga församling av troende enligt Skriften är den kraftfullaste verkligheten på jorden, bakom vilken står Guds Ord: ”Herren känner de sina” (2 Tim. 2:19). Den är en verklighet som dödsrikets portar inte skall rå på (Matt. 16:18), som till den yttersta dagen utgör medelpunkten för Guds intresse (Rom. 8:28, Matt. 24:22 ff), och som det är Faderns behag att ge det eviga riket åt (Luk. 12:32). Däremot är den synliga, romerska kyrkan som Kristi kyrka en ren fiktion. I den mån den är romersk kyrka (dvs. underkastad påvens ord istället för Kristi Ord) och grundar nåden och saligheten inte på Kristi förtjänst allena utan även på mänsklig förtjänst, befinner den sig utanför Kristi kyrka både här på jorden (Gal. 5:4, 3:10) och i himlen (Gal. 4:30).((Jfr Luther WA 7, 683 ff.))

2. Kyrkan är //en// (//una ecclesia//, Joh. 10:16), därför att alla medlemmar i kyrkan, trots alla olikheter i jordiska förhållanden, tror på att Gud förlåter dem synden av nåd för Kristi skull utan Lagens gärningar. Skriften förkastar på det bestämdaste varje åtskillnad, när det gäller kyrkans konstitutiva element (Rom. 3:23-24). Alla som inte tror på Kristus (1 Joh. 2:23, 5:12), eller som vill komplettera Kristi förtjänst med egna gärningar, är inte innanför kyrkan utan utanför (Gal. 5:4, 3:10). Satsen: ”Alla kristna är av samma mening ifråga om evangelium”((Omnes christiani de evangelio consentiunt. )) är skriftenlig (Gal. 3:28).

3. Kyrkan är helig (//sancta ecclesia//), därför att å ena sidan alla medlemmar genom tron på Kristus äger den fullkomliga trosrättfärdigheten (trons tillräknade rättfärdighet, //iustitia fidei imputata//, Fil. 3:9), och därför att å andra sidan alla medlemmar genom samma tro äger en sann (om än ofullkomlig) rättfärdighet i levernet (//iustitia vitae//, Rom. 6:14).

4. Kyrkan är allmännelig eller katolsk (//ecclesia universalis sive catholica//), därför att den omfattar de på Kristus troende i alla tider, bland alla folkslag och på alla orter. Den kristna tron har under tidens lopp aldrig underkastats någon förändring, när det gäller dess innehåll. Den har alltid varit en tro på syndernas förlåtelse genom Kristi försoningsverk (Apg. 10:43, Joh. 8:56). Paulus bevisar den rättfärdiggörelse som sker genom tron utan gärningar med Gamla testamentet (jfr Rom. 4) och kallar alla som i Nya testamentets tid intill den yttersta dagen tror evangelium för Abrahams barn och Abrahams säd (Gal. 3:6 ff) utan hänsyn till deras rastillhörighet.

Luther: ”Att vi inte på annat sätt än för Kristi skull genom tron äger syndernas förlåtelse var fädernas och profeternas och alla helgons tro ända sedan världens begynnelse och därefter Kristi och apostlarnas lära och predikan som anförtroddes åt dessa att bäras ut och utbredas i världen, och är ännu i dag och intill änden den enhälliga uppfattningen och ståndpunkten i hela den kristna kyrkan, som alltid i endräkt och utan undantag trott på, bekänt sig till och kämpat för denna artikel, att syndernas förlåtelse vinns och tas emot endast i denne Herres Jesu Kristi namn, och i denna tro har de blivit rättfärdiga och saliga inför Gud.”((WA 21, 219).))

5. Kyrkan är apostolisk (//ecclesia apostolica//), såtillvida att alla dess medlemmar intill den yttersta dagen tror på Kristus genom apostlarnas Ord (Joh. 17:20) och håller fast vid apostlarnas Ord (Apg. 2:42) och detta gentemot varje avvikande lära (Rom. 16:17). Att romarna och anglikanerna söker kyrkans apostoliska karaktär i biskoparnas succession har med rätta betecknats som barnsligt, därför att Skriften för det första inte känner till någon skillnad mellan biskopar och lärande äldste eller präster (Apg. 20:17, 28, Tit. 1:5), och för det andra därför att den befaller, att alla lärare som lär en annan lära än den apostoliska skall undvikas, vare sig dessa nu är biskopar, äldste eller kallas något annat (Rom. 16:17, Gal. 1:6 ff).

6. Satsen att det inte finns någon frälsning utanför kyrkan (//extra ecclesiam nulla salus//) är sann ifråga om den kristna kyrkan, men falsk ifråga om påvens kyrka. Den är sann ifråga om den kristna kyrkan, därför att endast de människor som tror evangelium äger Guds nåd och saligheten (Joh. 3:16 ff). Den är falsk ifråga om påvens kyrka, därför att denna grundar nåden och saligheten även på Lagen((Jfr Trident., Sess. VI, can. 20.)) och därmed låter sina medlemmar förbli under Lagens förbannelse (Gal. 3:10).

==== 4. Den kristna kyrkans höghet och härlighet ====

Den kristna kyrkans medlemmar är som Kristi kyrka underkastade endast Kristus och inte någon människa (1 Kor. 3:23, Matt. 23:8). De kristna uppmanas uttryckligen att upprätthålla sin suveränitet gentemot alla överhöghetsanspråk som kan göras gällande (1 Kor. 7:23). Påven, som i Kristi namn gör anspråk på att alla kristna skall vara honom underkastade, är den antikrist som det talas om i 2 Tess. 2. För hans förmätenhet, dold under kristet sken (lögnens alla kraftgärningar och tecken och under), varnas de kristna särskilt. Visserligen ger Kristus enskilda medlemmar i sin kyrka särskilda gåvor, bl.a. den särskilda nådegåvan att lära och styra andra kristna. Men därigenom blir kyrkans medlemmar inte underkastade någon människa, därför att lärandet och styrandet bland de kristna inte sträcker sig längre än deras Mästares eget Ord går (1 Petr. 4:11, Jer. 23:16, 18).

De lärare som vill lära något utöver Kristi Ord betraktar de kristna i enlighet med Skriftens anvisning som uppblåsta och från vettet. Sådana som vill föreskriva bud som går utöver Guds Ord, t.ex. förbjuda äktenskap eller sätta upp bud om mat och fasta, betraktar de kristna som förmätna bedragare och utspridare av onda andars läror (1 Tim. 4:1 ff, Kol. 2:20 ff). Påven kan ålägga sig själv men inte någon annan människa i världen att fasta. De kristna är inte ens underkastade de höga apostlarna som personer (jfr Om påvens makt och överhöghet: ”Det betyder, att varken Petrus eller de övriga apostlarna må tillvälla sig någon makt eller herreställning över församlingen”).((SKB, s. 342.))

Visserligen har de kristna genom apostlarna Kristi ofelbara Ord, och de är underkastade detta Ord. Men även i det ofelbara förmedlandet av Kristi Ord är apostlarna bara de troendes tjänare. De troende finns inte till för apostlarnas skull, utan apostlarna finns för de troendes skull (2 Kor. 4:5). Varken Maria eller Petrus eller apostlarna eller andra människor står som förmedlare mellan de kristna och deras Gud. Genom tron på Kristus har alla troende omedelbart tillträde till Gud (Ef. 3:12, Hebr. 4:16). De och ingen annan i världen är de ursprungliga ägarna av nådemedlen (1 Petr. 2:9, Jes. 40:9, Matt. 28:18-20). Det förhåller sig alltså inte så, att de äger nådemedlen endast förmedlat eller indirekt, beroende på att Kristus skulle ha gett dem till enskilda, bestämda personer i kyrkan (påven, biskoparna, ett präststånd) som dessas ursprungliga egendom. Och därför att alla troende äger nådemedlen, äger de också himmelrikets nycklar (Matt. 16:19, 18:18, Joh. 20:23).

De och ingen annan kallar till det offentliga predikoämbetet. Deras bekännelse till Kristus som den levande Gudens Son, dvs. deras förkunnelse av evangelium i hela världen är den klippa på vilken Kristus bygger sin kyrka (Matt. 16:18). Vidare är det inte bara så, att styrelsen av världen och universum sker i deras intresse, utan i den mån de genom tron äger allt som Kristus äger och medverkar i allt som Kristus gör är de ägare av universum, av världen och av allt i världen (1 Kor. 3:21-22). Kort sagt, de kristna är det rikaste och mäktigaste sällskapet i världen. Genom tron på Kristus har himlens slussar av nåd och välsignelse öppnat sig över dem. De troende har allt; de otroende har inget.

Vad gäller Matt. 16:18 har Luther även här uttryckt det rätta förhållandet i en marginalanteckning, där han förklarar Kristi ord så här: ”Alla kristna är Petrus för den bekännelses skull, som Petrus här gör, vilken((bekännelse)) är den klippa, som Petrus och alla Petrusar (”Petri”) är byggda på.” Att låta klippan syfta på Petrus person vare sig som apostel //primarius// eller som apostlarnas representant är helt uteslutet både på grund av sammanhanget och av ordalydelsen. När det gäller sammanhanget, är det varken i det föregående eller efterföljande tal om Petrus som apostel utan bara om Petrus som en troende person.

Men även ordalydelsen gör det omöjligt att låta klippan syfta på Petrus person. Att Petrus och klippan är två helt olika ting framgår av att Petrus och klippan har olika genus, vilket Luther påpekar.((Jfr WA 18, 210 f.)) Luther tolkar stället så redan 1519 i sin mot Eck riktade //Epistola ad monachos// etc.((Jfr WA 2, 628 f.)) Så också i Om påvens makt och överhöghet: ”Vad beträffar ordet: ’På denna klippa skall jag bygga min kyrka’, är det visst, att kyrkan inte är byggd på en människas anseende och myndighet, utan på den tjänst och det ämbete, som frambär samma bekännelse som Petrus, varigenom han förkunnade, att Jesus är Kristus, Guds Son.”((SKB, s. 345.)) Sakligt sett är Ef. 2:20 ett parallellställe. Luthers tolkning av Matt. 16:18 återkommer inte bara hos de äldre teologerna (jfr Calovius till stället) utan även hos nyare. Det är ett oskick, när man anför 1. Kristus och 2. bekännelsen om Kristus som två olika tolkningar av ”klippa”. I själva verket har vi att göra med bara en tolkning, eftersom tron aldrig oförmedlat grundar sig på Kristus, utan på den Kristus som Petrus, apostlarna och alla kristna bekänner.

==== 5. Kyrkans uppkomst och dess upprätthållande ====

Eftersom den tro som gör att en människa blir medlem i den kristna kyrkan endast uppkommer och består genom Guds nåd och makt (Ef. 1:19-20, 1 Petr. 1:5, Joh. 1:13), betonar Skriften särskilt att kyrkan varken helt eller delvis är något människoverk utan endast Guds verk och skapelse (Ps. 100:3, 1 Petr. 2:9-10). Det är bara genom Guds nåd och kraft som kyrkan bevaras från helvetets portar. Genom den synergistiska läran, att tron och trons bevarande inte är beroende enbart av Guds nåd utan även av människans hållning, flyttas kyrkan bort från sin existensgrund. Det medel genom vilket Gud samlar och upprätthåller kyrkan är evangelium i alla dess former (Ord och sakrament), därför att tron inte uppkommer eller bevaras på annat sätt än genom evangelium (Rom. 10:17, 1 Petr. 1:23-25).

De reformerta berövar kyrkan dess existensvillkor, när de lär att den saliggörande tron verkas och bevaras omedelbart och inte genom nådemedlen. Människor är medel (//causa instrumentalis//) för kyrkans utbredande och bevarande, endast i den mån de förkunnar och lär evangelium (Mark. 16:15-16). I denna mening kallas kyrkan på jorden för ”moder” till alla som likt Isak är löftets barn (Gal. 4:26 ff). Luther: ”Denna moder föder barn oavlåtligen ända tills världens slut, genom att hon utövar Ordets ämbete, dvs. genom att undervisa och sprida evangelium.”((WA 40:1, 664 f.))

Frågan om staten med dess förordningar och tvångsmedel kan eller bör användas som ett slags hjälpnådemedel för att bygga kyrkan, skall enligt Skriften besvaras nekande. Sammanblandningen av kyrka och stat är ett romerskt och reformert karakteristikum och förkastas principiellt av den lutherska kyrkan. Begagnandet av statliga förordningar och maktmedel främjar inte uppbyggandet av kyrkan, som i egenskap av ett de troendes samfund inte uppkommer och består annat än genom evangelium. När den falska principen bär sina naturliga frukter hindras i stället kyrkans uppbyggande. Men inte heller en fri, kyrklig författning är något nådemedel. I kyrkan kommer det i alla avseenden an på evangeliets rena lära. Förkunnas evangelium rent och klart, så uppstår kyrkan på en ort och förblir där. Predikas istället människoord, så förstörs därigenom kyrkan.

Man har ställt frågan om kyrkan skall ge sitt stöd till någon särskild form av världslig regim. Zwingli ville införa demokratin, medan Calvin föredrog aristokratin. Den kristna kyrkan förespråkar varken demokrati eller aristokrati eller monarki utan erkänner den existerande regeringsformen som förordnad av Gud (Matt. 22:21, 1 Petr. 2:13, 17, 1 Tim. 2:1-3, Rom. 13:1-7, Jer. 29:7). I enlighet med Skriften lär Augustana: ”Evangelium förkunnar ju en evig hjärtats rättfärdighet. Dock upplöser det icke stat eller familj, utan fordrar eftertryckligt, att de skola vidmakthållas såsom gudomliga ordningar och att man inom dylika ordningars ram skall öva kärlek.”((SKB, s. 62.))

Vi kanske bör tillägga några ord om vilka gränser överhetspersoner som samtidigt är kristna bör hålla sig inom, när det gäller att främja kyrkan. Köstlin säger om Luther: ”Lika bestämt som Luther insisterar på att den världsliga överheten inte får tvinga någon till tron eller till läran, lika vaga och obestämda är hans uttalanden om överhetens rätt att inskrida mot offentlig anstöt och skandal i läran och predikan.”((Jfr Luthers Theologie, II, 281.)) Förhåller det sig inte så, att det tillsynes obestämda i Luthers uttalanden beror på den dubbelställning som den kristne intar som kristen och överhetsperson?

Å ena sidan har det världsliga regementet som sådant varken rätt eller förpliktelse att påbjuda eller besluta något i kyrkliga ting. Å andra sidan står det fast, att även överhetspersoner – i den mån de är kristna – inte kan eller bör glömma sin kristendom. Liksom en kristen skall tjäna kyrkan med allt som Gud gett honom, så bör väl även det anseende och inflytande som är förknippat med en hög världslig befattning kunna komma kyrkan tillgodo. I alla fall är det inte rätt, om en kristen efter att ha fått en hög världslig befattning håller sin kristendom hemlig. Skriften gör oss å ena sidan uppmärksamma på att inte många som var visa efter köttet, inte många mäktiga, inte många av förnäm släkt är kallade (1 Kor. 1:26).

Å andra sidan har Den Helige Ande inte glömt att nämna att även personer med högt anseende i världen, som Dionysius, rådsherre i Athen, och Erastus, staden Korints skattmästare, tillhört den kristna församlingen (Apg. 17:34, Rom. 16:23). Men var går här gränsen – i synnerhet gränsen för den ”kärlekens förpliktelse” enligt vilken furstar och höga ämbetsmän skall tjäna kyrkan? Även Rom och romaniserande protestanter åberopar kärleksförpliktelsen, när de uppställer det dubbla kravet att staten skall regeras med Guds Ord eller kristna grundsatser, och sedan att staten skall betrakta sig som ett kyrkans organ och ställa sig till dess förfogande med tvångsmedel. Men var går gränsen?

Den kommer framgå av en dubbel insikt: 1. Staten kan inte och bör inte regeras med Guds Ord, utan dess författning och regering skall bygga på det naturliga förnuftet. 2. Kyrkan kan inte byggas med våld och tvång utan endast med Guds Ord. Allt yttre tvång i trossaker blir ett hinder för kyrkan, såvida inte Gud efteråt gottgör de fel som människor gjort.

===== Lokalkyrkorna =====

//(De ecclesiis particularibus)//

==== 1. Begreppet lokalkyrka eller lokalförsamling ====

Det hittills framställda har beskrivit den ena i hela världen spridda universalkyrkan, som uttryckligen betecknas som en, och vars säkra och oavbrutna fortbestånd ända tills världens slut är garanterat genom Guds löfte (Matt. 16:18, Rom. 11:2-5). Men Skriften talar på en hel rad ställen om kyrkor i pluralis, nämligen om kyrkor som befinner sig på enskilda, bestämda orter i världen (1 Kor. 16:1, 1 Kor. 1:2, Apg. 8:1, Rom. 16:16, 1 Kor. 11:16 osv.). Dessa kyrkor kallas lokalkyrkor eller lokalförsamlingar (//ecclesiae particulares//). Det är kyrkor som man kan skriva till, och som man kan tilltala muntligt. Naturligtvis är det fråga om lokalkyrkor också i Apg. 20:28, 1 Tim. 3:5, Apg. 14:27, 14:23, Matt. 18:17, 1 Kor. 14:23.

Vilket är nu förhållandet mellan lokalkyrkorna och den allmänneliga kyrkan? Den allmänneliga kyrkan och lokalkyrkan är inte två olika kyrkor eller två slags kyrkor, utan den allmänneliga kyrkan är summan av lokalkyrkorna samt av enskilda troende som är berövade all yttre kyrkogemenskap. Om vi nu talar om en kristen lokalförsamling, så menar vi alltid bara de kristna eller de troende som befinner sig inom den synliga gemenskapen. Även lokalkyrkorna består endast av troende. Liksom de onda och skrymtarna inte tillhör den allmänneliga kyrkan, så utgör de inte heller någon del av lokalförsamlingen.

Detta är Skriftens klara lära. När Paulus skriver till lokalförsamlingen i Korint, så tilltalar han den som ”de i Kristus Jesus helgade, dem som är kallade och heliga”. Tron på Kristus förutsätts i varje enskilt fall, när det gäller alla de uppgifter som lokalförsamlingen har fått, t.ex. den ömsesidiga undervisningen och förmaningen (Kol. 3:16-17), utövandet av kyrkotukten (1 Kor. 5:1 ff, Matt. 18:17), övervakandet av läran och av lärarna (Rom. 16:17, Kol. 4:17), förkunnelsen av evangelium (1 Petr. 2:9), den heliga vandeln (1 Petr. 3:8 ff). För skrymtarna skall man predika bättring liksom även för de otroende utanför församlingen (Apg. 3:19). Lokalförsamlingen är således församlingen av de troende som på en viss ort samlas kring Ord och sakrament.

==== 2. Lokalförsamlingarna är en gudomlig ordning ====

Det har diskuterats om bildandet av lokalförsamlingar respektive anslutning till redan bestående lokalförsamlingar är en sak som står i de kristnas fria val eller är en gudomlig ordning. Frågan har stor betydelse i praktiken, eftersom det alltid har funnits människor som påstått sig vara kristna men velat se anslutning till en lokalförsamling som en del av den kristna friheten, dvs. som ett adiaforon. Vi måste säga att bildandet av kristna lokalförsamlingar och anslutning till dem inte är mänsklig utan gudomlig ordning. Skälen är följande: 1. Det är Guds vilja och befallning att de kristna som befinner sig på en ort inte bara själva läser Guds Ord utan också träder i yttre gemenskap med varandra, lyssnar till den offentliga förkunnelsen av Guds Ord och således bland sig upprättar det offentliga predikoämbetet och därefter brukar det. 2. Det är inte bara så, att varje kristen är skyldig att förmana och tillrättavisa sin broder som syndar, utan hela lokalförsamlingen bjuds att öva kyrkotukt bland sina medlemmar (Matt. 18:17, 1 Kor. 5:13, 2 Kor. 2:8). 3. I synnerhet är firandet av Herrens heliga nattvard inte endast en kyrklig sed utan en gudomlig ordning för att stärka den broderliga gemenskapen (1 Kor. 10:17, 11:17-21, 33). Därför är således bildandet av kristna lokalförsamlingar och medlemskap i dem inte en mänsklig utan en gudomlig ordning.((Jfr C.F.W. Walther, Kirche u. Amt, s. 144 ff.)) På detta grundar sig också vår kyrkliga praxis, att vi inte godtar ”utträdesanmälningar” ur den kristna församlingen. Varken enskilda personer i församlingen eller hela församlingar har makten att ge dispens från en gudomlig ordning. Däremot skall en sammanslutning av lokalförsamlingar till större kyrkliga enheter (konferenser, synoder) inte betecknas som gudomlig ordning.((Pieper-Muellers dogmatiska satser på denna punkt har med rätta kritiserats även inom ortodoxt lutherska kretsar. Inget skriftbevis kan presteras för tanken, att Kristus i exklusiv mening blott talar till lokalförsamlingar. Lokalförsamlingen är givetvis den minsta nödvändiga enheten och har alla kyrkans rättigheter, vilket är angeläget att understryka i konflikter med ett kätterskt, överordnat kyrkoregemente. Återigen kan i en rättrogen kyrka alla kyrkans nivåer, från lokalförsamling till stift eller kyrkoprovins, anse sig i lika mån som kyrka och ansvariga förvaltare av nyckelmakten. Förhållandet dem emellan kan bara regleras enligt ömsesidig överenskommelse efter kärlekens lag. Den missouriska teologins grundare, C.F.W.Walther, kunde f.ö. uttrycka sin stora uppskattning av Laurentius Petris episkopala kyrkoordning. En omfattande litteratur har behandlat dessa kontroversfrågor. (T. Hardts anm.) )) Budet: ”Säg det till församlingen” (Matt. 18:17) syftar, som sammanhanget visar, på lokalförsamlingen, och därutöver skall det inte göras gällande som gudomlig ordning. ”Säg det till synoden” är en mänsklig ordning. På det grundar sig vår synodala praxis att godkänna utträde ur synoden, om en församling trots förhandlingar håller fast vid att den vill bryta banden till synoden på grund av de i församlingen rådande förhållandena.

==== 3. Renläriga och kätterska kyrkor ====

De faktiskt existerande lokalförsamlingarna och de kyrkliga samfunden måste delas upp i två klasser alltefter deras inställning till den kristna läran. Det är Guds vilja och befallning att hans Ord i hans kyrka skall förkunnas och tros rent, dvs. utan inblandning av människoläror. Den som talar i Guds kyrka, skall inte tala sitt eget utan Guds Ord (1 Tim. 1:3). Det finns inte ett enda ställe i Skriften som tillåter en lärare att avvika från Guds Ord eller ett Guds barn att utöva gemenskap med en lärare som avviker från Guds Ord (Jer. 23:31-32, Rom. 16:17, 1 Tim. 6:3 ff). Om och om igen varnar Skriften med stort allvar de kristna och bjuder dem att akta sig för falska profeter (Matt. 7:15, 2 Joh. 10-11, Tit. 3:10-11).

Distinktionen mellan renläriga och kätterska kyrkor grundar sig på denna gudomliga ordning. En kyrka, i vilken Guds Ord förkunnas rent och sakramenten förvaltas i enlighet med den gudomliga instiftelsen, betecknas med rätta som en renlärig kyrka (//ecclesia ortodoxa, pura//). En kyrka, som i strid med den gudomliga ordningen tillåter falsk lära i sin mitt, betecknas däremot med rätta som en kättersk kyrka (//ecclesia heterodoxa, impura//). Alla Guds barn bör vara mycket angelägna om att känna till och hålla fast vid denna skillnad mellan kyrkosamfunden. Det gäller särskilt i vår tid, då likgiltigheten för den kristna läran översvämmar den yttre kristenheten, och avskaffandet av trosläror och ersättandet av dessa med en s.k. ”praktisk kristendom” framställs som ett eftersträvansvärt mål.

När man skall bestämma ett samfunds ortodoxa eller renläriga karaktär, skall man ha två saker i minnet: 1. Ett samfund är renlärigt bara om den rätta läran faktiskt lärs från alla dess predikstolar och i alla dess skrifter. Det räcker inte med att det ”officiellt” bekänner sig till den rätta läran, sådan den föreligger i t.ex. Confessio Augustana och den lutherska kyrkans övriga bekännelseskrifter. Avgörande för ett samfunds karaktär är inte den ”officiella” läran som skulle läras, utan den faktiskt drivna läran, därför att Kristi befallning lyder att allt vad han befallt sina lärjungar, faktiskt skall läras och inte bara erkännas som ”ett officiellt dokument”. Det är helt uppenbart att tron på Kristus inte kan verkas och bevaras annat än genom det faktiskt lärda, rena evangeliet. 2. Ett samfund förlorar inte sin ortodoxa karaktär, genom att villoläror tillfälligtvis uppkommer inom det. Det Paulus sade till de äldste i Efesus om villolärares uppdykande i kyrkan (Apg. 20:30), har besannats också inom reformationens kyrka, och det kommer att förbli sant ända tills den yttersta dagen. Predikatet ”renlärig” förlorar en kyrka, först när den inte längre handlar i enlighet med Rom. 16:17, dvs. när den inte bestraffar och slutligen rensar ut den uppträdande villoläran, utan tolererar den och således i själva verket låter den bli likaberättigad med sanningen.

Angående uttrycken ”kyrka” och ”sekt” skall man ha i minnet, att vi kallar heterodoxa samfund än kyrkor, än sekter, alltefter det goda eller det onda vi ser i dem. Vi kallar dem kyrkor i den mån det vid sidan om deras villoläror fortfarande finns så pass mycket av Kristi evangelium, att tron på Kristus därigenom kan uppstå och således sanna Guds barn kan finnas i deras mitt. Vi kallar dem sekter i den mån de avviker från den kristna läran och har konstituerat sig på grund av dessa avvikelser och således skapat splittring inom kyrkan och genom sina villoläror och sin särexistens utgör en stående fara för Guds barns tro.

==== 4. Även i kätterska kyrkor finns Guds barn ====

Lika visst som att alla kätterska samfund som sådana existerar endast med Guds tillåtelse och mot hans nådiga vilja, lika visst är att det finns Guds barn även inom de kätterska samfunden. Det finns fler kristna än det finns i alla stycken renläriga kristna. Fastän Kristus frånkänner samariterna rätten att existera som ett särskilt samfund (Joh. 4:22), bekräftar han upprepade gånger att enskilda samariter är sanna Guds barn (Luk. 17:16 ff, 10:33). Även Luther var långt ifrån att begränsa //una sancta// till den renläriga lutherska kyrkan. Hur våldsamt han än kämpade mot påvedömet, så tvivlade han ändå inte på att Gud även under påvedömet bevarat en kristenhet.((Jfr WA 54, 206 f.)) Och hur allvarligt han än stred mot Karlstadt, Zwingli och deras gelikar på grund av deras avvikelse från Guds Ord, så medgav han ändå att det fanns Guds barn som gjort gemensam sak med dessa pseudoreformatorer utan att vara medvetna om det onda.((Jfr WA 40:1, 72 f.)) Likaså förkastade de gamla lutherska lärarna, som ”var så nitälskande ifråga om ortodoxi”, varje tanke på att identifiera //una sancta// med den renläriga lutherska kyrkan. Kort sagt: om någon i sitt hjärta håller fast vid den kristna lärans centralartikel, dvs. tror att Gud är honom nådig för Kristi //satisfactio vicaria//s skull, så är han en medlem i den kristna kyrkan i vilket kyrkligt läger han än befinner sig i. Den motsatta läran omkullkastar kristendomens centralartikel, läran om rättfärdiggörelsen. Denna viktiga sanning får emellertid inte missbrukas till att gynna unionism eller likgiltighet i fråga om den kristna läran, såsom vi skall visa i nästa avsnitt.

==== 5. Kyrklig gemenskap med kätterska kyrkor är emot den gudomliga ordningen (Unionism) ====

Som bekant anförs omständigheten att det finns Guds barn inom kätterska kyrkor som skäl till att det skulle vara rätt, och även krävas av kärleken, att utöva gemenskap med kätterska kyrkor. Men Skriften lär motsatsen: ”Drag er ifrån dem” (Rom. 16:17, 1 Tim. 6:3 ff, 2 Joh. 10-11).

Det unionistiska argumentet – även ur det naturliga förnuftets synvinkel – är dåraktigt. De gamla lutherska lärarna hänvisar till exemplet i 2 Sam. 15:11. Lika litet som det faktum att 200 av Jerusalems innevånare i oförstånd drog ut med Absalom gav det övriga Israel rätt att bege sig över till rebellernas läger, lika lite är de kristna av det skälet att ett antal andra kristna mot Guds vilja i oförstånd utövar gemenskap med villolärare berättigade att göra detsamma. Att här åberopa kärleken är ett missbruk av ordet. Kärleken till Gud och till bröderna kräver raka motsatsen. Den som älskar Kristus älskar även hans Ord, och till Kristi Ord hör framför allt ordet om att undvika alla som lär något annat än vad hans Ord lär. Till kärleken till bröderna hör i högsta grad även detta, att vi inte far vilse och syndar tillsammans med dem utan söker befria dem från villfarelsen och synden. Slutligen förklarar Skriften uttryckligen, att Gud låter villolärare uppstå för att de kristna skall undvika dem, inte för att de skall utöva gemenskap med dem (1 Kor. 11:19).

Olydnad mot det gudomliga bud som förbjuder de kristna gemenskap med falska lärare och falsk lära kallas i det kyrkliga språkbruket för ”unionism”, ”religionsblandning”, ”synkretism” osv.((Jfr Apologin, SKB, s. 184.)) Unionismen är i själva verket orsaken till att det över huvud taget finns några splittringar och kätterska kyrkor. Om alla kristna i enlighet med Guds ordning hade undvikit dem som driver främmande läror, så skulle varken påvedömet eller andra sekter ha uppkommit, ty där inga köpare finns, där finns inte heller någon marknad.

Unionismen påstår visserligen att den vill utplåna oenigheten inom kristenheten. Men eftersom den kristna kyrkans enighet är en enighet i tro och bekännelse, är unionismen en karikatyr av den kristna enigheten, ja, ett hån mot denna. Med rätta förklarar Luther den kristna kyrkans enighet som en hjärtats enighet genom tron på Guds Ord.((Jfr WA 10:2, 219 f.)) Istället för att bota skadan gör unionismen den permanent. Men Guds Ord kräver att de kristna skall vara överens i sitt tal eller i den kristna kyrkans bekännelse (jfr 1 Kor. 1:10, förmaningen att ”hålla fast tillhopa i samma sinnelag och samma tänkesätt”). En överensstämmelse i ord, när meningen inte är densamma, är raka motsatsen till den enighet som Gud vill. Om man söker en sådan enighet, så är detta för kristna en otillbörlig lek med heliga, gudomliga ting.((Jfr Luther WA Br 7, 32.))

Förvisso kan och skall den kristna kyrkan ha tålamod med de villfarande och söka avlägsna villfarelsen genom undervisning, men hon kan aldrig medge villfarelsen något berättigande vid sidan om sanningen. Gör hon det, är det varje gång ett förnekande av sanningen själv. Det ligger i sanningens natur, att den utesluter den villfarelse som är dess motsats. Den sanning som inte längre utesluter villfarelsen, utan ger den rätt att existera, upphäver sig själv. Luther: ”Den som anser sin lära, tro och bekännelse vara sann, rätt och viss, kan inte stå i samma stall med andra som för falsk lära eller är den hängiven.”((Jfr W2 17, 1180, ej WA.)) Unionismen är således en stor fara för den kristna kyrkan, därför att den principiellt upphäver skillnaden mellan sanning och lögn, och det är bara tack vare en ”lycklig inkonsekvens” som det händer, att den som utövar gemenskap med villfarelsen för egen del kan stå kvar på sanningens grund.

Vad gäller det i vår tid vanliga talesättet, även bland moderat-konservativa teologer, att det enligt Guds avsikt skall finnas ”olika riktningar”, dvs. olikheter i lära och bekännelse, kan man bara förvåna sig över att sådant tal kan föras inom kristenheten trots Skriftens motsatta vittnesbörd.

==== 6. Schismatiker eller separatister ====

Med det kyrkliga uttrycket ”schism” betecknar vi en kyrklig splittring, som inte är påbjuden av Guds Ord, utan som kommit till av människors eget val, med andra ord på syndigt sätt, t.ex. på grund av olikheter i kyrkliga seder, talesätt, ordningar osv. I praktiken är det viktigt att skilja mellan illvilliga schismatiker och sådana som av svaghet i kunskap och på grund av förutfattade meningar skapar en syndig splittring.

Med orätt betecknar man som schismatiker eller separatister sådana som skiljer sig från ett samfund på grund av falsk lära som envist fasthålls. En sådan separation är befalld i Skriften (Rom. 16:17) och är det enda medlet att verkställa och upprätthålla den rätta enheten i den kristna kyrkan.

==== 7. Den kristna kyrkans representation ====

//(Ecclesia repraesentativa)//

Kristus har inte insatt vare sig enskilda personer (påven, världsliga furstar, presidenter) eller ett kollegium av personer (konsistorier, kyrkomöten, synoder, koncilier, riksdagar) som kan eller skall avgöra kyrkliga frågor på ett för samvetet bindande sätt. Att påvedömet gör anspråk på att vara hela kyrkans högsta och samvetsförpliktigande företrädare hör till de kännetecken som identifierar det med den i Skriften förutsagde antikrist. När den världsliga överheten tillskriver sig rätt till yttre kyrkoförvaltning, //ius circa sacra//, rör det sig om caesareopapism. När ett kollegium av personer – vare sig dessa är kyrkliga eller världsliga eller bådadera – tillskrivs makt att fälla samvetsförpliktigande avgöranden eller förordningar, är detta inte kristligt utan papistiskt, därför att Guds Ord är den enda auktoriteten i den kristna kyrkan, och alla kristna är och förblir ansvariga direkt inför Gud för vad de tror och vad de gör.

Visst kan kyrkan låta sig representeras av personer som den väljer ut för att ombesörja vissa saker. Så kan t.ex. församlingens äldste (föreståndare, kyrkoråd) representera en lokalförsamling, och konferenser, kyrkomöten och koncilier kan representera andra kristna eller ett stort eller litet antal lokalförsamlingar. Men frågar vi om auktoriteten eller makten hos denna //ecclesia repraesentativa// i förhållande till enskilda kristna eller församlingarna, så har den bara en rådgivande funktion. Rör det sig om ting som lärs i Guds Ord och är avgjorda där, så är den kristna inställningen den att inte göra någon människa eller grupp av människor till domare över vad som är skriftenlig lära. Varje kristen måste själv avgöra det utifrån Guds klara, ofelbara Ord. Luther skriver om detta i 1 Petr. 3:15: ”Därav vill jag ock dra slutsatsen, att varje kristen bör veta grunden och orsaken till sin tro och kunna uppge skäl och svar när så behövs. … Därför måste vi veta vad vi tror, nämligen vad som är Guds Ord, inte vad påven eller koncilier påbjuder eller säger. Ty du får ingalunda lita på människor utan blott på Guds Ord.”((W2 9, 1235, ej WA, Rörers bearb.)) Likaså: ”Därför låter vi biskopar och koncilier besluta och påbjuda vad de vill, men där vi har Guds Ord framför oss, skall det tillkomma oss och inte dem att avgöra om det är rätt eller orätt, och de skall vika för oss och lyda vårt ord.”((WA 11, 409 f.))

Beträffande ting som varken är befallda eller förbjudna i Guds Ord (adiafora) skall de kristna inte böja sig för något samvetsförpliktigande bud från andra människor, vare sig från ett litet eller ett stort antal. Det skulle strida mot Matt. 23:8, 1 Kor. 7:23 och andra skriftställen. Adiafora regleras bland de kristna inte genom bud utan genom ömsesidig överenskommelse (//per mutuum consensum//) i enlighet med kärleken. För övrigt har omröstningar som företas i rättrogna församlingar olika betydelse när det rör sig om den kristna läran eller adiafora.

Det enda syftet med omröstningar som rör läran är att konstatera om alla har insett det gudomliga Ordets lära och bifaller den. Meningen med en sådan omröstning är inte att avgöra en läras riktighet genom röstmajoritet eller enhällighet. Den rättrogna kristna kyrkan förblir medveten om att den inte genom beslut kan skapa eller framföda kristen lära, utan mot den uppkomna villoläran alltid bara kan framställa och bekänna de i Skriften redan föreliggande och avgjorda lärorna.

I adiaforafrågor röstar man för att få reda på vad majoriteten anser vara lämpligast. Den naturliga ordningen är att minoriteten fogar sig i adiafora, inte därför att majoriteten befaller utan för kärlekens skull. Eftersom kärleken här är drottningen, kan det också hända att majoriteten fogar sig efter minoriteten. De kristna grälar som kristna aldrig om adiafora, därför att bland dem, i den mån de är kristna och vandrar i Anden, ”ingen begär att vara den andres överman, utan var och en vill vara den andre underordnad”, som Luther säger.((WA 11, 271.)) Uppstår likväl en strid om adiafora, så är detta ett tecken på att stämningen i församlingen hotar att sjunka under kristen nivå. I så fall skall förhandlingarna om det likgiltiga tinget ifråga avbrytas och det kristliga sinnelaget återställas genom undervisning och förmaning, t.ex. utifrån 1 Petr. 5:5. Hit hör även Luthers viktiga teser om kyrkans makt i läro- och adiaforafrågor, t.ex.: ”Den kristna kyrkan har inte makt att påbjuda någon trosartikel, har heller aldrig påbjudit någon, kommer heller aldrig att göra det. … Alla trosartiklar är tillräckligt påbjudna i den heliga Skrift, så att det inte är nödvändigt att tillägga någon. Alla bud om goda gärningar är föreskrivna i den heliga Skrift, så att det inte är nödvändigt att tillägga något.”((WA 30:2, 420.))

En del av Amerikas reformerta samfund är infekterade av den romerska andan även i det avseendet att de tillskriver allmänna, kyrkliga församlingar som kyrkomöten och koncilier makten att uppställa samvetsförpliktigande lagar och förordningar. Visserligen säger de i regel att kyrkan inte får påbjuda något som strider mot Skriften (så t.ex. anglikanerna, presbyterianerna och metodisterna). Men samma samfund försyndar sig svårt vid ordnandet av ting som Guds Ord inte befaller. I dessa ting tillskriver de sina allmänna kyrkomöten makten ställa upp förordningar som de kristna anses vara samvetsmässigt underkastade.((Jfr presbyterianernas Confession of Faith, art. XXXI.))

Men även i lutherska samfund har denna romerska surdeg trängt in. De lär att Gud vid sidan om Ordets ämbete har instiftat ett kyrkoregemente som //iure divino// kan skapa ordningar som församlingarna måste lyda. Visst tillägger man att kyrkoregementet inte får föreskriva något som strider mot Guds Ord. Men detta motsäger sig självt, ty det strider redan mot Guds Ord att man påbjuder de kristna något som Gud inte har befallt i sitt Ord. Till sitt försvar åberopar man fjärde budet. Föräldrar kan befalla sina barn saker som Guds Ord inte befaller, om dessa inte strider mot Guds ord. Prästerna och andra kyrkliga överordnade sägs vara andliga fäder. Därför skall man även enligt gudomlig ordning vara lydiga mot dem i allting, som inte Guds Ord befaller, så länge det inte är förbjudet i Guds Ord.

Mot detta skall följande sägas: Visst kan föräldrar ge sina barn befallningar, därför att Gud utrustat dem med lagstiftande fullmakt gentemot sina barn (Kol. 3:20). Men Gud har inte utrustat kyrkan eller enskilda personer i kyrkan med någon lagstiftande fullmakt (Matt. 23:8, 10). Den som vill befalla något som går utöver Kristi bud ingriper alltså i Kristi regemente och antastar Kristus i hans majestät, han som allena är kyrkans herre och regent. Därmed förgriper han sig också på de kristnas härlighet som deras Frälsare krönt dem med, ty som frälsta barn är de underkastade Kristus allena, och de är befriade från alla människobud. Detta är Guds barns härliga frihet som Kristus förvärvat åt dem med sitt dyra blod och skänkt dem i rättfärdiggörelsen (1 Kor. 6:19-20).

När nu människor gör anspråk på att ha rätt att regera de kristna med sina mänskliga bud, så gör de Guds fria barn till trälar under människor och förväntar sig faktiskt av dem, att de skall avfalla från Kristus som sin ende Herre och Mästare. Därför säger Luther: ”Låt det inte vara något ringa för dig att förbjuda vad Gud inte har förbjudit, att bryta den kristna friheten som kostat Kristi blod, att belasta samvetena med synd som inte är synd. Den som gör detta och får göra det, han får ju också göra allt ont, ja, han förnekar därmed redan allt det som Gud är och lär och gör, och han förnekar även Kristus.”((WA 18, 141 f.))

Man har hånat synoder som bara har rådgivande makt((Den här ånyo framträdande åtskillnaden mellan lokalförsamling och synod kan icke på Skriftens grund upprätthållas. I båda fallen finns en ordning för ”kärlekens skull”, som icke får åsidosättas utan tvingande skäl. (T. Hardts anm.) )) och ansett att det måste bli idel förvirring och oordning om man inte ger synoden fullmakt att skapa samvetsförpliktigande ordningar som går utöver Guds Ord. Att denna farhåga saknar grund har bevisats av de exempel som de lutherska synoderna i Amerika har gett. De låter samvetena förbli helt fria ifråga om den synodala ordningen. Styrelsen av kyrkan med Guds Ord allena har varit beprövad under mångårig praxis. Visserligen har köttet hos de kristna velat ställa till med oordning även ibland dem, men Guds Ord har alltid uppenbarat sin allt styrande, allt behärskande makt. Det kan ju inte vara annorlunda, ty Guds Ord är, som Luther om och omigen framhäver, det enda medel som de kristna kan regeras med.

Ytterligare några synpunkter i samband med //ecclesia repraesentativa//:

1. Sammankallandet av ett församlingsråd eller en konferens eller en synod tillkommer naturligtvis närmast dem som redan fått sitt uppdrag av församlingen eller en grupp av församlingar. Detta utesluter emellertid inte att varje kristen har rätt att kalla till ett sammanträde inom församlingen eller synoden, om han anser detta vara påkallat av omständigheterna.((Jfr Luther, WA 6,413 ff.))

2. Ordförande på kyrkliga sammanträden är de som i enlighet med den tidigare fastställda ordningen fått ett sådant uppdrag, eller de som valts av dem som samlats.

3. Handböcker om ”parlamentarisk ordning” ger i regel anvisning om den naturliga ordning som bör följas i alla rådgivande sammankomster. Men det skall beaktas, att i kyrkan det fria ordet inte skall inskränkas, och att det inte får brista i kärleken mot dem som är mindre förtrogna med de formella reglerna.

4. I den kristna kyrkan bör det vara självklart att även s.k. lekmän har säte och stämma vid kyrkomöten. Detta är en sanning som hävdats av de senare lutherska teologerna även under statskyrkliga förhållanden.((Jfr Quenstedt, Syst. II, 1727.)) Den inom den lutherska kyrkan spridda läran, att lekmän skall tillåtas att lyssna och att ställa frågor men inte att bedöma och döma, är en rent papistisk styggelse. Luther: ”Det tillkommer absolut alla kristna att besluta i lärofrågor, och detta på så sätt, att den som inskränker en hårsmån av denna rätt är förbannad.”((WA 10:2, 217.))

5. Då våra gamla lärare (t.ex. Quenstedt) tillägger att alla kristna stånd, dvs. förutom de offentliga lärarna även överhetspersoner och lekmän, är bisittare och kompetenta domare i koncilierna, så bör det inte glömmas bort att dessa människor av olika stånd är troende och således med i kyrkan, men inte som stånd utan som troende (Gal. 3:28).

6. Inte heller innehavarna av det offentliga predikoämbetet är ett stånd som är utrustat med särskilt maktfullkomlighet, och som skiljer sig från de kristnas stånd. De är genom de kristnas kallelse de kristnas tjänare till att förvalta nådemedlen, vilka äger hela sin kraft och verkan i sig själva och inte först genom tjänarnas person eller stånd.

7. Vid behandlingen av //ecclesia repraesentativa// bör det också erinras om att lärda teologer som är närvarande vid kyrkomöten bör bemöda sig om att använda ett språk- och uttryckssätt som är begripligt för alla närvarande. Att använda sig av ett lärdomsspråk som bara förstås av kollegor av facket motsvarar inte syftet med kristna kyrkomöten och är faktiskt ett slags förolämpning mot församlingen. Luther har ett välkänt uttalande, där han säger att teologer, när de talar till folket, är skyldiga att begagna uttryckssätt som Hans och Greta förstår.